Recension: Mia - Sanningen om Gömda

Bloggat den | December 22, 2008 klockan 9:17 pm |

av Monica Antonsson
Blue Publishing bokförlag
ISBN: 978-91-977382-1-7

I stort sett allt som jag har skrivit hittills om Gömda-skandalen har jag gjort med min egen trovärdighet som insats. Utan att ha läst Mia - Sanningen om Gömda, så har jag egentligen bara haft min magkänsla att gå på.
Min magkänsla har i och för sig aldrig någonsin lurat mig, så jag kan inte påstå att jag har varit orolig.

Min avsikt var att läsa boken på ett dygn, men det gick inte. Och här vill jag inte främst skylla på att barnen pockade på min uppmärksamhet, utan att jag helt enkelt inte förmådde att läsa mer än korta stycken åt gången. Jag blev arg, upprörd och adrenalinstinn av det jag läste, och var tvungen att lägga från mig boken många gånger för att varva ned. Jag ville ju vara “sansad” när jag läste.

Att läsa Mia - Sanningen om Gömda har varit en ren fröjd för journalisten i mig. Det är extremt sällsynt att man ser ett material som så gediget beläggs av lättkontrollerad källhänvisning.
På punkt efter punkt motbevisar Antonsson (genom bl.a. refererade dokument och namngivna myndighetspersoner) det som påstås i Gömda.
Det hedrar Antonsson att hon inte tagit ställning. Hon har skrivit boken efter principen “Så här står det i Gömda, och så här såg det ut enl. dokument, människor som var närvarande, namngivna myndighetspersoner, sjukhusjournaler osv.”
Antonsson har valt att inte förtiga de delar som talar till Osamas nackdel, och det stärker hennes trovärdighet mycket.

På försättsbladet till Gömda står det
Detta är en sann historia. Den finns bekräftad i hundratals dokument hos svenska och utländska myndigheter, såsom domar i tingsrätt, hovrätt, länsrätt och kammarrätt, akter hos socialtjänsten i ett flertal kommuner, polisrapporter, journaler på medicinska och kirurgiska kliniker, rättspsykiatriska undersökningar, akter hos Statens invandrarverk, flera försäkringsbolag samt en rad svenska och utländska advokater, regeringsbeslut och dödsattester. Vissa namn och detaljer i berättelse är ändrade för att skydda de gömda människornas identitet.
Det ger intryck av ett gediget researcharbete, vill jag lova. Den som förresten kan komma på vad de påstådda dödsattesterna skulle ha med saken att göra (och var de kommer in i bilden!), räcker upp en hand.

När man läser Mia - Sanningen om Gömda inser man att Marklund inte kan ha kastat ens en snabb blick i dessa dokument. Eller så har hon gjort det, men fullständigt struntat i att de vittnat om något helt annat än det “Mia” påstått.
Oavsett vilket, så är det ett skrämmande sätt att bedriva research i skrivandet av “en sann historia”.

Det har stormat rejält bl.a. på nätet, efter att det blev känt att Antonssons bok var på gång. En stor skara människor har helt enkelt inte velat ta till sig det otänkbara; Att Marklunds böcker var hittepå. Istället har man ställt in sig på att skjuta budbäraren, och det är nog få som har fått utstå så mycket skit på nätet, som Antonsson har gjort. Bland de “snällare” påhoppen jag har sett, så har man tyckt att Antonssons blogg skulle vara så “osammanhängande”, så boken ger man inte mycket för. Det är ett, i mina ögon, mycket märkligt sätt att resonera. För oavsett vad man tycker om Antonssons blogg; på vilket sätt påverkar det vad som hände och inte hände i Oxelösund för 15 år sedan?
Någon som påstod sig ha läst Antonssons bok hänvisade till den som “skitsnack och kafferepsskvaller”. Jag vet inte vad man har för syn på det svenska samhället om man anser att domstolshandlingar och andra myndighetsdokument är “kafferepsskvaller”, men det känns lite rättshaveristiskt.

Är det viktigt om Gömda och Asyl är sanna eller hittepå? För, som så många har påpekat, de skulle ju kunna vara sanna, och är på så sätt ett viktigt inlägg i en viktig debatt.
Ja - det är av avgörande betydelse att det nu avslöjats att de är osanna, med tanke på att de har marknadsförts som sanna. Därmed har faktiska personer tillskrivits egenskaper och kriminellt handlande som inte är med sanningen överensstämmande. Det är grovt kränkande för dessa människor.

Jag ger ett litet smakprov på de avslöjanden som görs i Mia - Sanningen om Gömda, och rekommenderar er sedan att läsa resten i boken.
Man behöver inte läsa boken för Antonssons skull (hon har inget egenintresse i detta). Däremot bör man läsa, som ett stöd för Osama (”mannen med de mörka ögonen”) och Michael (den förnekade sonen), och som ett led i deras väg till upprättelse.

I Gömda: “Mia” gick ut skolan med höga betyg.
I verkligheten: Efter att ha gått i specialklass under hela sin skolgång gick hon ut skolan med högst mediokra betyg. Detta borde inte spela någon roll anser jag, men Marklund är tydligen av en annan åsikt.

I Gömda: “Mia” påstås ha arbetat på flyktingförläggningen i Oxelösund.
I verkligheten: Hon vistades visserligen frekvent på flyktingförläggningen, men inte som anställd.

I Gömda: “Mia” hade ett ganska kvalificerat jobb på en bank.
I verkligheten: Sedan 1983 levde “Mia” (med något kortare undantag) på socialbidrag (medan “Mias” syster arbetade på bank!). Jag anser inte att det ligger något nedvärderande i det, då jag förutsätter att det fanns goda grunder för det. Uppenbarligen måste Liza vara av en annan åsikt.

I Gömda: “Mia” blev erbjuden en plats på läkarlinjen, men tvingades tacka nej.
I verkligheten: Med tanke på “Mias” betyg är det knappast troligt att hon ens har sökt läkarlinjen. Och om hon ändå gjort det, så faller det på sin orimlighet att hon skulle ha blivit erbjuden en utbildningsplats.

I Gömda: Mia träffar, och gifter sig med, den trygga, snälla och förstående Anders från Norrland.
I verkligheten: Hon träffade, och gifte sig med, Luis från Chile, som misshandlade henne (enl. “Mia” själv i senare böcker) - detta omnämns inte med ett ord i Gömda.
Det andas en hel del rasism att “Mia” och Liza inte vågar stå för att han är chilenare. Om man vill skydda hans identitet, så hade det legat inom tillåtna ramar att t.ex. göra honom till “José från Argentina”.
Spontant känns det som att den norrländske Levi (pappa till den förnekade sonen Michael) har fått “stå modell” för hur Luis framställs i Gömda.

I Gömda: Kyrkans präst vägrade hjälpa en Chilensk flyktingfamilj (med hänvisning till att mannen skulle vara mördare under Pinochet-regimen), så “Mia” ordnade en avancerad flykt och ett gömställe för familjen på egen hand.
I verkligheten: Prästen blir bestört när han hör talas om “Mias” påståenden. Flyktingar från Pinochet-regimen hade högsta prioritet för kyrkan, i deras arbete att gömma flyktingar. Prästen har dessutom inga minnen av att “Mia” skulle ha varit en del av arbetet med flyktingar, däremot var möjligen hennes syster det.
Det ligger nära till hands att tro att det är “Anders från Norrland” dvs Luis från Chile, som har fått “stå modell” för mannen i den påstådda flyktingfamiljen.

I Gömda: Osama är en del av ett gäng krigsskadade flyktingar från Libanon som höll Oxelösund i schack.
I verkligheten: Varken polis, socialtjänst eller personalen från flyktingförläggningen känner till att det skulle ha existerat något sådant gäng.

I Gömda: Osama våldtar “Mia” grovt, misshandlar henne grovt och försöker mörda henne.
I verkligheten: Av läkarintyget efter den påstådda händelsen framgår
Av tillgängliga sjukhushandlingar förda å vårdcentralen i Oxelösund framgår att hon i gott allmäntillstånd inkommit kl 10.35 onsdagen den 11 nov 1987 till vårdcentralen.
Vid undersökningen noterades ingen svullnad av mjukvävnaden motsvarande halsen. Ej heller noterades missfärgning.
Läkaren kunde dock konstatera ett par till halsens högra del lokaliserade minimala blåmärkesförändringar.
Läkaren skriver vidare att det våld som eventuellt övats mot hennes hals är att betrakta såsom tämligen måttligt
och
det går inte att påstå att hon till följd av det mot halsen övade, eventuella våldet varit försatt i en livshotande situation.
Det ger inte mig intryck av att ha varit en livshotande situation. Spår efter någon våldtäkt nämns inte heller.
Och - med facit i handen; Hur kan vi veta att det inte var Luis som åsamkade “Mia” dessa “minimala blåmärkesförändringar”? Hur det än var, så levde de tillsammans vid tillfället, och vi vet nu att han misshandlade henne.

I Gömda: Osama snokade reda på var dottern gick på dagis, och åkte sedan dit - vid upprepade tillfällen - och mordhotade personalen. Han tog även personalen och dagisbarnen som gisslan. Efter dessa trauman tvingades personalen söka psykologhjälp.
I verkligheten: Berörd dagispersonal intygar att de inte har blivit mordhotade eller tagna som gisslan av Osama. Och de har aldrig varit rädda för honom.
Tvärtom var det så att Osama ibland (under fredliga och överenskomna former) hämtade dottern på dagis, ibland ensam och ibland i sällskap med “Mia”. Personalen uppfattade ingen osämja mellan föräldrarna.
Några polisanmälningar ang. mordhot och gisslandraman finns, av naturliga skäl, inte. Personalen har inte heller tvingats söka psykologhjälp pga Osama.

I Gömda: Sara fick inte gå kvar på dagis efter Osamas alla mordhot och gisslantagande. Det var helt enkelt inte säkert för de övriga barnen och personalen.
I verkligheten: Sara slutade dagis på läkares inrådan, pga allergi och stor frånvaro.

I Gömda: Osama genomgick två stora rättspsykiatriska undersökningar, i syfte att fastställa vilket straff han skulle få för sin terror mot “Mia”. Personalen vid den rättspsykiatriska kliniken bad “Mia” att samarbeta med dem, och i utbyte mot detta skulle man ringa henne och meddela resultatet av undersökningarna.
I verkligheten: Osama har över huvud taget inte genomgått några rättspsykiatriska undersökningar!
Däremot har han genomgått en personutredning (i samband med vårdnadstvisten) - vilket är något helt annat. Det är inte ens ovanligt i samband med vårdnadstivster.
Personundersökningen avslutas med orden “Resultatlösa försök har gjorts att få kontakt med före detta fästmön“. Detta ger åtminstone inte mig uppfattningen om att det skulle ha förelegat något “samarbete” mellan utredarna och “Mia”.

I Gömda: Det finns inte nämnt att Luis försökt döda Osama.
I verkligheten: Den 2 augusti -89 körde Luis över Osama - två gånger - i syfte att döda honom (enl. egen utsaga). För detta dömdes han till ett års fängelse (händelsen rubricerades som grov misshandel).

I Gömda: Osama och några av hans landsmän misshandlade Luis svårt nyårsafton 1988. Luis hamnar på sjukhus, och händelsen polisanmäls.
I verkligheten: Någon polisanmälan finns inte. Osama befann sig i Kanada denna nyårsafton, och Luis avtjänade samtidigt ett fängelsestraff (efter att försökt döda Osama). Dock verkar det som att Luis blev ordentligt misshandlad runt denna tid - av medfångar inne på fängelset. Om dessa var araber, chilenare eller något annat är det ingen som vet. Men Osama var bevisligen inte närvarande!

I Gömda: “Mia” gjorde ett stort antal polisanmälningar mot Osama om olaga hot under 1988 och 1989.
I verkligheten: Inga sådana anmälningar finns belagda hos varken polis eller tingsrätt.

I Gömda: “Mia” polisanmäler Osama efter att han har försökt köra över hennes pappa.
I verkligheten: Någon sådan polisanmälan existerar inte.

I Gömda: Osama beskylls för att ingå i en internationell liga som ägnar sig åt organiserad brottslighet.
I verkligheten: Han stal tre cyklar tillsammans med ett par kompisar (och straffades för det).

I Gömda: Socialtjänsten tvingades montera galler för fönstren i “Mias” bostad, för att skydda henne och familjen från Osama.
I verkligheten: Socialtjänsten intygar att de inte har installerat några fönstergaller i “Mias” bostad.

I Gömda: Den gemensamma dottern Sara (Emma i böckerna) var rädd för sin far och andra mörka män efter allt hon tvingats utstå och bevittna.
I verkligheten: En videoupptagning visar att Sara är allt annat än rädd för sin pappa.

I Gömda: “Mia” påstår att förhållandet med Osama tog slut vid lucia -86, och samtidigt eskalerade Osamas förföljelse, hotelser, misshandel och mordförsök.
I verkligheten: Nästan ett år senare deltog Osama, som en i familjen, i en familjehögtid hemma hos “Mias” föräldrar (detta vittnade “Mias” pappa om vid en tingsrättsförhandling).

I Gömda: “Mia” berättar om hur Kungen och hans jaktsällskap plötsligt kom till det pensionat hon vid tillfället bodde på.
I verkligheten: Ägaren till pensionatet intygar att Kungen och hans sällskap aldrig har varit där. Detta skulle i och för sig kunna betecknas som en - för handlingen - “oskyldig” lögn. Men jag vill påstå att den visar på vilken nivå trovärdigheten ligger.

I Gömda: Familjen flyr från Oxelösund, eftersom Osama förföljer och mordhotar “Mia” och den gemensamma dottern, och myndigheterna har konstaterat att man inte kan skydda dem.
I verkligheten: Av socialtjänstens handlingar framgår tydligt att flykten berodde på att Luis låg illa till när han släpptes efter avtjänat fängelsestraff efter att ha försökt döda Osama.
Visst var det väl så att “Mia” kan anses ha legat illa till även hon, då hon var gift med Luis, men det hade inte att göra med någon förföljelse, misshandel eller mordhot från Osama.

I Nyhetsmorgon sommaren -08: “Mia” påstår att familjen fortfarande lever under dödshot från Osama, samt att hans senare flickvän och fru och barn också är hotade, och lever gömda. Hon påstår även att Osama fortlöpande skickar hotbrev till alla i hennes familj, inkl. sonen Michael.
I verkligheten: Det fastslogs i länsrätten 1993 att Osama inte utgör något hot mot “Mia”.
Flickvännen han blev tillsammans med efter “Mia” intygar att varken hon eller deras dotter är hotade eller lever gömda.
Hustrun som Osama gifte sig med 1988 och de tre gemensamma barnen är varken hotade eller gömda, utan lever alltjämt tillsammans med Osama.
Michael (sonen “Mia” förnekar i böckerna) och Osama har en god relation till varandra, och jag har själv hört honom intyga att han inte får/har fått några hotbrev från Osama.

Om ovanstående “förändringar” bara är “detaljer” så undrar jag vad som återstår av sanningen.
Det enda jag själv kan komma fram till är att händelserna tillskrivs en mellansvensk stad.

Jag avslutar med att sammanfatta hur de olika parterna på “Liza-sidan” har reagerat på Monica Antonssons bok:
Mia: JK-anmälde (med viss hjälp får vi förmoda, med tanke hur anmälan hade formulerats) Monica - redan innan boken hade kommit ut! Grunden till “Mias” anmälan är att Monica med sin bok (enl. “Mia”) har avslöjat hennes identitet.
(Jag uppmanar alla som har läst boken att peka ut var i boken hennes identitet avslöjas)
Liza: - Jag har aldrig ljugit, skarvat eller överdrivit för att göra historien bättre
Ann-Marie Skarp: Piratförlaget har alltid salufört boken som skönlitteratur, dvs fiktion.

Jan Guillou: - Säger man “En sann historia” utan vidare kan många uppfatta den så

Avslutningsvis hoppas jag att Lia Boysen kommer att läsa in Mia - Sanningen om Gömda som ljudbok.

Kommentarer: