Det är dags att Göra en pudel, Liza

Bloggat den | December 16, 2008 klockan 1:35 pm |

Vad är problemet med Liza Marklunds böcker Gömda och Asyl?
Jo, att de påstås vara sanna. Om de hade presenterats som fiktiva inlägg i debatten om utsatta kvinnors situation så hade de kunnat vara viktiga.
Men de påstås handla om en faktisk person, vilket medför att böckerna pekar ut människor i denna persons omgivning. Verkliga människor som tillskrivs ageranden och egenskaper de inte har kunnat försvara sig mot.
Förrän nu.

Att glädjas åt andra människors framgång är på många sätt en större lycka än egen framgång.
Jag kan inte nog understryka hur varmt och genuint glad jag är för den uppmärksamhet Monica Antonssons bok redan har fått, och den ännu större uppmärksamhet den förhoppningsvis kommer få.
Att Antonssons bok även kastar ljus över Elisabeth Hermons bok Vingklippt innebär bonusglädje!

Min glädje grundar sig inte i att Marklund nu smulas sönder och samman. Jag besitter helt enkelt inte förmågan att glädjas åt andras olycka.
Däremot gläds jag åt att alla de människor i Oxelösund och Nyköping, som tvingats leva med lögnerna i alla år nu får komma till tals.
Dessutom gläds jag naturligtvis över den uppmärksamhet Monica Antonsson fått efter sitt modiga och gedigna jobb. Behöver jag säga vem som är min kandidat till nästa Civilkuragepris?

Det var ju knappast några litterära kvaliteter som gjorde Gömda till en storsäljare, utan påståendet om att den var sann. Boken väckte empati, och läsarna tog parti för den förföljda kvinna som boken påstods handla om.
Nu när verkligheten har hunnit ikapp Marklund är det många som är besvikna. En del är så besvikna att de inte kan ta till sig sanningen, och det kommer nog ta tid innan den har sjunkit in.

Bland de som försöker försvara Marklund växer många halmdockor fram.
Jag har sett antaganden om att Antonssons bok inte skulle vara grundat i någonting annat än ren och skär avundsjuka över Marklunds framgångar. Hur kan man komma till en sådan slutsats? Anser man det verkligen omöjligt att motivet är att Antonsson vill låta utpekade och förtalade människor komma till tals, samt att hon vill påvisa att de bärande delarna i Gömda de facto inte stämmer. Varför skulle det vara ett omöjligt motiv?
Andra försöker påskina att Antonsson “tar den misshandlande mannens parti”. För att komma fram till den slutsatsen krävs heltäckande skygglappar. Att Osama inte har varit en duvunge lär stå klart för alla som seriöst har valt att sätta sig in i historien. Vill man nu hacka på honom, så får man väl hacka på honom för det han faktiskt har gjort. Man kan inte hacka på honom för de vidrigheter “Mia” och Marklund har kokat ihop.
Själv väljer jag att se att det gått närmare 20 år, och att Osama för länge sedan har sonat sina brott. Jag menar inte att det är ok att han har slagit, men jag menar att man måste se saker ur sitt rätta perspektiv.

Det höjs röster om att kräva pengarna tillbaka från bokförlaget, då Gömda inte är den bok den utges för att vara. Det tycker jag låter som ett ypperligt förslag.
Författaren Ramona Fransson föreslår att man dessutom skall kräva av Expressen att de nu börjar arbeta i allmänhetens intresse, istället för att gå Marklunds ärenden. Även det är ett bra förslag.
Ramona har tidigare klargjort att hon aldrig någonsin igen kommer att stötta en enda organisation mot kvinnovåld, så länge Marklund har något med organisationen att göra. Det är ett ställningstagande jag hakar på, och jag uppmanar alla andra att göra det också.
Organisationer som kämpar mot kvinnovåld förtjänar allt det stöd de kan få - så länge det handlar om seriösa organisationer. Jag anser inte att organisationer med inblandning av Marklund längre kan klassas som seriösa.

Marklund säger sig - med hänsyn till källskyddet - inte ens kunna bekräfta att det är hennes “Mia” som Antonssons bok handlar om.
Ingen fara, Marklund. Det bekräftar “Mia” själv genom sin JK-anmälan mot Antonsson.

Denna JK-anmälan försätter dock “Mia” och Marklund i en märklig situation. Under alla år har det hetat att böckerna bygger på en sann berättelse. “Mia” har dessutom tagit varje tillfälle att berätta om olika detaljer i boken, som om de vore hennes egna upplevelser.
Plötsligt gick Marklund ut med ett skriftligt uttalande, där hon medgav att “Böckerna Gömda och Asyl baseras på sanna händelser och berättelser som olika personer har lämnat till författaren“. Det var alltså inte en berättelse om en människa.
Efter detta uttalande har hon återgått till att hävda att böckerna skulle handla om “Mia” (hon kanske var tvungen till det, för att hon och “Mia” skall hålla en något sånär gemensam linje?).
Säga vad man vill, men det är tvära lappkast mellan Marklunds sanningar!

Jag måste förresten säga att det är ganska inovativt att JK-anmäla en bok redan innan den har kommit ut. Antingen handlar det om att man (mot bättre vetande, får vi hoppas) bara framställer sig som en idiot, eller också medger man i och med sin anmälan att man har tagit del av boken genom olaglig fildelning.
Att Marklund utmålar sig som en stark motståndare mot fildelning verkar inte ha hindrat henne från att, utan Monicas/förlagets medgivande, ha tagit del av Mia - Sanningen om Gömda innan den getts ut.

Visst kan/får/skall/måste man ändra en del detaljer om man skriver en sann berättelse, men vill skydda personens identitet.
I detta ändrande av detaljer ligger ett stort ansvar, och det är av yttersta vikt att det just är “oviktiga detaljer” som ändras.
Man kan t.ex. inte påstå att en person är massmördare och våldtäktsman om det inte finns belägg för det. Man kan inte påstå att en person (och hans medhjälpare) har krossat fönsterrutor i en bostad, och att socialtjänsten till slut har installerat galler för fönstren när det (enl. socialtjänsten!) inte stämmer. Man kan inte påstå att en person har genomgått rättspsykiatriska undersökningar, då det inte är sant. Man kan inte påstå att en person har mordhotat dagispersonal vid upprepade tillfällen, då det inte är sant. Man kan inte utpeka en man som att han förföljer en kvinna så pass att hon tvingas gå under jorden och skaffa ny identitet, när sanningen var att det var hennes nya man som efter ett mordförsök (ev!) låg illa till.
Man kan inte göra så, och samtidigt påstå att man bara har ändrat detaljer.
Men Liza Marklund kunde. Det var så Gömda och Asyl kom till.

Ang. Mia - Sanningen om Gömda försöker Marklund komma undan med “Men man ska komma ihåg att de största uppgiftslämnarna är två exmän“. Nej Liza, du har fel. I Antonssons bok får även Michael (”Mias” förnekade son), socialtjänst, polis, vänner, dagispersonal, dokument och domstolshandlingar komma till tals. Det är mer än vad Marklund kan skryta med ang. sina böcker.
Och påståendet om att Antonssons bok skulle vara en partsinlaga i en vårdnadstvist får vi väl tolka som (i bästa fall) ett desperat uttalande (i brist på något bättre). Grabben är 25 år, så släpp det argumentet Marklund. Det blir inte mindre pinsamt bara för att du upprepar det. Tvärtom.

Marklund hävdar att hon har exklusiv tillgång till alla handlingar rörande “Mias” historia, samtidigt som hon nu medger att “Jag har inte kontrollerat allt hon sa“. Vad är det för urusel journalistik?!
Om hon nu haft tillgång till alla handlingar, så borde hon ju enkelt kunnat se att i princip ingenting i historien stämmer. Hur skall hon ta sig ur denna knipa?

Här kan du se klippet som visar reportaget om de utpekade personerna och en intervju med Monica Antonsson som TV4s Nyhetsmorgon sände den 14 december.

Marklunds enda chans att rädda den heder hon ev. har kvar, är att krypa till korset. Hon får helt enkelt bita i det sura äpplet, och säga som det är;
- Jag gjorde ett uruselt jobb när jag inte kollade upp “Mias” påståenden
eller
- Jag ljög när jag sa att böckerna grundade sig på en sann historia.
Det är nog Marklunds enda chans, för det kommer en dag när inte ens de mest trogna Marklund-fansen kan försvara henne längre.

Jag har tidigare skrivit om detta här och här.

Kommentarer: