Kära vänner,
Ni kan vara lyckliga att jag är vid liv. Jag har varit i helvetet men återvänt.
Jag har sett döden i vitögat. serv u register key
Om jag ger mig fan på att göra något, så gör jag det. Oavsett vilka hinder som dyker upp på vägen. Det är en egenskap som många gånger är en tillgång, men ibland kanske det kan te sig lite dumdristigt. serv u register key
Idag hade jag bestämt mig för att ta en cykeltur. Det var alltför länge sedan jag trampade runt min favvorunda, så den skulle det få bli.
Som jag redan har berättat, så kom det först ett regn och satte käppar i hjulet för mina planer. Och så drog det på med lite åska också.
Några timmar senare hade regnet försvunnit, och jag gjorde mig redo igen. Packade ner en bok, mp3-spelare, kaffe och en vattenflaska. När jag klev ut genom ytterdörren stod regnet åter som spön i backen! serv u register key
Jag bestämde mig för att ta det jäkla vädret på utmattning, om jag så skulle få vänta till midnatt! serv u register key
Vid 20.30 gav jag mig iväg. Jag hade spanat lite på kartan, och sett att jag kunde åka via Årsta, och sedan ut över ängarna mot Skölsta/Svia. Och det är säkert en alldeles underbar cykelväg. Åtminstone dagar då regnet inte har stått som spön i backen... serv u register key
Det blev trögare och trögare att trampa sig över åkern. Ganska precis när jag befann mig mitt ute i vegetationen slutade däcken snurra. Däck, skärmar, nav och allt annat man kan tänka sig var fullständigt nedgeggade av lera.
Det var bara att kliva av och släpa cykeln.
Jag kan tala om att det är jävligt tungt att dra en cykel vars hjul inte snurrar.
Leran klafsade mysigt mellan tårna i sandalerna, som jag så ändamålsenligt hade satt på mig. serv u register key
När jag äntligen kom fram till en bilväg hittade jag en sten som jag använde för att försöka få bort leran. Det gick sådär, skulle man väl kunna säga, om man vill uttrycka sig milt.
Men jag fick iaf bort tillräckligt med lera för att hjulen skulle rotera om jag tog i för kung och fosterland. Att rulla fram över landskapet var inte att tänka på. Så snart jag slutade trampa stannade cykeln.
Efter ett par km stannade jag och letade upp en pinne. Med den - och kanske mest med händerna - skrapade jag bort lera från däck och skärmar. Det måste ha blivit ett par kilo...
Cykeln var fortfarande inte lättrullad, men det fick gå. Jag trampade vidare. serv u register key
Plötsligt fann jag mig stående ute i skogen, någon mil hemifrån. Mörkret hade börjat lägga sig, och jag hade inga cykellysen med mig. Gatlyktor är ju inte att tänka på ute i bushen. Cykeln var lerig och jag var lerig.
Jag insåg att det var lite synd om mig, så jag ringde till AG för att få lite sympatier. Det borde jag inte ha gjort.
Jag kan säga att det var en jäkla tur för honom att han inte stod bredvid mig, för då hade han fått en fet örfil som svar på det gapskratt han besvarade min klagosång med. serv u register key
Nåväl, det var bara att sätta sig på cykeln och trampa hemåt. Och så fick det bli.
När jag passerade Gränby backe körde jag ihjäl en groda. Det var naturligtvis inte meningen, men jag såg den bara en nanosekund innan den förvandlades till en krämig våffla under mitt leriga framdäck.
Om man skall se något positivt i det, så var det ju tur att det inte var en av de fridlysta salamandrarna som var ute och promenerade på cykelvägen. serv u register key
Jag var sjöblöt av svett när jag kom hem. Byxorna var prickiga av lera. Väskan (som hade stått i cykelkorgen) var prickig av lera. Nu när jag har suttit här och skrivit har jag hittat lera på kindbenet.
När jag tog av mig sandalerna insåg jag att jag hade haft dem alldeles för hårt spända över vristerna, och att spännena hade skavt hål på skinnet. Detta är nu åtgärdat med Bamse-plåster. serv u register key
Imorgon skall jag dra ut trädgårdsslangen och tvätta cykeln. Sedan får vi se om det blir någon cykeltur... serv u register key
Leave a comment