Dagens cykeltur

Bloggat den | August 15, 2010 klockan 8:27 pm | 2 Kommentarer

Idag tog jag mig en cykeltur som slutade på två mil innan jag var hemma igen. Jag tog min vanliga favvorunda, och cyklade en liten bit i skogen. Några hundra meter innan jag var hemma igen stannade jag till hos Fatou och tog ett par timmars paus.

Som avrundning fick jag sedan den stora äran att hjälpa Mr T med hans reklamrunda.

Runke-Per

Bloggat den | July 4, 2010 klockan 1:56 am | 1 Kommentar

Runkeeper är ett behändigt litet program som hjälper dig om du vill hålla reda på hur långt du cyklat/sprungit/gått, hur många kalorier du har förbränt, vilken rutt du har tagit, osv.
Det där med beräknad kaloriförbrukning ger jag väl inte så mycket för (och bryr mig inte heller), men det är kul att se hur långt man har gått/cyklat, hur lång tid det tog, och hur rutten ser ut på kartan.
Problemet (för mig) är bara att första gången jag såg ordet runkeeper i skrift, så läste jag det som Runke-Per. Efter det så kan jag inte uttala (eller tänka) det på något annat sätt.

Idag testade jag själv Runke-Per för första gången. Det var när jag skulle cykla till Willys för att handla, och jag kunde efteråt konstatera att det är exakt 1 km dit (jag hade trott att det var mindre), samt att jag förbrukade 49 kalorier (vilket förhoppningsvis kvällens snacks sedan fick rätsida på).

Aj

Bloggat den | August 19, 2008 klockan 6:21 am | 2 Kommentarer

Alltså -
I förrgår kväll tog jag tag i den där Ab glidern för första gången. Det blev inte något långt träningspass. Efter gissningsvis 20 upprepningar slutade jag. Jag kände ju ingenting, så det där kunde ju inte vara någon effektiv träningsmetod.

Vid lunchtid igår var det någon vid namn Träningsvärk som la in en välriktad spark i solar plexus på mig. Från ena sekunden till den andra, så fick jag den värsta träningsvärk jag någonsin har upplevt. Och det känns på intet sätt bättre idag.
Den som dristar sig till att försöka få mig att skratta idag, ligger väldigt nära att åka på en propp!

Förklara gärna

Bloggat den | August 14, 2008 klockan 6:48 am | Inga kommentarer än

Min och AGs viktminskningstävling slutade ju med en silvermedalj för min del. Till mitt försvar framhåller jag att det inte handlade om någon egentlig övervikt, utan bara några trivselkilon, jag ville bli av med. Jag la alltså inte ned min själ i det, men försökte ändå tänka på vad jag stoppade i mig. Och visst, några kilon försvann.

Men nu, när tävlingen är över och jag inte alls har samma försiktiga tänk, då ramlar kilona av mig. Man kan hitta både bearnaisesås, grädde och fritterad mat på middagsbordet, och ändå har jag tappat ett par kilo de senaste två veckorna.
Hur kan det vara så?

Haltande målgång

Bloggat den | July 21, 2008 klockan 8:54 pm | Inga kommentarer än

Idag var det alltså dags att stämma av vem som vunnit i min och AGs viktminskningstävling. Jag vet inte riktigt vad jag skall säga om resultatet… Antingen är det så att jag har ägglossning (och därmed är svullen i kroppen), eller så måste batterierna i vågen bytas ut.
Något allvarligt fel är det.
Nedan ser ni hur slutställningen ser ut på diagrammet. Samtidigt vill jag påminna er om att statistik alltid skall tas med en nypa salt.

Svia/Skölsta – here I come!

Bloggat den | June 24, 2008 klockan 8:03 pm | Inga kommentarer än

I söndags, på väg från Skarpnäck mot centralen, tog vi en sväng förbi farfar (som bor på söder). När vi gick därifrån var det så fint väder att vi kände att vi ville promenera längs vattnet ned mot slussen. Det är ju så mysigt att gå uppe på berget, längs Södermälarstrand.
Det var mysigt. Även om Monteliustrapporna nöp oroväckande mycket i rumpan och benen.
När vi kom fram till slussen konstaterade vi att vi inte var beredda att lägga sextio spänn för att ta oss till centralen med tunnelbanan, så det fick bli apostlahästarna den sista biten också.

Imorse när jag vaknade kände jag av söndagens promenad. Och rumpans minne av Monteliustrapporna var inte av det gladare slaget.
Jag skäms nästan att erkänna det. Det är ju pinsamt att få träningsvärk av något sådant. Men nu erkänner jag, och spottar i nävarna.

Idag gav jag mig ut på en av mina älsklingscykelturer. Det blev favvorundan ut mot Svia/Skölsta, och för säkerhets skull cyklade jag två varv!
Bitvis stötte jag på motstånd i form av motvind, men det var välkommet. Vid hemkomsten berättade Map24 att jag hade tillryggalagt exakt två mil. Det kändes helt ok.

Något som dock inte kändes ok var mina vader… Efter cykelturen hade de förvandlats till något som närmast kan beskrivas som stenar.
Jävlar vad stel jag är!

Men man kan ju inte bromsa sig ur en uppförsbacke, så det är bara att gasa.
Ikväll får det bli ett pass i hemmagymmet (bestående av en Ab Glider, ett par hantlar och en Ultra Ab Shaper).
Och så kanske jag borde ta mig ett glas vin och/eller en öl, för r2 sa att det är det absolut bästa sättet att komma i form…
Dessutom kan alla boende ute i Svia/Skölsta se fram mot att nu dagligen få se mig susa förbi utanför fönstret på min velociped. Sämre än så kan man ju ha det!

Jamen inser ni hur extremt jävla fit och slim jag kommer att vara när viktminskningstävlingen avgörs den 21 juli!?

Viktavstämning

Bloggat den | April 22, 2008 klockan 9:21 pm | Inga kommentarer än

Det har väl varit lite si och så med vägningen de senaste veckorna. Ok, om jag skall vara ärlig, så har jag väl inte lagt så mycket krut på att gå ned i vikt heller. Men vad tusan, det löser sig nog har jag tänkt.
Idag vägde vi oss. Det visade sig att AGs procentuella viktnedgång hittills är *host* något större än min…
Men, men. Det är 14 veckor kvar innan målgång, och i kilo räknat så har jag mindre kvar än AG att gå ned.
Så vad säger ni? Visst vinner jag..!

Avstämning

Bloggat den | March 4, 2008 klockan 2:40 am | Inga kommentarer än

En vecka har gått. Jag kan väl med gott samvete påstå att ingen av oss har späkt sig, men det har ju heller aldrig varit vår tanke. Ingen av oss är väl inne på att banta, utan mer bara att avstå från det mest onödiga, och kanske se till att röra på oss.
Att diagrammet ser så snyggt ut den här veckan beror nog dock mest på att vi har vägt oss på en fungerande våg (till skillnad mot förra veckan)

Startskottet har gått…

Bloggat den | February 26, 2008 klockan 2:46 pm | Inga kommentarer än

Nu är vi igång!
Eftersom vi båda börjar på 20% plusvikt, så är väl denna första diagrambild inte så spännande. Frågan är väl om man ens ser våra resp markeringar. Men nu är vi igång, och tävlingen kommer att pågå i 22 veckor.
Mitt mål är att utsätta AG för regelrätt förnedring i denna prestigefyllda tävling.

En fråga av vikt

Bloggat den | February 24, 2008 klockan 1:19 am | 1 Kommentar

Jag skrev häromsistens att jag tror att jag inte har passerat 60-strecket. Vi snackar vikt, alltså – inte ålder (när det gäller ålder, så vet jag med absolut säkerhet att jag inte passerat 60-strecket!)
Jag måste revidera mitt tidigare påstående/antagande. Vid närmare eftertanke, så förefaller det istället ganska troligt att jag har passerat 60 kg.
[Jag måste fan komma ihåg att köpa en våg!]
En tröst i mörkret är att även AG har börjat visa upp en imponerande kalaskula.
Det finns alltid något att glädja sig åt!

I en förvirrad stund av iver hörde jag mig själv säga
- Skall vi göra en deal? Skall vi komma överens/slå vad/tävla om att gå ned 20% i vikt till AG.
Han kvicknade till bakom påsen med Cheez ballz, och av reaktionen att döma så var han på väg att nappa på mitt förslag. Jag hörde honom fundera, kalkylera, analysera och räkna. Därefter följde ett virtuellt handslag för att befästa överenskommelsen.
Då ploppade nästa fråga upp; Vilket skall vara vårt slutdatum? När skall vi alltså stämma av vem som har “vunnit”?
AG föreslog på rak arm den 21:a juli, och jag nappade.
Ni kommer att kunna följa vår kamp här i bloggen (och även i AGs blogg, gissar jag).

- Vad skall vinnaren få för pris? frågade jag.
- Tja… ett hälsosamt liv svarade den tråkmånsen.
- Meeh..! Kan det inte vara något mer exklusivt? Som typ en ensam helg hos vännerna i Stockholmsförorten? insköt jag.
- Ja… jo… det skulle det kunna vara sa AG.
[Måste kolla med vännerna i Stockholmsförorten om de har lust att vara prispokaler i vår tävling]
- Jamen det är ju ett kanonbra pris fortsatte han sedan glatt. - Då kommer jag ju att ha en hängiven fanclub i den här tävlingen! sa han, samtidigt som han lutade sig förnöjt tillbaka.
Och jag kan svära på att jag samtidigt såg honom lassa in en näve Cheez ballz någonstans mitt i ansiktet!

Startskottet går imorgon, måndag. Och det är skarpt läge, kan jag lova!
Jag behöver cheerleaders, kostrådgivare, fans och mecenater. Känn er fria att kontakta mig. Jag finns – som alltid! – här för er.

Det här är fan blodigt allvar!

Shit, alltså!

Bloggat den | August 25, 2007 klockan 3:26 am | Inga kommentarer än

Jag har fan glömt bort att motionera. Det måste vara typ en vecka sedan jag rörde på mig.
Eller jo, det är ju klart att jag har rört på mig sedan dess. Jag har ju inte legat som en förstelnad klump.
Och nu kom jag på att jag och Cyberfrun faktiskt var ute och promenerade härom kvällen. Det blev säkert 2-3 km. Det måste väl räknas?!

Menvafan.
Imorgon (jaja * tittar på klockan* – idag då) får jag väl helt enkelt packa ihop min omtalade picknickkorg och trampa ut på favvorundan med velocipeden.

Någon som vet vad det skall bli för väder? Måste jag inhandla en sydväst?

Still alive and kickin’

Bloggat den | August 12, 2007 klockan 10:13 pm | Inga kommentarer än

Kära vänner,
Ni kan vara lyckliga att jag är vid liv. Jag har varit i helvetet men återvänt.
Jag har sett döden i vitögat.

Om jag ger mig fan på att göra något, så gör jag det. Oavsett vilka hinder som dyker upp på vägen. Det är en egenskap som många gånger är en tillgång, men ibland kanske det kan te sig lite dumdristigt.

Idag hade jag bestämt mig för att ta en cykeltur. Det var alltför länge sedan jag trampade runt min favvorunda, så den skulle det få bli.
Som jag redan har berättat, så kom det först ett regn och satte käppar i hjulet för mina planer. Och så drog det på med lite åska också.
Några timmar senare hade regnet försvunnit, och jag gjorde mig redo igen. Packade ner en bok, mp3-spelare, kaffe och en vattenflaska. När jag klev ut genom ytterdörren stod regnet åter som spön i backen!

Jag bestämde mig för att ta det jäkla vädret på utmattning, om jag så skulle få vänta till midnatt!

Vid 20.30 gav jag mig iväg. Jag hade spanat lite på kartan, och sett att jag kunde åka via Årsta, och sedan ut över ängarna mot Skölsta/Svia. Och det är säkert en alldeles underbar cykelväg. Åtminstone dagar då regnet inte har stått som spön i backen…

Det blev trögare och trögare att trampa sig över åkern. Ganska precis när jag befann mig mitt ute i vegetationen slutade däcken snurra. Däck, skärmar, nav och allt annat man kan tänka sig var fullständigt nedgeggade av lera.
Det var bara att kliva av och släpa cykeln.
Jag kan tala om att det är jävligt tungt att dra en cykel vars hjul inte snurrar.
Leran klafsade mysigt mellan tårna i sandalerna, som jag så ändamålsenligt hade satt på mig.

När jag äntligen kom fram till en bilväg hittade jag en sten som jag använde för att försöka få bort leran. Det gick sådär, skulle man väl kunna säga, om man vill uttrycka sig milt.
Men jag fick iaf bort tillräckligt med lera för att hjulen skulle rotera om jag tog i för kung och fosterland. Att rulla fram över landskapet var inte att tänka på. Så snart jag slutade trampa stannade cykeln.
Efter ett par km stannade jag och letade upp en pinne. Med den – och kanske mest med händerna – skrapade jag bort lera från däck och skärmar. Det måste ha blivit ett par kilo…
Cykeln var fortfarande inte lättrullad, men det fick gå. Jag trampade vidare.

Plötsligt fann jag mig stående ute i skogen, någon mil hemifrån. Mörkret hade börjat lägga sig, och jag hade inga cykellysen med mig. Gatlyktor är ju inte att tänka på ute i bushen. Cykeln var lerig och jag var lerig.
Jag insåg att det var lite synd om mig, så jag ringde till AG för att få lite sympatier. Det borde jag inte ha gjort.
Jag kan säga att det var en jäkla tur för honom att han inte stod bredvid mig, för då hade han fått en fet örfil som svar på det gapskratt han besvarade min klagosång med.

Nåväl, det var bara att sätta sig på cykeln och trampa hemåt. Och så fick det bli.
När jag passerade Gränby backe körde jag ihjäl en groda. Det var naturligtvis inte meningen, men jag såg den bara en nanosekund innan den förvandlades till en krämig våffla under mitt leriga framdäck.
Om man skall se något positivt i det, så var det ju tur att det inte var en av de fridlysta salamandrarna som var ute och promenerade på cykelvägen.

Jag var sjöblöt av svett när jag kom hem. Byxorna var prickiga av lera. Väskan (som hade stått i cykelkorgen) var prickig av lera. Nu när jag har suttit här och skrivit har jag hittat lera på kindbenet.
När jag tog av mig sandalerna insåg jag att jag hade haft dem alldeles för hårt spända över vristerna, och att spännena hade skavt hål på skinnet. Detta är nu åtgärdat med Bamse-plåster.

Imorgon skall jag dra ut trädgårdsslangen och tvätta cykeln. Sedan får vi se om det blir någon cykeltur…

Humor, träning, glädje och skam

Bloggat den | August 6, 2007 klockan 11:55 pm | Inga kommentarer än

Jag kom att tänka på ett tillfälle i slutet av 90-talet, då jag och min käre kursare Bobafett satt och skrattade oss fördärvade åt journalgrodor. Nu blev jag nostalgisk, och letade upp dessa. Och nu som då är min absoluta favorit
Avföringen har samma färg som dörrarna på avd 19
Fan vad det är skönt att skratta så att man tjuter och skriker, får kramp i magen och tårarna forsar.

Cyberfrun skickade en länk. Jag skickade den vidare till AG, som genast blev sugen på popcorn.

Igår begav sig familjen ut på en liten utflykt till 4H. Det är inte någon lång sträcka, men jag tog ändå med mig stavarna. Ok, 2.5 km (som det blev) är inte så mycket, men det är bättre än ingenting.
(Jaja, jag bar inte den ultimata klädseln för stavning, men jag stavade iaf! Så det, så!)
Och idag har magmusklerna fått arbeta i skrattanfall.

Något som gör mig genuint varm och glad i hela hjärtat är att Cyberfruns make äntligen har kommit hem från sjukhuset.

Igår fyllde brorsans fru 40, och jag glömde att ringa henne…
*skäms som en tok!*

*spottar i nävarna*

Bloggat den | August 6, 2007 klockan 9:55 pm | 2 Kommentarer

Näfan, det här är ingenting att be för. Det är väl bara att ta tjuren vid hornen och sätta igång.
Den intensiva träning som jag ägnade mig åt för 1½-2 år sedan kom ju av sig. Vikten har iofs stått stilla sedan dess, men det känns ändå som att det är dags att ta itu med det som återstår. Att AG har drabbats av någon försenad 30-års- alt. för tidig 40-årskris, och väldigt målmedvetet börjat träna smittar av sig.

Jag vet inte om jag direkt har lust att börja på Friskis & Svettis igen, men det finns ju många andra sätt att bränna kalorier. Och jag är ju en bikeoholic, så jag är ju egentligen redan igång. Och jag har min favoritcykelrunda (se nedan), som jag tar så snart jag får chansen. From imorgon skall jag bannemig ge mig den chansen varje dag.
På förekommen anledning, kanske jag bör lyfta hantlarna lite också.
För att hålla koll på det hela har jag dessutom reggat mig på Funbeat.

Jaa! Jag gjorde det!

Bloggat den | October 13, 2005 klockan 12:23 am | Inga kommentarer än

Hela dagen har jag gått och varit sugen på kvällens basjympa-pass på F&S. Ju längre dagen gått, desto mer har jag kännt mig pirrig (men inte desto mindre entusiastisk). Jag menar, det skulle bli mitt första besök på F&S där jag inte hade sällskap. Shw har visat mig hur man skall göra med kortet osv, så det borde inte vara något problem. Men likväl kändes det läskigt. Ungefär som när man var liten, och skulle åka buss själv för första gången. Eller något sådant.
Och tänk om det skulle visa sig vara så jobbigt att jag inte orkade. Tänk om jag skulle svimma. Eller tvingas avbryta, med svansen mellan benen, efter tio minuter. Eller tänk om de andra deltagarna hade jättehäftiga och supermoderna kläder. I en jympasal skulle jag ju helt klart sticka ut mer än i en spinningsal (där alla har fullt upp med att sitta och flåsa på sin cykel).

Men lockelsen var större än farhågorna. Jag cyklade ner till F&S, och klarade att passera receptionen utan att göra bort mig med kortet. Jag gav nog snarare ett världsvant intryck.
Farhågorna om att medgymnasterna skulle vara en skara moderiktigt klädda hurtbullar visade sig vara obefogad. Där var människor i alla storlekar, med kläder av skiftande slag. Jag är ganska säker på att jag smälte in i mängden.

Passet var helt perfekt!
Jag både svettades och flåsade, men jag hängde med hela tiden!
Och det är ju så obeskrivligt skönt efteråt. Direkt efter duschen börjar ett underbart välbefinnande sprida sig i kroppen. Jag tror nästan att träning är bättre än sex!

Vid cykelturen hemåt insåg jag snabbt att “nya” muskler fått arbeta idag. Jag ser fram mot en morgondag med träningsvärk.