Jag = Stolt morsa!

Bloggat den | April 14, 2009 klockan 2:45 pm | 2 Kommentarer

Mr Ts fröken ringde.  Hon kunde väl bara inte hålla sig till det inbokade elevsamtalet, utan ville spontant ösa beröm över min son.
Han jobbar hårt och är fantastiskt duktig. Att på 2½ år läsa in 6 årskurser är mer än vad de flesta skulle klara av, men han har gjort det med den äran. Han kämpar på, och han presterar.
Han hade turen att hamna i en väldigt studiemotiverad klass när vi hoppade av Waldorfsekten, men även ställt mot det så är han en hjälte.

Jag är så stolt så jag nästan smäller av! Idag skulle Mr T kunna be mig om vad som helst, och han skulle få det (men berätta det för guds skull inte för honom)!

En pappa, i en annan del av Sverige, ringde.
Ett litet hopp har tänts om att han kanske kan få loss sina barn ur Waldorfsekten. Han vågade inte hoppas för mycket (han har kämpat och hoppats i flera år), men håller ändå fast vid detta halmstrå som har dykt upp.
Jag skäms nästan över att berätta om mina barns lycka och harmoni över att få gå på en skola får vara kreativa och får kunskap. Och jag håller tummen hårt för pappan och hans barn. Jag har träffat barnen, och vet hur oerhört gärna de vill bort från ullkoftorna och filttofflorna. För varje dag de är kvar hos Waldorfsekten så får de ju ytterligare en dag att ta igen kunskapsmässigt, så jag håller tummen så att knogarna vitnar.

Påskpyssel, vårsol och (den där jävla) svanskotan

Bloggat den | April 1, 2009 klockan 10:43 pm | 4 Kommentarer

Dagen började med att jag följde med barnen till skolan. Jag hälsade på i Herr Fiffigs klass, och vi påskpysslade (min påskhare blev snyggast av alla. Samma sak med påsktuppen!). Efter lunch tittade jag in i Prinsessans klass en stund, och det blev påskpyssel där också!

En lärare som jag mötte i korridoren bad att få prata med mig, och vi satte oss i hennes arbetsrum.
Hon har följt Mr T sedan barnen började på skolan för 2½ sedan, och det var med tårar i ögonen hon berömde hans enorma utveckling och hårda arbete.
Han började i nuvarande skola under ht i fyran, och stod då kunskapsmässigt på noll i alla ämnen. Samtidigt som han skulle hålla jämt tempo med sina klasskompisar behövde han alltså läsa in den kunskap han gick miste om under sina år hos Uppsala Waldorfsekt.
Och han har gjort det med bravur!
Läraren som uttalade denna beundran är ingen duvunge. Hon är välutbildad och har mer än 30 år i yrket. Hon har under årens lopp tagit hand om (och räddat) andra elever från Waldorf. Det Mr T har presterat står utöver det mesta, enl henne.
Ibland är det mer än behagligt att vara stolt mamma. Jag bara lapade i mig.

Prinsessan och jag tog en promenad hem i den gnistrande vårsolen. Sedan hämtade vi Hunden, och tog en promenad ute på vischan. Vädret var fantastiskt och vårbäckarna porlade. Kan livet bli bättre? Vi njöt i fulla drag.
Enda smolket i dagens glädjebägare var väl när Hunden fick syn på en åker som låg under vatten, straxt nedanför en slänt. Åh, jag skall bada! tänkte han, och gjorde slag i saken innan jag hann reagera.
Jag for iväg som en snorloska och landande – naturligtvis! – på svanskotan! Fan! Jag rutschade nedför slänten, och hann få stopp precis innan jag plumsade ned i vattnet. Alltid något.
Jag börjar snart ge upp hoppet om att bli fri från smärta i svanskotan. Den där gamla foglossningen som jag dras med gör ju heller inte läkningsprocessen lättare.

Jag vet inte om jag är ovanligt trött (eller kanske bara på väg att bli galen), men jag började skratta hejdlöst när Leif GW Persson använde uttrycket Det är som att lugga en flintskallig i kvällens Efterlyst.
Det är ju knappast något nytt uttryck. Jag har hört det sedan jag var liten, och aldrig någonsin reflekterat över att det skulle kunna vara roligt. Nu skrattade jag så att tårarna sprutade ur ögonen på mig!
Det får mig att tänka på när jag var höggravid med Herr Fiffig, och livet (rent fysiskt) var tungt och jobbigt i största allmänhet. Jag och Mr T låg i soffan hemma hos AG och tittade på Emil i Lönneberga. Scenen där Emil fastnar i soppskålen (en scen jag dessförinnan hade sett många gånger) fick det att fullständigt brista för mig. Jag skrattade, och det tycktes aldrig kunna ta slut. Det var nästan så att Mr T och AG hann bli riktigt oroliga för mig.

Ett samtal med en vän som ligger mig mycket varmt om hjärtat var som en lisa för min själ.
Mer sånt, tack!

Nu skall jag läsa lite bloggar. Om jag orkar. Den senaste veckan har jag inte ens hunnit läsa de bloggar vars skribenter jag umgås med irl *skäms* Inte för att jag läser så många bloggar utöver mina irl-vänners, men ett fåtal är det. I stort sett läser jag samma bloggar idag som jag läste för tio år sedan.
Jag vet, lite småtråkigt, men sån är jag.
Om du har tips om bloggar som har sett dagens ljus under de senaste tio åren, och som du tycker att jag borde läsa, så är det bara att tipsa.
Tack på förhand.

Fredagen den 13:e…

Bloggat den | February 13, 2009 klockan 11:38 pm | Inga kommentarer än

Det där jävla muskelfästet i nacken står nu under ständig behandling med vetekudde och massage. Jag inser att det är en envis och långdragen process, men det går så sakteliga åt rätt håll.
Det är verkligen en knut där i muskelfästet.

Det är mycket fylla här nu.
Prinsessan springer på födelsedagskalas i parti och minut, tycker jag. Dessutom är det dags för henne själv att snart bli hela sju år. Sug på den!
Vi hade nätt och jämnt hunnit börja planera för ett Prinsess- och riddarkalas, när det kom en inbjudan från en klasskompis (tillika favvokillkompisen!). Han står också i begrepp att fylla år, och hans baluns skall gå av stapeln samma dag som vi hade tänkt oss. Tur att vi inte hade hunnit komma längre i vårt festfixande. Nu kan vi ha kalaset på söndagen istället (om lokalen är ledig).
Dessutom bär det snart av mot Örebro, där det skall hållas såväl 40- som 70-årspartaj. Tur att de har den goda smaken att anordna dessa festligheter på samma helg – men olika dagar.

Ikväll har Herr Fiffig varit på disco. Det var uppenbarligen roligt, att döma av hans berättelse när han kom hem.
Prinsessan passade på att leka med Alicia när brorsan lekte Travolta. Och det var ju ett bra arrangemang, eftersom Alicia bor i närheten av lokalen där nämnda disco gick av stapeln.
Det var nästan lite läskigt att vara helt barnfri (Mr T hängde med sina kompisar). Det var så tyst, och jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Det var riktigt scary..!

Dagens intryck hos mig är det mail jag fått från en fd (Waldorf-) klasskompis till Mr T. Han skriver så varmt, hjärtskärande och gulligt, så jag vet inte vad jag skall ta mig till.
Framför allt, så vet jag inte hur/vad jag skall göra för att hjälpa honom i hans situation. Men att han har tagit sig modet att kontakta mig är ett tusenmilakliv på hans fortsatta vandring.

Hur man får en huvudvärksdag att gå

Bloggat den | February 10, 2009 klockan 11:58 pm | 5 Kommentarer

Det är ingen överdrift att påstå att dagen i stora delar har förflutit  under täcket. Men med sömn, Ipren och koffein tror jag nog att jag har fått bukt med den där jäkla huvudvärken.
Men jag har iaf skaffat mig en uppfattning om lämpliga sportlovsaktiviteter. En sysselsättning god som någon, om ni frågar mig.
Ja, sedan var jag ju med Prinsessan på gymnastiken också. Och eftersom jag hade med mig Barbara dit, så fick jag en del matnyttigt gjort samtidigt.

Ikväll läste jag igenom mina anteckningar från lördagen, och en tung ledsenhet kom över mig. En klump började riva i magen, och tårarna började bränna i ögonen.
Det är så fullständigt vidrigt att ta del om alla dessa berättelser om övergrepp, och så obegripligt att det kan fortgå. När det dessutom (i en del) handlar om en berättelse som i allt väsentligt är identiskt med de övergrepp som Mr T råkade ut för, då blir smärtan oerhört tung att bära.

Jag gick in och satte mig på Mr Ts sängkant för att säga godnatt.
- Mmmm…. klia mig på ryggen mumlade han.
Jag kliade, och svalde gråten.
- Du… Förlåt att jag satte dig i Waldorfskolan sa jag, samtidigt som strupen stramades åt.
- Det är ok nu, mamma försäkrade han, och kramade mig varmt. Det viktiga är ju att vi kom därifrån. Nu går jag ju på en skola där jag får lära mig saker, och lärarna inte slåss. Det är väl bra?
Visst har han rätt, min älskade Mr T, men det gör så ont att han skall behöva ha alla dessa övergrepp i sitt bagage.

Kvällen har bla bjudit på en välförtjänt skrattattack. Ni vet så där så att tårarna sprutar, och man knappt får luft.
Det är nämligen så att Waldorfsekten (på ett pinsamt klantigt sätt, måste jag säga) försöker komma över det material jag har. Skrattattacken kom sig av en högst insatt och dessutom högintelligent persons reflektioner om detta.
Jag är fortfarande öm i magmusklerna av allt skrattande, och kommer nog ha träningsvärk i mitt sexpack imorgon.

Imorgon skall Hunden vara här hela dagen. Då skall jag ta med mig honom och en kaffetermos, och ge mig ut på långpromenad.

Tom Barkström; Läs på – Gör om, gör rätt!

Bloggat den | February 5, 2009 klockan 12:27 pm | 3 Kommentarer

Tom Barkström (kd) sitter i kommunstyrelsen och kommunfullmäktige i Hylte kommun. Dessutom är han ordförande i Hylte primärvårdsnämnd och representant i partidistriktets verkställande utskott.
Jag känner inte Barkström, och kan därmed inte avgöra om han är dum i huvudet i största allmänhet, men att han måste ha en jävla otur när han tänker står klart även för oss oinvigda.

Upprinnelsen till mitt resonemang kommer från att en mamma (22/1) på Hylte Kommuns hemsida ställde frågan

När ska skolan bli avgiftsfri i denna kommunen? När ska vi föräldrar sluta skicka med mat till utedagen en gång i veckan? Eller dom dagar då klassen åker på utflykt och det ska skickas med mat för hela dagen? Alla har inte råd med detta!

Barkström valde att blotta sin okunskap genom att svara

Svenska skola ska enligt lag vara avgiftsfri. Ingen ska behöva betala något för att delta i skolans verksamhet. Därom råder ingen tvekan. Tvingas någon göra det ska du anmäla det till Skolinspektionen omgående. (Skolinspektionen, Box 23069, 104 35 Stockholm)
Du gör dig däremot skyldig till en osmaklig skräckpropaganda när du säger att vi i Sverige inte ha råd att ge våra barn mat. I Sverige har alla föräldrar råd till det. Har du knapp ekonomi får du prioritera om dina utgifter och dra in på något annat. Sluta med godis, läsk, chips, veckotidningar, bil eller cigaretter eller vad du nu lägger dina pengar på. Mat ska pengarna alltid räcka till!
[min fetstil]

En förälder reagerade på Barkströms arrogans, och skrev (3/2)

Håller med mamman som är “irriterad på alla småutgifter till skolan”
Varje dag ska barnen ha frukt med sej till skolan och en gång i veckan är det lilla matsäcken som ska packas. Det hela brukar börja med att dom har någon liten riskaka med sej och saft i en flaska men snart sitter “grannen” med kanelbulle och chokladmjölk. Det är så fel och skolan är inte avgiftsfri. Och hur du Tom kan svara denna mamma på det viset kan jag inte fatta!!!! Den lön Du tar ut kanske motsvarar både mammans och pappans inkomst. i det hushållet. Mycket nonchalant.

Barkströms svar får mig att misstänka att han inte bara är arrogant, utan även förvirrad

Vem tror du på skolan ska fixa 25 matsäckskorgar till klassen inför utflykten om nu föräldrarna vägrar? Det måste naturligtvis lärarna och det har de varken tid eller lust till. Resultatet blir då att man slutar med utflykter. Det förlorar alla på men mest av allt barnen. Ni som driver den här frågan för hårt riskerar alltså att medverka till att skolan tvingas upphöra med trevliga och lärorika studiebesök.
Jag vet att detta inte är en kostnadsfråga. Du tycker det är samhällets ansvar jag tycker föräldrar ska ta ansvar för sina barn. Du måste ha ett mycket ansträngande liv eftersom du inte orkar med att bre tre mackor och fixa en termos o´Boy.
Grundfrågan är dock alldeles klar, svensk skola är och ska vara avgiftsfri!
[min fetstil]

Det skrämmer mig – på riktigt – att en person, vars uppgift är att representera och tillvarata människors och samhällets intressen, verkligen kan ha så dålig verklighetsförankring.

Mitt engagemang för utsatta människor har alltid varit stort, och jag känner (tyvärr) till ett flertal människor som inte har råd med mat. Föräldrarna väljer bort att själva äta middag, för att barnen skall kunna äta sig mätta.
Jag känner till föräldrar som väljer bort läkar- och tandläkarbesök för egen del, i hopp om att kunna spara ihop pengar till begagnade skridskor till barnen (så att de skall kunna delta i skolans skridskoutflykter).
Jag känner till familjer där tandfén inte kommer på besök, eftersom det verkligen inte finns utrymme i budgeten för att avsätta guldpengar vid barnens tandlossning.
Jag känner till barn som har kommit hem och frågat sina föräldrar Vad är semester för något? efter att de har hört sina kamrater prata om att de har varit på semester. I den egna familjen är semester något som är så ekonomiskt avlägset att man aldrig ens har diskuterat detta.
Jag känner till separerade föräldrar som lever på nudlar och buljong de veckor barnen bor hos den andre föräldern, bara för att sedan ha råd att servera pytt-i-panna och blodpudding de veckor barnen kommer.
Jag känner till fall där föräldrar har ringt till skolan och sjukskrivit sina barn på utflyktsdagar, då man faktiskt inte har haft råd att ordna matsäck.
Listan kan göras plågsamt lång.

Det förvånar och skrämmer mig att en politiker kan leva så långt från verkligheten att han inte känner till det jag berättar om. Ovanstående exempel kommer från fullt normala familjer – där det inte har funnits utrymme för veckotidnigar, bil, cigaretter, alkohol eller chips på många, många år.
Det är så osmakligt hånfullt av Barkström att uttala sig så mästrande som han gör.

I gårdagens Aftonbladet påstod Barkström att han inte kände till i vilken utsträckning föräldrarna förväntas skicka med matsäck. Detta uttalande får dock betecknas som en politisk sanning, då det tydligt framgår i mammans frågeställning (22/1).

I dagens Nyhetsmorgon gjordes en telefonintervju med Barkström (och efter vilken tom programledarna konstaterade att Barkström inte har koll på vad det handlar om), där han upprepade flera gånger att han inte tror att det finns någon skola i Sverige som förutsätter att eleverna skall ta med sig matsäck en gång i veckan.

Snälla Barkström – Gå hem och läs på. Gör om, gör rätt.
Ett exempel som jag känner väl till är Waldorfsektens skolor. Där går klasserna på utflykt en gång i veckan, och eleverna förväntas ha med sig matsäck hemifrån* .
Waldorfsekten är informerade (från Skolverket) om att detta strider mot skollagen, men man fortsätter ändå att kräva matsäck från hemmen. Samma sak gäller städning i Waldorfsektens lokaler. Där gör man upp städschema för familjerna *, och sedan är det bara att städa gratis (eller råka illa ut). Även på denna punkt är Waldorfsekten informerad (av Skolverket) att detta regelvidriga förfarande är att jämställa med en förtäckt avgift, och därmed strider mot skollagen. Jag känner dock inte till en enda Waldorfskola som har ändrat sina rutiner på den punkten (men om någon sitter på sådan information, så är jag idel öra).

När det gäller Barkströms fråga/påstående
Vem tror du på skolan ska fixa 25 matsäckskorgar till klassen inför utflykten om nu föräldrarna vägrar? Det måste naturligtvis lärarna och det har de varken tid eller lust till
så tycker jag först och främst att det är direkt pinsamt att han försöker vrida det till att det handlar om vägran från föräldrarnas sida, när det egentligen handlar om att de aktuella skolorna bryter mot lagen.
Som svar på hans fråga, måste jag säga att jag inte ser problemet. I den skola där mina barn går fungerar det alldeles utmärkt. Inför utflykter ombeds vi föräldrar att skicka med en matlåda, och sedan fylls den med mat av bespisningspersonalen. Nemas problemas!
Vad är det som får Barkström att blanda in lärarna i detta resonemang?

Tom Barkström borde läsa på, och skaffa sig lite verklighetskontakt innan han uttalar sig i framtiden.
Vid närmare eftertanke, kanske det vore ännu bättre om han drog sig tillbaka och överlät sin plats till någon som är up to date med hur det fungerar ute i samhället.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,
Intressant?

* Det var något år sedan jag gjorde avstämning på detta, så jag får väl lägga in en brasklapp om att det kan ha skett någon enstaka förändring sedan dess.

Planerar redan nästa helg…

Bloggat den | February 1, 2009 klockan 11:20 am | 8 Kommentarer

Nästa helg skall jag alltså åka för att träffa ett par fd (nu vuxna) Waldorfelever. Det ser jag mycket fram mot.
Nu har jag börjat fundera på om jag skall vara duktig, och åka redan på fredag morgon. På så sätt skulle jag kunna sitta på Skolverket och jobba under hela fredagen, och sedan träffa fd eleverna på lördagen.
Jag har mycket jobb att göra på Skolverket under våren, så det är väl lika bra att komma igång så snart som möjligt.

Jag får förresten inte glömma bort att fråga Skolverket om det ingår i alla Waldorfskolors uppdrag (eller bara i Uppsala Waldorfskolas) att under lektionstid desinformera eleverna om mig.
Inte så att jag klagar. Den “information” sekten lämnar har ju hittills fått både elever och föräldrar att kontakta mig, så deras agerande får väl betecknas som ytterst kontraproduktivt.
Men jag vill ändå veta om det är exklusivt hos Uppsala Waldorfskola denna “informationsspridning” ingår i uppdraget.

Andra bloggare om ,

theWitch – nu auktoriserad konsult för Waldorfsektens tvivlare och avhoppare

Bloggat den | November 25, 2008 klockan 9:01 pm | 9 Kommentarer

Idag har jag haft en dag med mycket flow (det var väl så det hette, Rosengeranium?). Gnistrande vit snö utanför fönstret bidrog till kreativiteten. Även de behagliga suckarna från den sussande Hunden gjorde sitt.
Jag skrev så att det nästan glödde i tangentbordet.
Då ringde telefonen.

I andra änden av tråden fanns en person som mailat mig för en tid sedan. En Waldorfförälder från en annan del av Sverige. Eller rättare sagt; en numera avhoppad Waldorfförälder.
Vi pratade tills batteriet i min telefon tog slut. Medan det laddade passade jag och Hunden på att gå ut och skutta omkring lite i snön, och sedan åt jag lunch.
Sedan ringde jag upp avhopparen igen, och det hampade sig inte bättre än att vi pratade tills batteriet tog slut ännu en gång ;) Men det var ganska bra tajmat eftersom jag behövde hämta barnen i skolan, och den jag pratade med hade fått besök.
Men det var knappast sista gången vi talades vid!

Senare ringde ytterligare en extremt kritisk Waldorfförälder från ännu en annan del av landet. Jag fick en snabb lägesrapport om situationen där, och det var inte kul att höra. Som vanligt, med andra ord.

Jag slås av två saker som alla avhoppade Waldorfföräldrar/familjer har gemensamt;
1/ De är vältaliga, intelligenta, ansvarstagande, rakryggade och mycket socialt kompetenta,
2/ Erfarenheterna av övergrepp, mobbing, pennalism, stigmatisering, förtal osv. Alla berättar “samma” historia.

Ang. rubriken, så har jag fått veta att myndighetsutövande personer i sin tjänst rekommenderar Waldorftvivlare att läsa min blogg.
Jag kan bara lyfta stolt på hatten och bocka.

Andra bloggare om ,

PS
Jag har namnsdag idag

Vidarebefordrad efterlysning

Bloggat den | November 14, 2008 klockan 10:19 am | 4 Kommentarer

Jag har inte varit inne på min Waldorfmail på över en vecka. Imorse gick jag in där och hittade ett antal mail. I ett av dem har jag blivit ombedd att vidarebefordra en efterlysning. Efter lite mailväxling kommer den här.

Föräldrarna skriver själva:

Vi är föräldrar (två olika familjer) på Uppsala Waldorfskola/förskola som reagerar starkt på ett flertal grova missförhållanden. Under lång tid har vi i traditionell ordning försökt få till en diskussion med ledningen om detta, men vi möts bara av tystnad och ointresse. Istället för att ta itu med problemen (utfrysning, olika sorts övergrepp, mobbing osv – från både barn och vuxna!) så får vi veta att det är vi som skulle vara problemet (för att vi inte har vett att hålla tyst)!
Problem löser man tydligen bäst genom att inte låtsas om dem! Vi delar inte den uppfattningen!

Då vi inte längre kan tiga stilla, och vi samtidigt vet att vi är långt ifrån ensamma, startar vi en webbsida/diskussionsforum. Dels för att få kontakt med andra utsatta och för att lägga upp en “gemensam strategi”.

Visst kan vi byta skola/förskola för våra barn (och det är inte omöjligt att det blir så i förlängningen), men det är ingen lätt åtgärd. Vi bor (delvis) i Hågaby, och därmed “mitt i Waldorf”. Det skulle alltså inte vara möjligt att byta skola utan att samtidigt byta boende. Och det är inte så lätt i dagens läge.
Dessutom vet vi att missförhållandena inte tar slut bara för att vi byter skola. Vetskapen om att andra barn fortsätter fara illa även om vi räddar våra barn är inte tillfredsställande.

Vi vet att vi delar synen på problemen med många, och vi vet också att många är rädda och “skrämda till tystnad”. Skolan/förskolan har “statuerat exempel” genom hur man bemöter och behandlar föräldrar som haft modet att säga ifrån.
Vi delar på sätt och vis en del av denna rädsla (främst för att inte göra situationen ännu värre för våra barn). Därför vår försiktighet att inte göra vår webbsida öppet för allmänheten. Den ska vara ett forum där man känner sig trygg!

Vår webbsida (som vi håller på att bygga upp) riktar sig i första hand till utsatta familjer på Uppsala Waldorfskola/förskola, men utsatta på andra Waldorfskolor/förskolor är naturligtvis också välkomna att kontakta oss!

Har ditt/dina barn/du/din familj blivit utsatt för kränkningar, övergrepp, förtal mm? Tveka inte – hör av dig till oss! Tillsammans är vi starka!
100% diskretion garanteras!

Skriv ett mail till oss på adressen waldorfkritik@live.se så hör vi av oss till dig med adress och lösenord till vår webbsida.
Berätta lite om dig själv, och det du/ni utsätts/har blivit utsatta för. Av trygghetsskäl vill vi veta vem du är, men i diskussionsforumet får du naturligtvis ha ett nickname.

Mission completed. Efterlysningen är framförd.
Min inblandning i detta begränsar sig till att jag har åtagit mig att publicera efterlysningen. Dessutom har jag lovat att ställa upp som “bollplank” om det behövs. Därutöver har jag, i nuläget, inte möjlighet till djupare engagemang (men det kan naturligtvis ändras, om behov uppstår).

Snokare från Waldorfsekten göre sig icke besväret. Den webbsida som efterlysningen avser är inte sökmotorindexerad. Dessutom är den lösenordsskyddad.

Nu skall jag ringa en annan Waldorfförälder, från en annan del av Sverige, som har mailat mig.

Andra bloggare om , , , , ,

Helvetet öppnar sig

Bloggat den | October 30, 2008 klockan 11:01 pm | 3 Kommentarer

Jag är rabiat. Inte alltid (hoppas jag, verkligen) men jag är det när det gäller kommentarer här i bloggen.
Jag släpper igenom alla kommentarer – utan att blinka – oavsett om det är kommentarer som håller med eller säger emot. Mitt enda “krav” är att de skall ha med inlägget att göra.
Kommentarer som handlar om något annat – oavsett om de stryker mig med- eller mothårs – publicerar jag inte.
Jag har ju för bövelen installerat en gästbok för att man där skall kunna lätta sitt hjärta i frågor som jag inte har berört i mina texter. Och jag har tydligt informerat om detta. Fattar man inte det, så faller det inte på mig att sitta som en petimäter och förklara en gång till.
(Men jag sparar alla opublicerade kommentarer, och flertalet av dem kommer att dyka upp i en bok i framtiden)

Sedan jag tog mitt rabiata statement i denna fråga så har det ramlat in en hel del kommentarer (såväl med- som mothårs) som jag valt att inte publicera.
Skall det vara så skall det vara, liksom. Jag medger att det är frustrerande, och ibland har det kliat i fingrarna av en vilja att publicera (främst då kommentarer från Waldorfsmurfar). Men har jag satt en ribba, så har jag.

Vid några tillfällen har det kommit kommentarer som verkligen kräver sitt berättigande. Inte minst när det gäller Waldorfifrågasättare. Men jag måste ju hålla samma linje, varesig det är för eller emot.
Nu har jag dock fått en kommentar som jag känner att jag inte kan låta stå opublicerad/obesvarad. Den har alltför stort allmänintresse för det.
Så jag väljer att publicera den i ett helt eget inlägg, och besvara den i detsamma. Kommentaren lyder som följer:

Måste fråga dig en sak. Har läst din blogg nu ett tag och har framförallt fastnat för dina inlägg om skolan och då särskilt Waldorfpedagogiken. Är väl som de flesta, ganska okunnig om denna pedagogik men tycker att deras resonemang kring de estetiska ämnena verkar logiska. Funderade ett tag på att sätta mina barn i en Waldorf skola men lät bli. Har en bekant som haft alla sina fyra barn i Waldorfskola och som är helt lyrisk vad gäller dom. Arbetar som studievägledare på en gymnasieskola med en del estetiska program och detta har jag förstått lockar Waldorf elever. När dom söker till oss så får dom översätta sina betyg enligt Skolverkets normer så att det passar systemet, de brukar få väldigt höga poäng och kommer därför med lätthet in. Vad man märker efter ett tag är att dessa elever är väldigt osociala, de har inte alls den kunskap som motsvarar deras betyg, inte ens i de estetiska ämnena. Har flera gånger påpekat detta för intagningsenheten då jag anser att man gör eleverna en otjänst genom att ta in dom med deras kunskapsbrister och med tanke på hela det arbete som man måste sätta in för att kanske få ut dom med ett avgångsbetyg som i vissa lägen kanske är lika friserat som det dom kom in på. Svaret man får från de som sköter intagningen är att det inte är vår sak att undersöka utan vi ska bara följa Skolverkets dirktiv. Nu till min fråga om Waldorf. Är de en sådan katastrof som du framställer dom och som jag hört andra säga?

Mitt svar:
Jag blir lite ställd av att du uppfattar att jag har framställt Waldorf som en katastrof. Jag har ju inte nämnt ens en bråkdel av de övergrepp mina – och andras – barn utsatts för.

Du gjorde mycket klokt i att avstå från att sätta dina barn i skola hos Waldorfsekten. Iom det ansvarsfulla ställningstagandet har du besparat dem mycket lidande. Och många kunskapsluckor.

Att du har bekanta som är lyriska över att ha haft sina barn i sektens skolor förvånar mig tyvärr inte alls. Det finns två tänkbara förklaringar till den lyriskheten;
1/ Dina bekanta tillhör “den inre kretsen”, där ALLT tillåts utan att ifrågasättas,
2 / Dina bekanta ville (som jag) så väl att den falska marknadsföringen skulle vara sann. Vi ville det så väl att vi nästan kvävdes av våra egna förnekanden.

Att Waldorfsektens skolor “överbetygsätter” sina elever är varken förvånande eller överraskande. Det är snarare ett faktum för att de skall behålla sin existens.
Jag har tagit del av bedrövligt många berättelser om hur elever från Waldorfsekten stått sig slätt när de sökt kontakt med det verkliga livet.
Att elever från Waldorfsektens skolor är socialt handikappade är heller ingen överraskning.

Jag hoppas att du fortsätter rapportera dina iakttagelser till intagningsenheten, då inga ungdomar är förtjänta av att gå vidare inom en utbildning de uppenbarligen inte kan tillgodogöra sig.

Kvartsamtal (hette det på min tid – men nu blev det en avslappnad och trivsam trekvart timme)

Bloggat den | October 10, 2008 klockan 9:58 pm | Inga kommentarer än

Jag skulle ljuga om jag sa att jag hade väntat mig bannor, negativa omdömen eller ens hittepå [jo, jag är fortfarande Waldorfskadad].
Det som sades på mötet var faktiskt ingenting jag inte redan visste. Ändå gick jag därifrån som den stoltaste hönan i hönsgården. Med glittrande, vackra och nyputsade fjädrar. Trots att jag inte hade fått höra några överraskningar. Jag hade bara fått ytterligare bekräftelser på det jag (och alla andra här ute i verkligheten) redan visste.

- Han är jätteduktig på att ta ansvar och visa respekt. Han är oerhört kamratlig och rättvis. Om någon behandlas orättvist av kamraterna, så säger han till.
- Han har obeskrivligt lätt för att lära sig, och kunskaperna sitter. Dessutom tar han ansvar under lektionerna, och han är duktig på att göra sina läxor.
- Han är nyfiken, intresserad och vill lära sig mer.
- Han är duktig på högläsning, och när vi räknar matte brukar jag kalla honom “raketpennan”. Han är alltid klar först av alla. Och han har alltid alla rätt.
Och så där gick det på.

Vad kan jag säga?
Mer än att jag är en galet stolt mamma (som bekräftar det sagda), och att jag är sjukt glad över att vi inte är kvar hos Waldorfsekten. I mångt och mycket kom vi nog därifrån med blotta förskräckelsen.

Herr Fiffig är ju typ Bäst!

Tvåårsjubileum!

Bloggat den | September 21, 2008 klockan 10:00 am | 6 Kommentarer

Idag firar vi två år som fria från Waldorfsekten.

De senaste två åren är de bästa två åren i mina barns liv. De är trygga och harmoniska med sin nuvarande skola. Rädslan för att bli slagen, bespottad, hånad, förnedrad och beljugen av skolpersonal (och deras barn) fick stanna kvar ute i Hågaby. Att nu befinna sig på en skola där personalen är normalfungerande, ansvarstagande och stimulerar till inlärning, och där andra elever uppträder med kamratskap och respekt, det betyder mycket för mina barn. Och för mig.

Den 21 september är en stor och betydelsefull årsdag, som för alltid kommer vara viktig i vår familj.

Jag är uppe och hoppar

Bloggat den | September 9, 2008 klockan 10:40 pm | Inga kommentarer än

Det är ju fasen inte roligt att ligga och vara sjuk. En fördel med att ha tre barn är att man inte kan ligga och tycka synd om sig själv någon längre stund. Det är bara att kamma till sig, hosta upp sig och se glad ut.

Idag började Prinsessans gymnastik för terminen. När den var slut blev det raka vägen hem, och jag lyckades få i mig lite middag innan det var dags att ge sig iväg på föräldramöte mindre än en halvtimme senare.
Föräldramötet var lika upplyftande som vanligt, och helt oväntat (åtminstone för mig) blev jag tillfrågad om att hålla ett föredrag i ett förhållandevis stort sammanhang. Jag har inte bestämt mig definitivt för vad jag skall svara på den förfrågan, men jag hymlar inte med att jag blev smickrad över att bli tillfrågad.
- Varför blir jag inte förvånad? sa AG när jag efter mötet berättade att jag numera är klassförälder i Prinsessans klass.

Nu borde jag nog plocka lite här. Containern, som inte kom som utlovat förra veckan, skall komma imorgon eller övermorgon. Jag längtar mer efter den än vad jag som barn någonsin längtade efter julafton.

Stress och lycka

Bloggat den | September 2, 2008 klockan 11:23 pm | Inga kommentarer än

Kvällens föräldramöte gjorde mig alldeles upprymd – som alltid nu för tiden.
Jag började med att komma alldeles för tidigt. I min stress svalde jag sista hajmalfilétuggan (idag fick jag panera själv, Prinsessan och Herr Fiffig hade viktigare saker för sig) samtidigt som jag satte på mig skorna. Den efterlängtade kaffemuggen fick vänta, för jag hade så bråttom.

När jag kom fram till skolan visade det sig att jag hade tagit fel på tiden. Jag var en dryg halvtimme för tidig, och stod i valet och kvalet att cykla hem igen för att hälla i mig lite kaffe.
Men jag insåg att det bara skulle innebära mer stress, så jag ställde mig utanför dörren och väntade.
Efter tio minuter hörde jag någon säga
- Men titta, här står Häxan.
När jag tittade upp var det rektorn som kom för att låsa upp dörren.

Mötet började med allmän information i samlingssalen (eftersom det var flera årskurser som hade föräldramöte samtidigt). Sedan fortsatte det med föräldramöten i resp. klassrum.
- Det är väl lika bra att Häxan skriver protokoll, hon antecknar ju ändå alltid så flitigt sa fröken.
Ingen protesterade. Inte ens jag.

Nu är protokollet renskrivet, och jag är sjukt sugen på fikonmarmelad!
Det står visserligen en burk fikonmarmelad i kylen, men jag har ingen Marquis hemma. Och då blir det ju liksom inte riktigt samma sak…
Fast å andra sidan är jag så jäkla sugen att jag överväger att ta en knäckemacka med fikonmarmelad!

Imorgon kommer containern för grovsopor!
Kan man bli lyckligare än så här!?
Undrar om jag blir sedd som överambitiös eller bara galen, om jag står på plats med soffan när containern levereras kl. 7 imorgon bitti?

En tung dag

Bloggat den | August 29, 2008 klockan 11:23 pm | 7 Kommentarer

Ibland undrar jag varför jag frivilligt har gett mig in i det här. Sedan inser jag att det inte är frivilligt. Det är något jag måste göra, vare sig jag vill det eller inte.
Men jag vill, hur tungt det än är emellanåt.
Det faktum att jag utger mig för att vara en ansvarstagande förälder och vuxen som i varje enskild situation hävdar barnens rätt, integritet och okränkbarhet, gör dessutom att jag inte har något val.

Jag gör det som en upprättelse för mina barn.
Jag gör det som ren samhällsupplysning.
Och jag gör det för alla andra drabbade barns och familjers skull.
Om jag genom mitt arbete kan fungera som “ögonöppnare” på andra föräldrar (vilket jag bevisligen redan gjort i glädjande många fall), så är jag bara glad. Och om jag kan rädda ett enda barn från fortsatt skolgång inom Waldorf (eller att ens hamna där från början), så är det med råge mödan värt.

Det är ett skitigt jobb, men det är ett jobb som måste göras. Och vissa dagar känns det tyngre än andra. Det är framför allt de dagar jag blir kontaktad av föräldrar/elever/familjer/fd elever som berättar om den misär de har upplevt/upplever inom Waldorf.
Idag är en sådan dag.
Men jag vill också understryka att alla dessa svåra och tunga berättelser fungerar som “inspiration” för mig. De är i sig ett bevis för att mitt arbete inte bara behövs, utan också är både nödvändigt och viktigt.
Det bor en obeskrivlig paradox i mitt arbete.

Idag har jag fått mail från två olika Waldorf-föräldrar (oberoende av varandra, med barn på två skilda Waldorfskolor).
Den ena föräldern (som har sitt barn på en skola “nära mig”) skriver (publiceras efter förälderns medgivande) :

Tack för väldigt bra blogg!
Jag tänkte dela med mig med ett litet smakprov av min dotters skolarbete i den Waldorfskola där hon tyvärr går.
Hon har börjat fyran, och i hennes skolpärm hittade jag en lapp med följande text;

Och Gud sade: Varde mitt i vattnet ett fäste som skiljer vatten från vatten.
Och Gud gjorde fästet, och skilde vattnet under fästet ifrån vattnet ovan fästet; och det skedde så.
Och Gud kallade fästet himmel.

Om någon förstår å kunna översätta, och ge texten ett naturligt sammanhang vore jag tacksam.

Själv går jag bet på vad man som (enl eget hävdande) konfessionsfri skola har för budskap med detta.
Någon som har något förslag?

En annan förälder, från en annan Waldorfskola, skriver om grova missförhållanden/övergrepp som personalen/skolan uppenbarligen är totalt ointresserade av att ta itu med. Trots att det är av den dignitet att det ligger inom skolans ansvar och skyldighet att göra polisanmälan.
Trots att missförhållandena pågått under en längre tid.
Trots att skolan ifråga har en “tradition” av den här formen av missförhållanden/övergrepp.
Och trots att ett flertal elever är drabbade.
Men på klassiskt Waldorf-manér väljer man att inte agera. Man väljer att blunda och inte låtsas om. Och nåde den förälder som må ha mage att försöka komma tillrätta med problemet. Då agerar man återigen på klassiskt Waldorf-manér; Man stigmatiserar den “klagande” föräldern som en aggressiv troublemaker.
Den som påtalar, och försöker komma tillrätta med, ett problem, får veta att det är den själv som är roten till problemet. Det är Waldorf i ett nötskal!

Varför blir jag inte förvånad?
Tja, antagligen för att jag/mina barn (och många med oss!) har upplevt exakt samma situation (även om små detaljer må skilja sig åt).
Men jag blir ändå oerhört illa berörd. Dels för att det naturligtvis virvlar upp egna minnen och känslor, men i dagsläget (mina barn är ju i säkerhet och trygghet nu) blir jag ändå mest illa berörd då jag ser att Waldorf fortsätter att trampa på, och förnedra barn.
Det jag och mina barn/ Petter och hans barn/ Karin och hennes barn/ Jonas och hans barn/ Tilde och hennes barn (och många, många fler!) har upplevt har inte varit enskilda “misslyckanden” från Waldorfs sida.
Det har istället handlat om att vi alla har fått känna på vad Waldorf verkligen handlar om.

Tack och lov, så uppfattar jag det som att den förälder som kontaktade mig idag är ovanligt klok. Därmed hyser jag gott hopp om att dennes barn inom en åskådlig framtid kan befinna sig i en trygg miljö (även utanför hemmet).

Mina varma tankar ikväll går till alla (barn, föräldrar, familjer, anhöriga, vänner) som drabbats av Waldorfsekten.

Andra bloggar om , , ,

Vardag och förkylning

Bloggat den | August 28, 2008 klockan 11:58 pm | Inga kommentarer än

I tisdags hade vi terminens första möte med elevvårdsteamet. Den närmaste veckan står föräldramöten på agendan, och barnen börjar med sina fritidsaktiviteter.
Vardagen är här.

Igår var jag med Prinsessan i skolan. Det är så spännande och roligt att se hur de underbara barnen tar form som grupp, leker, lyssnar på saga och skapar. Och lyssnar andäktigt på fröken.
Jag är verkligen så lycklig och tacksam över att ha mina barn på en skola där de tillåts – och uppmuntras – att vara kreativa och använda sin inspiration. De får måla med de färger som de själva vill (även svart, om så skulle vara fallet!) och de får adekvata svar på de frågor de ställer.
Det är mumma för en mammas hjärta!

Idag blev det sushi till lunch. Det är mumma för magen, det!
Och det passar bra som grund när man sedan skall ge sig ut och shoppa. När shoppingen hade nått halvlek var det dags att hämta kidsen i skolan. Sedan gav vi oss inte förrän vi insåg att både Prinsessan och Mr T började bli sjuka.
Det är visst förkylningstider.

Lite crostinis, Marquis och fikonmarmelad får man gotta sig med en torsdagskväll när kidsen har somnat.
Det är vardagslyx!

Solmys

Bloggat den | August 22, 2008 klockan 9:40 am | Inga kommentarer än

Solen skiner och gör mig välmående. Jag mös i hela kroppen när jag cyklade med Prinsessan till skolan imorse. Hela hon glittrar av lycka, och hon tycker så mycket om att gå i skolan.
Herr Fiffig tycker också att det är roligt att det har kommit igång igen. Han har fått en ny klasskamrat som han har tagit sig an. Kul! Förra året kom det också en ny elev till klassen, och även då såg Herr Fiffig till att den nya pojken kom in i klassen.
Mr T har kommit visslande hem från skolan hela veckan. Det gör mig så lycklig att se hur bra han har det nu.

Solen ropar på mig utanför fönstret.
Nu sätter jag mig på cykeln och trampar ned mot stan. Jag skall nämligen ägna dagen åt att flanera med Cyberfrun.

Ont i huvud och hjärta

Bloggat den | July 25, 2008 klockan 11:29 pm | 12 Kommentarer

Jag har gått omkring hela dagen med en fruktansvärd huvudvärk. Varken Ipren eller kaffe hjälpte (vilket förvånade mig, då det senare brukar vara ett säkert kort). Först när jag hade ätit middag lättade huvudvärken.
Då slog det mig att jag inte hade ätit, och knappast druckit på hela dagen. Men med lite pizza och vätska i magen, så löste sig problemet.

Kvällen har jag tillbringat (och kommer att fortsätta tillbringa) med att läsa nu vuxna, fd Waldorfelevers berättelser om sin skolgång. Det gör så jävla ont att läsa om övergrepp, pennalism, utebliven kunskap och begränsningar.
Jag blir illamående av insikten om att mina barn skulle ha kunnat skriva dessa berättelser när de blir vuxna, om vi (jag och AG) inte hade kommit till sans och tagit barnen bort från Waldorfsekten. De berättelser jag läser av dessa nu vuxna människor, är ju exakt samma berättelser som mina barn har berättat.
Mitt hjärta gråter hysteriskt.

Att ge mig i kast med att skriva den här boken är det oslagbart svåraste jag har tagit mig an. Alla de berättelser jag får till mig kan jag ju relatera till mina egna barn, och det medför en fysisk smärta hos mig.

När Mr T kom hem från sin kompis ikväll var jag tvungen att krama honom, och be honom om ursäkt ännu en gång.
Att jag hade det dåliga omdömet att sätta mina barn på Uppsala Waldorfskola är ju ett lysande bevis på att jag var en dålig – tom olämplig – förälder.
Hur skall jag någonsin kunna gottgöra mina barn för det helvete de tvingades uppleva där?
- Det är ok, mamma. Det viktiga är ju att vi inte går kvar där. Och jag har ju lärt mig jättemycket sedan jag började i den nya skolan tröstar Mr T.
Jag vet att barnen har förlåtit mig, och det hjälper mig mycket. Men det faktum att jag har varit en urusel och omdömeslös mamma är något jag måste leva med resten av livet.

Andra bloggare om ,

Tack vare Waldorf-Hitler…

Bloggat den | July 16, 2008 klockan 11:05 am | 57 Kommentarer

Telefonen ringde. Jag svarade, och i andra änden fanns en ungdomlig röst med lite osäker stämma
- Hej… är det du som kallas för theWitch?
- Ja svarade jag lite fundersamt.
- Är det du som skriver på internet? Och dina barn har gått på Uppsala Waldorfskola?
Jag kunde inte annat än bekräfta.
- Kan inte jag få prata med dig? undrade den unga stämman i vädjande, nästan viskande ton.
- Visst får du det. Har du möjlighet att prata nu, eller vill du att vi skall träffas? frågade jag.
- Vi kan prata lite nu. Om du har tid, alltså. Men du berättar väl inte för mina föräldrar eller för min fröken att jag har ringt?
Jag försäkrade att hen kan känna sig fullständigt trygg i sin kontakt med mig, jag kommer inte göra något mot hens vilja.

- Jag går också på Uppsala Waldorfskola, men jag vill inte gå där där. Fast min mamma och pappa säger att jag måste gå där. De lyssnar inte på mig när jag försöker berätta hur det är.
- Vad är det som gör att du inte trivs?
- Jamen man får ju inte lära sig något. Jag går i klass X nu, men i matte har vi inte kommit längre än de som går i tvåan i andra skolor.
- Hur vet du det?
- Jag har en kompis som går i en normal skola, och vi har jämfört med varandra.
- Jag förstår vad du menar. Har du bett fröken om att få mer uppgifter att göra i matte?
- Det har jag gjort jättemånga gånger, och då säger hon bara att jag är bråkig och stör i klassen. Och det är ju likadant i alla ämnen. Det är flera stycken i min klass som inte kan läsa och skriva ordentligt än. Så fort jag frågar om något som fröken säger, så säger hon bara att jag stör och bråkar. Men det gör jag inte! Jag vill bara lära mig saker! Men istället säger fröken att jag måste göra eurytmi, så att jag lugnar ner mig.
- Du sa att dina föräldrar inte lyssnar på dig.
- Ja. Ibland ringer fröken till dem och säger att jag stör klassen. Då blir de arga och skäller på mig. Men jag stör inte alls! [gråt i rösten] Du kan fråga vem som helst i min klass.
- Jag tror dig! Jag tom vet att det du säger är sant. (Nu var igenkänningen så stor att en stor klump hade tagit plats i min mage)
- Och så skyller fröken alltid på mig när det händer något. Hon säger alltid att det var jag som gjorde det, fast det inte var det! Jag får straff för massa saker som jag inte har gjort, och hon säger att jag ljuger när jag lovar att det inte var jag!
- Vad är det för straff du får? (Nu var det svårt att hålla tillbaka tårarna)
- Det är olika. Jag kan få sitta på en stol i ett hörn i klassrummet. Och hon har tvingat mig att springa jättemånga varv runt skolan i regnet. Och hon säger jätteelaka saker om mig så att hela klassen hör.
- Jag blir riktigt ledsen av det du berättar. Min äldsta pojke hade det likadant när han gick på Waldorf.
- Jag vet.
- Känner du honom?
- Inte känner direkt, men jag vet vem han är. Och jag såg flera gånger när fröknarna plågade honom.

Nu kände jag att jag inte kunde fortsätta samtalet utan att riskera att jag skulle börja storgråta, så jag föreslog en annan fortsättning;
- Om du vill och vågar, så kanske vi kan träffas och prata.
- Ja, det vill jag gärna göra!

Vi bestämde detaljer inför vår fortsatta kontakt, och jag gav hen telefonnummer till BRIS och Kommunens familjeenhet.
- Men jag vågar inte ringa till kommunen, för då kommer jag att hamna på barnhem!
- Nej, det gör du inte.
- Det har min mamma sagt att man gör.
- Du behöver naturligtvis inte ringa dit om du inte känner dig trygg med det. Men man hamnar inte på barnhem bara för att man ringer dit. De finns till för att hjälpa, och jag är inte ens säker på att de kontaktar dina föräldrar om du inte vill det. Men jag skall kolla upp det åt dig innan du ringer.

Innan vi avslutade samtalet var jag tvungen att fråga
- Hur kom du på att du skulle ringa till mig?
- Jag har hört när mina föräldrar har pratat om dig. Och så hörde jag en gång när Waldorf-Hitler pratade om dig. Vet du vem Waldorf-Hitler är, förresten?
- Ja det vet jag.
Här bröt vi ut i ett gemensamt fnissande.
- Hon pratade i alla fall om dig med en annan lärare, och det märktes att de inte tyckte om dig. Och då tänkte jag att du kanske skulle förstå. Sedan när jag var på biblioteket så letade jag upp din hemsida på datorn där, och nu har jag läst jättemycket.
- Jag är glad att du ringde. Det var jättemodigt av dig!

Efter samtalet var jag alldeles utmattad, och kände att jag behövde prata med någon. Då var det skönt att ha en fin och klok vän, med professionella kunskaper, att ringa till.

[Jag har ändrat ett par detaljer ovan, för att den som ringde inte skall kunna identifieras i texten.
Att jag ens skriver texten beror på att hen uppmanade mig att göra det ("bara du inte skriver mitt namn"), eftersom hen vet att många andra Waldorfelever sitter i samma båt, och att det skulle kunna stärka andra elever att se att någon har vågat ta itu med situationen.
Sammanfattningsvis måste jag säga att det var ett mycket klokt barn jag blev uppringd av.]

Andra bloggare om , , ,

Är icke godkänd biodynamisk skolmat bättre än godkänd ickebiodynamisk?

Bloggat den | July 1, 2008 klockan 10:25 am | 1 Kommentar

Ett av morgonens inslagen på TV4s lokalnyheter handlade om att Uppsala Waldorfsekt serverar biodynamiskt odlad mat i större utsträckning än andra skolor (jag har egentligen svårt att tro att mina barns nuvarande skola kan ha omfattats av den “undersökningen”, men jag skall låta det vara osagt tills jag har tittat närmare på saken).

En sak som reportern hade totalmissat i sin research är att Uppsala Waldorfsekt under fyra års tid (eller längre, om ingen förändring har skett sedan vi hoppade av) serverat lunch till skolbarnen – trots att man hade fått sitt tillstånd indraget av kommunens Miljökontor.

Jag kanske borde tipsa lokalnyheterna, så att de kan köra en uppföljare imorgon… Eller så håller jag på det ett tag till…

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Detta skriver jag mot personens uttryckliga vilja

Bloggat den | June 5, 2008 klockan 11:20 pm | Inga kommentarer än

På den tiden det begav sig, så skrev Mr Ts Waldorffröken till mig, och betackade sig för att bli omnämnd i min eller någon annans blogg (efter att jag hade skrivit att hon var en virtuos i svampskogen). Jag svarade att i min blogg skriver jag det som känns relevant för mig att skriva, och därmed kunde jag inte ge några löften om att hon inte skulle omnämnas. Vad det gäller andras bloggar varken kan eller vill jag försöka hindra att någon nämner henne, förklarade jag vidare.

Det här inlägg i sig är väl ett bevis för att jag väljer att inte censurera mig efter denna Waldorffrökens önskningar. Den här texten handlar nämligen om henne.

För ett par dagar sedan fick jag nämligen veta att det cirkulerar ihärdiga rykten inom Uppsala Waldorfsekt om att hon skulle vara en av de lärare som misshandlade Mr T.
Det stämmer inte.
Eller som Mr T svarade när jag för säkerhets skull frågade honom, efter att ha tagit del av detta rykte;
- Inte vad jag kan komma ihåg nu.
Det svaret är ganska talande. Han har nämligen förträngt en del av de grövre kränkningar och övergrepp han utsattes för hos sekten.
Men jag håller det för högst osannolikt att det skulle ha skett. Jag och Mr T har alltid haft en öppen dialog, och han berättade kontinuerligt om mycket elände som hände. Därmed borde han rimligen ha berättat om detta, om det hade skett.

Så – till alla er som ägnar er åt att sprida denna kränkande lögn om denna Waldorffröken vill jag säga:
Ägna er åt något vettigt, konstruktivt och sanningsenligt istället.

Och till den aktuella Waldorffröken säger jag:
Om du känner dig kränkt över att jag – mot din uttryckliga vilja – har ägnat en hel bloggtext åt dig, så är det förhoppningsvis mindre kränkande än att dina sektfränder sprider rykten om att du begått en allvarlig, kriminell handling.

Andra bloggar om: , , ,

Solig dag och trevlig kväll

Bloggat den | May 31, 2008 klockan 1:04 am | Inga kommentarer än

Eftermiddagen tillbringades i en solig skogsglänta, tillsammans med en vattenflaska och en tjock mapp med Waldorf-papper.
Jag måste nämligen få struktur på allt material, och sådant arbete gör sig ju alldeles utmärkt i en solig skogsglänta.

Jag satt där och tänkte på alla de människor som har kontaktat mig, och som jag inte riktigt hunnit återkoppla till. Speciellt tänkte jag på en mamma (vi kallar henne Berit), och satt tom och fingrade på telefonen, med tanken att ringa henne. Men jag la ned telefonen i väskan, och tänkte att jag kunde ringa henne senare istället.

På väg hem från skogsgläntan stannade jag vid Gränby Centrum och handlade, och väl hemkommen drog jag igång med maten direkt.
Just som jag stod där och friterade potatisklyftor, så ringde telefonen.
Det var… Berit som ringde!
Wow, liksom! Jag blev så lyrisk att jag höll på att bränna vid köttfärsbiffarna!

För att sammanfatta det hela, så har jag och Berit tillbringat kvällen på en pub, i sällskap med varandra och några glas vin.
Vi har inte träffat varandra innan, om man bortser från att Berit har “träffat” mig här i bloggen, och jag har “träffat” henne i andra sammanhang. Detta visade sig dock inte vara någon begränsning alls. Hon klev rakt in, och tog sin redan reserverade plats i mitt hjärta.
Jag avstår från att gå in på detaljer i vårt samtal (ni får gissa själva), men det blev en supertrevlig kväll (även om en hel del av det hon berättade träffade mig rakt i solar plexus, av ren igenkänning).
Enda abret var väl att knapparna i min klänning hade en tendens att glida upp hela tiden. Men det gör ju ingenting, eftersom jag har så snygga bröst.

[F'låt att jag kallar dig för Berit]

Knarkare eller sektmedlem – sameO’, sameO’

Bloggat den | May 27, 2008 klockan 12:51 am | Inga kommentarer än

Vad inläggen här i bloggen handlar om avgörs till viss (eller delvis ganska stor) del av vilken input jag får.
Därmed ger jag er följande:

Idag skrev en avhoppad Waldorfförälder till mig
Likt en gammal knarkare kan jag sörja den tid som var. Jag behövde inte tänka, bara flyta med i flödet av all svada… Sedan avprogrammeringen har jag sörjt att stå utanför… att inte längre vara en av dom….
Sedan avprogrammeringen har världen åter funnits där, vackrare än någonsin. Aldrig har betydelsen av ordet sanning haft större betydelse!!!!!!!

Andra bloggar om: ,

Vaccination på måndagar och ingefära i öronen på tisdagar..?

Bloggat den | May 26, 2008 klockan 10:26 pm | Inga kommentarer än

En Waldorfförälder gör mig uppmärksam på att man söker en skolsköterska i Sigtuna kommun. I annonsen kan man bla läsa
Du kommer att vara verksam som skolsköterska med placering på en eller två skolor i kommunen. En av skolorna har antroposofisk inriktning, varvid intresse för antroposofi är meriterande.

Detta sätter myror i huvudet på såväl Waldorfföräldern som mig.
Hur skall man som skolsköterska kunna vara verksam inom BÅDE den traditionella skolan och en Waldorfskola SAMTIDIGT.
Waldorfföräldern föreslår att man borde ha lagt till kluven personlighet bland kvalifikationskraven, och jag är benägen att hålla med.
Eller är det möjligt att sitta och vaccinera barn på måndagar, för att sedan på tisdagar tala sig varm för att barnen skall avstå från reinkarnationshämmande vaccinationer, och istället stoppa ingefära (eller vad det nu kan vara) i öronen?
Beats me.

Andra bloggar om: ,

En katastrof för Waldorfskolorna

Bloggat den | May 26, 2008 klockan 10:26 am | 2 Kommentarer

En statlig utredning föreslår att endast behöriga lärare skall kunna få fast anställning som lärare. Förslaget omfattar både kommunala- och friskolor, och kan bli verklighet först år 2010.

Om så blir, så blir det en enorm kvalitetshöjning för alla Waldorfelever (ett välbehövligt första steg på den långa kvalitetsförbättringsresa alla Waldorfskolor är i skriande behov av). För Waldorfskolorna är förslaget närmast en total katastrof.

Det finns naturligtvis de som hellre gör partipolitik av det här förslaget, än ser på det ur ett samhällsperspektiv, och elevernas rätt till en försäkran om kvalitet på utbildningen. Om jag var en av dessa, så borde jag skrika i högan sky, med tanke på att förslaget kommer från alliansen, och utbildningsminister Jan Björklund (fp) gått ut och hyllat det. Jag har redan hört ett par röster (från “min” sida av den politiska skalan) som försöker göra gällande att det här handlar om att alliansen försöker sätta käppar i hjulet på den valfrihet de själva förespråkar.
Urusel argumentation och regelrätt mumbo-jumbo säger jag om det. Möjligheten att anställa obehöriga lärare har ingenting med valfrihet att göra.
Att jag dessutom, iom vårt avhopp från Uppsala Waldorfsekt, fått uppleva vilken enorm skillnad det är mellan outbildade och utbildade lärare, gör att jag upplever det som ett direkt övergrepp mot alla landets elever att inte se vikten av kompetens hos lärarna.
Visst finns det säkert guldkorn även bland outbildade lärare, men dessa kan knappast ses som representativa för hela lärarkåren.

Jag läser att uppskattningsvis 1/5 av alla lärare saknar utbildning. Denna statistik gäller inte i landets Waldorfskolor – där är siffran betydligt högre.
Inom Waldorf tycks det nämligen inte vara så att man blir nödd och tvungen att anställa en obehörig lärare, då en behörig lärare inte står att finna. Tvärtom. En utbildning väger fjäderlätt, i jämförelse med om personen redan är engagerad i sekten. Eller som en förälder (inte jag, men det hade lika gärna kunnat vara jag) skrev i en anmälan till Skolverket:
ständigt rekryterar personal av alla kategorier till skolan. Föräldrar, grannar, kompisar och så vidare tillfrågas vid lärarbehov

Jan Björklund uttalade sig i TV imorse, och försäkrade att man skall ta hänsyn till arbetsrätten. Outbildade anställda “lärare” riskerar alltså inte att bli av med jobbet, men vid nyrekrytering ställs krav på utbildning. Denna försäkran innebär att landets Waldorfskolor tillfälligt kan andas ut, då den medför att de inte behöver slå igen sin verksamhet år 2010.
Men att de därefter tvingas anställa endast utbildade lärare innebär ett stort paradigmskifte för hela Waldorfsekten.

Andra bloggar om: , , , ,

SvD, Aftonbladet

Svar på kommentar

Bloggat den | May 10, 2008 klockan 11:23 am | 12 Kommentarer

Skulle du vilja skriva ut några länkar till sidor med waldorf-kritik? skriver Andreas i en kommentar. Och visst kan jag det.
Här följer ett axplock av länkar. Många, många fler sidor finns, det är bara att googla.

Investigating Steiner Education – En sida som berättar om en del av det som sekten själv gärna vill hålla hemligt
Steinerkritikk – Norsk sida
Steinerkritik – Dansk sida
PLANS – En engelskspråkig, mycket informativ sida
Zooey – En fd (nu vuxen) Waldorfelev som berättar om sina erfarenheter, och även granskar sekten i stort
Waldorf Education – One family’s story – En familj i England berättar om sina erfarenheter (jag skulle i allt väsentligt kunna skriva samma sak)
Steinerkritikforum – Ett skandinaviskt forum
UNENLIGHTENED – The Inside Story of an Occult Education – Roger Rawlings sida

Jag censurerar bara det braiga

Bloggat den | May 8, 2008 klockan 1:35 pm | Inga kommentarer än

Jag har bloggat sedan förra millenniet, och endast vid två tillfällen har jag valt att inte publicera kommentarer som jag har fått. Den ena fick jag för drygt ett år sedan, och den andra fick jag igår.
Censur är big no-no på min världskarta. Kommentarer från meningsmotståndare är en de effekter som jag gillar mest med bloggen.

Så varför har jag valt att inte publicera de två nämnda kommentarerna? Tja, knappast för att censurera någon. Snarare tvärtom.
Det är två kommentarer som jag, om jag lät mitt ego bestämma, mer än gärna skulle publicera. Men jag har valt att inte göra det av rent “taktiska” skäl. Det har nämligen varit positiva kommentarer om den kommande boken och mitt engagemang för Waldorfoffer. Och med tanke på att min blogg verkar vara ett vattenhål för Waldorfsmurfar, så har jag helt enkelt valt att att inte servera dem detta.

När det gäller gårdagens kommentar, så skrev personen dessutom (bla) Du behöver inte lägga ut det här som en kommentar, det är mest hälften beundran, hälften förundran [...] och det tolkar jag som att h*n vill hålla kommentaren lite “privat”.
Men om du som skrev denna kommentar vill kontakta mig igen, så får du gärna göra det på thebitch@thewitch.se

Anledningen till att jag skriver det här inlägget är väl egentligen ingen annan än att jag återigen vill understryka att det råder vattentät anonymitet för de som kontaktar mig (och vill vara anonyma “utåt”)

Det är skillnad mellan folk och fä. Åtminstone i sekter.

Bloggat den | May 5, 2008 klockan 8:11 pm | 3 Kommentarer

Mr T har varit hemma från skolan idag (nejdå, det är inga större fel med honom, och han kommer att gå till läroverket redan imorgon igen) och ägnade första delen av dagen åt att slappa inne i sitt rum.
Någon gång på förmiddagen ringde hans mobil. Det var en fd skolkamrat från Waldorftiden som ringde. Mr T (som har ett flertal kompisar kvar från den tiden) tyckte nog att det var lite jobbigt att det var just h*n som ringde, eftersom det barnets mamma är en av dem som misshandlade honom (hon arbetar alltså som lärare inom Waldorfsekten).

Efter telefonsamtalet var både jag och Mr T väldigt förundrade över att fd skolkamraten hade ringt – från en mobiltelefon – under pågående skoldag (om än antagligen under en rast).
[Vad samtalet som sådant handlade om får stanna hos mig och Mr T. Det verkar som att det här barnet behöver hjälp i sin utsatta Waldorfsituation (som h*n ju inte valt själv), och det bistår jag/vi naturligtvis gärna med vare sig det handlar om att hjälpa till med att kontakta myndigheter eller få hjälp med en tillfällig tillflyktsort]
När Mr T gick på Waldorf fick han inte ens ha sin mobil avslagen i fickan under skoldagarna, eftersom alla i hans närhet då skulle få cancer i hjärnan (sic!).
Nu ringde alltså ett äkta Waldorfbarn, under pågående skoldag, från en sin mobiltelefon! Det borde ju i rimlighetens namn innebära att hela Uppsalafalangen av sekten inom en snar framtid återfinns inlagda på onkologen tvingas linda in sina kroppar i åkerfräken, och stoppa in lök i öronen.
Men sedan slog det oss att det nog inte behöver bli så. När ett äkta Waldorfbarn gör något, så gäller nämligen helt andra regler och förutsättningar än när ett vanligt, dödligt barn gör samma sak. Och det här barnet gick omkring med sin påslagna mobil dagarna i ända, redan på den tiden Mr Ts avslagna mobil spred cancer i hjärnan hos omgivningen.

Andra bloggar om: , , ,

Solsken i snordimman

Bloggat den | April 14, 2008 klockan 2:34 pm | 2 Kommentarer

En sak som var väldigt bekväm innan jag fick barn var att jag, när jag var sjuk, kunde ligga nedbäddad i sängen och tycka synd om mig själv tills jag blev frisk.
Nu får man bita i det sura äpplet, kliva upp och snyta sig, och förtränga att man har en snorfylld hjärna.

Idag var det dags för elevsamtal för Mr T. Det handlade mest om de nationella proven, och jag säger bara Wow!
Med tanke på det totala kunskapsvacuum han hade med sig inom alla ämnen från Waldorfsekten, så är både jag och fröken grymt imponerade. Och Mr Ts stolthet gick inte att ta miste på.

Jag är världens stoltaste morsa.

Norges utbildningsminister chockad av Waldorfskolans elitistiska sätt att bedöma elevernas personlighet utifrån kroppshållning

Bloggat den | April 3, 2008 klockan 10:04 pm | 8 Kommentarer

(Update: Eftersom den här texten blev alldeles för lång – insåg jag i efterhand – så har jag kortat ned den till ett referat. De som vill läsa artiklarna jag skriver om kan göra det här och här)

VG har alltså publicerat ett par mycket intressanta artiklar om Waldorfskolornas elitistiska sätt att bedöma elevernas personlighet, utifrån deras kroppshållning (!)

Det har alltså kommit till den norska utbildningsministerns, Bård Vegar Solhjells, vetskap att man inom Waldorf bedömer elevernas personlighet utifrån deras kroppshållning.
Denna information har även varit bortom kännedom för Utbildningsdepartementet, tillsynsmyndigheter och pedagogikens expertis.
Nu när detta har kommit i dager har man bestämt sig för att syna Waldorf i sömmarna.
Good choice, säger jag!

Under första året på Waldorflärarutbildningen skall studenterna under sin praktikperiod studera elevernas kroppshållning och gångsätt.

Målet med observationerna är att de blivande lärarna skall ”upparbeta erfarenhet med att se barnets egenart, temperament och karaktär”, skriver Steinerhögskolan.
Oddvar Granly, lärare sedan många år vid Steinerhögskolans lärarutbildning, menar att observation och värdering av barnens kroppshållning är viktig.
- Det kan röra sig om att iaktta hur barnet rör sig, tex om det sätter ned foten hårt i marken när det går – eller om det har en lätt och svingande gång. Går barnet på ett lätt sätt, är det gärna styrt av infall och spontanitet.
Går det med tunga steg, är det ofta en handlingskraftig människa, säger Granly till VG.
Han understryker att observationerna ingår som en del av en helhet där bla temperamentsuttryck, vanor, intressen och förmågan till medkänsla också skall observeras.

- Vi säger inte att den och den är en koleriker. Vi kan säga att en elev har en kolerisk sida , säger Hugo Borgne, rektor vid Waldorfskolan på Hedenmarken.
Vad är den faktiska skillnaden, undrar jag. Det där är ingenting annat än det vanliga mumbo jumbo som Waldorfsmurfar försöker bortförklara sig med.

- Om håret tex hänger ned i ansiktet på barnet, så lägger man märke till det, försöker Gerd Eva Valøen (ansvarig för innehållet i Rudolf Steinerhögskolans praxishandbok) klargöra.
Ok, huruvida håret hänger ned i ansiktet eller ej ger vägledning om elevens personlighet. Det är ju klart som korvspad!

Vad det gäller att man bedömer elevernas kroppshållning säger Gerd Eva Valøen vidare Jag är nog inte speciellt stolt över denna formulering. Vi behöver nog värdera om och tillägga några klargörande meningar.
Så om man formulerar det lite mer luddigt, så blir det ok? Vore det inte bättre att sluta upp med de där elitistiska fasonerna, och söka kontakt med verkligheten?
Men nej, det där är Waldorfsk logik i ett nötskal!

- Det är chockerande och överraskande ifall Waldorfskolornas lärarutbildning baserar delar av lärandet 2008 på ovetenskapliga teorier och förhistoriska spekulationer om människan. Det torde vara fullkomligt befängt, både ur pedagogiskt och mänskligt perspektiv att praktisera dylika teorier, säger den norska utbildningsministern.
Det norska utbildningsdepartementet har dessutom bett Rudolf Steinerhögskolan om fakta och underlag som styrker och begrundar behovet av dessa elev-iakttagelser.

Behöver jag säga att jag är mer än överlycklig över att ha tagit mina barn ur Waldorfsekten?

Andra bloggar om: , , , ,

Läsläxa i Waldorfskolan

Bloggat den | April 2, 2008 klockan 10:20 pm | 11 Kommentarer

Jag fick ett mail från en förälder som har sina barn i en Waldorfskola (och kämpar för att rädda dem därifrån). Idag hade dottern (som går i trean) kommit hem med en text som de hade fått som läsläxa.
Föräldern ber mig – och mina läsare – om hjälp att förstå syftet med att ge barnen denna text i läsläxa.
Vidare skriver föräldern bla:

Jag är bedrövad och chockad och arg efter att ha läsövat med dottern.
Sen kom jag på att jag kan ju be dej och dina läsare om hjälp att “översätta” allt sjukt som är inbakad i texten.
Att min dotter, mot sin 9 åriga vilja hellre avstår från att vilja lära sig läsa än att ta till sig läsläxan kan man lättare förstå efter att ha läst ” Korset på lingonet”.
Hur upplyst blir Du av denna text?
Och om Du skulle försöka tidfästa vilken tidsepok/decennium som en svensk pedagog skulle ansett texten som lämplig för sina elever?
JAG skulle behöva gå hundratals år bakåt i tid.
Vem förstår sig på denna texten, som något annat än ———– ???
Vilka ord beskriver lämpligast innebörden i texten?
Jag saknar ord!

Texten som eleverna hade fått i läsläxa lyder som följer:

Korset på lingonet
När djävulen såg hur Gud Fader med sitt skaparord lät träd, blommor och örter och hela den vackra vida världen uppstå, fick han lust att skapa något, och han fick tillåtelse att försöka.
I en stilla vrå i skogen gick han till verket. Han skapade en liten ört som hade många glänsande, gröna blad på stjälken och i toppen en tät klase blanka röda bär. Inte ens Gud Fader hade behövt skämmas för en sådan ört. Den såg inte det ringaste ut som ett verk av den onde. Skulle man ätit ett av bären hade man nog märkt att det ändå var det. Ty alla hade djävulen förgiftat. Det märkte Gud Fader genast. Och skulle bären ha varit oansenliga och fula, hade han väl inte brytt sig om dem. Men så vackra som de var, skulle de nog locka både människor och djur och komma att göra mycken skada.
Han kallade därför på sina änglar och skickade dem till skogen, för att på varje bär rita ett litet kors. Med korsets heliga tecken var giftet försvunnet och bären hade blivit friska och goda att äta. Förgäves väntar djävulen på att någon ska bli förgiftad av dem.
Så uppstod lingonet. Och ser du efter märker du att du inte kan hitta ett enda lingon utan ett litet kors på.

Jag går bet när jag försöker hitta svar på förälderns frågor. Har du några svar/spekulationer, så mottages detta tacksamt i kommentarsfältet.

Update: Läsläxan illustrerades med följande bild (i Waldorfriktiga färger):

Andra bloggar om: , , , , ,

Många bäckar små

Bloggat den | March 18, 2008 klockan 5:49 pm | Inga kommentarer än

Jag och Herr Fiffig var en sväng på stan. Inne i en butik såg jag en reklamlapp från Uppsala Waldorfsekt på en anslagstavla bredvid kassan.
Jag sökte upp den butiksansvarige och påtalade vilken extrem badwill det är för butiken att göra reklam för dem, och så motiverade jag varför det är det. Ja, jag drog inte hela storyn i detalj, det blev mer en snabbsammanfattning på någon minut.
Det räckte för att den butiksansvarige skulle knövla ihop reklamlappen och slänga den i papperskorgen.

Visst, jag åstadkom knappast något världsomstörtande, men jag drog ett litet strå till stacken för att några barn i förlängningen slipper hamna hos sekten. Och med det kan jag inte vara annat än nöjd.

Andra bloggar om: ,

Skolbesök, kyrkotanter, födelsedag och förlustelse

Bloggat den | March 12, 2008 klockan 11:06 am | Inga kommentarer än

Jag är matt i hela kroppen. Om jag inte visste bättre, så skulle jag nästan kunna tro att jag var bakfull. Men det är väl någon kombination av lite träningsvärk och galen trötthet.
Jag sov hela natten inatt (!!!), och därmed fick väl kroppen smak på det där med sömn.

Igår var jag i barnens skola hela dagen, och det var hur mysigt som helst. Mr T hade textil, och jag blev riktigt imponerad av hur flink han var med symaskinen. Så jag gjorde klart för honom att from nu så får han vara med och dela på ansvaret för sådant som behöver sys här hemma. Jag vet inte riktigt hur jag skall tolka det muttrande svaret.

I Herr Fiffigs klass var det också myspys. Det är verkligen härligt att komma in i en grupp med kreativa 7-8-åringar. Att Wille (killen som av någon anledning bara äääälskaaar mig sedan första gången han såg mig) går i klassen gör ju inte saken sämre :)

Jag pratade lite med skolsköterskan också, med anledning av att jag numera ingår i elevvårdsteamet. Tro det eller ej, men hon är också världsbäst!
Jag fascineras av att det kan vara sådan enorm skillnad mellan en skola med outbildad personal och en skola med enbart utbildad personal.

Igår var det tisdag, och det innebär kör för Prinsessan. Nu måste jag börja se upp, annars är det risk att jag en dag vaknar upp och finner mig vara en kyrkotant.
Vi mammor (den rysktalande pappan som brukar vara där lös med sin frånvaro) satt där i förmaket och samtalade om ditten och datten. En av mammorna visste att mina barn har gått hos Uppsala Waldorfsekt tidigare, och jag fick någon fråga om det. Sedan var samtalet igång.
En annan av de närvarande mammorna visade sig vara (utbildad) lärare, och hon hade en del kännedom om Waldorfsekten (inte minst genom elever som hon tagit hand om, som kommit från sekten med skrämmande stora kunskapsbrister). Det ena gav det andra, och visp så hade jag fått höra ytterligare ett par berättelser om elever som misshandlats av lärare/personal.
Det blev ett intensivt och förtroligt samtal, och det står väl inte på förrän någon har med sig en kaffetermos och sju sorters hembakade kakor.
Men som sagt, jag måste vara på min vakt. Om jag en morgon vaknar med plisserad kjol och knytblus, då vet jag att det är fara å färde.

Jag borde väl egentligen inte sitta här och skriva, utan istället diska och fixa kaffe. Mamma är nämligen på väg hit för att fira sin yngsta dotters födelsedag (vilken infaller imorgon).
Fast kaffet är ju redan klart, så jag kan väl få skriva lite till…

På fredag är det jag och Cyberfrun som drar till hufvudstaden för lunch och lite eftermiddagsförlustelse. Sedan ligger en varmt efterlängtad helg framför mig.
Vad mer kan man önska.

Nu måste jag nog gå ut med soporna.

Jag är the fucking jävla Bullmorsa

Bloggat den | March 4, 2008 klockan 11:18 pm | Inga kommentarer än

Nej, rubriken är missvisande. Jag är ingen bullmorsa (även om jag så gott som dagligen utspisar mellanmål till… typ “ett flertal” (jag orkar sällan räkna) barn/ynglingar och serverar middag till… tja, några fler än vad den biologiska familjen räknar till – men bullar serverar jag sällan eller snarare aldrig).

Men nu ser vi bortom det som handlar om måltider, och där börjar jag nästan känna mig som en “bullmorsa”.
Att jag är klassmamma i Herr Fiffigs klass vet ni redan. Därutöver har jag engagerat mig i Mr Ts klass, och bla knåpat ihop en skrivelse (där jag pekade strängt med hela handen) för att sammanfatta klassens/föräldrarnas åsikter.
Behöver jag ens säga att jag lyckades i mitt uppdrag?

Som om ovanstående inte vore nog, så ingår jag nu i skolans elevvårdsteam. Därutöver kommer jag inom kort att gå på ett introduktionsmöte för att bli Nattvandrare. Ligisterna i stadsdelen kan börja darra på sina manschetter redan nu!

[Ok, ni kan applådera nu]

Det är så inihelvete jävla häftigt och tillfredsställande att ha barnen på en skola som inbjuder till – och tillåter! - föräldraengagemang.

Sportlovet is upcoming

Bloggat den | February 15, 2008 klockan 11:11 pm | Inga kommentarer än

Sportlovet gör sig gällande. Ok, låt oss se vad vi har på agendan.

Ledsamt nog, så visade det sig att samkväm och roligheter med favvoWaldorfkompisarna (även om prefixet Waldorf – äntligen, och lyckligt nog – nu kan tas bort i sammanhanget) inte är möjligt. Tack och lov, så återkommer möjligheterna!
We typ lööööw them!!!

Mr T åker till Örebro imorgon, och återkommer först på fredag.
Prinsessan är fast beslutad om att leka med kompisen Mysan så mycket som möjligt.
Herr Fiffig har flaggat för att han vill sova över hos klasskompisen Ralf. Detta är tydligen förankrat hos Ralfs föräldrar, så det återstår väl bara att bestämma vilken dag natt som är lämplig.
På onsdag åker familjen (minus Mr T, som ju då befinner sig i Örebro) till Stockholm för att gå på Spårvägsmuseet/Leksaksmuseet tillsammans med (barnens) farfar. Det ryktas även om restaurangbesök och firande av Prinsessans förestående födelsedag.

På fredag fyller Prinsessan hela 6 år! Dessutom kommer Mr T hem, och i sitt släptåg har han (barnens) mormor.
Mormor stannar över helgen, så det lär bli firande i dagarna tre.

Därefter längtar vi alla efter att vardagen skall sätta in igen.

Annars, då?
Jodå, AG var på elevsamtal med Herr Fiffig idag, och det som sades där är sådant som man skulle vilja stoppa upp i arslet på Waldorfidioter, bara för att låta dem rapa upp det!

I mailboxen

Bloggat den | February 11, 2008 klockan 11:32 am | 2 Kommentarer

Det är fan inte varje dag det är roligt att öppna mailboxen:

Äntligen någon som vågar träda fram!!! Upplevde liknande saker när jag gick på en Waldorfskola. Att ta upp dessa problem med skolan är som att tala för döva öron, här måste staten gå in. Jag blev psykiskt knäckt, och bär fortfarande på sår av många års terror från både elever och lärare vid denna skola.

Andra bloggar om: ,

Må-bra-anledningar

Bloggat den | February 5, 2008 klockan 11:03 pm | Inga kommentarer än

Herr Fiffig var krasslig, och därmed hemma och nedbäddad, större delen av förra veckan. I söndags kväll ringde en av hans klasskompisar och frågade hur det var med honom. När han fick klart för sig att Herr Fiffig skulle komma till skolan på måndagen så svarade kompisen
- Vad skönt! Jag har varit så orolig för honom.
Då log hela jag varmt.

När jag, som idag, får ett mail där det bla står
Jag är SÅ nöjd över att jag bytt skola för mina barn. Det har verkligen bara framförallt för den äldsta som blev så osynliggjord och ostimulerad på Waldorf att h*n uppvisade tecken som liknade depression. H*n har fått bra kompisar och trivs med skolarbetet etc!!! Det var mycket tack vare dig som jag fick upp ögonen för saker och ting och vågade(!) ta steget.
Då blir jag också varm i kroppen. Om jag på något sätt kan/har medverkat till att få loss något enda barn ur Waldorfsektens garn, så är det mödan värt.
När jag dessutom vet att jag, i varierande utsträckning, har “medverkat” till att ett flertal barn sluppit från Waldorf, ja då känner jag mig ganska nöjd.

Och som löken på laxen, så har jag fått klartecken om en BARNFRI helg inom en överskådlig framtid. Det återstår bara att se om darlingarna söderöver har möjlighet att ta emot med öppna famnar då..!

Svar på kommentar

Bloggat den | February 4, 2008 klockan 12:37 am | Inga kommentarer än

I fotobloggen (av alla ställen) har jag fått ett par kommentarer ang Waldorf. Eftersom jag vill att fotobloggen enbart skall beröra de bilder jag lägger ut där, så svarar jag på kommentarerna här istället.
Signaturen Elin skriver:

jag förstår inte hur du som har så många fiender inom waldorf och föräldrar till waldorfbarn mfl vågar ha dina barn på bild. människor är inte kloka och barn det käraste vi har, jag skulle aldrig…

Jag svarar:
Jag visste inte att jag har fiender inom Waldorf. Däremot har jag vänner inom Waldorf (och så finns det människor där som inte är mina vänner). Det gör nog ingen skillnad om mina barn syns på bilder i min fotoblogg, varesig du har rätt eller ej i ditt påstående om att jag har fiender. Barnen har ju gått hos Uppsala Waldorfsekt, så deras utseende är knappast okänt där ute. Dessutom är det jag – inte mina barn – som har blivit mordhotad (och det hotet tänker jag aldrig på som att det kom från någon fiende, utan från ett bänghuvud).
Visst är det sant att barnen är det käraste man har. Och det är just för deras upprättelse jag har valt att skriva om eländet.

Signaturen theWizzard skriver:

ÖJJ… undrar lite om ditt “hat” eller hur jag skall uttrycka det , mot waldorfskolan .
Intresserad om vad som hänt men orkar dock inte läsa hela din blogg . Tacksam om du kan/vill/oallatannat mejlar mig .
har gått på waldorf i mina yngre dar .
Uppsala Waldorfskola gick jag på . Säger varken bu eller BÄ , men är intresserad av dina åsikter som sagt .
Bless

Jag svarar:
Hat är något jag har valt bort ur mitt liv, och jag skulle i det här fallet snarare kalla det för insikter.
Kul att du är nyfiken på mina åsikter. Förhoppningsvis får du svar på de flesta av dina frågor när boken är klar ;)

Gårdagen i korta drag

Bloggat den | January 16, 2008 klockan 12:45 pm | Inga kommentarer än

Igår var jag på ett möte på barnens skola, och återigen blev jag sådär löjligt lycklig. Hemvägen avverkades medels hoppsasteg, eller… ja, den hade gjort det om jag hade promenerat. Nu cyklade jag, så ni får visualisera.

När Herr Fiffig kom hem från skolan hade han med sig förra terminens mattebok, som han var klar med. Jag satte mig och bläddrade i den, och blev så galet stolt när det visade sig att han inte hade haft ett enda fel i boken. Det hade jag i och för sig inte trott att han skulle ha, men ändå.

När jag på kvällen öppnade min waldorf-mail så hittade jag ett mail som fick mig att le stort (även om dess innehåll egentligen inte var något att le åt).
Det börjar bli hög tid att ta tag i det här.

Funderingar

Bloggat den | January 7, 2008 klockan 1:03 am | 2 Kommentarer

Från dag 1 har det stått fullständigt klart för mig att jag skall ge ut min bok på eget förlag. Jag har inte ens för en sekund tänkt i några alternativa banor.
Detta för att jag själv vill ha full koll på hela processen, och dessutom vill jag att boken trycks på Wilsons tryckeri, för att på så sätt hedra minnet av Gösta Wilson (författare till boken Jag trodde på Waldorfpedagogiken, och far till ägaren av Wilsons tryckeri).

Men om jag inte behöver ge avkall på ovanstående i någon betydande utsträckning, och ändå kan ge ut boken via ett etablerat förlag, då kanske jag ändå bör överväga tanken?

Zooey sammanfattar allt så tydligt och bra

Bloggat den | December 13, 2007 klockan 1:53 am | 4 Kommentarer

zooey är en fd Waldorfelev som skriver fantastiskt tydligt och insiktsfullt om erfarenheterna från sina år i en Waldorfskola. Oavsett om du är intresserad av Waldorfpedagogik/Antroposofi (och då oavsett ur vilken vinkel) eller ej, så tycker jag att du skall läsa zooeys texter. De är ett stycke nutidshistoria som borde vara varje ansvarskännande människas skyldighet att ta del av.

Med tillstånd av zooey publicerar jag här en av alla de texter h*n har skrivit. Även om berättelserna skiljer sig åt i “obetydliga detaljer”, så skulle jag i allt väsentligt kunnat ha skrivit samma text själv. Jag vågar dessutom påstå att det gäller för i stort sett alla som har hört av sig till mig ang mitt bokprojekt.

Om du är förälder till barn i en Waldorfskola/funderar på att sätt dina barn i en Waldorfskola, så vill jag nästan drista mig till att hävda att det är din skyldighet att läsa nedanstående text.

“Det är så mycket bättre stämning i waldorfskolor!”

- Det är ju ett ganska frekvent förekommande argument i försvaret av waldorfskolans pedagogik och organisation. Likaså den påstådda acceptansen för ‘udda’ och ‘annorlunda’ elever.

Vad man då menar med god stämning, har jag alltid undrat. För så dålig stämning som jag upplevde i waldorfskolan under de år jag stannade kvar där, har jag aldrig träffat på någon annan stans. Inte är stämningen kärvänlig mot dem som kritiserar, är svårmanipulerade eller fräcka nog att hoppa av heller. I min waldorfskola, Kristofferskolan i Stockholm, var stämningen något så fruktansvärt dålig, att jag dristar att kalla det barnmisshandel att hålla barn i en sådan miljö, under så dålig tillsyn och med en sådan inställning till ‘gruppdynamik’ och till lärares roll som ansvarstagande vuxna.

(Och som jag har skrivit i kommentaren till ett annat inlägg (min kommentar fullciterad i det följande), så lämnar ju ‘acceptansen’ för det annorlunda mycket att önska: “Jag var en udda typ, och blev inte accepterad för fem öre. Varken av lärare eller elever. Varken i skolan eller i lekskolan. Att acceptera det udda är nog i högsta grad en image som waldorfskolorna odlar, men det är inget reellt faktum. De accepterar det udda som stämmer in på deras bild av anti-etablissemang. Att vara waldorf eller antroposofisk är udda sett ur ett ‘vanligt’ perspektiv, och den sortens udda omhuldar de. Udda i den meningen att man gillar att hänga med näsan i en bok eller gillar matte eller har en materialistisk/ateistisk livssyn – det accepteras rakt inte, det motarbetas.”)

Redan i lekskolan var vardagen präglad av fysiskt och psykiskt våld. Att barn gav sig på andra barn tolererades till skrämmande hög grad, och ingen vuxen tog någonsin något ansvar för detta. I lekskolan fanns t ex ett rum under taket, ett rum dit personalen sällan gick för att tillse barnen. Där fanns inga restriktioner på vad som kunde hända.

När jag kom hem från lekskolan med händerna sönderklösta, och min mamma frågade personalen om detta, hette det att jag hade mig själv att skylla. Genom att inte ge önskad respons på en annan unges trakasserier hade jag gjort mig förtjänt av detta. Det var dock fråga om ett barn som trakasserade mig från första lekskoleåret tills jag hoppade av skolan många år senare – utan att jag någonsin hade gjort något som hade meriterat detta agerande mot mig. Dock var jag fel skrot och korn – inte öppen för andlig påverkan – medan mobbarungen hade antroposofi i generna. Naturligtvis var det mitt fel, oavsett vem som blev skadad.

I lekskolan lektes också en lek, eller ska man kalla det lärarlett spel, som kan tjäna som exempel, en lek där barn var döda stenar som väcktes till liv (också ett sätt att lirka in ungarna i föreställningen att alla ting är besjälade). Den som väcktes till liv, valde en annan att väcka till liv o s v. Det var som på förväg uppgjort för den sortens organiserad utfrysning waldorflärare exellerar i att medarrangera. Fast kanske en bisak, i förhållande till att vardagen genomsyrades av ett märkligt system av lärargodkänd kamratuppfostran, pennalism, utfrysning och unken människosyn. Och ja, både i skolan och lekskolan var så gott som alla lärare och ‘fröknar’ hardcore antropsofer.

Skolan präglades under många år av en enda utvecklingstörd unge som terroriserade klassen med sina utbrott. Eftersom han var placerad som boende i en antroposofisk miljö, gjorde man inte som en skola normalt skulle göra: förklara situationen ohållbar, med tanke på de andra barnens säkerhet. Han slog, och var rejält våldsam. Barn fick åka in ock sy ihop huvudet efter att ha kastats in i inredningen, och det är bara ett exempel. Det skapade, om det inte funnes där ändå, ett permanent skräcktillstånd. Och ingen tog ansvar. Någonsin.

För mig personligen så fortsatte misären i skolan. Eftersom jag vägrade att stanna kvar i skolan, och grät och skrek, blev mina föräldrar rekommenderade att anställa en antroposof, som skulle plocka upp mig och ta mig till skolan. Så istället för att se mig skrika vid avlämnandet i skolan, fick de se mig skrika bortsläpad av antroposofen till t-banan. För se, för antroposofer är det inget anmärkningsvärt att behöva hålla fast ett barn med våld för att få det till skolan. De kan utan att blinka säga att 1) det är barnet det är fel på 2) barnet trivs jättebra, men som sagt, fel på barnet och 3) det är så jättebra här och så jättemycket sämre över allt annars. Det slår dem inte ens, att den här sortens skola kanske inte är vad just det här barnet behöver, att just det här barnet inte trivs med dem, att just det här barnet inte kommer att ‘lyckas’ i waldorf men kan få det bättre i en annan skola. Därför att: de är bäst. Inget kan vara bättre. Om barnet har andra preferenser, då är det fel på barnet.

Under pågående lektionstid (!), i lärares närvaro, har jag, i waldorfskola, utsatts för bl a följande: Fått händerna sönderklösta och blodiga (ja, detta var andra gången), blivit sparkad så hårt och upprepat att jag knappt kunnat gå hem efteråt eller kunnat andas upprättstående (faktum: inte på flera dagar kunde jag andas ordentligt p g a den smärta de orsakade mig), blivit slagen med en träklubba i huvudet så många gånger att jag inte kunde stå upp (en händelse som har gett men senare i livet: den sortens skador brukar upptäckas efter mc-olyckor eller våldsamma krogslagsmål). Förutom detta präglades somliga av åren av ett veritabelt skräckregemente, där s k ‘kompisar’ upprepat och ihärdig drog igång olika sorters våldskampanjer varenda dag. Under några perioder var det närmast ett under om man undkom att kastas in i skåp, möbler, stenar… och då ska man inte heller negligera den verbala biten av detta, som kunde vara nog så plågsam. Det var ett tvåfrontskrig mot den psykiska såväl som den fysiska hälsan.

Tro mig, detta är inget jag har upplevt i den senare delen av min skolgång. För det första, i den skolan fanns ingen våldskultur. För det andra, i den skolan fanns lärare som var närvarande, mentalt och fysiskt, och deltog i elevernas vardag.

I mycket så var waldorfskolans våldskultur sanktionerad av den miljö som waldorfskolan utgör/utgjorde. Det finns ett andligt mål med ‘pedagogiken’ och man tror sig kanske kunna kuva ‘opåverkbara’ barn genom att tillåta våld mellan barn, genom att man ger sitt godkännande till våldshandlingar, verbala och fysiska, som utförs av ‘rättroende’ barn mot ‘otrogna’ barn. Man godkänner genom att blunda. Är man inte närvarande har man inget sett. Det finns alltid en lämplig taktik eller teknik. Man godtar det karmiska skeendet. Det utsatta barnet fyller en funktion ty genom sin existens verifierar det en misslyckad reinkarnation, ett misslyckat tidigare liv. Nu är syftet att bättra på karman, för att bättra på utsikterna för kommande inkarnationer. Vi måste alla inkarnera bättre, för att antroposoferna ska kunna uppnå nästa stadium i världsalltets ‘evolution’.

En annan aspekt är förstås också, att de flesta antroposofer är alldeles för bortkollrade av och upptagna med sin egna spirituella utveckling, således har de varken engagemang eller tid att se och förstå de barn de är betalda att ansvara för under dagarna. De ser en herrans massa änglar, vättar, tomtar, älvor och väsen – men ser barnen, det gör de inte. Bryr sig om dem, tar del, närvarar, det gör de inte heller.

Det är förmodligen rätt komplicerat att hänga med i den materiella verkligheten, när ett rosafärgat änglafluff hänger runt huvudet på en. Det tycker inte antroposofer är någon big deal, ‘verkligheten är så mycket mer än det materiella.’ Tyvärr så förhindras ju deras förståelse av barns sociala sammanhang och reellt existerande mentala lidande, när de vägrar engagera sig i den faktiska tillvaron för barnen i skolan eller lekskolan. De missar att se att något är fel, att miljön inte fungerar, att barnen inte fungerar, att skolan inte fungerar…

I mitt läsårsbrev för ett år står det att jag ’ser ut att trivas med tillvaron och skolan’ – och då undrar jag, hur fanken kan man som ansvarig lärare påstå något så barockt, när en elev så uppenbart far illa av den s k stämningen på skolan? När eleven vägrar gå till skolan? När eleven är konstant utfrusen? När läraren vet hur eleven har det i klassen och hur det sociala i den klassen fungerar (eller inte fungerar, snarare)? När läraren vet att eleven hatar skolans kärnämnen, hantverk, musik, måla och eurytmin? När läraren vet att eleven ifråga har helt andra intellektuella behov än de waldorfskolan kan tillgodose? Hur kan man missa allt detta, om man har eleven i sin klass nästan all den tid eleven tillbringar på skolan? Det är ju vansinne att påstå att den eleven ‘trivs’. Hur mycket kan man understå sig att ljuga? Eller var det så, att läraren skrev detta för att undvika att mina föräldrar redan då tog mig ur skolan, då vi just hade haft en period av vägran vid lämning i skolan även detta år (också)?

Så jag tror nog att det är den kollektiva lögnen: waldorfskolan har så bra stämning, ergo: alla trivs i waldorfskolan.

Och våld är inte våld i waldorfskolan, för i waldorfskolan är stämningen så bra. Och skulle våld förekomma, så… ja, det drabbar nog ingen av de som är mänskliga, bara oss andra:

“Quite a number of people have been born…[who] are not reincarnated, but are human forms filled with a sort of natural demon…” [Faculty Meetings with Rudolf Steiner]

Andra bloggar om: , , ,
zooeys blogg om sina erfarenheter inom Waldorf hittar du här.
Om du vill komma i kontakt med mig ang min kommande bok, så kan du maila.
Mina tidigare texter om Waldorf finns här (tillsammans med texter om barnens nuvarande – alltigenom sunda – skola).

« go back — keep looking »
  • frenemies

  • Kontakt

    Mail:
    thebitch@thewitch.se
    Mail (om det gäller Waldorfsekten):
    waldorf@thewitch.se
    Msn:
    yellowwitch@gmail.com
    Skype:
    thewitchsweden

    Och så finns jag på;
    Twitter
    Facebook
    Gowalla
    Runkeeper

    Åse TheWitch


  • formspring.me

  • På tapeten

  • Att kommentera

  • Annonser

  • Knappar

    Bloggtoppen.se Blogglista.se
    Personligt bloggar     Top Personligt bloggar Blogvertiser Creeper MediaCreeper
    RSS/Ping

  • Fnulare

    Vaddå Fnul?

  • RSS Creeper (media)

    • thewitch.se May 15, 2012
      Hit at MediaCreeper from Aftonbladet AB […]
      CreeperFramework/0.1; rv:20110425
    • thewitch.se May 15, 2012
      Hit at MediaCreeper from Aftonbladet AB […]
      CreeperFramework/0.1; rv:20110425
    • thewitch.se May 15, 2012
      Hit at MediaCreeper from Aftonbladet AB […]
      CreeperFramework/0.1; rv:20110425
    • thewitch.se May 15, 2012
      Hit at MediaCreeper from Aftonbladet AB […]
      CreeperFramework/0.1; rv:20110425
    • thewitch.se May 12, 2012
      Hit at MediaCreeper from Aftonbladet AB […]
      CreeperFramework/0.1; rv:20110425
    • thewitch.se May 12, 2012
      Hit at MediaCreeper from Aftonbladet AB […]
      CreeperFramework/0.1; rv:20110425
    • thewitch.se May 12, 2012
      Hit at MediaCreeper from Aftonbladet AB […]
      CreeperFramework/0.1; rv:20110425
    • thewitch.se May 12, 2012
      Hit at MediaCreeper from Lokaltidningen Mitt i Stockholm […]
      CreeperFramework/0.1; rv:20110425
    • thewitch.se May 12, 2012
      Hit at MediaCreeper from Lokaltidningen Mitt i Stockholm […]
      CreeperFramework/0.1; rv:20110425
    • thewitch.se May 11, 2012
      Hit at MediaCreeper from Sveriges Radio AB […]
      CreeperFramework/0.1; rv:20110425

  • RSS Creeper


    • Hmmmm...