Tvåårsjubileum!

Bloggat den | September 21, 2008 klockan 10:00 am | 6 Kommentarer

Idag firar vi två år som fria från Waldorfsekten.

De senaste två åren är de bästa två åren i mina barns liv. De är trygga och harmoniska med sin nuvarande skola. Rädslan för att bli slagen, bespottad, hånad, förnedrad och beljugen av skolpersonal (och deras barn) fick stanna kvar ute i Hågaby. Att nu befinna sig på en skola där personalen är normalfungerande, ansvarstagande och stimulerar till inlärning, och där andra elever uppträder med kamratskap och respekt, det betyder mycket för mina barn. Och för mig.

Den 21 september är en stor och betydelsefull årsdag, som för alltid kommer vara viktig i vår familj.

En tung dag

Bloggat den | August 29, 2008 klockan 11:23 pm | 7 Kommentarer

Ibland undrar jag varför jag frivilligt har gett mig in i det här. Sedan inser jag att det inte är frivilligt. Det är något jag måste göra, vare sig jag vill det eller inte.
Men jag vill, hur tungt det än är emellanåt.
Det faktum att jag utger mig för att vara en ansvarstagande förälder och vuxen som i varje enskild situation hävdar barnens rätt, integritet och okränkbarhet, gör dessutom att jag inte har något val.

Jag gör det som en upprättelse för mina barn.
Jag gör det som ren samhällsupplysning.
Och jag gör det för alla andra drabbade barns och familjers skull.
Om jag genom mitt arbete kan fungera som “ögonöppnare” på andra föräldrar (vilket jag bevisligen redan gjort i glädjande många fall), så är jag bara glad. Och om jag kan rädda ett enda barn från fortsatt skolgång inom Waldorf (eller att ens hamna där från början), så är det med råge mödan värt.

Det är ett skitigt jobb, men det är ett jobb som måste göras. Och vissa dagar känns det tyngre än andra. Det är framför allt de dagar jag blir kontaktad av föräldrar/elever/familjer/fd elever som berättar om den misär de har upplevt/upplever inom Waldorf.
Idag är en sådan dag.
Men jag vill också understryka att alla dessa svåra och tunga berättelser fungerar som “inspiration” för mig. De är i sig ett bevis för att mitt arbete inte bara behövs, utan också är både nödvändigt och viktigt.
Det bor en obeskrivlig paradox i mitt arbete.

Idag har jag fått mail från två olika Waldorf-föräldrar (oberoende av varandra, med barn på två skilda Waldorfskolor).
Den ena föräldern (som har sitt barn på en skola “nära mig”) skriver (publiceras efter förälderns medgivande) :

Tack för väldigt bra blogg!
Jag tänkte dela med mig med ett litet smakprov av min dotters skolarbete i den Waldorfskola där hon tyvärr går.
Hon har börjat fyran, och i hennes skolpärm hittade jag en lapp med följande text;

Och Gud sade: Varde mitt i vattnet ett fäste som skiljer vatten från vatten.
Och Gud gjorde fästet, och skilde vattnet under fästet ifrån vattnet ovan fästet; och det skedde så.
Och Gud kallade fästet himmel.

Om någon förstår å kunna översätta, och ge texten ett naturligt sammanhang vore jag tacksam.

Själv går jag bet på vad man som (enl eget hävdande) konfessionsfri skola har för budskap med detta.
Någon som har något förslag?

En annan förälder, från en annan Waldorfskola, skriver om grova missförhållanden/övergrepp som personalen/skolan uppenbarligen är totalt ointresserade av att ta itu med. Trots att det är av den dignitet att det ligger inom skolans ansvar och skyldighet att göra polisanmälan.
Trots att missförhållandena pågått under en längre tid.
Trots att skolan ifråga har en “tradition” av den här formen av missförhållanden/övergrepp.
Och trots att ett flertal elever är drabbade.
Men på klassiskt Waldorf-manér väljer man att inte agera. Man väljer att blunda och inte låtsas om. Och nåde den förälder som må ha mage att försöka komma tillrätta med problemet. Då agerar man återigen på klassiskt Waldorf-manér; Man stigmatiserar den “klagande” föräldern som en aggressiv troublemaker.
Den som påtalar, och försöker komma tillrätta med, ett problem, får veta att det är den själv som är roten till problemet. Det är Waldorf i ett nötskal!

Varför blir jag inte förvånad?
Tja, antagligen för att jag/mina barn (och många med oss!) har upplevt exakt samma situation (även om små detaljer må skilja sig åt).
Men jag blir ändå oerhört illa berörd. Dels för att det naturligtvis virvlar upp egna minnen och känslor, men i dagsläget (mina barn är ju i säkerhet och trygghet nu) blir jag ändå mest illa berörd då jag ser att Waldorf fortsätter att trampa på, och förnedra barn.
Det jag och mina barn/ Petter och hans barn/ Karin och hennes barn/ Jonas och hans barn/ Tilde och hennes barn (och många, många fler!) har upplevt har inte varit enskilda “misslyckanden” från Waldorfs sida.
Det har istället handlat om att vi alla har fått känna på vad Waldorf verkligen handlar om.

Tack och lov, så uppfattar jag det som att den förälder som kontaktade mig idag är ovanligt klok. Därmed hyser jag gott hopp om att dennes barn inom en åskådlig framtid kan befinna sig i en trygg miljö (även utanför hemmet).

Mina varma tankar ikväll går till alla (barn, föräldrar, familjer, anhöriga, vänner) som drabbats av Waldorfsekten.

Andra bloggar om , , ,

Tack vare Waldorf-Hitler…

Bloggat den | July 16, 2008 klockan 11:05 am | 57 Kommentarer

Telefonen ringde. Jag svarade, och i andra änden fanns en ungdomlig röst med lite osäker stämma
- Hej… är det du som kallas för theWitch?
- Ja svarade jag lite fundersamt.
- Är det du som skriver på internet? Och dina barn har gått på Uppsala Waldorfskola?
Jag kunde inte annat än bekräfta.
- Kan inte jag få prata med dig? undrade den unga stämman i vädjande, nästan viskande ton.
- Visst får du det. Har du möjlighet att prata nu, eller vill du att vi skall träffas? frågade jag.
- Vi kan prata lite nu. Om du har tid, alltså. Men du berättar väl inte för mina föräldrar eller för min fröken att jag har ringt?
Jag försäkrade att hen kan känna sig fullständigt trygg i sin kontakt med mig, jag kommer inte göra något mot hens vilja.

- Jag går också på Uppsala Waldorfskola, men jag vill inte gå där där. Fast min mamma och pappa säger att jag måste gå där. De lyssnar inte på mig när jag försöker berätta hur det är.
- Vad är det som gör att du inte trivs?
- Jamen man får ju inte lära sig något. Jag går i klass X nu, men i matte har vi inte kommit längre än de som går i tvåan i andra skolor.
- Hur vet du det?
- Jag har en kompis som går i en normal skola, och vi har jämfört med varandra.
- Jag förstår vad du menar. Har du bett fröken om att få mer uppgifter att göra i matte?
- Det har jag gjort jättemånga gånger, och då säger hon bara att jag är bråkig och stör i klassen. Och det är ju likadant i alla ämnen. Det är flera stycken i min klass som inte kan läsa och skriva ordentligt än. Så fort jag frågar om något som fröken säger, så säger hon bara att jag stör och bråkar. Men det gör jag inte! Jag vill bara lära mig saker! Men istället säger fröken att jag måste göra eurytmi, så att jag lugnar ner mig.
- Du sa att dina föräldrar inte lyssnar på dig.
- Ja. Ibland ringer fröken till dem och säger att jag stör klassen. Då blir de arga och skäller på mig. Men jag stör inte alls! [gråt i rösten] Du kan fråga vem som helst i min klass.
- Jag tror dig! Jag tom vet att det du säger är sant. (Nu var igenkänningen så stor att en stor klump hade tagit plats i min mage)
- Och så skyller fröken alltid på mig när det händer något. Hon säger alltid att det var jag som gjorde det, fast det inte var det! Jag får straff för massa saker som jag inte har gjort, och hon säger att jag ljuger när jag lovar att det inte var jag!
- Vad är det för straff du får? (Nu var det svårt att hålla tillbaka tårarna)
- Det är olika. Jag kan få sitta på en stol i ett hörn i klassrummet. Och hon har tvingat mig att springa jättemånga varv runt skolan i regnet. Och hon säger jätteelaka saker om mig så att hela klassen hör.
- Jag blir riktigt ledsen av det du berättar. Min äldsta pojke hade det likadant när han gick på Waldorf.
- Jag vet.
- Känner du honom?
- Inte känner direkt, men jag vet vem han är. Och jag såg flera gånger när fröknarna plågade honom.

Nu kände jag att jag inte kunde fortsätta samtalet utan att riskera att jag skulle börja storgråta, så jag föreslog en annan fortsättning;
- Om du vill och vågar, så kanske vi kan träffas och prata.
- Ja, det vill jag gärna göra!

Vi bestämde detaljer inför vår fortsatta kontakt, och jag gav hen telefonnummer till BRIS och Kommunens familjeenhet.
- Men jag vågar inte ringa till kommunen, för då kommer jag att hamna på barnhem!
- Nej, det gör du inte.
- Det har min mamma sagt att man gör.
- Du behöver naturligtvis inte ringa dit om du inte känner dig trygg med det. Men man hamnar inte på barnhem bara för att man ringer dit. De finns till för att hjälpa, och jag är inte ens säker på att de kontaktar dina föräldrar om du inte vill det. Men jag skall kolla upp det åt dig innan du ringer.

Innan vi avslutade samtalet var jag tvungen att fråga
- Hur kom du på att du skulle ringa till mig?
- Jag har hört när mina föräldrar har pratat om dig. Och så hörde jag en gång när Waldorf-Hitler pratade om dig. Vet du vem Waldorf-Hitler är, förresten?
- Ja det vet jag.
Här bröt vi ut i ett gemensamt fnissande.
- Hon pratade i alla fall om dig med en annan lärare, och det märktes att de inte tyckte om dig. Och då tänkte jag att du kanske skulle förstå. Sedan när jag var på biblioteket så letade jag upp din hemsida på datorn där, och nu har jag läst jättemycket.
- Jag är glad att du ringde. Det var jättemodigt av dig!

Efter samtalet var jag alldeles utmattad, och kände att jag behövde prata med någon. Då var det skönt att ha en fin och klok vän, med professionella kunskaper, att ringa till.

[Jag har ändrat ett par detaljer ovan, för att den som ringde inte skall kunna identifieras i texten.
Att jag ens skriver texten beror på att hen uppmanade mig att göra det ("bara du inte skriver mitt namn"), eftersom hen vet att många andra Waldorfelever sitter i samma båt, och att det skulle kunna stärka andra elever att se att någon har vågat ta itu med situationen.
Sammanfattningsvis måste jag säga att det var ett mycket klokt barn jag blev uppringd av.]

Andra bloggare om , , ,

Är icke godkänd biodynamisk skolmat bättre än godkänd ickebiodynamisk?

Bloggat den | July 1, 2008 klockan 10:25 am | 1 Kommentar

Ett av morgonens inslagen på TV4s lokalnyheter handlade om att Uppsala Waldorfsekt serverar biodynamiskt odlad mat i större utsträckning än andra skolor (jag har egentligen svårt att tro att mina barns nuvarande skola kan ha omfattats av den “undersökningen”, men jag skall låta det vara osagt tills jag har tittat närmare på saken).

En sak som reportern hade totalmissat i sin research är att Uppsala Waldorfsekt under fyra års tid (eller längre, om ingen förändring har skett sedan vi hoppade av) serverat lunch till skolbarnen – trots att man hade fått sitt tillstånd indraget av kommunens Miljökontor.

Jag kanske borde tipsa lokalnyheterna, så att de kan köra en uppföljare imorgon… Eller så håller jag på det ett tag till…

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Svar på kommentar

Bloggat den | May 10, 2008 klockan 11:23 am | 12 Kommentarer

Skulle du vilja skriva ut några länkar till sidor med waldorf-kritik? skriver Andreas i en kommentar. Och visst kan jag det.
Här följer ett axplock av länkar. Många, många fler sidor finns, det är bara att googla.

Investigating Steiner Education – En sida som berättar om en del av det som sekten själv gärna vill hålla hemligt
Steinerkritikk – Norsk sida
Steinerkritik – Dansk sida
PLANS – En engelskspråkig, mycket informativ sida
Zooey – En fd (nu vuxen) Waldorfelev som berättar om sina erfarenheter, och även granskar sekten i stort
Waldorf Education – One family’s story – En familj i England berättar om sina erfarenheter (jag skulle i allt väsentligt kunna skriva samma sak)
Steinerkritikforum – Ett skandinaviskt forum
UNENLIGHTENED – The Inside Story of an Occult Education – Roger Rawlings sida

Stolt (om än egentligen på sorgliga grunder)

Bloggat den | May 8, 2008 klockan 10:54 pm | 2 Kommentarer

Jag ser med stolthet att min blogg har blivit länkad från ett forum, där man bla vill varna föräldrar för att sätta sina barn inom Waldorf.

Edit: När jag sedan öppnar mailkontot där jag tar emot “Waldorfmail” blir jag inte direkt stolt. Men… illa berörd, gråtfärdig och illamående. Igenkänningsfaktorn är smärtsamt hög. En fd elev på Uppsala Waldorfskola berättar saker som får mig att vilja kräkas.

Andra bloggar om: ,

Jag censurerar bara det braiga

Bloggat den | May 8, 2008 klockan 1:35 pm | Inga kommentarer än

Jag har bloggat sedan förra millenniet, och endast vid två tillfällen har jag valt att inte publicera kommentarer som jag har fått. Den ena fick jag för drygt ett år sedan, och den andra fick jag igår.
Censur är big no-no på min världskarta. Kommentarer från meningsmotståndare är en de effekter som jag gillar mest med bloggen.

Så varför har jag valt att inte publicera de två nämnda kommentarerna? Tja, knappast för att censurera någon. Snarare tvärtom.
Det är två kommentarer som jag, om jag lät mitt ego bestämma, mer än gärna skulle publicera. Men jag har valt att inte göra det av rent “taktiska” skäl. Det har nämligen varit positiva kommentarer om den kommande boken och mitt engagemang för Waldorfoffer. Och med tanke på att min blogg verkar vara ett vattenhål för Waldorfsmurfar, så har jag helt enkelt valt att att inte servera dem detta.

När det gäller gårdagens kommentar, så skrev personen dessutom (bla) Du behöver inte lägga ut det här som en kommentar, det är mest hälften beundran, hälften förundran [...] och det tolkar jag som att h*n vill hålla kommentaren lite “privat”.
Men om du som skrev denna kommentar vill kontakta mig igen, så får du gärna göra det på thebitch@thewitch.se

Anledningen till att jag skriver det här inlägget är väl egentligen ingen annan än att jag återigen vill understryka att det råder vattentät anonymitet för de som kontaktar mig (och vill vara anonyma “utåt”)

Det är skillnad mellan folk och fä. Åtminstone i sekter.

Bloggat den | May 5, 2008 klockan 8:11 pm | 3 Kommentarer

Mr T har varit hemma från skolan idag (nejdå, det är inga större fel med honom, och han kommer att gå till läroverket redan imorgon igen) och ägnade första delen av dagen åt att slappa inne i sitt rum.
Någon gång på förmiddagen ringde hans mobil. Det var en fd skolkamrat från Waldorftiden som ringde. Mr T (som har ett flertal kompisar kvar från den tiden) tyckte nog att det var lite jobbigt att det var just h*n som ringde, eftersom det barnets mamma är en av dem som misshandlade honom (hon arbetar alltså som lärare inom Waldorfsekten).

Efter telefonsamtalet var både jag och Mr T väldigt förundrade över att fd skolkamraten hade ringt – från en mobiltelefon – under pågående skoldag (om än antagligen under en rast).
[Vad samtalet som sådant handlade om får stanna hos mig och Mr T. Det verkar som att det här barnet behöver hjälp i sin utsatta Waldorfsituation (som h*n ju inte valt själv), och det bistår jag/vi naturligtvis gärna med vare sig det handlar om att hjälpa till med att kontakta myndigheter eller få hjälp med en tillfällig tillflyktsort]
När Mr T gick på Waldorf fick han inte ens ha sin mobil avslagen i fickan under skoldagarna, eftersom alla i hans närhet då skulle få cancer i hjärnan (sic!).
Nu ringde alltså ett äkta Waldorfbarn, under pågående skoldag, från en sin mobiltelefon! Det borde ju i rimlighetens namn innebära att hela Uppsalafalangen av sekten inom en snar framtid återfinns inlagda på onkologen tvingas linda in sina kroppar i åkerfräken, och stoppa in lök i öronen.
Men sedan slog det oss att det nog inte behöver bli så. När ett äkta Waldorfbarn gör något, så gäller nämligen helt andra regler och förutsättningar än när ett vanligt, dödligt barn gör samma sak. Och det här barnet gick omkring med sin påslagna mobil dagarna i ända, redan på den tiden Mr Ts avslagna mobil spred cancer i hjärnan hos omgivningen.

Andra bloggar om: , , ,

Waldorfares världsbild i ett nötskal

Bloggat den | April 4, 2008 klockan 8:42 pm | 3 Kommentarer

Ikväll sändes ett (Holländskt) barn-/ungdomsprogram som hette Skolbyte på prov i SVT. Det handlade om Junior (en kille i 12-årsåldern) som besökte en Waldorfskola på prov.
Jag skall inte komma med några utläggningar om vad jag tyckte om programmet, men jag kan inte avstå från att ge er ett citat (fritt ur minnet, men poängen är densamma) av vad en av Waldorfeleverna upplyste Junior om;
- Om det inte var för att man kan se på satellitbilder att jorden är rund, så skulle man fortfarande tro att den är platt.

Andra bloggar om: , , , ,

Norges utbildningsminister chockad av Waldorfskolans elitistiska sätt att bedöma elevernas personlighet utifrån kroppshållning

Bloggat den | April 3, 2008 klockan 10:04 pm | 8 Kommentarer

(Update: Eftersom den här texten blev alldeles för lång – insåg jag i efterhand – så har jag kortat ned den till ett referat. De som vill läsa artiklarna jag skriver om kan göra det här och här)

VG har alltså publicerat ett par mycket intressanta artiklar om Waldorfskolornas elitistiska sätt att bedöma elevernas personlighet, utifrån deras kroppshållning (!)

Det har alltså kommit till den norska utbildningsministerns, Bård Vegar Solhjells, vetskap att man inom Waldorf bedömer elevernas personlighet utifrån deras kroppshållning.
Denna information har även varit bortom kännedom för Utbildningsdepartementet, tillsynsmyndigheter och pedagogikens expertis.
Nu när detta har kommit i dager har man bestämt sig för att syna Waldorf i sömmarna.
Good choice, säger jag!

Under första året på Waldorflärarutbildningen skall studenterna under sin praktikperiod studera elevernas kroppshållning och gångsätt.

Målet med observationerna är att de blivande lärarna skall ”upparbeta erfarenhet med att se barnets egenart, temperament och karaktär”, skriver Steinerhögskolan.
Oddvar Granly, lärare sedan många år vid Steinerhögskolans lärarutbildning, menar att observation och värdering av barnens kroppshållning är viktig.
- Det kan röra sig om att iaktta hur barnet rör sig, tex om det sätter ned foten hårt i marken när det går – eller om det har en lätt och svingande gång. Går barnet på ett lätt sätt, är det gärna styrt av infall och spontanitet.
Går det med tunga steg, är det ofta en handlingskraftig människa, säger Granly till VG.
Han understryker att observationerna ingår som en del av en helhet där bla temperamentsuttryck, vanor, intressen och förmågan till medkänsla också skall observeras.

- Vi säger inte att den och den är en koleriker. Vi kan säga att en elev har en kolerisk sida , säger Hugo Borgne, rektor vid Waldorfskolan på Hedenmarken.
Vad är den faktiska skillnaden, undrar jag. Det där är ingenting annat än det vanliga mumbo jumbo som Waldorfsmurfar försöker bortförklara sig med.

- Om håret tex hänger ned i ansiktet på barnet, så lägger man märke till det, försöker Gerd Eva Valøen (ansvarig för innehållet i Rudolf Steinerhögskolans praxishandbok) klargöra.
Ok, huruvida håret hänger ned i ansiktet eller ej ger vägledning om elevens personlighet. Det är ju klart som korvspad!

Vad det gäller att man bedömer elevernas kroppshållning säger Gerd Eva Valøen vidare Jag är nog inte speciellt stolt över denna formulering. Vi behöver nog värdera om och tillägga några klargörande meningar.
Så om man formulerar det lite mer luddigt, så blir det ok? Vore det inte bättre att sluta upp med de där elitistiska fasonerna, och söka kontakt med verkligheten?
Men nej, det där är Waldorfsk logik i ett nötskal!

- Det är chockerande och överraskande ifall Waldorfskolornas lärarutbildning baserar delar av lärandet 2008 på ovetenskapliga teorier och förhistoriska spekulationer om människan. Det torde vara fullkomligt befängt, både ur pedagogiskt och mänskligt perspektiv att praktisera dylika teorier, säger den norska utbildningsministern.
Det norska utbildningsdepartementet har dessutom bett Rudolf Steinerhögskolan om fakta och underlag som styrker och begrundar behovet av dessa elev-iakttagelser.

Behöver jag säga att jag är mer än överlycklig över att ha tagit mina barn ur Waldorfsekten?

Andra bloggar om: , , , ,

Läsläxa i Waldorfskolan

Bloggat den | April 2, 2008 klockan 10:20 pm | 11 Kommentarer

Jag fick ett mail från en förälder som har sina barn i en Waldorfskola (och kämpar för att rädda dem därifrån). Idag hade dottern (som går i trean) kommit hem med en text som de hade fått som läsläxa.
Föräldern ber mig – och mina läsare – om hjälp att förstå syftet med att ge barnen denna text i läsläxa.
Vidare skriver föräldern bla:

Jag är bedrövad och chockad och arg efter att ha läsövat med dottern.
Sen kom jag på att jag kan ju be dej och dina läsare om hjälp att “översätta” allt sjukt som är inbakad i texten.
Att min dotter, mot sin 9 åriga vilja hellre avstår från att vilja lära sig läsa än att ta till sig läsläxan kan man lättare förstå efter att ha läst ” Korset på lingonet”.
Hur upplyst blir Du av denna text?
Och om Du skulle försöka tidfästa vilken tidsepok/decennium som en svensk pedagog skulle ansett texten som lämplig för sina elever?
JAG skulle behöva gå hundratals år bakåt i tid.
Vem förstår sig på denna texten, som något annat än ———– ???
Vilka ord beskriver lämpligast innebörden i texten?
Jag saknar ord!

Texten som eleverna hade fått i läsläxa lyder som följer:

Korset på lingonet
När djävulen såg hur Gud Fader med sitt skaparord lät träd, blommor och örter och hela den vackra vida världen uppstå, fick han lust att skapa något, och han fick tillåtelse att försöka.
I en stilla vrå i skogen gick han till verket. Han skapade en liten ört som hade många glänsande, gröna blad på stjälken och i toppen en tät klase blanka röda bär. Inte ens Gud Fader hade behövt skämmas för en sådan ört. Den såg inte det ringaste ut som ett verk av den onde. Skulle man ätit ett av bären hade man nog märkt att det ändå var det. Ty alla hade djävulen förgiftat. Det märkte Gud Fader genast. Och skulle bären ha varit oansenliga och fula, hade han väl inte brytt sig om dem. Men så vackra som de var, skulle de nog locka både människor och djur och komma att göra mycken skada.
Han kallade därför på sina änglar och skickade dem till skogen, för att på varje bär rita ett litet kors. Med korsets heliga tecken var giftet försvunnet och bären hade blivit friska och goda att äta. Förgäves väntar djävulen på att någon ska bli förgiftad av dem.
Så uppstod lingonet. Och ser du efter märker du att du inte kan hitta ett enda lingon utan ett litet kors på.

Jag går bet när jag försöker hitta svar på förälderns frågor. Har du några svar/spekulationer, så mottages detta tacksamt i kommentarsfältet.

Update: Läsläxan illustrerades med följande bild (i Waldorfriktiga färger):

Andra bloggar om: , , , , ,

I mailboxen

Bloggat den | February 11, 2008 klockan 11:32 am | 2 Kommentarer

Det är fan inte varje dag det är roligt att öppna mailboxen:

Äntligen någon som vågar träda fram!!! Upplevde liknande saker när jag gick på en Waldorfskola. Att ta upp dessa problem med skolan är som att tala för döva öron, här måste staten gå in. Jag blev psykiskt knäckt, och bär fortfarande på sår av många års terror från både elever och lärare vid denna skola.

Andra bloggar om: ,

Må-bra-anledningar

Bloggat den | February 5, 2008 klockan 11:03 pm | Inga kommentarer än

Herr Fiffig var krasslig, och därmed hemma och nedbäddad, större delen av förra veckan. I söndags kväll ringde en av hans klasskompisar och frågade hur det var med honom. När han fick klart för sig att Herr Fiffig skulle komma till skolan på måndagen så svarade kompisen
- Vad skönt! Jag har varit så orolig för honom.
Då log hela jag varmt.

När jag, som idag, får ett mail där det bla står
Jag är SÅ nöjd över att jag bytt skola för mina barn. Det har verkligen bara framförallt för den äldsta som blev så osynliggjord och ostimulerad på Waldorf att h*n uppvisade tecken som liknade depression. H*n har fått bra kompisar och trivs med skolarbetet etc!!! Det var mycket tack vare dig som jag fick upp ögonen för saker och ting och vågade(!) ta steget.
Då blir jag också varm i kroppen. Om jag på något sätt kan/har medverkat till att få loss något enda barn ur Waldorfsektens garn, så är det mödan värt.
När jag dessutom vet att jag, i varierande utsträckning, har “medverkat” till att ett flertal barn sluppit från Waldorf, ja då känner jag mig ganska nöjd.

Och som löken på laxen, så har jag fått klartecken om en BARNFRI helg inom en överskådlig framtid. Det återstår bara att se om darlingarna söderöver har möjlighet att ta emot med öppna famnar då..!

Funderingar

Bloggat den | January 7, 2008 klockan 1:03 am | 2 Kommentarer

Från dag 1 har det stått fullständigt klart för mig att jag skall ge ut min bok på eget förlag. Jag har inte ens för en sekund tänkt i några alternativa banor.
Detta för att jag själv vill ha full koll på hela processen, och dessutom vill jag att boken trycks på Wilsons tryckeri, för att på så sätt hedra minnet av Gösta Wilson (författare till boken Jag trodde på Waldorfpedagogiken, och far till ägaren av Wilsons tryckeri).

Men om jag inte behöver ge avkall på ovanstående i någon betydande utsträckning, och ändå kan ge ut boken via ett etablerat förlag, då kanske jag ändå bör överväga tanken?

Zooey sammanfattar allt så tydligt och bra

Bloggat den | December 13, 2007 klockan 1:53 am | 4 Kommentarer

zooey är en fd Waldorfelev som skriver fantastiskt tydligt och insiktsfullt om erfarenheterna från sina år i en Waldorfskola. Oavsett om du är intresserad av Waldorfpedagogik/Antroposofi (och då oavsett ur vilken vinkel) eller ej, så tycker jag att du skall läsa zooeys texter. De är ett stycke nutidshistoria som borde vara varje ansvarskännande människas skyldighet att ta del av.

Med tillstånd av zooey publicerar jag här en av alla de texter h*n har skrivit. Även om berättelserna skiljer sig åt i “obetydliga detaljer”, så skulle jag i allt väsentligt kunnat ha skrivit samma text själv. Jag vågar dessutom påstå att det gäller för i stort sett alla som har hört av sig till mig ang mitt bokprojekt.

Om du är förälder till barn i en Waldorfskola/funderar på att sätt dina barn i en Waldorfskola, så vill jag nästan drista mig till att hävda att det är din skyldighet att läsa nedanstående text.

“Det är så mycket bättre stämning i waldorfskolor!”

- Det är ju ett ganska frekvent förekommande argument i försvaret av waldorfskolans pedagogik och organisation. Likaså den påstådda acceptansen för ‘udda’ och ‘annorlunda’ elever.

Vad man då menar med god stämning, har jag alltid undrat. För så dålig stämning som jag upplevde i waldorfskolan under de år jag stannade kvar där, har jag aldrig träffat på någon annan stans. Inte är stämningen kärvänlig mot dem som kritiserar, är svårmanipulerade eller fräcka nog att hoppa av heller. I min waldorfskola, Kristofferskolan i Stockholm, var stämningen något så fruktansvärt dålig, att jag dristar att kalla det barnmisshandel att hålla barn i en sådan miljö, under så dålig tillsyn och med en sådan inställning till ‘gruppdynamik’ och till lärares roll som ansvarstagande vuxna.

(Och som jag har skrivit i kommentaren till ett annat inlägg (min kommentar fullciterad i det följande), så lämnar ju ‘acceptansen’ för det annorlunda mycket att önska: “Jag var en udda typ, och blev inte accepterad för fem öre. Varken av lärare eller elever. Varken i skolan eller i lekskolan. Att acceptera det udda är nog i högsta grad en image som waldorfskolorna odlar, men det är inget reellt faktum. De accepterar det udda som stämmer in på deras bild av anti-etablissemang. Att vara waldorf eller antroposofisk är udda sett ur ett ‘vanligt’ perspektiv, och den sortens udda omhuldar de. Udda i den meningen att man gillar att hänga med näsan i en bok eller gillar matte eller har en materialistisk/ateistisk livssyn – det accepteras rakt inte, det motarbetas.”)

Redan i lekskolan var vardagen präglad av fysiskt och psykiskt våld. Att barn gav sig på andra barn tolererades till skrämmande hög grad, och ingen vuxen tog någonsin något ansvar för detta. I lekskolan fanns t ex ett rum under taket, ett rum dit personalen sällan gick för att tillse barnen. Där fanns inga restriktioner på vad som kunde hända.

När jag kom hem från lekskolan med händerna sönderklösta, och min mamma frågade personalen om detta, hette det att jag hade mig själv att skylla. Genom att inte ge önskad respons på en annan unges trakasserier hade jag gjort mig förtjänt av detta. Det var dock fråga om ett barn som trakasserade mig från första lekskoleåret tills jag hoppade av skolan många år senare – utan att jag någonsin hade gjort något som hade meriterat detta agerande mot mig. Dock var jag fel skrot och korn – inte öppen för andlig påverkan – medan mobbarungen hade antroposofi i generna. Naturligtvis var det mitt fel, oavsett vem som blev skadad.

I lekskolan lektes också en lek, eller ska man kalla det lärarlett spel, som kan tjäna som exempel, en lek där barn var döda stenar som väcktes till liv (också ett sätt att lirka in ungarna i föreställningen att alla ting är besjälade). Den som väcktes till liv, valde en annan att väcka till liv o s v. Det var som på förväg uppgjort för den sortens organiserad utfrysning waldorflärare exellerar i att medarrangera. Fast kanske en bisak, i förhållande till att vardagen genomsyrades av ett märkligt system av lärargodkänd kamratuppfostran, pennalism, utfrysning och unken människosyn. Och ja, både i skolan och lekskolan var så gott som alla lärare och ‘fröknar’ hardcore antropsofer.

Skolan präglades under många år av en enda utvecklingstörd unge som terroriserade klassen med sina utbrott. Eftersom han var placerad som boende i en antroposofisk miljö, gjorde man inte som en skola normalt skulle göra: förklara situationen ohållbar, med tanke på de andra barnens säkerhet. Han slog, och var rejält våldsam. Barn fick åka in ock sy ihop huvudet efter att ha kastats in i inredningen, och det är bara ett exempel. Det skapade, om det inte funnes där ändå, ett permanent skräcktillstånd. Och ingen tog ansvar. Någonsin.

För mig personligen så fortsatte misären i skolan. Eftersom jag vägrade att stanna kvar i skolan, och grät och skrek, blev mina föräldrar rekommenderade att anställa en antroposof, som skulle plocka upp mig och ta mig till skolan. Så istället för att se mig skrika vid avlämnandet i skolan, fick de se mig skrika bortsläpad av antroposofen till t-banan. För se, för antroposofer är det inget anmärkningsvärt att behöva hålla fast ett barn med våld för att få det till skolan. De kan utan att blinka säga att 1) det är barnet det är fel på 2) barnet trivs jättebra, men som sagt, fel på barnet och 3) det är så jättebra här och så jättemycket sämre över allt annars. Det slår dem inte ens, att den här sortens skola kanske inte är vad just det här barnet behöver, att just det här barnet inte trivs med dem, att just det här barnet inte kommer att ‘lyckas’ i waldorf men kan få det bättre i en annan skola. Därför att: de är bäst. Inget kan vara bättre. Om barnet har andra preferenser, då är det fel på barnet.

Under pågående lektionstid (!), i lärares närvaro, har jag, i waldorfskola, utsatts för bl a följande: Fått händerna sönderklösta och blodiga (ja, detta var andra gången), blivit sparkad så hårt och upprepat att jag knappt kunnat gå hem efteråt eller kunnat andas upprättstående (faktum: inte på flera dagar kunde jag andas ordentligt p g a den smärta de orsakade mig), blivit slagen med en träklubba i huvudet så många gånger att jag inte kunde stå upp (en händelse som har gett men senare i livet: den sortens skador brukar upptäckas efter mc-olyckor eller våldsamma krogslagsmål). Förutom detta präglades somliga av åren av ett veritabelt skräckregemente, där s k ‘kompisar’ upprepat och ihärdig drog igång olika sorters våldskampanjer varenda dag. Under några perioder var det närmast ett under om man undkom att kastas in i skåp, möbler, stenar… och då ska man inte heller negligera den verbala biten av detta, som kunde vara nog så plågsam. Det var ett tvåfrontskrig mot den psykiska såväl som den fysiska hälsan.

Tro mig, detta är inget jag har upplevt i den senare delen av min skolgång. För det första, i den skolan fanns ingen våldskultur. För det andra, i den skolan fanns lärare som var närvarande, mentalt och fysiskt, och deltog i elevernas vardag.

I mycket så var waldorfskolans våldskultur sanktionerad av den miljö som waldorfskolan utgör/utgjorde. Det finns ett andligt mål med ‘pedagogiken’ och man tror sig kanske kunna kuva ‘opåverkbara’ barn genom att tillåta våld mellan barn, genom att man ger sitt godkännande till våldshandlingar, verbala och fysiska, som utförs av ‘rättroende’ barn mot ‘otrogna’ barn. Man godkänner genom att blunda. Är man inte närvarande har man inget sett. Det finns alltid en lämplig taktik eller teknik. Man godtar det karmiska skeendet. Det utsatta barnet fyller en funktion ty genom sin existens verifierar det en misslyckad reinkarnation, ett misslyckat tidigare liv. Nu är syftet att bättra på karman, för att bättra på utsikterna för kommande inkarnationer. Vi måste alla inkarnera bättre, för att antroposoferna ska kunna uppnå nästa stadium i världsalltets ‘evolution’.

En annan aspekt är förstås också, att de flesta antroposofer är alldeles för bortkollrade av och upptagna med sin egna spirituella utveckling, således har de varken engagemang eller tid att se och förstå de barn de är betalda att ansvara för under dagarna. De ser en herrans massa änglar, vättar, tomtar, älvor och väsen – men ser barnen, det gör de inte. Bryr sig om dem, tar del, närvarar, det gör de inte heller.

Det är förmodligen rätt komplicerat att hänga med i den materiella verkligheten, när ett rosafärgat änglafluff hänger runt huvudet på en. Det tycker inte antroposofer är någon big deal, ‘verkligheten är så mycket mer än det materiella.’ Tyvärr så förhindras ju deras förståelse av barns sociala sammanhang och reellt existerande mentala lidande, när de vägrar engagera sig i den faktiska tillvaron för barnen i skolan eller lekskolan. De missar att se att något är fel, att miljön inte fungerar, att barnen inte fungerar, att skolan inte fungerar…

I mitt läsårsbrev för ett år står det att jag ’ser ut att trivas med tillvaron och skolan’ – och då undrar jag, hur fanken kan man som ansvarig lärare påstå något så barockt, när en elev så uppenbart far illa av den s k stämningen på skolan? När eleven vägrar gå till skolan? När eleven är konstant utfrusen? När läraren vet hur eleven har det i klassen och hur det sociala i den klassen fungerar (eller inte fungerar, snarare)? När läraren vet att eleven hatar skolans kärnämnen, hantverk, musik, måla och eurytmin? När läraren vet att eleven ifråga har helt andra intellektuella behov än de waldorfskolan kan tillgodose? Hur kan man missa allt detta, om man har eleven i sin klass nästan all den tid eleven tillbringar på skolan? Det är ju vansinne att påstå att den eleven ‘trivs’. Hur mycket kan man understå sig att ljuga? Eller var det så, att läraren skrev detta för att undvika att mina föräldrar redan då tog mig ur skolan, då vi just hade haft en period av vägran vid lämning i skolan även detta år (också)?

Så jag tror nog att det är den kollektiva lögnen: waldorfskolan har så bra stämning, ergo: alla trivs i waldorfskolan.

Och våld är inte våld i waldorfskolan, för i waldorfskolan är stämningen så bra. Och skulle våld förekomma, så… ja, det drabbar nog ingen av de som är mänskliga, bara oss andra:

“Quite a number of people have been born…[who] are not reincarnated, but are human forms filled with a sort of natural demon…” [Faculty Meetings with Rudolf Steiner]

Andra bloggar om: , , ,
zooeys blogg om sina erfarenheter inom Waldorf hittar du här.
Om du vill komma i kontakt med mig ang min kommande bok, så kan du maila.
Mina tidigare texter om Waldorf finns här (tillsammans med texter om barnens nuvarande – alltigenom sunda – skola).

Funderingar runt midnatt

Bloggat den | December 11, 2007 klockan 11:59 pm | Inga kommentarer än

“Quite a number of people have been born…[who] are not reincarnated, but are human forms filled with a sort of natural demon…”

Rudolf Steiner (Faculty Meetings)

Undrar just om jag och mina barn anses vara demoner eller reinkarnerade..?
Jag får väl helt enkelt fråga barnen. Enl Waldorf och Antroposofi så väljer ju barn och lärare varandra redan innan de föds.
Jag skall fasen fråga Mr T – first thing in the morning – om han, innan han besteg detta jordeliv, valde någon eller några av de pennalistiska lallare han blev utsatt för på Uppsala Waldorfskola.

Om han nu skulle visa sig vara reinkarnerad och jag är en Belsebubs skapelse – gör det då Mr T till a son of a bitch..?

Andra bloggar om: , , ,
Mina tidigare texter om Waldorf finns här (tillsammans med texter om barnens nuvarande – alltigenom sunda – skola).

Uppmaning

Bloggat den | November 10, 2007 klockan 12:06 am | Inga kommentarer än

På torsdag (15/11) kl 20.30 kommer Kalla Fakta på TV4 att visa ett reportage som (bl.a.) visar hur Antroposofsmurfer skor sig på människors förtvivlan i deras kamp att överleva cancer.

Dessvärre kommer varken Antroposofsmurfar eller Waldorfsmurfar att se inslaget, då TV-tittande hjärnor faller i koma efter bara ett fåtal minuter (om vi skall tro deras egna filosofi). Och såväl Antroposof- som Waldorfhjärnor är naturligtvis mycket smartare än så.
Men vi andra kan ju titta och förbluffas.

Andra bloggar om: ,

Med sådana medarbetare behöver de inga fiender

Bloggat den | March 26, 2007 klockan 11:05 am | 5 Kommentarer

Det känns lite komiskt. Flera personer har hört av sig till mig och gratulerat till det faktum att Waldorfskolor skall tvingas genomföra nationella prov i tredje klass.
Jag är oerhört glad för alla Waldorfbarns skull, även om det inte är jag som skall gratuleras (det är knappast min förtjänst). Det är barnen som skall gratuleras.

Bland alla gratulationer och glada tillrop nås jag av ett besked som får mig att… ja, jag skall inte säga att det får mig att baxna, eftersom Uppsala Waldorfskola har slutat förvåna mig för länge sedan. Men det får mig att… ja, jag vet inte vad.

Jag har tidigare skrivit om hur sektledarna i aktiv handling försökt skada mina barn efter vårt avhopp. Idag fick jag veta att de inte stannat vid det, utan tagit ännu ett steg. De har gett sig på en till barnen närstående person, uppenbarligen i hopp om att försöka skada denne också!
Jag kommer antagligen att träffa den drabbade personen ikväll, och skall då försöka övertala denne att få använda detta i min bok.

Utöver att detta säger ganska mycket om deras desperation, så kan jag inte avstå från att ego-reflektera över det. Jag hade ju tänkt att min bok bara skulle handla om åren i sekten, men det de har gjort efter vårt avhopp är allför “bra” för att utelämnas.
Undrar just om de gör det i hopp om att få ta del av min royalty *asg*

Med sådana medarbetare som Uppsala Waldorfskola har, så behöver de knappast några fiender.

Andra bloggar om: , , ,
Mina tidigare texter om Waldorfsekten kan du läsa här.

En seger för barnen

Bloggat den | March 26, 2007 klockan 9:11 am | 21 Kommentarer

Dödsstöt mot Waldorfpedagogik skriver SvD. Ja, man kan ju alltid hoppas, säger jag. Det vore ju en enorm seger för alla skolbarn och deras trygghet.

–Vi anser att det finns en risk att undervisningen styrs efter proven, och inte efter det överordnade, som är att våra elever ska lära sig läsa och räkna, säger Göran Fant, ordförande i Waldorfskolefederationen.

Om/när man inte lyckas lära barnen läsa och räkna på tre år (nationella prov eller ej), så bör man kanske inse att man är inne på helt fel spår.

Jag tror och hoppas att det här är ett första steg mot nedläggning av Waldorfsektens skolor. Man har hittills lyckats hålla den falska mjuka fasade uppe alltför länge. Men nu har den börjat krackelera. De övergrepp mina barn råkade ut för hos sekten är på intet sätt något unikt. Det är en erfarenhet vi delar med många andra familjer, och alltfler börjar berätta om missförhållandena.
Sekten jobbar sig helt på egen hand fram mot sin egen undergång.

Andra bloggar om: , , , ,
Mina tidigare texter om Waldorfsekten kan du läsa här.

Jag har ringt till tandläkaren..!

Bloggat den | January 8, 2007 klockan 9:30 pm | 5 Kommentarer

Mr T är inte riktigt kry idag heller, så han har mest legat nedkrupen under täcket och myst. Jag och Prinsessan har tvättat, och Herr Fiffig har varit med AG.

Det är inte bara jag som skriver om Waldorf. Jag blev tipsad om en blogg där en pappa (ja, eftersom han kallar sig Tomten utgår jag från att det är en man) om sina upplevelser och erfarenheter från olika Waldorfskolor. Det framgår inte vilken Waldorfskola de befinner sig på nu (eller om de lyckats ta sig därifrån), men det är egentligen ointressant.
Det han skriver bekräftar bara att missförhållandena är desamma vilken Waldorfskola man än pratar om. De är helt enkelt en del av antroposofi och Waldorf.
[Update: Vad jag förstår, så kritiserar Tomten "bara" de avarter av Waldorf som resulterar i självutnämnda småpåvar, att lärare utöver fysiskt våld osv. Inte de delar av pedagogiken som handlar om tex raslära eller syn på sexualitet eller att det handlar om en sekt, vilket jag ju kritiserar.]

På tal om Waldorf, så ringde Skolverket idag. Det samtalet gjorde mig så upprymd att jag i ren eufori ringde till tandläkaren efteråt.
Fatta – jag ringde till tandläkaren! Wow!!
Hon (min tandläkare på specialkliniken) är verkligen rätt människa på rätt plats. Hon pratade på om allt möjligt. Vi hann avhandla såväl katter som förlossningar och städning, innan vi la på luren en halvtimme senare. Då hade hon dessutom hunnit berätta om hur hon drog igång en stor brandkårsutryckning mitt i natten för något år sedan. Och sist men inte minst, så hade jag lyckats boka en tid hos henne.

Seså, jag tycker att ni är lite dåliga på att lämna svar i min tävling. Jag har visserligen fått några svar via mail (utöver de i kommentarerna), men bättre kan ni. Det är hittills ingen som haft alla rätt, så än finns chansen att kamma hem den fina livmodern.
Ni kan ju inte strunta i att tävla/gissa nu när jag anstränger mig och handarbetar ihop ett så fint pris!
[Det kanske är så att ditt pris snarare gör att folk avstår från att delta, än att det lockar dem sa AG]

Ändamålen helgar medlen..?

Bloggat den | December 26, 2006 klockan 6:18 pm | 7 Kommentarer

För ett par månader sedan, drygt, fick jag indikationer från flera håll om att Uppsala Waldorfskola höll på att försöka “kartlägga” mig. Jaha, tänkte jag, hoppas att de hör av sig om de hittar något spännande. Jag har liksom inga lik i garderoben.
Tydligen hittade de inget spännande, så de tog till fantasin istället. Jag kan väl inte påstå att det påverkar mitt liv på annat sätt än att de genom sitt senaste tilltag har serverat mig ytterligare ett kapitel till den kommande boken på silverfat. Och att jag måste besvära nära och kära med att be dem intyga hur verkligheten ser ut. Till skillnad från Uppsala Waldorfskola så har de insyn, och vet hur det förhåller sig (eller jo, det vet ju Uppsala Waldorfskola också, men i det här fallet tycks man arbeta enl devisen Ändamålet helgar medlen).

Sett ur ett vidare perspektiv, måste det vara ganska bekymrande för en skola att dess ledargestalter ägnar sig åt sådant som “kartläggning” och falsk angivelse (bla) av enskilda individer. För min egen del är jag inte alls förvånad, dels med tanke på hur skolan (inte) fungerar i stort, och dels med tanke på att man tidigare – helt felaktigt – pekat ut en helt oskyldig person som pappa till ett av mina barn! (Jo, det är sant!)
Vad kan man då vänta sig, liksom?
Det jag nu får ta ställning till är om den anmälan som ligger hos skolverket skall kompletteras med det som hänt.

Någonstans ångrar jag nästan (men bara nästan) att jag ägnade stora delar av den gångna sommaren till att “hindra” journalister att rapportera om Uppsala Waldorfskola. Till en början handlade mina naiva motiv om att jag utgick från att skolan någonstans hade en normalt fungerande organisation, och att man skulle lösa situationen på ett sätt som gemene man kallar normalt. Senare övergick motiven till att jag vill ha exklusivt material till min kommande bok (det är även motivet till att jag bara skriver om enstaka detaljer här i bloggen).

När det gäller boken, så har jag börjat fundera på om den (åtminstone delvis) skall utformas som en antologi. Sedan vårt avhopp har jag nämligen fått kontakt med många andra avhoppare, och även deras erfarenheter är värda att berätta.
Att det finns “några katter bland hermelinerna” inom sekten ser jag bara som positivt, eftersom jag därigenom får en del information. Det vore naturligtvis önskvärt om även dessa kunde medverka i boken, men jag har full förståelse för att de antagligen inte kan det. Jag får nöja mig med den information de förser mig med, och det är inte fy skam.

Andra bloggar om: ,
Mina tidigare texter om Uppsala Waldorfskola
Intressant

Dubbelmoralens creme de la creme

Bloggat den | December 16, 2006 klockan 10:31 pm | 11 Kommentarer

Jag har många gånger tänkt att jag skulle skriva om det, men det har inte blivit av.
Förrän nu.
Jag kom att tänka på det idag igen, när jag var ute på stan och fick syn på en Waldorf-mamma. Hon stod i kassakön på stans största leksaksbutik, med famnen full av kommersiella plastleksaker.
Det är väl ingenting konstigt med det, tänker säkert de flesta. Och nej, det är det väl inte, sett med de allra flestas ögon, och med tanke på att det är julafton om en vecka.
Det “konstiga” är att den här mamman tillhör sektens mest “rättrogna”, och som sådan befattar man sig inte med platsleksaker. Åtminstone inte officiellt.

Det jag hade tänkt skriva om är alltså “den obligatoriska dubbelmoralen” inom Waldorf.

En annan gång när jag var på stan gick jag in på en av kebabrestaurangerna för att få något i magen. Döm om min förvåning när jag där fick syn på en annan Waldorf-mamma. Hon tillhör sekttoppen, och familjens officiella hållning är att man är strikta vegetarianer. Nu satt hon där och lät sig väl smaka av en stor kebabtallrik (av den icke-vegetariska varianten). Hon skruvade väldigt obekvämt på sig när hon fick syn på mig, och jag “valde att inte se henne” för att förhoppningsvis göra situationen lite mindre obekväm för henne.

Ett obligatoriskt inslag i föräldramöten på Uppsala Waldorfskola är att man “går laget runt” och förhörs om familjens TV- och datorvanor. Detta är alltid lika komiskt.
De flesta har nämligen lärt sig att “svara rätt” med åren. Att “svara rätt” innebär att man påstår att man inte har någon TV alls, eller att barnen får se på TV max en timme i veckan (och lite olika varianter därav).
Det komiska uppenbarar sig när man sedan hör barnen till dessa föräldrar (som “inte har någon TV/har en, men tittar aldrig på den”) prata. De refererar till filmer och TV-program som jag personligen aldrig skulle låta mina barn se.
Jag läste någonstans där en avhoppad Waldorf-förälder skrev om detta fenomen; Varför smusslade så många föräldrar med TV-n i källaren?

Att låta barnen spela TV- och dataspel är en synd så stor att om det hade handlat om en kristen skola skulle man nog ha tagit till vigvatten. Men nu handlar det inte om någon kristen skola, utan en skola som bygger sin ideologi på hallisar som en halvfnoskig tjomme i nazi-tyskland hade.
Jag anser att jag är ganska restriktiv med vilka spel mina barn får spela. Om jag gör en bedömning utifrån de spel barnens kompisar i den förra skolan refererade till, så är jag extremt restriktiv.
Det har hänt mer än en gång att Mr T har varit hemma hos någon kompis (“som varken har TV eller dator”) på den gamla skolan, och det har kommit på tal att de skulle spela dataspel. Det har handlat om spel som Mr T vet att han inte får spela, och han har då ringt hem för att fråga om han får spela. Han har vetat redan på förhand att svaret skulle bli nej men han har ringt ändå. Kanske för att det varit lättare att säga nej till kompisen om han hade fått ett nej från oss via telefon.

En gång träffade jag en lärare från Uppsala Waldorfskola på en stormarknad här i stan. Hon såg ganska besvärad ut, och en titt ned i hennes kundvagn gav svaret på varför. Där låg nämligen ett storpack med videofilmer… (Undrar just vad hon skulle med dem till, hon “hade ju inte ens någon TV”)

Ett av mina kardinalfel var nog att jag inte hade förstånd att anamma “den obligatoriska dubbelmoralen”. I strid mot bättre vetande sa jag som det var; Vi har TV och datorer, och barnen har tillgång till dessa – under uppsyn av sina föräldrar. Detta sågs inte med blida ögon.
Istället “borde” jag ha sällat mig till den stora skaran. Då hade det liksom inte spelat någon roll om barnen ägnade all sin fritid åt att spela Quake och titta på splat-filmer. Jag hade ju upprätthållit rätt fasad, och det var det som var det viktiga.
För dem, inte för mig.

Naturligtvis bryr jag mig inte ett skvatt om någon som utger sig för att vara strikt vegetarian äter kött.
Lika lite bryr jag mig om en familj som utger sig för att vara TV- och datorfri inte är det.
Möjligen bryr (bekymrar) jag mig lite om att det finns familjer som låter sina små barn spela våldsamma TV- och dataspel. Men vem är jag att döma? Alla har olika moral och värderingar. Min moral säger att jag inte skall hymla. Andra har annan moral, och mår bra av det.
Var och en är salig på sin tro.

Länktips: Maktkamp leder till Waldorfskolornas förfall
Mina tidigare texter om Uppsala Waldorfskola
Andra bloggar om:
Intressant

Så trösterikt

Bloggat den | October 25, 2006 klockan 5:12 pm | 4 Kommentarer

Mamma, jag älskar verkligen min nya skola! sa Mr T när han kom hem från skolan idag.
Jag undrade om det hade hänt något speciellt, men det hade det inte. Det hade bara varit en helt vanlig skoldag.
Det är så bra, för i den nya skolan är alla barn lika mycket värda fortsatte Mr T. Man har en handlingsplan gällande mobbing, och man arbetar väldigt aktivt med den.
Det är en ny erfarenhet.

Det känns märkligt när Mr T kommer hem och berättar att de har pratat i skolan om hur en bra kompis skall vara, och hur man skall göra om någon kamrat blir utsatt.
Det känns märkligt när Herr Fiffig kommer hem och berättar att de har pratat om vad som är rättvist och vad som är orättvist.
Det är förunderligt.

Herr Fiffig har fortfarande nästan svårt att tro att det är sant. Plötsligt går han i en sexårsgrupp där det inte är “fult” att kunna saker. Han blir inte “knäppt på fingrarna” för att han kan bokstäver. Man får kunna läsa. Han blir bemött med respekt, och som en jämlik människa.
Det är förunderligt.

Igår när jag skulle hämta Herr Fiffig från sexårsgruppen så kom jag några minuter för tidigt. Jag stod ute i kapprummet och väntade, och passade på att läsa på lapparna som satt på anslagstavlan.
Där satt en instruktion om hur personalen agerar om ett barn skulle försvinna; Man kontaktar föräldrarna, utser en person till “sambandssentral”, pratar med kompisar osv. Efter tio minuter ringer man polisen.
Ja, allt det där är ju egentligen rena självklarheter, men det är en ny skolerfarenhet för oss.

Idag hade vi ett möte med barnhab inbokat. Eftersom det var på em och barnen hade hunnit komma hem, så AG åkte till barnhab medan jag var hemma med barnen (och deras kompisar).
Det vore en grov lögn att påstå att personalen på barnhab är missnöjda med skolbytet. Man skulle nog snarare kunna beskriva det som att de ger stående ovationer till vårt beslut.
Även om barnhab är noga med att vara korrekta i sin roll, så har deras missnöje med den förra skolan varit ganska uppenbar under en längre tid. Och skolan plockade ju inte direkt några pluspoäng då de påstod att de, i samarbete med barnhab, hade gjort en hemlig utredning om Herr Fiffig (vilket naturligtvis inte stämde. Barnhab gör öht ingenting bakom ryggen på föräldrarna).

När vi flydde från sekten så befarade jag att den nya skolan skulle komma att bli en “nödlösning” (även om jag, in absurdum, var noga med att “förhöra” de tilltänkta skolorna).
Men det blev ingen nödlösning. Tvärtom.
Bytet till den nya skolan medförde en hel del bonusar. En av dessa är att vi äntligen har kommit till en skola som är vad Uppsala Waldorfskola utger sig för att vara.

Äntligen är jag trygg när mina barn går till skolan.
Och äntligen är mina barn trygga i skolan.

Andra bloggar om: ,

Från sekt till insikt

Bloggat den | October 8, 2006 klockan 3:30 pm | 12 Kommentarer

Jag har vid något tillfälle skrivit att jag skulle berätta om händelsen som fick mig att gå från att agitera kraftfullt mot alla påståenden om att Waldorfpedagogik/Antroposofi är en sekt, till att istället ställa mig frågan
Är det en sekt?
Så snart jag hade ställt mig frågan, så började jag söka objektiva svar. Det jag fann var oerhört nedslående, och det var ett personlig nederlag. Jag blev tvungen att inse att jag hade levt i kraftig förnekelse under många år, och det i sig gjorde att jag måste ifrågasätta mig själv. Hur kunde jag, som anser mig vara en vaken människa, ha missat allt detta? Den enda förklaringen jag har till det är Önsketänkandets oerhörda makt. Jag ville så oerhört gärna att det skulle vara vad man utger sig för att vara att jag blundade för/slog bort allt annat.
Alla märkliga händelser under årens lopp hade jag bortförklarat med att det var enskilda händelser knutna till enskilda personer (och även i denna perfekta värld fanns det uppenbarligen mindre lämpliga människor). Det var ju ingenting lekskolan/skolan stod för, intalade jag mig själv.

Tisdagen den 19 september blev en vändpunkt.
Jag var ute vid skolan/lekskolan på kvällen för ett hantverksmöte. En mamma kom fram och presenterade sig, och bad att få prata med mig i enrum. Det sa jag naturligtvis ja till, och vi gick iväg till ett annat rum. Där satt det två andra mammor, som tydligen också skulle vara med. Vi satte oss ned, och så satte kvinnan som hämtat mig igång:
Jag har läst din blogg, och det är ju helt fruktansvärda saker du skriver där. Jag fattar inte hur man kan skriva som du gör. Elever på skolan tvingas i sitt dagliga liv försvara det du skriver på din blogg! Förstår du inte att du angriper och skadar skolan och lekskolan? Jag struntar i om det du skrivit är sant eller inte – jag vill inte läsa sådant här om den skola/lekskola där jag har mina barn. Och om det är sant, varför polisanmäler du då inte skolan? Du anklagar en familj för pedofili, hur tror du att de känner sig nu? Jag är oerhört upprörd över det här, och jag är inte ensam skall du veta. Just nu sitter en tioårig pojke hemma och är fruktansvärt ledsen för det du har skrivit i din blogg. Hur kan du skriva som du gör när du själv har barn här? Förstår du inte att du angriper personalen, och att de dagligen tvingas förhålla sig till dina barn. Jag vill att du slutar skriva som du gör. Och bla, bla, bla.
Så där gick hon på. De två andra mammorna satt helt tysta, bortsett från att en av dem vid något tillfälle kved fram Vi vill bara att du skall hitta andra vägar.

Jag blev helt paff, och sa inte speciellt mycket. Främst eftersom jag anser att jag inte har någon som helst skyldighet att försvara min blogg (och dessutom hade det nog inte varit lätt att få en syl i vädret heller, om jag nu hade velat det).
Det enda jag sa var något i stil med Då vet jag vad du tycker, men jag tänker inte censurera mig.

Det skrämde mig oerhört att hon ansåg det egalt om det jag skrivit var sant eller ej. Problemet i hennes ögon var att jag skrivit om det. Det fick den stora varningsklockan att börja ringa hos mig.
Det kanske kan låta märkligt, men så här i efterhand känner jag en oerhört stor tacksamhet mot den här kvinnan. Hon lyckades nämligen med något som ingen sektkritiker dittills hade lyckats med; Hon öppnade mina ögon!
En begynnande känsla av befrielse gjorde mig sällskap på bussresan hem, och redan samma kväll började jag okritiskt söka den information jag borde ha sökt för flera år sedan.
Svaren jag fick i mitt faktasökande var de svar jag innerst inne inte ville ha. Jag ville verkligen kunna fortsätta bortförklara missförhållanden med att det handlade om enskilda individer. Jag ville verkligen att läran skulle handla om enbart de delar man marknadsför sig med.
Men tyvärr fann jag även de delar som inte ingår i marknadsföringen. Det jag fann fick många pusselbitar att falla på plats.

Via FRI fick jag kontakt med andra sektavhoppare (några av dem avhoppade från Waldorf/Antroposofi), och det har varit ett stort stöd. Att diskutera med avhoppade Antroposofer är enormt stärkande. Det är så oerhört förlösande att höra dem uttala sådant som tidigare bara varit mina tankar.

Det jag hittills har skrivit om skolan/lekskolan (vilket inte ens är en bråkdel av det vi upplevt) är händelser där ord inte står mot ord. Det är händelser som har bekräftats av personalen. Därmed torde knappast någon behöva ifrågasätta sanningshalten i det hela.
När det gäller händelsen där Mr T blev misshandlad, så måste jag säga att den fröken som gjorde det nog var den sundaste av alla inblandade. Inte så att jag menar att det är sunt att slå ett barn, men hon reagerade med något som jag uppfattade som djup och uppriktig ånger. Jag förlåter henne inte för att hon slagit Mr T, men jag respekterar henne stort för den ursäkt hon senare framförde till honom.
Skolans officiella representanter däremot, de (re-)agerade… inte alls!
Om man frågar mig, så tillhör det basal allmänbildning att känna till att en skola är skyldig att göra en anmälan om någon i personalen slagit ett barn. Den vetskapen finns dock uppenbarligen inte hos rektorsansvariga på Uppsala Waldorfskola.
Man är skyldig att göra en anmälan om det ens bara finns en misstanke om misshandel. Här fanns det ett erkännande (utöver vittnen). Men inte tusan gjordes det någon anmälan, inte.
(Här kan jag inte avstå från att nämna att skolan heller inte gjorde någon anmälan gällande den pojke som blev sparkad i bröstkorgen av en lärare. Pojkens mamma tog dock det steg jag själv i efterhand önskar att jag hade gjort, och läraren blev dömd.)

Jag har alltid varit väldigt intresserad av socialpsykologi, och kan inte avstå från att fundera och undra över ovan nämnda mammas sätt att resonera.
Naturligtvis förstår jag ju att även hon är “drabbad” av Önsketänkandets oerhörda makt. Om man vill något tillräckligt mycket, så är man beredd att gå ganska långt i sin förnekelse. Man måste förneka/bortförklara händelser för att den egna bilden skall förbli intakt.
Det är för tusan bara någon månad sedan jag med en dåres envishet själv förnekade att Waldorf/Antroposofi är en sekt, så i viss mån har jag förståelse för hennes sätt att resonera.
Men om jag reflekterar över det hon sa;
Hur tusan kommer det sig att elever på skolan tvingas försvara det jag skriver? Ingen kan väl någonsin behöva försvara vad någon annan gör? Och varför försvarar de, om de inte håller med?
Angriper jag skolan/lekskolan? Njae, det tycker jag inte att jag gör. Jag har skrivit om saker som inträffat, och det har inte varit så smickrande alla gånger. Men problemet ligger väl inte i att jag berättar om det, utan att det inträffat. Eller?
Jag har definitivt inte anklagat någon familj för pedofili. Jag har läst igenom det jag skrivit, och det enda jag kan tänka mig att hon menade var när jag skrivit om händelserna där Mr T blivit dragen i snoppen av en annan pojke. Och där understryker jag i texten att jag inser att förklaringen inte måste vara den värsta tänkbara. Att få det till att jag anklagat någon för pedofili är nog att ta sig lite väl stor tolkningsfrihet.
Varför har inte jag gjort någon polisanmälan? Tja, den frågan besvarade jag nog redan då jag skrev om misshandeln. Jag borde rimligen ha frågat mamman vad hon ansåg om att skolan inte hade följt sin lagstadgade skyldighet att göra en anmälan.
Hur kan en pojke sitta hemma och vara ledsen för att jag citerat honom på min blogg? Det enda jag hade gjort var att jag ordagrant (sånär som på att jag uteslöt ett antal utropstecken) återgett vad han hade skrivit i skoltidningen. Hur i hela fridens namn kan det leda till att gossen nu sitter hemma och är ledsen? Tioåriga gossar som går på Uppsala Waldorfskola surfar öht inte. Alltså måste någon välvillig vuxen ha informerat honom om att han var citerad – och rimligen också kryddat med sina egna tolkningar. På vilket sätt har det med mig att göra?
(I efterhand har jag även fått veta att jag skulle ha utmålat pojken som rasistisk genom att jag citerade honom!)
Förstod jag inte att jag angrep personalen, och att de dagligen tvingades förhålla sig till mina barn? Jag anser inte att jag i något skede angripit någon (såvida man inte jämställer “angripa” med “berätta om missförhållanden”). Och fram tills dess – kvällen den 19:e september – utgick jag med full trygghet (nåja…) från att personalen förmådde förhålla sig professionella i sina yrkesroller.

Den uttalade önskan om att censurera mig i bloggen gav mig insikt om att det är helt rätt att fortsätta skriva. Och det kommer jag göra.
Kvinnans inställning i stort gjorde att jag innerligt hoppas att hennes barn inte (naturligtvis inget annat barn heller) blir utsatt för något övergrepp. Att ha så starkt förnekande föräldrar är knappast till gagn för barnet i en sådan situation.

Dagen efter fick jag ett dokument i brevlådan, som visar att skolans ledning försökt angripa min grundlagsskyddade yttrandefrihet bara för att jag berättat om missförhållandena här i bloggen!
Om en enskild virrpanna försöker sig på något sådant, då är det ju bara att rycka på axlarna åt det. Men när ledningen för Uppsala Waldorfskola gör det, så är det riktigt, riktigt allvarligt. Det för tankarna till hur det fungerar i tex Kina. Jag får väl hoppas att det inte slutar lika illa för mig som det gjorde för Anna Politkovskaja :/
Att skolans ledning försöker begränsa mina grundlagsskyddade fri- och rättigheter är ytterligare en bekräftelse på att det är rätt att fortsätta skriva.

Om jag inte hade fått det här dokumentet utan någon bara hade berättat om dess innehåll för mig, så skulle jag nog haft svårt att tro att det var sant. Det är på något sätt alldeles för grovt för att kunna ta till sig utan att ha konkreta bevis. Men nu har jag dokumentet, och det (tillsammans med ett par brev som jag har fått från en av skolans representanter) utgör en bra grund för boken jag skall skriva.

Länktips: Plans
Lästips: Manipulering pågår (ISBN 91-7040-029-6) En antologi med sektavhoppares berättelser
Mina tidigare texter om Uppsala Waldorfskola

Andra bloggar om: , , ,
Intressant

Just for the record

Bloggat den | October 3, 2006 klockan 10:36 am | 3 Kommentarer

De allra flesta av oss har nog ett ganska bra hum om vad en sekt är.
Jag har den senaste tiden, av naturliga skäl, sökt kunskap om sekttypologisering. Karl-Erik Nylund beskriver det väldigt tydligt i sin bok Att leka med elden – Sekternas värld:

Fyra kriterier ligger som grund
Agression – bestraffning av medlemmar som kritiserar eller tvivlar på rörelsens budskap eller innehållet i ledarens tolkning av budskapet.
Aversion - kritik och ofta förföljelse av utomstående kritiker mot rörelsen, tex anhöriga, massmedia och sektkritiker.
Alienation - slutenhet i sekten i form av geografiskt eller ideologiskt kollektiv. Man tar avstånd från samhället (och andra kyrkor), ett “vi och dom”-tänkande. Det kan också innebära avståndstagande av nära anhöriga och vänner. Sekten blir ens nya familj.
Absolut sanning – finns endast i sekten och ledaren/ledarna har ensamrätt på tolkningen.

Uppfyller en rörelse tre av ovanstående kriterier är sannolikheten stor att det är frågan om en manipulativ sekt.

Terminologin är ett myller, och det finns en uppsjö av olika inriktningar. Bland de som väl får betecknas som mest extrema hittar vi självmords- och destruktiva sekter. Sådana finns dock inte i Sverige (ännu).
Enl. den uppdelning av sekter som Nylund gör, så hamnar Antroposofin/Waldorfpedagogiken i gruppen Manipulativ österländsk sekt (österländsk då man tagit intryck från hinduism, buddism och tibetanism).

Källa: Att leka med elden – Sekternas värld (ISBN 91-7055-315-7) av Karl-Erik Nylund

Andra bloggar om: , , ,
Intressant

Varför tror människor på konstiga saker?

Bloggat den | October 1, 2006 klockan 11:28 am | 3 Kommentarer

Om humanism, vetenskap och ovetenskap, ett samtal mellan professor George Klein och Humanisternas ordförande Christer Sturmark.
Ekonomikum, lördagen den 30 september

Professor Klein började med att berätta lite om sin uppväxt. Han var en 18-årig judisk ungrare när kriget bröt ut, och han fick anställning på en administrativ tjänst inom militären. Då de första ögonvittnesskildringarna från Auschwitz kom var det naturligtvis en stor chock, men med intellektets hjälp insåg Klein att det var sant.
Alla hade inte lika lätt att inse detta. Klein berättade om t.ex. släktingars reaktioner när han berättade om koncentrationslägren. Man reagerade med stor ilska och upprördhet, och hävdade att det där kan inte vara sant.
Önsketänkandets oerhörda makt, som Klein kallade det. Verkligheten är så hemsk att man helt enkelt inte förmår att ta in den. Istället förnekar man den för att få sin egen verklighetsbild att stämma, och reagerar med aversion mot budbäraren.
Ett illamående sköljde över mig, eftersom jag kunde se direkta paralleller till en sekt jag själv varit indragen i.

Klein pratade lite om astrologi, och berättade att många av de som inte tror på astrologi (vilket är det allra flesta) ändå beter sig som om de gjorde det.
Som exempel på detta berättade Klein att astrologer hade förutspått jordens undergång till ett givet datum. När den dagen kom uteblev 1/3 av alla läkare/professorer som sagt sig inte tro på astrologi, från sina arbeten…
Men inte gick jorden under, inte.

Klein talade vidare om psykosomatisk död.
Människor som tror på häxdoktorer och får en dödsdom av en sådan, de dör. Man kan hålla dem vid liv med respirator, men så snart den kopplas bort så dör människan.
Människor som får en dödsdom av en häxdoktor utan att tro på dennes hokuspokus, de överlever.

Avslutningsvis gav Klein ett lästips till åhörare med starka nerver: Stalin, den röde tsaren och hans hov.

Rudolf Steiner – en impotent rasist?

Bloggat den | September 29, 2006 klockan 11:19 am | 10 Kommentarer

Rudolf Steiner själv var renlevnadsman, absolutist, vegetarian och sexuellt avhållsam. Båda hans äktenskap hade karaktären av kamratäktenskap utan erotiskt samliv. Jag har valt beteckningen förfiningssyndrom för antroposofins asketiska livsideal. Alltså en sjuklig rädsla för sexualitet och sensualitet, grundad i grova vanföreställningar med skräck för människans drift- och känsloliv som ingrediens. Som väl varje psykolog inser, så måste antroposofins livssyn resultera i neuroser och andra psykologiska problem, om den verkligen tas på allvar.
[...]
Vidare förklarar Steiner, att en asketisk lärare däremot är en bra pedagog. Denne kan med sin andliga kraft påverka eleverna med sin blick och blotta närvaro. “Allt detta verkar på eleven. Det beror på graden av försakelse inför de vanliga begären”, skriver han.
[...]
Förfiningssyndromet predikas av i stort sett alla österländska gurus och västerländska medier. Steiner hämtade dessa tankegångar från teosofin, varur antroposofin sedan utvecklade sig. Att barn, speciellt tonåringar, tar skada av en dylik livsfientlig filosofi har jag själv erfarit från flera antroposofiska bekanta under min uppväxt. Även idag är det vanligt att man i antroposofkretsar inte gillar att barn dricker choklad, därför att det kan leda till onani; en tanke hämtad från den antroposofiske läkaren Birger Ledin. Inte heller är det bra att spela fotboll, eftersom det kan uppväcka sexualiteten. Steiner var över huvud taget negativ till idrott och betraktade den som en “felaktig handling” hos en hel epok. Sport var en symbol för ett missriktat sökande efter översinnlig kunskap och andligt liv.

Källa: Gnosis och asketism – några kommentarer till antroposofins människosyn

I juni 1910 inledde antroposofins grundare Rudolf Steiner en föredrags-turné i Norge med en föreläsning för ett stort och lyhört auditorium i Kristiania. Titeln var “De olika europeiska folksjälarnas mission i relation till den nordisk-germanska mytologin” I föredraget och under hela sin Norgeturné presenterade Steiner sin teori om folksjälar (“Volksseelen” på tyska) och ägnade “den nordiska andens mysterier” särskild uppmärksamhet. Nord- och Centraleuropas “Volksseelen”, förklarade han, är delar av den “germansk-nordiska underrasen – världens mest andligt utvecklade etniska grupp, som i sin tur utgör förtruppen i den högst utvecklade av historiens fem “rotraser”. Denna överlägsna femte rotras är naturligtvis “den ariska rasen”.
Tycker man att denna besynnerliga kosmologi verkar skrämmande lik Himmlers och Hitlers tusenåriga myter, så bör det understrykas att likheterna inte är tillfälliga. Både antroposofin och nationalsocialismen har djupa rötter i blandningen av nationalism, högerpopulism, tidigt romantiskt miljöskyddsintresse och esoterisk andlighet som kännetecknade mycket av tysk och österrikisk kultur mot slutet av 1800-talet.
[...]
Steiner underlät inte att beskriva ödet för dem som hamnar på efterkälken i den andliga och rasmässiga frammarschen. Han lärde att dessa olyckliga skulle “degenerera” för att till sist dö ut. Som sin läromästare Madame Blavatsky avvisade han t.ex. att USA:s indianer hade utrotats som följd av de europeiska nybyggarnas verksamhet, utan hävdade att de dog ut som en följd av deras “egen natur”. Han menade också att “lägre” människoraser mera liknar djur än de liknar “högre” människoraser. Aboriginerna i Australien är enligt antroposoferna avkomlingar av redan degenererade rester av den tredje rotrasen, lemurianerna, och tillbakabildas gradvis till apor. Steiner omnämnde dessa som “förkrympta människor vilkas avkomma, de så kallade vilda folkslagen, idag befolkar vissa delar av jorden”
[...]
Steiner trodde också att varje folk hade sin egen eteriska “aura” som korresponderade med dess geografiska hemlands, att det hade en egen “Volksgeist” och stod under andlig ledning av en särskild ärkeängel. Han förfäktade dessutom en rad rasistiska myter om “negrerna” och hävdade bland annat att svarta folkslag var sinnliga, instinktdrivna och primitiva skapelser styrda av hjärnstammen. Invandring av svarta till Europa karaktäriserades som “upprörande”, “brutalt” och förskräckligt” och Steiner fruktade konsekvenserna för “blodet och rasen”. Han varnade gravida kvinnor för att läsa “negerromaner” eftersom de då kunde få mulattbarn. År 1922 förklarade han: “Negerrasen hör inte hemma i Europa och det är självklart inte något annat än skamligt att denna ras nu spelar en så stor roll i Europa”
[...]
I dag försöker antroposoferna ofta att ursäkta eller bortförklara dylika hårresande utsagor genom att hävda att Steiner var en produkt av sin tid. Detta försvar är på intet vis övertygande: För det första tillskrev sig Steiner en egen unik grad av andlig klarsyn som enligt honom själv totalt överskred tid och rum. Han hävdade dessutom att han hade – och hans anhängare trodde honom – detaljkunskap om den avlägsna framtiden. För det andra förbiser argumentet att det fanns många medlemmar av Steiners egen generation som aktivt och engagerat bekämpade rasism och etnocentrism. För det tredje – och mest påfallande – fortsätter antroposofer att upprepa Steiners rasistiska nonsens den dag idag.
År 1995 drabbades nederländska Steinerskolor av en skandal då det blev känt att man här undervisade i “rasmässig etnografi” varvid eleverna fick höra att “den svarta rasen” hade tjocka läppar och rytmkänsla och att “den gula rasen” gömde sina känslor bakom ett permanent leende 1994 höll föredragshållaren Rainer Schnurre ett av sina många seminarier på den antroposofiska vuxenskolan i Berlin med den förbluffande tieln “Att övervinna rasism och nationalism med hjälp av Rudolf Steiner” Här underströk han rasernas grundläggande olikhet, påpekade de svartas “infantila” natur och antydde att man på grund av alla de rasmässiga olikheter inte kunde etablera “ett jämlikt och globalt system … för alla folkslag på jorden” och att det därför också var “utsiktslöst att skicka hjälp till utvecklingsländerna“

Källa: Antroposofi och ekofascism

Länktips:
Friast av friskolor – hur arbetar Waldorf? (artikel i Lärarnas Tidning)

Andra bloggar om: , , ,
Intressant

« go back
  • frenemies

  • Kontakt

    Mail:
    thebitch@thewitch.se
    Mail (om det gäller Waldorfsekten):
    waldorf@thewitch.se
    Msn:
    yellowwitch@gmail.com
    Skype:
    thewitchsweden

    Och så finns jag på;
    Twitter
    Facebook
    Gowalla
    Runkeeper

    Åse TheWitch


  • formspring.me

  • På tapeten

  • Att kommentera

  • Annonser

  • Knappar

    Bloggtoppen.se Blogglista.se
    Personligt bloggar     Top Personligt bloggar Blogvertiser Creeper MediaCreeper
    RSS/Ping

  • Fnulare

    Vaddå Fnul?

  • RSS Creeper (media)

    • thewitch.se May 15, 2012
      Hit at MediaCreeper from Aftonbladet AB […]
      CreeperFramework/0.1; rv:20110425
    • thewitch.se May 15, 2012
      Hit at MediaCreeper from Aftonbladet AB […]
      CreeperFramework/0.1; rv:20110425
    • thewitch.se May 15, 2012
      Hit at MediaCreeper from Aftonbladet AB […]
      CreeperFramework/0.1; rv:20110425
    • thewitch.se May 15, 2012
      Hit at MediaCreeper from Aftonbladet AB […]
      CreeperFramework/0.1; rv:20110425
    • thewitch.se May 12, 2012
      Hit at MediaCreeper from Aftonbladet AB […]
      CreeperFramework/0.1; rv:20110425
    • thewitch.se May 12, 2012
      Hit at MediaCreeper from Aftonbladet AB […]
      CreeperFramework/0.1; rv:20110425
    • thewitch.se May 12, 2012
      Hit at MediaCreeper from Aftonbladet AB […]
      CreeperFramework/0.1; rv:20110425
    • thewitch.se May 12, 2012
      Hit at MediaCreeper from Lokaltidningen Mitt i Stockholm […]
      CreeperFramework/0.1; rv:20110425
    • thewitch.se May 12, 2012
      Hit at MediaCreeper from Lokaltidningen Mitt i Stockholm […]
      CreeperFramework/0.1; rv:20110425
    • thewitch.se May 11, 2012
      Hit at MediaCreeper from Sveriges Radio AB […]
      CreeperFramework/0.1; rv:20110425

  • RSS Creeper


    • Hmmmm...