Två vackra blommor i TV4s Nyhetsmorgon

Bloggat den | October 30, 2010 klockan 12:11 pm | 1 Kommentar

För någon vecka sedan skrev jag (inte så utförligt, utan snarare i ganska svepande ordalag) ett inlägg där jag grattade en vän. För ca 1½ månad sedan nämnde jag även en bok som jag hade fått av min vän, och som hon är involverad i.
Boken heter Som en blomma på månen, och imorgon kommer nämnda vän vara med i TV4s Nyhetsmorgon, tillsammans med sin dotter, och prata om bl.a. boken.

Som en blomma på månen är en väldigt viktig och ledsam - men samtidigt också oerhört varm - bok, som berör något som är både osynliggjort och väldigt skambelagt i vårt samhälle.
När jag fick boken kände jag att det var en av de finaste gåvor jag någonsin har fått. Delvis tack vare den fina hälsningen som var skriven i den, men också eftersom jag känner och älskar några av personerna som medverkar och omnämns.
Hittills har boken bara funnits tillgänglig för de inblandade och kretsen runt dem, men nu har Sivarts förlag gett ut den i en inbunden upplaga (ISBN 978-91-85705-41-2).
Läs den!

Som en blomma på månen kan köpas hos bl.a. Bokus och Adlibris, men finns även att köpa i välsorterade boklådor. Jag vet också att ett begränsat antal kommer att säljas via bloggen Någons Mamma - Någons Dotter.

Och så glömmer ni inte att bänka er i TV-sofforna imorgon förmiddag, för att se två stolta och fantastiskt modiga kvinnor! Jag älskar dem båda.
TV4s Nyhetsmorgon vid niotiden - Ok!?

Tillägg 101030, 23:15: Nu har “huvudpersonerna” i mitt inlägg gått ut med detta öppet i sina egna bloggar. Läs gärna vad de skriver på Brittas blogg och Tonårsmorsa.
Läs även de två inlägg som Britta och Fatou har gjort på sin gemensamma (hittills hemliga) blogg.
Jag är oerhört stolt över att få ha dessa kvinnor som mina fina och varma vänner!

Andra bloggar om Som en blomma på månen

…och hans mamma hette Mona-Lisa

Bloggat den | July 5, 2010 klockan 11:41 pm | 2 Kommentarer

Idag tog jag med mig Prinsessan, Herr Fiffig och Mabou och åkte till Fyrishov. När vi plaskade omkring i äventyrsbassängen hörde jag två killar i 11-årsåldern som pratade med varandra;
- Vem var Leonardo da Vinci?
- Det var ju han som skrev da Vinci koden.

Att ljuga är som att kissa på sig. Det är bekvämt för stunden, men sedan blir det bara jobbigt.

Bloggat den | January 19, 2009 klockan 5:13 am | 26 Kommentarer

Till att börja med var Gömda En sann historia. Ja, den var så sann att Marklund underströk i en chat att
“Ingenting är påhittat, vare sig i Gömda eller Asyl. Inga händelser är flyttade (annat än i nödfall, för att dölja de hotade människornas identiteter). Däremot har vi tagit bort ganska mycket, förtigit både människor och händelser som varit otroligt viktiga för Mia. Ingenting är gjort mer dramatiskt än det var (det har inte behövts)“.
Det klargörandet lämnar knappast utrymme för några alternativa tolkningar; mer sant än så här kan det knappast bli. Och det stämmer dessutom väl överens med “Mias” agerande genom åren, då hon vid ett flertal tillfällen har framträtt och berättat om alla hemska detaljer i boken; Hon har varit med om detta.

När Antonssons bok var på gång hette det plötsligt (om jag inte minns helt fel) att boken byggde på flera olika kvinnors upplevelser, men den versionen drogs snabbt tillbaka.
Boken handlade återigen om “Mia” och var sann. Fast kanske inte sann som i bemärkelsen sann, utan mer som en dokumentär roman. Den bestod av litterära och politiska sanningar.
“Mia” slog till och JK-anmälde Antonsson med påståendet om att Antonsson skulle ha röjt hennes identitet.

Sedan var det dags för Piratförlaget att slå en inovativ kullerbytta, och bringa klarhet genom ett uttalande:
- Säger man “En sann historia” utan vidare kan många uppfatta den så (Jan Guillou)
- Jag utgår ifrån att de är intelligenta läsare som förstår att det är roman, som bygger på en verklighetsbakgrund, men att det faktiskt är en roman (Ann-Marie Skarp)
Ok. Nu hade Gömda förvandlats till en roman, och alla som from nu vågade yppa att de hade trott på att det var en sann berättelse skulle samtidigt avslöja att de var, i det närmaste, dumma i huvudet.
Hårda bud.
Dessutom föll nu “Mias” JK-anmälan som ett korthus. Att Antonsson påstås ha avslöjat denna romanfigurs identitet kan knappast intressera JK mer än en anmälan om att det skulle ha avslöjats att Stålmannen heter Clark Kent till vardags.
Jag undrar fortfarande varför Marklund och Piratförlaget inte har reagerat och agerat under alla de år som bibliotek och boklådor har sorterat Gömda under biografier. Det borde väl ligga i deras intresse att deras böcker klassificeras på ett korrekt sätt.

Marklund och Piratförlaget verkar inte helt synkade, och Marklund fortsatte att hävda att det är en sanning hon har berättat. Kanske inte en sann sanning direkt, men en litterär och politisk sanning i alla fall.
Plötslig medgav hon sensationellt och oväntat att “mannen med de mörka ögonen” är en påhittad karaktär!
Det är en riktig kioskvältare, och det ställer allt på ända.
I och med detta försvinner alla möjligheter att använda ordet sann (i vilken version det än må vara) när man beskriver Gömda. Hela storyn bygger ju på denna djävulska karaktär som jagar “Mia” land och rike runt, och gör hennes tillvaro till ett rent helvete. Nu medger Marklund att han är en fabricerad karaktär, och vad finns det då kvar av storyn?

Under söndagen ställde Liza Marklund upp i en bandad intervju i TV4s Nyhetsmorgon, och det står klart att hon har för avsikt att hålla fast vid sin version, trots att den läcker som ett såll.
När frågan om de rättspsykiatriska undersökningarna hon påstår att Osama har genomgått kommer på tal börjar hon sväva på målet.
- Det finns säkert fel i både Gömda och Asyl. Antingen för att jag har missuppfattat saker, eller för att “Maria Eriksson” har missuppfattat saker eller för att saker har glömts bort eller blandats ihop. Jag kan bara konstatera att i det här fallet står ord mot ord.
Nu är det ju så att ord inte står mot ord. Marklund har ju likt ett mantra upprepat genom åren att hon har tillgång till ALLA dokument i detta, och jag köper inte att hon skulle vara så dum att hon har missuppfattat något dokument och trott att det skulle vara en rättspsykiatrisk undersökning.
Ett utdrag ur Osamas brottsregister visar dessutom att han aldrig har genomgått någon rättspsykiatrisk undersökning.

När Elisabeth Hermon kom på tal ville Marklund inte svara. Istället påstod hon att
- Elisabeth mår dåligt och har mått dåligt långt innan artiklarna om henne och Trossen skrevs.
Om det nu skulle finnas någon sanning i det påståendet; vilken relevans har det för Marklunds agerande? Menar hon att det är ok att krossa en människas liv, om personen ifråga mår dåligt?
Då Marklund uppenbarligen varken kunde eller ville försvara eller förklara det hon gjorde mot Hermon, så la hon istället ansvaret på Erik Månsson. Men det kan väl knappast ha varit så att Månsson tvingade Marklund att fortsätta sprida sina lögner om Hermon (i Asyl och Paradiset). Dessutom hade ju Marklund vid det laget sedan länge fått papper från åklagaren, som visade att de anklagelser som Marklund riktade mot Hermon helt saknade grund.

Mot slutet av intervjun pratar Marklund om att det skulle bedrivas en hatkampanj mot henne i bloggvärlden, och det låter ju alldeles frukansvärt.
Även om jag själv deltagit ganska aktivt i denna debatt, så medger jag utan omsvep att jag naturligtvis inte har besökt alla bloggar som skrivit/skriver om detta. Jag har bl.a missat hatbloggarna, och det är jag glad för. Men Marklunds uttalande gör mig nyfiken, och därför efterlyser jag url:er till dessa bloggar (gärna permalänkar till de specifika inläggen).
Jag kommer inte att publicera dessa url:er här i bloggen (eller någon annanstans), eftersom det är mig totalt främmande att delta i/främja någon hatkampanj.

Efter intervjun satt jag faktiskt och tyckte lite synd om Marklund. Hon gav ett osäkert och stressat intryck genom att felaktigt hänvisa till myndighetsdokument (som inte har det innehåll hon påstår, alt. inte ens existerar). Visst, det räddade henne från att sitta tyst under intervjun, men det stärker knappast hennes trovärdighet.

Varför inte bara sträcka på ryggen och be om ursäkt? Alla de människor som lidit under alla år sedan Gömda kom ut förtjänar faktiskt det. Och det är nog det enda som kan bromsa raset på Marklunds förtroendekapital - och kanske tom börja återuppbygga det.
Det gör fakiskt inte ont att säga Förlåt!

Andra bloggare om Gömdaskandalen, Liza Marklund, Gömda, Mia - Sanningen om Gömda, “Mia”
Intressant?
Min länksamling över Gömdaskandalen

Snabb reflektion

Bloggat den | January 14, 2009 klockan 1:30 pm | 3 Kommentarer

Efter Liza Marklunds innehållslösa artikel på Newsmill i förrgår, har tidningarna kantats av rubriker som
“Marklund svarar på kritiken”
“Marklund ber om ursäkt”
osv.
Tyvärr är det väldigt missvisande rubriker.

Istället för att svara på kritik (eller ännu hellre; bemöta Antonssons bok) ägnade hon sig mest åt att svamla och flytta fokus från kärnfrågan.
Den där ursäkten är det heller inte mycket bevänt med. Hon ber läsarna om ursäkt om det är så att de har uppfattat att hennes bok skulle ha varit sann bara för att hon påstod att den var just det. Sann.
Det är hon jätteledsen för. Att be om ursäkt till de människor hon har förtalat är det inte tal om.
Det är uppenbart att Marklunds nya taktik, när det inte längre fungerar att gömma sig, går ut på att flytta fokus från vad det faktiskt handlar om.

Igår svarade Monica Antonsson på den artikel Marklund hade skrivit. Det är en tydlig artikel som inte andas något av den frustration jag gissar att Antonsson måste känna efter Marklunds pseudoinlägg. Med ett genomgående lugn och fakta som följeslagare ställer hon återigen Marklund mot väggen.
Tyvärr tror jag inte att Marklund har ryggrad nog att bemöta detta. Istället kommer hon väl fortsätta låtsas som att huvudproblemet är att hon skrev sann när hon menade något helt annat, inte att ett flertal människor har fått lida i nästan två decennier till följd av hennes lögner.

Aftonbladet lät några författare uttala sig, och det är genant uppenbart att dessa (med undantag av Unni Drougge och kanske Jan Guillou) inte har tagit del av debatten, och därmed heller inte förstår vad den handlar om.
Unni Drougge konstaterar bla
“Hon har smutsat ner den fråga som hon med briljans och bravur lyckades föra upp högt på agendan. Ja, det är ganska uppenbart att förtroendet för henne har urholkats avsevärt. Det är också hennes agerande under den här processen som varit graverande.”
Jan Guillou fortsätter i den mästrande ton som är hans signum:
“Mitt intryck är att de personer som i huvudsak är indignerade i debatten i allmänhet inte läser böcker och i synnerhet inte har läst Liza Marklunds bok. Bokläsare, till skillnad från sådana här nätaktivister, måste ha stött på den här typen av dokumentära romaner tidigare.”
Vad vore Guillou utan sitt impertinenta tonläge och sina luftgitarrtalanger? Noll och intet.

Övriga författare som uttalar sig är uppenbarligen inte insatta i debatten, utan tycks tro att problemets enda beståndsdel är att Gömda marknadsfördes som Sann istället för Baserad på en sann berättelse.
Hade det varit så, och sanningshalten i boken hade hållit sig på en acceptabel nivå, då hade jag inte protesterat. Men nu är det inte så.
Ordet sann skall inte användas i någon form när man beskriver Gömda.

Nya länkar i Gömdaskandalen
Ronge: Marklund - en halv pudel kan inte vifta svans!
Gunillas travelogue: Utfall
I Cattas värld: Är alla idioter?
Gunilla Hjelm: Spännande om Liza Marklund
Pontus blogg: Därför föll Liza Marklund
Sararang: Monica Antonsson, Liza Marklund, Mia Eriksson, Elisabeth Hermon
Barstol: Det verkliga sveket
Signerat Kjellberg: Marklund taggar inte ner nämnvärt
Trollans tankar om stort och smått: Liza kraschar Newsmill
the real mymlan: liza trasslar in sig
Trilog: När blir sanningen sann?
Entreprenörsgrodden: Liza Marklund - Författare eller journalist?
Kajsa Kavat: Jaha, “Mia” i Gömda var halvt fiktion…
Ann Helena Rudberg: Litteratur som ett politiskt projekt
Ann Helena Rudberg: Piratförlaget försöker göra en pudel
Tankebrott: Liza Marklund omformar verkligheten efter behov… Och finner Gud?
Meningen med livet: Liza Marklunds förhållande till sanningen
Surkukens internet: Liza Marklund ljuger igen
I Tobias lilla värld: Att tänka innan man pra… skriver
Sänd mina rötter regn: Jag ber om ursäkt om någon blir ledsen på grund av detta inlägg
I Cattas lilla värld: Halvpudeln
Rolf van den Brink: Bloggdrevet biter inte på Liza
En författares dagliga dos av ångest: Dagens smak
En bitter blondins blogg: Liza - lögnen om Gömda
Gunillas travelouge: Marklund om Gömdasoppan
Mina moderata karameller: Mycket väsen för ingenting

Nyheter24: Gömda mellan raderna på Liza Marklund
Nyheter24: Expressen stoppade Janne Josefsson
Nyheter24: Liza Marklund: En hysterisk byhora
Nyheter24: Monica Antonsson: Jag blev grundlurad
Nyheter24: Marklund erkänner bluffen
Resumé: Jag är ledsen om människor känner sig lurade
Dagens Media: Newsmill kraschar när Liza Marklund slår tillbaka
DN: Tror inte att Marklund ljugit medvetet
DN Bok: Liza Marklund bemötte obehaglig klappjakt med svar på nätet
DN Kultur: Liza Marklund svarar på kritiken
DN Bok: Marklund backar om “sann” historia
DN Debatt: Liza Marklund spär på rasismen och sexismen
SvD: Liza Marklund borde be om ursäkt
SvD: Marklund bemöter kritiken
SvD: Böckerna i Marklunddebatten
Sydsvenskan: Författaren Anne Swärd: Sent vaknar syndarna
Sydsvenskan: Författaren Oline Stig: Sanningen och tystnaden
Sydsvenskan: Bloggen är det som gör att jag kan hävda mig
Aftonbladet: Det här är inga faktaändringar – det här är manipulation
Aftonbladet: Förlaget ändrar i boktiteln
Aftonbladet: Ja hon har lurat läsarna
Expressen: Recension: Monica Antonsson / Mia - Sanningen om Gömda
Expressen: Antonsson: Man får inte ljuga
Expressen: Förlaget överväger att ändra bokns titel
Expressens kulturblogg: Björn Wiman: Det sanna är evigt
SvT Opinion: Expressen, Liza Marklund och debattinbjudan
HD: Lotta Wendel om Marklund-kritiken
VK: Liza Marklund: Jag är uppriktigt ledsen
Borås Tidning: Sanning som handelsvara
Värmlands Folkblad: Nu ber Liza Marklund läsarna om ursäkt
Östgötakorrespondenten: Liza Marklund slår tillbaka mot kritiken
Gävle Dagblad: Liza Marklund slår tillbaka
Piteå-Tidningen: Liza ber om ursäkt
Arbetarbladet: Gömda är de
Kristianstadbladet: Liza Marklund slår tillbaka mot kritiken
Smålandsposten: Marklund slår tillbaka kritiken
Eskilstuna-Kuriren: Liza Marklund slår tillbaka mot kritiken
Helsingborgs Dagblad: Lite reflektion vore klädsamt. Lotta Wendel om Marklunds svar på kritiken
Metro: Jag är uppriktigt ledsen för detta

Expressen: Liza Marklunds chatt med läsarna 090113
P3 Nyheter: Marklund svarar på kritiken
SvT Östnytt: Liza Marklund ber om ursäkt för Gömda
SR Kulturnytt: Marklund retirerar

Andra bloggar om: Liza Marklund, Monica Antonsson, Mia - Sanningen om Gömda, Gömda, Sanning, Lögner
Intressant?

Jag kommer aldrig att köpa en begagnad bil av paret Guillou-Skarp!

Bloggat den | January 12, 2009 klockan 8:46 pm | 5 Kommentarer

Gömdaskandalens debatt har onekligen gått in i en ny fas idag. Jag påstår inte att debatten har gått speciellt mycket framåt, men en ny fas är det definitivt.

När jag först hörde talas om Liza Marklunds artikel på Newsmill blev jag naivt hoppfull. Jag trodde nämligen i min enfald att hon hade gett sig in i debatten.
Men icke.
Istället ägnade hon en herrans massa ord till att i princip inte säga någonting. Jag är inte ensam om att ha blivit besviken.

I sitt pseudoinlägg lägger Marklund allt sitt krut på att försöka få det att se ut som att problemet är att hon har påstått att boken är “En sann berättelse” istället för att skriva “Baserat på en sann berättelse”.
Visst - det är en del av problemet, men långt ifrån hela problematiken!
Påståendet “En sann berättelse” medförde i sig de stora problemen;
- att en man felaktigt pekades ut som en grovt kriminell, krigsskadad psykopat och massmördare,
- att en hel invandrargrupp, utan några som helst belägg, påstås ha hållit hela Oxelösund i schack,
- att ett barn och en pappa har berövats kontakten med varandra till följd av lögnerna i Gömda,
- att “Anders” (dvs Luis) felaktigt framställdes som tryggheten själv, trots att det i senare böcker framkommit att han misshandlade “Mia” (så hur skall vi kunna veta att det inte var han som orsakade mia de blåmärken Osama anklagades för?).
Se gärna min recension (eller ännu hellre - läs boken!) för fler exempel.
Ingenting av detta låtsas Marklund om med en enda stavelse i sin artikel.

När Monica Antonsson skrev sin artikel på Newsmill valde gammelmedia att helt nonchalera det.
Nu när Liza Marklund har skrivit en artikel på Newsmill så slås det upp i Aftonbladet, Expressen, SvD, DN och ja, jag såg tom en notis på text-TV!
Någon mer än jag som upplever att dessa två journalister och författare (fortfarande!) behandlas fruktansvärt olika av gammelmedia?

Marklund skriver bl.a:
“Jag kan alltså varken bekräfta eller förneka att personerna som yttrar sig i frilansjournalistens Monica Antonssons reportagebok ”Mia – sanningen om Gömda” uttalar sig om rätt personer”
I stycket direkt efter bekräftar hon dock att det rör sig om rätt personer:
“Allvaret i frågan har accentuerats av att Justitiekanslern, som utreder brott mot källskyddet, just nu bedriver en förundersökning mot journalisten Monica Antonsson, som misstänks för just det här brottet.”
Så hårdare än så håller hon inte på källskyddet. Dessutom missar hon att nämna att hon själv är föremål för en utredning om exakt samma brott (gällande övergreppen mot Elisabeth Hermon).

Vidare tycks det som att Marklunds enda kritik mot Antonssons bok är att hon har skrivit att Gömda släpptes 1999 när den egentligen släpptes 2000, och att Antonsson har skrivit att Marklund har varit på en boksignering i Nyköping (vilket hon aldrig har varit enl. sig själv).
Det måste fan vara det högsta betyg Monica kan få för sin bok!

Piratförlagets förlagschef Ann-Marie Skarp skriver en intressant text på Piratförlagets hemsida. Hon skriver bl.a:
“Förra året ifrågasattes exempelvis författarna Maja Lundgren och Unni Drougge på samma sätt”
När det gäller Unni Drougge förstår jag inte vari likheten ligger. Drougges påståenden stärks - till skillnad mot Marklunds - av existerande läkarutlåtanden och domslut. Vad jag vet, så var det väl egentligen bara Skarps sambo och hans agent som försökte misskreditera Unnis bok.

“Att ”Gömda” är en roman och inte ett reportage har hela tiden varit självklart från våra utgångspunkter.”
Då infinner sig den självklara frågan; Varför i hela fridens namn har varken Marklund eller förlaget reagerat under alla de år då boken felaktigt har placerats på biografihyllorna?

Skarp fortsätter:
” [...] ett reportage definitionsmässigt måste vara sant. ‘En sann historia’ är alltså något annat än ett reportage. Blandar författaren in fiktiva inslag i sitt reportage blir det nämligen fiktion.”
Det rimmar ju jävligt illa med Marklunds artikelserie i Expressen, där hon med grova och falska anklagelser krossade Elisabeth Hermon och hennes företag. En kränkning som Leif Silbersky betecknade som “Det värsta mediaövergrepp jag sett under hela min yrkeskarriär“.

Begreppet sanning tycks vara så tänjbart inom Skarps/Guillous hushåll att åtminstone jag aldrig skulle komma på tanken att köpa en begagnad bil av dem!

Se även intervju med Monica Antonsson i dagens SvD och Expressen

Andra bloggar om: Liza Marklund, Monica Antonsson, Mia - Sanningen om Gömda, Gömda, Piratförlaget, Ann-Marie Skarp, Jan Guillou, Unni Drougge, Sanning, Lögner
Intressant?

Mycket skrik för lite ull, Marklund

Bloggat den | January 12, 2009 klockan 12:34 pm | 4 Kommentarer

När jag nåddes av uppgiften att Liza Marklund har skrivit en artikel på Newsmill blev jag uppriktigt glad. Den glädjen höll dock inte i sig längre än till jag hade läst nämnda artikel.

Aldrig någonsin tidigare har väl någon enda människa behövt använda så många ord för att säga så lite. Jag är uppriktigt förvånad och besviken över att Marklund väljer att inte kommentera det som faktiskt utgör kritiken mot Gömda.
Jag hade betydligt högre tankar om Marklund än så här.

Tror Marklund att det räcker med ett pseudouttalande för att debatten skall tystna? Förödmjukelsen blir knappast mindre av den väg hon har valt.

Kom igen, Liza! Var rakryggad och modig nog att ta debatten!

Andra bloggar om: Gömdaskandalen, Liza Marklund
DN, Aftonbladet, SvD
Min länksamling om Gömdaskandalen
Intressant?

Den fjärde statsmakten vägrar hålla käften

Bloggat den | January 8, 2009 klockan 8:50 am | 7 Kommentarer

Det man inte låtsas om, det finns inte..?

Den senaste tiden har vi sett ett, såvitt jag känner till, aldrig tidigare skådat fenomen inom svensk media.

Redan innan Monica Antonssons bok Mia - Sanningen om Gömda gavs ut för knappt en månad sedan gick diskussionerna höga på internet.
En bok, som utgav sig för att föra i bevis att Liza Marklunds Gömda i alla bärande delar var falsk, skulle släppas. Det skapade, med all rätt, funderingar, spekulationer, frågor och diskussion på nätet.

Medias tystnad är såväl häpnadsväckande som skrämmande.
I de få artiklar och notiser Antonssons bok har nämnts, så har det varit i termer som “Marklund-kritisk bok JK-anmäld”.
Att kalla Antonssons bok “Marklund-kritisk” är ingenting annat än ett bevis för att man inte har läst den. Jag har läst boken två gånger, och kan inte påminna mig något specifikt ställe där Marklund nämns. Boken handlar helt enkelt inte om henne, utan om Sanningen om Gömda. Att det är Marklund som har skrivit Gömda är helt ointressant i Antonssons bok.

Inget media har hittills tagit upp själva kärnfrågan med boken; Det faktum att Antonsson genom ett gediget researcharbete på punkt efter punkt smular sönder det som påstås i Gömda.
Även om Antonsson inte hade presenterat sina källor såsom hon gör i boken, så är ju bara påståendet om att Gömda är osann tillräckligt häpnadsväckande för att media borde reagera, och rapportera om det.

Vad beror medias tystnad på?
Jag har funderat på det mycket, och kommit fram till två möjliga förklaringar;
1/ Liza Marklund är en stor maktfaktor, och dessutom är är hon hej-och-du med i stort sett hela mediaeliten. Det är ett enda stort spindelnät av vänskapsband och andra beroendeförhållanden.
Man vill inte skita där man äter, helt enkelt.
2/ Kan det vara så att våra etablerade nyhetsredaktioner känner sig lite dragna vid näsan av att Monica Antonsson - en relativt okänd, frilansande veckotidningsjournalist, tillika farmor från förorten - är den som har släppt den bomb som visar att hela Marklunds karriär bygger på lögner.
Kanske hade man istället själva velat vara de som avslöjade denna litterära hoax, utan att lite nesligt behöva referera till en förortsfarmor? Det kanske svider lite för mycket att en tanttidningsfrilansare har gjort det jobb man själva borde ha gjort för länge sedan?
Min gissning är att förklaringen till medias tystnad har ingredienser av båda dessa punkter.

Jan Guillou och Ann-Marie Skarp uttalade sig i Expressen, ang. den bok som alltid marknadsförts som sann, och sa då bl.a.
- Jag utgår ifrån att de är intelligenta läsare som förstår att det är roman
och
- Säger man “En sann historia” utan vidare kan många uppfatta den så
Människor accepterar inte att bli idiotförklarade, och det dessutom i så patroniserande ordalag.
För 10-15 år sedan, när internet och bloggar inte var var mans verktyg, hade Guillou och Skarp säkert kommit undan med det på ett annat sätt. Då hade det möjligen resulterat i ett antal ilskna insändare (som tidningen inte hade behövt publicera). Men nu sitter gemene man hemma i soffan och kan uttrycka sin ilska direkt ut på nätet.

Några få journalister har visat stort mod och civilkurage, men har blivit motarbetade och tystade. Annika Widebeck riskerar tom att förlora sitt arbete till följd av sin kamp för att inte bli tystad.

Till skillnad från media, så håller bloggarna inte tyst. Tvärtom.
När media agerar (eller kanske borde jag skriva icke-agerar) som de gör, blir det i sig en drivkraft för bloggarna att fortsätta skriva. Skarps och Guillous nedlåtande och dumdryga uttalanden fungerar också som tändvätska. Människor finner sig helt enkelt inte i att bli idiotförklarade.

När media vägrar rapportera, så undersöker och efterforskar man på egen hand, vilket kanske inte alltid är av det bästa för saken.
Jag betvivlar inte att de allra flesta har ett gott uppsåt (om än sprunget ur ren och skär ilska), men det är inte alltid det gagnar en sansad debatt. Men då man inte får någon rapportering från media, så söker man själv efter den information som står att finna.

Bloggarna har vuxit fram som vår fjärde statsmakt, och de har kommit för att stanna.
Antagligen till den tysta mediakårens stora förtret.

(Går-)dagens länkar i Gömdaskandalen:
Tristan Hugo: Sanning på undantagstillstånd, men där finns en glimt av renässans (4/1)
Ronge: “Lex Liza”: Är bloggarna de nya granskarna? (6/1)
Hosanna: Att hushålla med sanningen eller konsten att göra en Mia (6/1)
Trilog: Sprängkraft
Boktyckaren: Vingklippt - Elisabeth Hermon, Steftan Lundström
Kvinna39: Protest i bloggvärlden mot Liza Marklunds “Gömda” och Asyl
Signerat Kjellberg: Bloggarna - den nya tredje statsmakten?
Ann Helena Rudberg: Piratförlaget har upptäckt bloggarnas makt

Dagens Media: “Jag är besviken på media och journalister”
Realtid: Succé för Antonssons bok
NSD: Ny upplaga för boken om “Gömda”
BLT: Ny upplaga för boken om “Gömda”

Andra bloggar om: Bloggare, Expressen, Jan Guillou, Ann-Marie Skarp, Media, Monica Antonsson, Liza Marklund, Mia - Sanningen om Gömda,Gömda, “Mia”, Piratförlaget, Civilkurage, Gömdaskandalen
Min länksamling om Gömda-skandalen
Intressant?

Dagens händelser i Gömdaskandalen

Bloggat den | January 7, 2009 klockan 12:03 am | 2 Kommentarer

Nu har Nyheter24 snappat upp nyheten från min blogg, om att Bokförlaget Blue Publishing erbjuder förlagskontrakt till de författare som hoppar av Piratförlaget.

“Mia” var med i Morgonpasset i P3 i augusti. Det går ju inte att bli annat än förbannad när man lyssnar på det i efterhand, känner till sanningen. Dock kunde jag inte hålla mig för skratt när jag hörde följande:
Programledaren: Hur många kan du hjälpa?
Mia: Inte ens en procent. Av hundra kvinnor kanske jag kan hjälpa fem.
Detta är alltså människan som Marklund kallar “en av de smartaste kvinnor jag mött”.
Du Liza - jag tror dig faktiskt!

Dagens länkar i Gömdaskandalen:
Thomas Hartman: Prästen stjäl ur kollekthåven
Ann Helena Rudberg: Det är imagen Liza Marklund det handlar om
Ann Helena Rudberg: Marklund tuggar om samma historia
Signerat Kjellberg: Liza Marklund uppmanas börja prata
Boktyckaren: Mia - Sanningen om Gömda av Monica Antonsson (3/1)
Jejjis stubbe: Gömda och Mia - Sanningen om Gömda
Bokmalen: Mia - Sanningen om Gömda av Monica Antonsson
Fias blogg: Liza Marklund är 2000-talets mediafenomen
Beta Alfa: Namninsamling vill att Liza Marklund tar debatten

Nyheter 24: “Marklund, ta bladet från munnen”
NA24: Marklund-kritikk selger
DN: “Mia - Sanningen om Gömda” säljer bra
SvD: Ny upplaga för boken om “Gömda”
Metro: Ny upplaga för boken om “Gömda”

Andra bloggar om: Gömdaskandalen
Min länksamling om Gömda-skandalen

Bokförlaget Blue Publishing erbjuder förlagskontrakt till de författare som hoppar av Piratförlaget!

Bloggat den | January 6, 2009 klockan 4:42 pm | 1 Kommentar

I ett tidigare inlägg skrev jag

Visst förstår jag att man kanske inte reser sig upp och går i första taget om man har kontrakt med ett bokförlag, men tänk er om Blue Publishing rakt av erbjöd kontrakt till alla de som hoppar av Piratförlaget! Det vore väl något, det?!
Kan ni inte göra det, Blue Publishing?

Nu har jag fått en kommentar på det från Stefan Lundström på Bokförlaget Blue Publishing. Han skriver

Strålande idé Witch! Härmed erbjuds på stående fot förlagskontrakt till Stina Lundberg Dabrowski, Katerina Janouch, Britt-Marie Mattsson, Mark Levengood och andra författare om de har kurage nog att lämna Piratförlaget.

Andra bloggar om: Bokförlaget Blue Publishing, Piratförlaget, Förlagskontrakt, Författare, Gömdaskandalen
Intressant?
Min länksamling om Gömda-skandalen

Illegal nedladdning och bokbål

Bloggat den | January 5, 2009 klockan 10:23 pm | 6 Kommentarer

En del av mig skulle egentligen vilja uppmana alla som inte har läst Gömda, att göra det. Men samtidigt tycker jag ju inte att någon enda människa skall lägga en enda krona på Marklunds böcker i fortsättningen. Dessutom anser jag att dessa böcker inte förtjänar något annat än nollstatistik på våra bibliotek, och avråder därmed starkt från att låna dem där.
Fast det är ju klart, man kan ju tanka ned den som ljudbok från The Pirat Bay. Men det är ju olagligt, så det uppmanar jag naturligtvis ingen att göra.

Tänk om Gömda och de efterkommande ljugböckerna skulle försvinna från våra bibliotek. Jag tror inte att biblioteken kommer att plocka bort böckerna (möjligen bara flytta dem till fiktionshyllan), men de skulle ju kunna försvinna på andra sätt…
Jag spånar bara; Är det möjligt att det finns tillräckligt med människor fyllda av civilkurrage och läggning för civil olydnad, för att det skall räcka till för att böckerna skulle försvinna från alla bibliotek? Jag uppmanar naturligtvis ingen att stjäla böcker från biblioteket, och inser samtidigt att de skulle kunna försvinna på andra sätt. Alla bibliotek borde väl ha något litet hörn där dessa böcker tex skulle kunna tappa alla sina sidor.
Men det känns ju inte heller som något speciellt tillåtet förfarande, och därför uppmanar jag naturligtvis ingen att göra det.
Jag uppmanar bara alla och envar som besitter civilkurage att använda sig av det. Varken mer eller mindre.

Jag har läst lite här och var på nätet om att en del som har Marklunds ljugböcker i sin ägo funderar på att ordna ett litet bokbål av dessa.
Det kan knappast vara olagligt, så det tycker jag låter som en ypperligt bra idé!
Om man dessutom har kameran/mobilen med sig och förevigar sitt bokbål, så kan man skicka bilden till mig. Jag lovar att publicera de bilder jag ev. får.

Andra bloggar om: Gömda, Liza Marklund, Lögner, Illegal nedladdning, Bokbål, Civilkurage, Gömdaskandalen
Intressant?
Min länksamling om Gömda-skandalen

Antonsson-Marklund: 3-0

Bloggat den | December 26, 2008 klockan 11:41 pm | 4 Kommentarer

Det har gnagt i mig flera dagar, och jag måste få ur mig det.

Nu när Piratförlaget har gått ut och medgett att Gömda och Asyl är fiktion, hur skall då JK handskas med den anmälan som “Mia” har lämnat in?
Det måste ju vara knepigt att handskas med en anmälan om att identiteten på en fiktiv romanfigur skulle ha blivit avslöjad. Ungefär i klass med om man skulle få in en anmälan om att det skulle ha avslöjats var Ankeborg ligger!

Något annat som orsakar bekymrade veck i min panna är att media, med något undantag, höll extremt tyst när Liza Marklund blev JK-anmäld för att hon med namn, bild och personnummer hade hängt ut en person (som levde under skyddad identitet!) som bedragerska (ett påstående som hon fö står fast vid, trots att åklagaren har konstaterat den totala motsatsen).
När Monica Antonsson någon vecka tidigare JK-anmäldes av “Mia”, med påståendet om att Antonsson hade avslöjat denna romanfigurs identitet, då låg tidningarna inte på latsidan.
Det må så vara att Antonsson är en avsevärt mycket bättre journalist och författare än Marklund, men hur det än är så är Marklund (just nu, något säger mig att vi kan stå inför förändringens tid) mer känd än Antonsson. Därmed borde intresset för anmälan mot Marklund ha varit sprängstoff, medan anmälan mot Antonsson på sin höjd borde ha resulterat i notiser.
Men så blev det inte.
Varför?
Är det den där jävla buskvågermentaliteten så skrämmande djupt rotad inom media? Jag blir fan mörkrädd.

En avslutande fundering:
Från pålitlig källa har det avslöjats (jag väntar - för sakens skull! - på en mer “oficiell bevisning”) att boklådorna runt om i landet, efter att Antonssons bok har kommit ut, har fått direktiv från Piratförlaget om att flytta Gömda och Asyl till avdelningen “Romaner”.
Frågan som då dyker upp i mitt huvud är varför Marklund/Piratförlaget inte har reagerat under alla de år boken stått under “Biografier”?

Varför kan man inte inse när man har ljugit in sig i ett hörn?
Även om jag förstår att det måste vara jobbigt, så måste det ju ändå vara tusenfalt bättre att göra en pudel än att fortsätta förnedra sig.
Pinsamt är bara förnamnet.

Andra bloggar om: Piratförlaget, Mia - Sanningen om Gömda, Monica Antonsson, Gömda, Liza Marklund,
Intressant?
Min länksamling om Gömda-skandalen

Media är Liza Marklunds marionetter

Bloggat den | December 22, 2008 klockan 11:50 pm | 3 Kommentarer

Affärsuppgörelser med Liza är anledningen till att de inte vill sänka henne, det skulle kosta Aftonbladet och Expressen alldeles för mycket.

Frilansjournalisten Tonci Percan är en av de få modiga, som vågar ta bladet från munnen. Han har skrivit en mycket läsvärd artikel på Newsmill, där han tydliggör att Marklund utgör en viktig inkomstkälla för båda kvällstidningarna.

Percan är programledare för Medierna, och där ställde han nyligen frågan till Jan Helin (chefredaktör på Aftonbladet)
-Har du några band till Liza Marklund?
-Nej svarade Helin.
Några dagar senare kunde var och en se att Marklunds litterära verk värk bifogades blaskan.
Så mycket för att inte ha några band.
Money talks…

Marklunds bindning till Expressen känner vi till sedan tidigare.
Dessutom är det ju så illa att hon redan har fått sparken därifrån en gång, till följd av sina frapperande lögner. När tidningen sedan åter har tagit henne under sina vingars beskydd (de insåg väl att det skulle gå att mjölka pengar ur hennes varumärke, efter att hon hade gjort sig ett namn på sina lögner), så inser envar att det skulle vara ett totalt förlorat ansikte att än en gång behöva göra upp med den lilla poetissan.
Och rent krasst så är hon ju, med sitt falskt uppbyggda varumärke, en kassako för tidningen.
Money talks…

Andra bloggare om: Liza Marklund, Gömda, Monica Antonsson, Mia - Sanningen om Gömda, Media
Intressant?
Min länksamling om Gömda-skandalen

Recension: Mia - Sanningen om Gömda

Bloggat den | December 22, 2008 klockan 9:17 pm | 11 Kommentarer

av Monica Antonsson
Blue Publishing bokförlag
ISBN: 978-91-977382-1-7

I stort sett allt som jag har skrivit hittills om Gömda-skandalen har jag gjort med min egen trovärdighet som insats. Utan att ha läst Mia - Sanningen om Gömda, så har jag egentligen bara haft min magkänsla att gå på.
Min magkänsla har i och för sig aldrig någonsin lurat mig, så jag kan inte påstå att jag har varit orolig.

Min avsikt var att läsa boken på ett dygn, men det gick inte. Och här vill jag inte främst skylla på att barnen pockade på min uppmärksamhet, utan att jag helt enkelt inte förmådde att läsa mer än korta stycken åt gången. Jag blev arg, upprörd och adrenalinstinn av det jag läste, och var tvungen att lägga från mig boken många gånger för att varva ned. Jag ville ju vara “sansad” när jag läste.

Att läsa Mia - Sanningen om Gömda har varit en ren fröjd för journalisten i mig. Det är extremt sällsynt att man ser ett material som så gediget beläggs av lättkontrollerad källhänvisning.
På punkt efter punkt motbevisar Antonsson (genom bl.a. refererade dokument och namngivna myndighetspersoner) det som påstås i Gömda.
Det hedrar Antonsson att hon inte tagit ställning. Hon har skrivit boken efter principen “Så här står det i Gömda, och så här såg det ut enl. dokument, människor som var närvarande, namngivna myndighetspersoner, sjukhusjournaler osv.”
Antonsson har valt att inte förtiga de delar som talar till Osamas nackdel, och det stärker hennes trovärdighet mycket.

På försättsbladet till Gömda står det
Detta är en sann historia. Den finns bekräftad i hundratals dokument hos svenska och utländska myndigheter, såsom domar i tingsrätt, hovrätt, länsrätt och kammarrätt, akter hos socialtjänsten i ett flertal kommuner, polisrapporter, journaler på medicinska och kirurgiska kliniker, rättspsykiatriska undersökningar, akter hos Statens invandrarverk, flera försäkringsbolag samt en rad svenska och utländska advokater, regeringsbeslut och dödsattester. Vissa namn och detaljer i berättelse är ändrade för att skydda de gömda människornas identitet.
Det ger intryck av ett gediget researcharbete, vill jag lova. Den som förresten kan komma på vad de påstådda dödsattesterna skulle ha med saken att göra (och var de kommer in i bilden!), räcker upp en hand.

När man läser Mia - Sanningen om Gömda inser man att Marklund inte kan ha kastat ens en snabb blick i dessa dokument. Eller så har hon gjort det, men fullständigt struntat i att de vittnat om något helt annat än det “Mia” påstått.
Oavsett vilket, så är det ett skrämmande sätt att bedriva research i skrivandet av “en sann historia”.

Det har stormat rejält bl.a. på nätet, efter att det blev känt att Antonssons bok var på gång. En stor skara människor har helt enkelt inte velat ta till sig det otänkbara; Att Marklunds böcker var hittepå. Istället har man ställt in sig på att skjuta budbäraren, och det är nog få som har fått utstå så mycket skit på nätet, som Antonsson har gjort. Bland de “snällare” påhoppen jag har sett, så har man tyckt att Antonssons blogg skulle vara så “osammanhängande”, så boken ger man inte mycket för. Det är ett, i mina ögon, mycket märkligt sätt att resonera. För oavsett vad man tycker om Antonssons blogg; på vilket sätt påverkar det vad som hände och inte hände i Oxelösund för 15 år sedan?
Någon som påstod sig ha läst Antonssons bok hänvisade till den som “skitsnack och kafferepsskvaller”. Jag vet inte vad man har för syn på det svenska samhället om man anser att domstolshandlingar och andra myndighetsdokument är “kafferepsskvaller”, men det känns lite rättshaveristiskt.

Är det viktigt om Gömda och Asyl är sanna eller hittepå? För, som så många har påpekat, de skulle ju kunna vara sanna, och är på så sätt ett viktigt inlägg i en viktig debatt.
Ja - det är av avgörande betydelse att det nu avslöjats att de är osanna, med tanke på att de har marknadsförts som sanna. Därmed har faktiska personer tillskrivits egenskaper och kriminellt handlande som inte är med sanningen överensstämmande. Det är grovt kränkande för dessa människor.

Jag ger ett litet smakprov på de avslöjanden som görs i Mia - Sanningen om Gömda, och rekommenderar er sedan att läsa resten i boken.
Man behöver inte läsa boken för Antonssons skull (hon har inget egenintresse i detta). Däremot bör man läsa, som ett stöd för Osama (”mannen med de mörka ögonen”) och Michael (den förnekade sonen), och som ett led i deras väg till upprättelse.

I Gömda: “Mia” gick ut skolan med höga betyg.
I verkligheten: Efter att ha gått i specialklass under hela sin skolgång gick hon ut skolan med högst mediokra betyg. Detta borde inte spela någon roll anser jag, men Marklund är tydligen av en annan åsikt.

I Gömda: “Mia” påstås ha arbetat på flyktingförläggningen i Oxelösund.
I verkligheten: Hon vistades visserligen frekvent på flyktingförläggningen, men inte som anställd.

I Gömda: “Mia” hade ett ganska kvalificerat jobb på en bank.
I verkligheten: Sedan 1983 levde “Mia” (med något kortare undantag) på socialbidrag (medan “Mias” syster arbetade på bank!). Jag anser inte att det ligger något nedvärderande i det, då jag förutsätter att det fanns goda grunder för det. Uppenbarligen måste Liza vara av en annan åsikt.

I Gömda: “Mia” blev erbjuden en plats på läkarlinjen, men tvingades tacka nej.
I verkligheten: Med tanke på “Mias” betyg är det knappast troligt att hon ens har sökt läkarlinjen. Och om hon ändå gjort det, så faller det på sin orimlighet att hon skulle ha blivit erbjuden en utbildningsplats.

I Gömda: Mia träffar, och gifter sig med, den trygga, snälla och förstående Anders från Norrland.
I verkligheten: Hon träffade, och gifte sig med, Luis från Chile, som misshandlade henne (enl. “Mia” själv i senare böcker) - detta omnämns inte med ett ord i Gömda.
Det andas en hel del rasism att “Mia” och Liza inte vågar stå för att han är chilenare. Om man vill skydda hans identitet, så hade det legat inom tillåtna ramar att t.ex. göra honom till “José från Argentina”.
Spontant känns det som att den norrländske Levi (pappa till den förnekade sonen Michael) har fått “stå modell” för hur Luis framställs i Gömda.

I Gömda: Kyrkans präst vägrade hjälpa en Chilensk flyktingfamilj (med hänvisning till att mannen skulle vara mördare under Pinochet-regimen), så “Mia” ordnade en avancerad flykt och ett gömställe för familjen på egen hand.
I verkligheten: Prästen blir bestört när han hör talas om “Mias” påståenden. Flyktingar från Pinochet-regimen hade högsta prioritet för kyrkan, i deras arbete att gömma flyktingar. Prästen har dessutom inga minnen av att “Mia” skulle ha varit en del av arbetet med flyktingar, däremot var möjligen hennes syster det.
Det ligger nära till hands att tro att det är “Anders från Norrland” dvs Luis från Chile, som har fått “stå modell” för mannen i den påstådda flyktingfamiljen.

I Gömda: Osama är en del av ett gäng krigsskadade flyktingar från Libanon som höll Oxelösund i schack.
I verkligheten: Varken polis, socialtjänst eller personalen från flyktingförläggningen känner till att det skulle ha existerat något sådant gäng.

I Gömda: Osama våldtar “Mia” grovt, misshandlar henne grovt och försöker mörda henne.
I verkligheten: Av läkarintyget efter den påstådda händelsen framgår
Av tillgängliga sjukhushandlingar förda å vårdcentralen i Oxelösund framgår att hon i gott allmäntillstånd inkommit kl 10.35 onsdagen den 11 nov 1987 till vårdcentralen.
Vid undersökningen noterades ingen svullnad av mjukvävnaden motsvarande halsen. Ej heller noterades missfärgning.
Läkaren kunde dock konstatera ett par till halsens högra del lokaliserade minimala blåmärkesförändringar.
Läkaren skriver vidare att det våld som eventuellt övats mot hennes hals är att betrakta såsom tämligen måttligt
och
det går inte att påstå att hon till följd av det mot halsen övade, eventuella våldet varit försatt i en livshotande situation.
Det ger inte mig intryck av att ha varit en livshotande situation. Spår efter någon våldtäkt nämns inte heller.
Och - med facit i handen; Hur kan vi veta att det inte var Luis som åsamkade “Mia” dessa “minimala blåmärkesförändringar”? Hur det än var, så levde de tillsammans vid tillfället, och vi vet nu att han misshandlade henne.

I Gömda: Osama snokade reda på var dottern gick på dagis, och åkte sedan dit - vid upprepade tillfällen - och mordhotade personalen. Han tog även personalen och dagisbarnen som gisslan. Efter dessa trauman tvingades personalen söka psykologhjälp.
I verkligheten: Berörd dagispersonal intygar att de inte har blivit mordhotade eller tagna som gisslan av Osama. Och de har aldrig varit rädda för honom.
Tvärtom var det så att Osama ibland (under fredliga och överenskomna former) hämtade dottern på dagis, ibland ensam och ibland i sällskap med “Mia”. Personalen uppfattade ingen osämja mellan föräldrarna.
Några polisanmälningar ang. mordhot och gisslandraman finns, av naturliga skäl, inte. Personalen har inte heller tvingats söka psykologhjälp pga Osama.

I Gömda: Sara fick inte gå kvar på dagis efter Osamas alla mordhot och gisslantagande. Det var helt enkelt inte säkert för de övriga barnen och personalen.
I verkligheten: Sara slutade dagis på läkares inrådan, pga allergi och stor frånvaro.

I Gömda: Osama genomgick två stora rättspsykiatriska undersökningar, i syfte att fastställa vilket straff han skulle få för sin terror mot “Mia”. Personalen vid den rättspsykiatriska kliniken bad “Mia” att samarbeta med dem, och i utbyte mot detta skulle man ringa henne och meddela resultatet av undersökningarna.
I verkligheten: Osama har över huvud taget inte genomgått några rättspsykiatriska undersökningar!
Däremot har han genomgått en personutredning (i samband med vårdnadstvisten) - vilket är något helt annat. Det är inte ens ovanligt i samband med vårdnadstivster.
Personundersökningen avslutas med orden “Resultatlösa försök har gjorts att få kontakt med före detta fästmön“. Detta ger åtminstone inte mig uppfattningen om att det skulle ha förelegat något “samarbete” mellan utredarna och “Mia”.

I Gömda: Det finns inte nämnt att Luis försökt döda Osama.
I verkligheten: Den 2 augusti -89 körde Luis över Osama - två gånger - i syfte att döda honom (enl. egen utsaga). För detta dömdes han till ett års fängelse (händelsen rubricerades som grov misshandel).

I Gömda: Osama och några av hans landsmän misshandlade Luis svårt nyårsafton 1988. Luis hamnar på sjukhus, och händelsen polisanmäls.
I verkligheten: Någon polisanmälan finns inte. Osama befann sig i Kanada denna nyårsafton, och Luis avtjänade samtidigt ett fängelsestraff (efter att försökt döda Osama). Dock verkar det som att Luis blev ordentligt misshandlad runt denna tid - av medfångar inne på fängelset. Om dessa var araber, chilenare eller något annat är det ingen som vet. Men Osama var bevisligen inte närvarande!

I Gömda: “Mia” gjorde ett stort antal polisanmälningar mot Osama om olaga hot under 1988 och 1989.
I verkligheten: Inga sådana anmälningar finns belagda hos varken polis eller tingsrätt.

I Gömda: “Mia” polisanmäler Osama efter att han har försökt köra över hennes pappa.
I verkligheten: Någon sådan polisanmälan existerar inte.

I Gömda: Osama beskylls för att ingå i en internationell liga som ägnar sig åt organiserad brottslighet.
I verkligheten: Han stal tre cyklar tillsammans med ett par kompisar (och straffades för det).

I Gömda: Socialtjänsten tvingades montera galler för fönstren i “Mias” bostad, för att skydda henne och familjen från Osama.
I verkligheten: Socialtjänsten intygar att de inte har installerat några fönstergaller i “Mias” bostad.

I Gömda: Den gemensamma dottern Sara (Emma i böckerna) var rädd för sin far och andra mörka män efter allt hon tvingats utstå och bevittna.
I verkligheten: En videoupptagning visar att Sara är allt annat än rädd för sin pappa.

I Gömda: “Mia” påstår att förhållandet med Osama tog slut vid lucia -86, och samtidigt eskalerade Osamas förföljelse, hotelser, misshandel och mordförsök.
I verkligheten: Nästan ett år senare deltog Osama, som en i familjen, i en familjehögtid hemma hos “Mias” föräldrar (detta vittnade “Mias” pappa om vid en tingsrättsförhandling).

I Gömda: “Mia” berättar om hur Kungen och hans jaktsällskap plötsligt kom till det pensionat hon vid tillfället bodde på.
I verkligheten: Ägaren till pensionatet intygar att Kungen och hans sällskap aldrig har varit där. Detta skulle i och för sig kunna betecknas som en - för handlingen - “oskyldig” lögn. Men jag vill påstå att den visar på vilken nivå trovärdigheten ligger.

I Gömda: Familjen flyr från Oxelösund, eftersom Osama förföljer och mordhotar “Mia” och den gemensamma dottern, och myndigheterna har konstaterat att man inte kan skydda dem.
I verkligheten: Av socialtjänstens handlingar framgår tydligt att flykten berodde på att Luis låg illa till när han släpptes efter avtjänat fängelsestraff efter att ha försökt döda Osama.
Visst var det väl så att “Mia” kan anses ha legat illa till även hon, då hon var gift med Luis, men det hade inte att göra med någon förföljelse, misshandel eller mordhot från Osama.

I Nyhetsmorgon sommaren -08: “Mia” påstår att familjen fortfarande lever under dödshot från Osama, samt att hans senare flickvän och fru och barn också är hotade, och lever gömda. Hon påstår även att Osama fortlöpande skickar hotbrev till alla i hennes familj, inkl. sonen Michael.
I verkligheten: Det fastslogs i länsrätten 1993 att Osama inte utgör något hot mot “Mia”.
Flickvännen han blev tillsammans med efter “Mia” intygar att varken hon eller deras dotter är hotade eller lever gömda.
Hustrun som Osama gifte sig med 1988 och de tre gemensamma barnen är varken hotade eller gömda, utan lever alltjämt tillsammans med Osama.
Michael (sonen “Mia” förnekar i böckerna) och Osama har en god relation till varandra, och jag har själv hört honom intyga att han inte får/har fått några hotbrev från Osama.

Om ovanstående “förändringar” bara är “detaljer” så undrar jag vad som återstår av sanningen.
Det enda jag själv kan komma fram till är att händelserna tillskrivs en mellansvensk stad.

Jag avslutar med att sammanfatta hur de olika parterna på “Liza-sidan” har reagerat på Monica Antonssons bok:
Mia: JK-anmälde (med viss hjälp får vi förmoda, med tanke hur anmälan hade formulerats) Monica - redan innan boken hade kommit ut! Grunden till “Mias” anmälan är att Monica med sin bok (enl. “Mia”) har avslöjat hennes identitet.
(Jag uppmanar alla som har läst boken att peka ut var i boken hennes identitet avslöjas)
Liza: - Jag har aldrig ljugit, skarvat eller överdrivit för att göra historien bättre
Ann-Marie Skarp: Piratförlaget har alltid salufört boken som skönlitteratur, dvs fiktion.

Jan Guillou: - Säger man “En sann historia” utan vidare kan många uppfatta den så

Avslutningsvis hoppas jag att Lia Boysen kommer att läsa in Mia - Sanningen om Gömda som ljudbok.

Andra bloggar om: Mia - Sanningen om Gömda, Monica Antonsson, Gömda, Liza Marklund, Osama Awad
Intressant?
Min länksamling om Gömda-skandalen

Rolf van der Brink redogör för den svenska media-ankdammen

Bloggat den | December 21, 2008 klockan 12:31 am | 2 Kommentarer

Hur sköter den loja vänskapsklubben granskningen av andra makthavare, när de inte ens förmår kamma igenom de egna leden?

Rolf van der Brink har skrivit den bästa artikeln jag hittills har läst gällande Gömda-skandalen.
Artikeln handlar visserligen inte om varesig Gömda eller Mia - Sanningen om Gömda, utan om varför mediacheferna mörkar historien om Marklund. Det är en väldigt tydlig och balanserad artikel, som berättar vad alla visserligen redan visste. Men det är få inom media som vågar medge att det ser ut så här.

Liza Marklund är en stor maktfaktor inom svensk media, och det är journalisters skyldighet att granska henne och hennes uppgifter när det dyker upp avslöjanden i den här storleksordningen. Det är inte bara det faktum att Gömda och Asyl inte är sanna som är intressant. Med tanke på Marklunds position i media- och litteratursverige är det dessutom av stor betydelse att det är just hon som har skrivit böckerna.
Den som tror att media skulle tiga still om det handlade om en politiker istället, räcker upp en hand nu.
Vi har sett otaliga exempel på när politiker m.fl. har hudflängts i media för betydligt mindre allvarliga saker än detta.
Vi får väl hoppas att Oisín Cantwells artikel fungerar som ett lavemang på övriga media, och att de nu vågar skriva om skiten. Om inte, så kan vi inte påstå oss ha en mer fri mediavärld än vad man har i Italiten.

Kuriosa:
I Östnytts Eftersnack, som handlade om Gömda-skandalen, frågade studioreportern;
- Behöver vi läsare vara mer kritiska nu, när vi läser den här typen av böcker?
Fredrik Virtanen svarade
- Generellt när man läser Liza Marklund då tycker jag alltid att man skall vara väldigt noga.

Länksamling över Gömdaskandalen

Andra bloggare om: Liza Marklund, Gömda, Monica Antonsson, Mia - Sanningen om Gömda, Media
Intressant?
Min länksamling om Gömda-skandalen

Media har vaknat

Bloggat den | December 19, 2008 klockan 11:57 pm | 3 Kommentarer

Bra!
Det verkar som att Aftonbladets artikel blev startskottet för andra tidningar att börja skriva. Visserligen verkar de försöka fokusera på att Antonsson har blivit JK-anmäld, men samtidigt “tvingas” de ju också att skriva om hennes bok.
Jag köper aldrig kvällstidningar, men idag tänkte jag göra ett undantag. Jag försökte köpa Aftonbladet på tre olika ställen, men den var slut! Kan det, måhända, ha med löpet och ettan att göra

Den senaste i raden att visa civilkurage är TV4-reportern Annika Widebeck. Efter hårda strider lyckades hon få med ett inslag om Gömda-skandalen i förra helgens Nyhetsmorgon. Därefter har hon fått vidare inslag stoppade av Jonas Gummesson (nyhetschef på TV4, samt bästis med Marklund). Detta har lett till stora konflikter inom TV4s väggar, och Annika Widebeck riskerar att bli av med jobbet.
Även Oisín Cantwell verkar vara en kille med civilkurage. Det var uppenbarligen inte helt smidigt för honom att få sin artikel att gå i tryck.

I morgondagens Medierna (P1 kl. 11:03) kommer man ta upp Antonssons bok igen, ur vinkeln att media försökt tiga ihjäl den.
Lyssna! Det tänker jag göra!

Det är glädjande att se att alltfler av de som tidigare har försvarat Liza och “Mia” in absurdum nu verkar ta till sig fakta, och svänger i sin uppfattning.
Sedan finns det ju de som insett att Liza och “Mia” är ganska rökta, men ändå känner ett stort behov av att hålla fast vid att de inte gjort något fel. Denna grupp har övergått från att hävda att Liza och “Mia” skulle vara sanningens budbärare, till att nu tycka att “Jamen böckerna skulle ju kunnat vara sanna. Många kvinnor lever ju under svåra förhållanden“.
Vad denna grupp helt missar är att ett antal människor blivit förljugna och förtalade i böckerna.
Vad mig anbelangar, så hade vi inte haft något problem om böckerna inte hade påståtts vara sanna. Men nu var det så de marknadsfördes, och därmed har människor blivit anklagade för saker de inte gjort sig skyldiga till. Utpekade människor har farit oerhört illa och mått fruktansvärt dåligt pga lögnerna i böckerna. Är det ok, eftersom böckerna “hade kunnat vara sanna”?

Jag reagerar starkt på Liza Marklunds påstående om att “Mia” skulle framställas som näst intill prostituerad i Monica Antonssons bok. Jag häpnas av att någon som utgör sig för att kämpa för kvinnor har en så förlegad könsrollssyn att hon ser det som “nästintill prostitution” när en kvinna knullar runt.
Skämmes på dig, Liza!

Med anledning av att Monica avslöjar hur “Mias” betyg såg ut säger Liza
Och att Mia hade 3,65 och inte 4,8 i betyg. Vad spelar det för roll? Är man mindre värd då? Och var det okej att hon misshandlades om hon bara hade 3,65?
Men snälla! Vad “Mias” betyg ev spelade för roll kanske det är Liza som skall svara på. Det är ju hon som uppenbarligen inte tyckte att de dög som de var i verkligheten.
Och “var det okej att hon misshandlades om hon bara hade 3.65?” är ju en halmdocka utan dess like, vilket Liza borde hålla sig för god för. Jag har inte någonstans i debatten (vilken jag vill påstå att jag har följt ganska ingående) sett att någon skulle påstått att det var ok att Osama slog “Mia”. Tvärtom.

Nästa fråga jag ställer mig är vad som föranlett Liza att “förfina” “Mias” alla sidor och egenskaper, samtidigt som hon skrivit ned Osama på alla tänkbara sätt. Jag kan inte se någon annan förklaring än att Liza besitter fördomar om att man skulle vara “sämre” när man har låga betyg och ett vidlyftigt sexliv (osv).

Jag tycker att alla som har köpt Gömda och Asyl skall göra som Lilla Pjopsan; reklamera böckerna till Piratförlaget. Dessutom kan man göra som Ramona ; anmäla böckerna (som falskt marknadsförda) till KO.

Namninsamlingar:
Vi kräver en öppen debatt om böckerna Gömda & Asyl av Liza Marklund och Mia Eriksson
Annika Widebeck på TV4 måste få stanna kvar på kanalen!

Andra bloggare om: Liza Marklund, Gömda, Monica Antonsson, Mia - Sanningen om Gömda, Böcker, Kvinnomisshandel, Namninsamling, Media, , Fördomar
Intressant?
Min länksamling om Gömda-skandalen

Snälla pappa, nej

Bloggat den | October 1, 2008 klockan 12:04 am | Inga kommentarer än

Snälla pappa, nej ISBN: 978-91-7002-639-3
Originaltitel: Please, Daddy, No
Bra Böcker

För någon vecka sedan slängde Jerry till mig en bok som han precis hade läst ut, och nu rekommenderade att jag skulle läsa.
Boken blev liggande i väskan några dagar innan jag tog fram den och började läsa. Och jag sträckläste den.
Ja, åtminstone sträckläste i den mån jag förmådde. Ibland var jag tvungen att lägga den från mig av sorg, melankoli eller bara rent illamående.

Om boken varit en roman hade jag undrat hur sjuk en författarhjärna måste vara för att kunna komponera denna berättelse.
Men det är tyvärr ingen roman. Det är en självbiografi.

Snälla pappa, nej är skriven av engelsmannen Stuart Howarth.
Han är jämnårig med mig, och vi är båda uppvuxna i relativt jämförbara länder. Därmed borde våra förutsättningar vara någorlunda jämförbara. Kan man tycka.

Men Stuart berättar om en tillvaro jag inte kan föreställa mig. Fattigdomen och den sociala utsattheten han beskriver bleknar, i jämförelse med vad hans styvfar (som han trodde var hans biologiske far) utsatte honom för.
Inte bara honom, förresten. Hans systrar fick också uppleva den obeskrivligt grymma tillvaron.

Sexuella övergrepp och tortyr var den lille Stuarts vardag, och han visste ingenting annat. Han hade ingenting att referera till, och kunde därmed inte förstå att detta var fel. Han bara visste att han inte ville.
Och han visste samtidigt att han ville göra allt för att bli älskad av sin pappa.

Hur skall man som litet barn kunna veta att det är sjukt, onormalt, fel och brottsligt av en pappa/vuxen att tvinga sina barn att titta på porrfilm, se på när pappa onanerar, tvingas utöva tidelag, tvingas äta ur hundskålen och dricka urin?
Eller när pappa kommer och kryper ned i sängen och gör otäcka saker som gör ont.
Och mycket, mycket annat.
Hur skall ett litet barn någonsin kunna förstå att det är fel (även om man med hela sitt väsen känner att det inte är rätt), när det enda man vill är att bli sedd och älskad av sin pappa. Vara pappa till lags. Vilja att pappa skall vara på bra humör. Allt för att inte få stryk.

Jag blir helt förtvivlad när han berättar att han i femårsåldern började krama en kall husvägg av sten, då det var den enda tröst han kunde finna.

Snälla pappa, nej är en välskriven berättelse av en uppenbart intelligent, socialt kompetent och intellektuell människa.
Hans berättelse är oerhört viktig för oss alla (åtminstone oss som gör anspråk på att ta ansvar för barnen) att ta till oss.
Det hugger värre än knivar, men vi måste läsa.

Läsupplevelsen blev oerhört absurd när Herr Fiffig ställde sig bredvid mig och skrattade. Jag låg i soffan med boken, och kunde inte förstå vad han skrattade åt.
- Snälla pappa, Nej förklarade han, och pekade på bokens framsida.
- Euh..?? undrade jag.
- Jamen det låter ju precis som när jag tjatar om att få köpa godis när det inte är lördag. Jag säger “Snälla pappa” och han svarar “Nej”.
Jag inser att jag inte förstår hur lycklig jag är, då mina barn gör den associationen.

Från någonstans i bakhuvudet

Bloggat den | September 30, 2008 klockan 7:42 pm | Inga kommentarer än

Utan förvarning dök dikten Månvaka av Erik Lindorm upp i mitt huvud. Jag har inte läst, eller ens ägnat den en tanke på flera år, och det förvånar mig att jag ändå kan recitera den utan att blinka;

Som av en stöt jag vaknar
mitt i natten och saknar
Månen hänger på rutan
Det är dig jag är utan
Jag ligger en hungrig timma
och låter min längtan glimma
som löjstim i månens flöde
kring dig och mig och vårt öde
Tills värken i själen domnar
och jag somnar.

Vem är vem?

Barbara
Min oumbärliga, älskade bärbara dator.
Spättan
En Volvo kombi som snart uppnår aktningsvärd veteranstatus
Prinsessan
Fåfäng och klädintresserad nioåring. Gillar hästar, dans och gymnastik, och älskar att städa.
Herr Fiffig
Tioårig kille med huvudet på skaft. Sudokuintresserad trollkarl. Gillar matte på hög nivå och har ett minne som får de flesta andra att blekna.
Mr T
Femtonårig datanörd. Superduktig på bilddesign och filmmakeri. Dessutom är han en riktig plugghäst :)
AG
Barnafader. Fotointresserad designsnubbe som skriver Expert på visitkortet.
Kax & Chet
Katterna som äger den här familjen.
Hunden
Världens goaste vovve, som jag brukar umgås med ibland.