Var föds behovet av att håna någon som har misslyckats?

Bloggat den | March 3, 2010 klockan 10:43 am | 1 Kommentar

De senaste dagarna har det både här och där på nätet dykt upp spydiga kommentarer om Faddes debut som stand-up-komiker. Jag såg inte inslaget själv, men drog slutsatsen utifrån kommentarerna att det inte var någon ny Björn Gustavsson-stjärna som hade fötts.
Alla sarkastiska kommentarer gav mig en ganska dålig smak i munnen, och till slut kunde jag inte hålla mig från att titta på klippet.

Det jag såg fick mig inte att skratta. Jag log inte ens. Men en skammens rodnad spred sig på mina kinder. Jag led med Fadde, och tyckte så fruktansvärt synd om honom.
Ok, utan att känna Fadde kan jag medge att jag aldrig har sett honom framför mig som varken astronaut eller stand-up-komiker, och min spontana reaktion är att jag blir irriterad på redaktionen på TV8. Hur kan man utsätta en människa, i detta fall Fadde, för något sådant här? Har inte redaktionen ett ansvar? Har man inga gränser för vilken nivå man vill hålla på programmet? Är det inte redaktionens ansvar att sätta gränser när/om en gäst inte förmår att göra det själv/missbedömer sin insats?

Redaktionen brast tydligt i sitt ansvar gentemot Fadde. Det är illa nog, och situationen blir inte bättre av de hånfulla, patroniserande kommentarer som sveper över nätet.
Var föds behovet av att håna någon som har misslyckats? Hur känns det att göra det? Känns det bra? Känner man sig kanske tom lite bättre själv?
Varför kan man inte nöja sig med att konstatera Jag tycker inte att det var bra, utan att man även fortsätta med dessa nedsättande - och ofta ovidkommande - kommentarer?

Jag skäms för att jag skämdes när jag såg klippet med Fadde. Men jag skäms ännu mer när jag ser alla hånfulla kommentarer som fälls.

Läs även andra bloggares åsikter om Fadde Darwich, Stand-up, Elakhet, Hån
d

Jag är fascinerad

Bloggat den | February 28, 2010 klockan 11:23 pm | 1 Kommentar

Campingliv i all ära…

Bloggat den | February 14, 2010 klockan 1:11 pm | 3 Kommentarer

…men det här tältet är man ju inte så sugen på att krypa in i:

Tält eller anus?

Fler roliga bilder hittar du på Udda bilder.

When you see it…

Bloggat den | February 7, 2010 klockan 12:13 pm | 4 Kommentarer

Via en tweet av Stationsvakt fick jag upp ögonen för This is Photobomb. En rolig site där man kan sitta och skratta hur länge som helst.

Sjuåringar med simultanförmåga…

Bloggat den | February 5, 2010 klockan 5:31 pm | 1 Kommentar

Prinsessan pratar just nu med favvokillkompisen på msn. För säkerhets skull pratar de samtidigt i telefonen.
- Nu hör jag att du skriver till mig hör jag Prinsessan säga.
- Hur vet du det? gissar jag att kompisen säger i luren.
- Jag hör ju att du ljudar samtidigt säger Prinsessan.

*fniss, fniss, fniss*

Prinsessan skickar en animerad smiley till kompisen. Han frågar något om den, och hon svarar
- Det är ju ett kärleksbrev!
Här är jag osäker på vad kompisen säger i luren, men Prinsessans nästa replik blir
- Din dumsnut!

*fniss, fniss, fniss*

- Mamma, hur stavas också? frågar Prinsessan.
- o-c-k-s-å bokstaverar jag.
- Säg det en gång till.
- o-c-k-s-å.
- Hahahaha! Han säger samma sak i luren som du säger, fnissar Prinsessan.

*fniss, fniss, fniss*

- Nej, jag är inte alls ihop med Anton säger Prinsessan i telefonen.
( )
- Det är jag inte alls, det.
( )
- Nähä, det är jag inte alls!
( )
- Ser du vad jag skickade till dig på msn nu?
( )
- Det är ju hjärtan!

Telefonkonversationen fortsätter parallellt med msn-konversationen;
- Är du ihop med Emma?
( )
- Är det säkert att du inte är det?
( )
- Är det helt säkert?
( )
- Såg du att jag skickade ett hjärta till dig nu?
( )
- Nu skickade jag en ros till dig!

Det här kan nog fortsätta i evigheter…

Stora Bloggpriset 2010

Bloggat den | February 5, 2010 klockan 9:20 am | 2 Kommentarer

En ros till Rosemari

I förrgår var det utdelning av Stora Bloggpriset, och tack vare snälla Rosemari fick jag möjlighet att närvara.
Jag gjorde sällskap med en av förra årets vinnare på ditvägen, och väl framme sammanstrålade vi med hennes dotter.
Till slut kom vi fram till Nalen, och jag kunde hälsa på Rosemari innan det var dags för mingel med tilltugg.

Tonårsmorsa i sin vackra afrikanska klänning Jag måste medge att jag kände mig som ett ufo i sammanhanget. Jag har bloggat i över ett decennium, och de allra flesta andra bloggare tillhör en betydligt yngre bloggeneration. Det var naturligtvis väldigt trevlig att träffa dessa människor, även om jag kände mig en aning bortkommen.
Nåja, den gamle räven Stationsvakt var ju också där…

Det känns lika märkligt varje gång någon kommer fram och påtalar att de känner mig, eller åtminstone att de känner till min blogg. Det har hänt några gånger under årens lopp, och det hände några gånger under gårdagskvällen. Naturligtvis är det roligt, men jag kommer nog aldrig riktigt vänja mig vid det.

Vinnarna i årets Stora Bloggpris är (om någon nu skulle ha missat det)
Kultur & Nöje: 365 saker
Politik & Samhälle: Farmor Gun
Design & Inredning: Emmas designblogg
Prylar & Teknik: Moderskeppet
Vardagsliv & Fritid: Heja Abbe
Sport: Bara ben på Glenn Hysén
Mode: Kenza
Juryns hederspris: Carl Bild

Jag kanske inte borde erkänna det, men jag har aldrig läst någon av de vinnande bloggarna. Till mitt försvar får jag väl säga att vi tillhör väldigt olika bloggenerationer. Men jag är inte en sämre människa än att jag kan ändra mig, och from nu är min reader utökad med ett antal flöden

Jag fick åtminstone ett ansikte på bloggarna Barbakvinnan, Rosa (som tyvärr har slutat blogga, men hennes blogg läste jag faktiskt!), Madonnan, Scraber Nestor och några till.

Rockiga toner hos optikern I entrébiljetten till Stora Bloggpriset ingick även fri entré till Café Opera. Men både jag och Tonårsmorsa har kommit till det stadie där vi föredrar att åka hem och dra på oss ett par mysbrallor, framför att vara ute på en larmig lokal. Så vi drog oss duktigt mot centralstationen i god tid för att hinna köpa en mugg kaffe innan tåget mot Uppsala skulle avgå.
På väg till centralen passerade vi bla en optikerbutik, och där inifrån hördes… Ja, vi hörde rockiga tongångar, och var tvungna att stanna och titta.
Jo, minsann. Där inne stod en snubbe och rockade loss med en gura för allt vad tygen höll.

Jag skäms lite för att jag inte fick möjlighet att prata mer med Rosemari, som hade varit så snäll och bjudit med mig. Det var inte så att jag undvek henne (tvärtom, så försökte jag spana efter henne flera gånger), men det var så mycket folk överallt så det var öht inte lätt att prata med någon.
Nåja snart är våren här, och om jag inte har alldeles fel så brukar Rosemari gå på bloggöl ibland. Då skall jag se till att ta mig i kragen och ta mig dit och träffa henne (och andra bloggare som jag borde interagera med).

Läs även andra bloggares åsikter om Stora Bloggpriset

Kan och får man skämta om, och driva med, allt?

Bloggat den | January 17, 2010 klockan 3:48 pm | Inga kommentarer än

Svaret på den frågan måste det vara upp till var och en att avgöra. Mitt svar är ett otvetydigt och rungande Ja!
Det finns ingenting som är för allvarligt för att skämta om, enl mig. Därför kan jag varmt rekommendera siten Rikets Sal (där bla den begåvade Nanna Johansson medverkar).

(bilden lånad från Rikets Sal)

Läs även andra bloggares åsikter om Rikets sal, Humor
Metro om Rikets Sal

Små felskickade ord kan få stora konsekvenser…

Bloggat den | December 15, 2009 klockan 11:40 pm | 1 Kommentar

Felskickade sms kan ju vara hur kul som helst, även om det är pinsamt och jobbigt just när det händer.
Sms avsett för älskaren/älskarinnan, men som går iväg till partnern, verkar vara ganska vanligt. Något sådant har jag själv inte “lyckats” med, utan mina felskickade sms har väl mest varit av karaktären att de fått mig att tänka Ooopss!! Det finns uppenbarligen andra som ställer till det värre för sig…

Till: Chefen
Sms: Bakis som fan. Kom precis på ett bra sätt att spy. Stoppa två fingrar i arslet och två i halsen. Funkar inte det så switchar man plats på händerna. - Ska vi ta en golfrunda i kväll?
Svar: Vem är det?
Förklaring: Skulle gör mig lite lustig till en nära vän. Synd att smset skickades till min chef. Satan va jag skämdes.

Till: Mamma
Sms: Råkade musprutta i går när jag låg med Fille. Har de hänt dig? Pinit….
Svar: Ja. Det händer alla. Det är inget att skämmas för. Det är bara luft.
Förklaring: Aaaaahhhh Mamma fick smset som Tove skulle haft. Tove är min äldsta vän.

Till: Chefen
Sms: Ligger och tar mig på fittan. Om du skall hinna innan jag kommer så får du skynda dig. Puss
Svar: Ojdå.
Förklaring: Var så nära att säga upp mig när jag skickade detta sms till min chef istället för min man. Jag varken hörde eller såg något när jag kom till jobbet dagen efter.

Till: Ludde
Sms: Haha måste bara berätta en grej, igår när jag va hos Ludde så hittade jag två gamla gurkor i hans sänglåda, fan vad äckligt! Vad fan har han använt dom till???
Svar: Inget
Förklaring: Jag önskar att det inte va sant!!! Han svarade inte, jag antar att han skämdes lika mycket som mig, vi träffas inte mer iallafall.

Till: Brorsan
Sms: Förstår om det kommer oväntat men jag vill att vi försöker ha sex i kväll. Jag älskar dig.
Svar: ? Fel i huvet på dig eller?
Förklaring: Skickade till min bror istället för min kille som jag väntat med att ha sex med ett bra tag. Tyckte det kändes som rätt tid och tyvärr så fick brorsan smset och det förstörde stämningen helt.

Till: Date
Sms: Vaknade inatt av att jag lag av världens brakskit och kom på att jag inte alls va hemma, shit vad pinsamt
Svar: Det märkte jag inte
Förklaring: Jag är den klantigaste tjejen som finns som skickade till killen jag sov hos istället för min tjejkompis

Ja, det var några exempel från siten Fel sms.

Long time, no see

Bloggat den | November 30, 2009 klockan 4:27 pm | 3 Kommentarer

Jag, Prinsessan och Herr Fiffig tog en liten shoppingrunda efter skolan. Syftet var att köpa en julkalender. Det lyckades vi inte med då den var slutsåld överallt, men vi lyckades hitta en del annat att köpa.
När vi var inne på Rusta hörde jag plötsligt
- Nej men Häxan… Hej! Det är verkligen du!
Framför mig stod ingen mindre än Zetterkvasten. Vi pluggade tillsammans en gång i tiden, och det är över tio år sedan vi sågs.
- Du ser ju precis likadan ut nu som då… lite längre hår bara sa hon.
Ja, visst ser jag likadan ut nu som då. Faktum är att man skulle kunna tro att jag har legat i formalin de senaste 20 åren.

Det var verkligen skitkul att träffa henne. Jag gillade henne när vi pluggade tillsammans, och vi är nog ganska lika som personer.
Nu får vi väl se till att hålla kontakten, åtminstone på nätet. Eller hur, Kvast-Skatan?!

Tack

Bloggat den | November 16, 2009 klockan 8:04 pm | Inga kommentarer än

Det kan tydligen ta lite tid att ladda filmen, men det är worth waiting for (som man skulle ha sagt om det var en reklam för Carlsbergs).

Exakt VAD tror hänga-ut-förespråkarna att de skall uppnå?

Bloggat den | November 4, 2009 klockan 6:44 pm | 22 Kommentarer

På Facebook finns en grupp som heter Visa pedofilers identitet - vi som vill skydda våra barn! och jag fick förslag om att gå med i denna grupp.
Jag blir förbannad, och snudd på förolämpad, över att få ett sådant förslag.

Jag förstår inte ens hur man tänker när man startar en sådan grupp.

Om jag nu skulle få veta att Kalle Karlsson på Storgatan är dömd för pedofili, exakt vad skall jag göra med den informationen? Skall jag printa ut hans personuppgifter och foto, och gå omkring med i fickan? Och om jag skulle råka möta Kalle Karlsson, vad skall jag göra då? Peka finger? Spotta på honom? Stena honom?
Skall jag samla mina barn och visa dem bilden på Kalle Karlsson? Skrämma upp dem riktigt ordentligt? Tala om för dem att de inte får gå längre än en radie på 20 meter från ytterdörren, för hemska Kalle Karlsson kanske kan dyka upp?

Allvarligt talat!

Om Kalle Karlsson har blivit dömd, så sitter han antagligen inlåst. Och när han kommer ut igen, hur troligt är det att han skulle flytta tillbaka till sin gamla adress då? Skulle det ens vara möjligt för honom att göra det?
Och vad har det då tjänat till att jag har gått omkring med Kalles personuppgifter och foto i fickan, och att jag skrämt upp barnen så att de inte ens vågar gå ut och hämta posten?
Dessutom; Sverige är en rättsstat, vilket bla innebär att man anses fri när man har sonat sitt brott. Det må vara ett hur jävla avskyvärt brott som helst, men det berättigar inte till någon slags medborgargardesmentalitet.

Om man är missnöjd med vårt juridiska skick, så är man naturligtvis i sin fulla rätt att arbeta för en förändring. Rent spontant känns väl SD då som en lämplig väg att gå i det här fallet.
Jag är visserligen en förespråkare för civil olydnad - under förutsättning att man är fullständigt införstådd med att ta det straff det aktuella brottet kan medföra. Undrar om gruppmedlemmarna på Facebook (och andra hänga-ut-förespråkare) är det?

Naturligtvis gör jag som mamma allt som står i min makt för att skydda mina barn (oavsett vad hotet månne vara). Men om man tror att man skyddar sina barn genom att varna/skrämma dem för utpekade/dömda pedofiler, då har man misslyckats ganska radikalt i sitt föräldrartänk.
Att göra barnen medvetna om faror handlar inte om att peka ut pedofiler. Det handlar om något mycket bredare. Och något som måste börja långt tidigare än när man får vetskap om att det finns en misstänkt/dömd pedofil i gannskapet.

Exakt vad är det hänga-ut-förespråkarna tänker att de skall uppnå genom sitt agerande? Tror man att det skulle fungera preventivt på andra pedofiler, eller handlar det enbart om repressalietänkande à la anarkistiskt medborgargarde?
Det vore intressant att få ta del av argumentation runt detta.

När det gäller Facebook-gruppens namn, så undrar jag; Vill jag implicit inte skydda mina barn, om jag inte går med i gruppen?

Andra bloggar om Pedofiler, Uthängning, Facebook, Facebookgrupp, Rättsstat, Medborgargarde
Intressant?

Förstår vi varandra?

Bloggat den | October 26, 2009 klockan 2:49 am | 4 Kommentarer

Ordet puss innehåller inga z.
Ordet kram innehåller inget j.
Ordet kramis innehåller varken j eller z. Det är fö inte ens ett ord!

Ok? Förstår vi varandra?!

Kunngörelse

Bloggat den | October 20, 2009 klockan 2:37 pm | Inga kommentarer än

Till alla med kuksugaravatarer:
Jag vill inte ha er som twitterfollowers. Capish?

Inte virus, men väl en finne i arslet

Bloggat den | September 21, 2009 klockan 11:20 pm | 3 Kommentarer

Jerry ringde i förmiddags och sa att han hade fått två kommentarer om att man blev utsatt för virusangrepp om man gick in på min blogg. Det lät ju inget vidare, så jag försökte ta mig en titt på vad som var problemet.

Jag kunde inte hitta något virus, och tog hjälp av Den Stora Elektronikkedjans datasupport men inte heller därifrån kunde man hitta något virus.
Det visade sig att det inte var något virus, utan ett jävla reklamspam som någon har lyckats placera på servern. Det är reklam för ett antivirusprogram, och förhoppningen är uppenbart att man skall tro att man har blivit utsatt för en virusattack, och köpa det erbjudna virusprogrammet i ren skräck.
Hela den skärmbild man får upp - utformad som en varning om en allvarlig virusattack - är alltså en länk som de vill att man klickar på, och köper deras jävla skitprogram.

Spam!

Det verkar som att vilken webläsare man surfar med, är avgörande för om man råkar ut för spammet eller inte. Själv använder jag Firefox och slapp det, medan vissa Explorersurfare verkar råka ut för reklamen.

Det var ju bra att det inte var något virus, men samtidigt är det nog så irriterande med spam.
Jag hoppas att man lyckas få bort skiten från servern under morgondagen.

Jag är utmanande

Bloggat den | September 5, 2009 klockan 10:38 pm | 5 Kommentarer

Tofflan har utmanat mig (- att hon bara vågar!).
Det är klart att jag antar utmaningen..!

utmaning

Uppgiften är barnsligt enkel: Tofflans blogg är intelligentsocialhumoristisk!
(Vaddå, det stod ingenting i reglerna om att man inte fick tillverka egna ord!)

Jag skickar utmaningen vidare till… de som vill anta den.
Om någon nappar, så lämna gärna en kråka om det.

Hoppsan Kerstin

Bloggat den | September 1, 2009 klockan 9:51 pm | 1 Kommentar

Hoppas att pingvinerna undgår den Litauiska dumheten

Bloggat den | July 15, 2009 klockan 1:30 am | Inga kommentarer än

Skärmdump från Expressen

För pingvinernas skull hoppas jag att de inte bor i Litauen.

Andra bloggar om Homofobi, Litauen, Pingviner

Ser jag ut som att jag letar efter en blinddate?

Bloggat den | July 9, 2009 klockan 8:55 pm | Inga kommentarer än

Here are (5) new men for you to meet on SpeedDate:
marko82 (26, Sweden),
Mrclay (27, Sweden),
marlin727 (27, Sweden),
Ramin (26, Sweden),
evideal 82 (27, Sweden)

Fejjan må ha greppat i (ungefär) vilket åldersspann jag finner en partner intressant. Men vad får Fejjan att tro att jag skulle vara intresserad av att dejta dessa okända killar?

Don’t worry, Be happy

Bloggat den | July 8, 2009 klockan 10:56 pm | 1 Kommentar

Det är inte varje dag tårarna rinner samtidigt som man sitter med ett stort leende på läpparna. Sådant här behöver man se ibland.

Andra bloggar om Nick Vujicic

Lögnen är fortfarande sann

Bloggat den | July 7, 2009 klockan 11:31 pm | 2 Kommentarer

För knappt ett år sedan fick jag upp ögonen för Monica Antonsson, och den bok hon höll på att skriva. I Mia - Sanningen om Gömda drog hon ned brallorna rejält på Liza Marklund, genom att avslöja att den “sanna” boken Gömda inte var något annat än en lögn. Även de mest hängivna Marklund-fans måste sätta på sig extremt stora skygglappar för att inte se detta (och jag tror inte de lyckas ens då, men de kan ju fortsätta hoppas och förneka).

Debatten som följde var oerhört intressant som fenomen. Media visade sitt fula ansikte, och det blev pinsamt tydligt att det var viktigare att hålla kompisar om ryggen än att avslöja den lögn som hade kommit att bli Marklunds räkmacka.
Jag har väl aldrig sett kvällspressen som några sanningens budbärare, men någonstans har jag ändå trott att grundstommen i det som skrivs är sant. Den villfarelsen blev jag av med, i samband med Gömda-debatten.
Någon av kvällstidningarna sålde “bevis” för att Mias lögner skulle vara sanna. Hade de bemödat sig med att kolla upp dokumenten, så hade de upptäckt att ett (kanske fler?) av dokumenten var en förfalskning. Men de jobbade efter devisen Kolla aldrig upp en bra story… och valde att istället stå där med skammen (utan att låtsas om det).
Medias agerande gick mest ut på att rädda Marklunds skinn, istället för att rapportera om det avslöjande som visade att hon hade byggt sin karriär på en mytomans oemotsagda lögner.

Själv fick jag ta emot grova och allvarliga hot mot både mig och mina barn, när jag deltog i debatten. Nu ser jag att Ingrid Carlqvist har utsatts för ännu en förtalskampanj. Vad är det med folk!?
Jag kan inte undgå att dra paralleller till Waldorftomtar och Antroposmurfer; När någon avslöjar en obekväm sanning så väljer man att “skjuta budbäraren” istället för att se till/ta itu med problematiken.

Marklund, Piratförlaget och stora delar av mediaeliten försökte i stor utsträckning att tiga ihjäl sanningen. Men det hindrade inte Bibliotekstjänst från att omklassificera böckerna från fakta till roman.
(Jag undrar fortfarande varför Marklund, som plötsligt gick ut och sa att boken var en roman, aldrig hade klagat under alla de år som boken varit felklassificerad som fakta.)

Hos Piratförlaget är Gömda fortfarande baserad på en sann historia. Att Antonsson har avslöjat lögnerna, och att det som beskrivs i Gömda tillbakavisas av inblandade myndighetspersoner och övriga närvarande är inte nog för att Piratförlaget skall ändra på hemsidan eller ta bort bokens falska undertitel.
Det är oerhört generande. För Piratförlagt.

Medborgare X har mailat till Piratförlaget om detta, och flera bloggare har följt hans/hennes exempel. Jag vet inte om jag tror att Piratförlaget gör några ändringar utifrån att de blir mailbombade. Det är nog mer troligt att de agerar som de gjorde när besvikna läsare skickade tillbaka Gömda; de påstod att de bara hade fått 3-4 böcker i retur. (Det är ju lite komiskt i sig, eftersom jag personligen känner fler än så som har skickat tillbaka böcker, och jag tror inte att jag känner alla som har gjort det).
Jag menar inte att det är fel att maila Piratförlaget, absolut inte. Men jag tror att det är mer effektivt att tex skriva om det på nätet.

Den enda rimliga förklaringen jag kan se till att Piratförlaget inte gör de ändringar de rimligen borde göra, är att de utåt vill demonstrera att de är fullständigt oberörda av Antonssons avslöjanden. En maktdemonstration förblindad av storhetsvansinne, helt enkelt.
Att detta får dem att framstå som smått imbecilla väljer de att inte låtsas om. Eller så förstår de det inte, helt enkelt.

Andra som har skrivit om detta: Medborgare X, Monica Antonsson, Jerry, Maukonen
Andra bloggar om Monica Antonsson, Piratförlaget, Mia Eriksson, Mia – sanningen om Gömda, Liza Marklund, Gömda, Gömdaskandalen Intressant?

Monica Antonsson har blivit intervjuad av Nyhetsverket.

Jubileumsquiz

Bloggat den | April 7, 2009 klockan 5:36 pm | 8 Kommentarer

Idag firar min blogg 10-årsjubileum!
*fanfar!*
Det firar jag med en liten quiz om mig och mina år på nätet. Den som får flest rätt kommer säkert att få något fint pris. Maila svaret (senast på lördag) till den mailadress som finns i högerspalten.

1. Vilken färg hade min första hemsida?
1 Grå
x Gul
2 Grön

2. Vad pryddes denna första hemsida bla av?
1 Massor av animerade giffar
x En häxa
2 En 50-talspinuppa

3. Hur många gånger har jag blivit “Veckans Tigerlänk“?
1 En
x Två
2 Tre

4. Att jag och AG träffades via nätet känner nog de flesta till. Men på vilket sätt hittade vi varandra?
1 AG kontaktade mig efter att ha sett lättklädda bilder på mig på min hemsida
x Vi träffades via en nätdatingsite
2 Jag hittade AGs sida när han blev “Veckans Tigerlänk”, och mailade honom

5. Hur långt efter att jag och AG hade träffats (irl) föddes Herr Fiffig?
1 13 månader
x 10 månader
2 7 månader

6. Vem/vilka låg bakom det första mordhotet jag mottog utifrån min blogg?
1 En galen virrpanna som satt på hispan, och olovandes hade tillgång till internet
x Bandidos
2 En person som uttalade sig för Uppsala Waldorfsekts räkning

7. Vilken släkting (som jag tidigare bara hade träffat vid något enstaka tillfälle) fick jag kontakt med via nätet?
1 Min syster
x Min pappa
2 Min bror

8. Vilket typsnitt är jag fullständigt allergisk mot?
1 Helvetica
x Comic Sans
2 Verdana

9. Var utspelade sig den första bloggträff jag var på (även om ordet blogg inte var påkommet vid den tidpunkten)?
1 Göteborg
x Stockholm
2 Malmö

10. Vilken av följande personer fick jag det stora nöjet att då göra bekantskap med?
1 Miss Chiq
x Carina Ö
2 Martinique

Lycka till!

Kom igen! Jag har redan kavlat upp ärmarna!

Bloggat den | March 27, 2009 klockan 1:58 pm | 1 Kommentar

Jag fattar ingenting.
Tillhör Arto ett annat kön än vad jag alltid har trott. Det skulle ju iofs förklara en del. Men varför har Arto utmanat mig att slå honom/henne? Och hur värderar man ett slagsmål? Skall det utvärderas, eller vaddå?

Eller är det bara så att Fejjan behöver en språkvårdare?

Andra bloggar om Facebook

QM Magazine

Bloggat den | February 20, 2009 klockan 8:22 pm | Inga kommentarer än

För en tid sedan fick jag en förfrågan om att skriva krönikor i ett månadsmagasin (ni vet, ett sånt där i pappersformat). Visst blev jag smickrad, men efter en hel dags funderande valde jag ändå att tacka nej till erbjudandet. Min magkänsla sa nej, och jag måste lita på den.
“Alla” i min omgivning (åtminstone de som jag berättade för) sa till mig att jag var dum i huvudet som tackade nej.
Det handlade om ett magasin som läses av många kvinnor, dock inte mig. Och eftersom skriften inte har fångat mitt intresse tillräckligt för att jag skall läsa den, så kändes det heller inte som rätt forum för mig och mitt tangentbord.

För en tid sedan sedan såg ett nytt, nätbaserat magasin dagens ljus. Det är Queer Magazine - en porrfri HBTQ-community där man kan läsa om nyheter, evenemangskalender, uteliv, nöjen, artiklar, krönikor, HBTQ litteratur, filmer och resor.
När jag blev tillfrågad om att skriva artiklar och krönikor för deras del, så sa magkänslan direkt JA!
Och så fick det bli. I helgen skall jag försöka hinna få ut min första krönika.

För den som vill vara en del av en seriös och porrfri HBTQ-community, är det bara att registrera sig. Gör det.

Andra bloggar om QM, QM Magazine, Queer Magazine, HBTQ

Nu kan jag sluta blogga - Aftonbladet gör det åt mig

Bloggat den | February 14, 2009 klockan 2:38 pm | 7 Kommentarer

Aftonbladet bloggar åt mig

Aftonbladet har tydligen en sida där de fortlöpande lägger in länkar till bloggar som skriver om Gömdaskandalen. Det kan ju vara bra som en liten lathund, för de som inte orkar sitta och surfa runt och kolla om den eller den har skrivit något nytt.
Någon uppmärksammade mig på att jag (sic!) fanns med på denna lista, och jag var tvungen att kolla.
Jodå, enl. Aftonbladet så har jag idag kl 13:20 - samtidigt som jag låg i badet, om jag får säga det själv - bloggat om Liza Marklunds svamlande. Det känns lite märkligt, med tanke på att jag lämnade den debatten för snart en månad sedan.

Om man följer den länk som finns i Aftonbladet, så hamnar man på ett inlägg som jag skrev för exakt en månad sedan. Det rimmar ju illa med Aftonbladets beskrivning om att man direktrapporterar.
Vad jag förstår, så går övriga länkar till blogginlägg som de facto är skrivna idag. Hos mig, som inte har varit en del av debatten på flera veckor, har man gått in i arkivet och rotat fram något gammalt.

Först blev jag ganska irriterad, men jag lugnade ned mig lite när någon sa
- Du vet ju att Aftonbladet har koll på din blogg. Och de har antagligen hoppats på att du skall gå in i debatten igen. När du inte har gjort det, så har de valt något gammalt bara för att människor ändå skall hitta till din blogg.
Om det är förklaringen, så kan jag väl leva med det. Men någon direktrapportering är det knappast frågan om.

Sorry om någon har hamnat här via Aftonbladet i hopp om att läsa något nyskrivet i frågan, och sedan känner sig lurad.

Läs även andra bloggares åsikter om Gömdaskandalen, Aftonbladet

Twitter och Bloggy

Bloggat den | February 13, 2009 klockan 8:18 am | 1 Kommentar

Jag har sett att jag inte är den enda som råkar ut för det, men jag förstår ändå inte var felet ligger;
Jag uppdaterar min twitter via bloggy (via sms), och slår därmed, sas, två flugor i en smäll. Oftast är det inga som helst problem med det, men ibland har jag sett att twitter klipper inläggen. I bloggy finns hela inlägget med, men hos twitter kan det klippa mitt i en mening.
Någon annan som har råkat ut för det? Vad är problemet, och hur löser man det?

Andra bloggar om Twitter, Bloggy

Skitsnack? Nej, tack!

Bloggat den | February 11, 2009 klockan 3:04 pm | 2 Kommentarer

Det kom ett mail, som jag vid första anblicken bara tänkte radera. Jag menar, det tillhör liksom inte ovanligheterna att jag får mail från maniacs, och i den mån de inte hamnar i spamkorgen direkt, så får jag manuellt se till att de hamnar där.
Men precis innan jag skulle radera det här mailet hejdade jag mig.

Detta mail kom nämligen från en virrpanna som erbjöd mig information om en människa som lever med skyddad identitet. Det kändes ganska obehagligt. Inte bara obehagligt förresten, det känns ju direkt sjukt att en helt okänd människa kontaktar mig och erbjuder mig information om en annan, för mig, helt okänd människa - som dessutom lever med skyddad identitet.
Det är inte ett friskt eller normalt beteende.
Och varför skulle jag vara intresserad av det? Jag är ingen jävla skvallerkärring, och att erbjuda mig information av det här slaget är en direkt förolämpning mot min person och mitt intellekt.

Tänk om det var han som är orsaken till att personen tvingas leva med skyddad identitet, som hade kontaktat mig? Jag kunde inte veta, men kände att det var bäst att ta det säkra före det osäkra.
Jag kontaktade den person som jag hade blivit erbjuden att få information om. Eftersom pellejönsen hade undertecknat mailet och jag hade hans mailadress och ip-nummer var det inte var speciellt svårt att ringa in vem det var. Och personen med skyddad identitet visade sig känna till honom sedan tidigare.
Det här är inte första gången han är i farten, om man säger så.

För att göra en lång historia kort, så blev virrpannan till mailskrivare kontaktad av polisen under eftermiddagen.
Hoppas att han tycker det var värt det.

Det förvånar mig att det finns vuxna människor som inte fattar att det man säger om andra, bara avslöjar en själv. Ingenting annat.

Vad jag svarade på mailet? Jo, jag svarade följande;
Varför skulle jag vara intresserad av skvaller och skitsnack? Ditt “erbjudande” är ingenting annat än en förolämpning mot min person och mitt intellekt.
Hos mig får vem som helst skriva kommentarer (så länge man håller sig inom lagens ramar), och jag är inte ett skvatt intresserad av personen bakom signaturen. Varför skulle jag vara det?
Jag har stött på märkligt beteende tidigare, men ditt “erbjudande” står nog i en klass för sig. Att erbjuda en annan människa information om någon som lever med skyddad identitet är nog ingenting som hos gemene man faller inom ramen för det normala.

Andra bloggar om Skitsnack, Mail, Skvaller, Skyddad identitet

Det var väl det jag visste

Bloggat den | January 31, 2009 klockan 4:04 pm | 3 Kommentarer

090201b

Läs även andra bloggares åsikter om Piratförlaget, Expressen, Google

Svar på en teknisk fråga

Bloggat den | January 23, 2009 klockan 6:34 pm | 1 Kommentar

Jag gick in bland kommentarsspammen, och såg att jag hade fått en fråga som hade hamnat där. Kommentaren löd
Testar. En del kommentarer är utan e-post adress men hur funkar det då e-post krävs för att kommentera?

Jag förstår inte vad personen menar när h*n skriver att en del kommentarer är utan mailadresser. Alla publicerade kommentarer är, till synes utan mailadresser.
Man måste ange en giltig mailadress för att kommentaren inte skall hamna i spamfiltret, men mailadressen syns aldrig någonsin i den publicerade kommentaren. Det är bara jag som kan se den, om jag nu skulle få för mig att kika efter den.
Anledningen till att man måste ange en giltig mailadress är reducera spammen.

Ibland när jag tömmer spammen ser jag att jag har fått seriösa kommentarer som har hamnat där, bara för att de saknar giltig mailadress. Eftersom jag inte har någon lust att sitta och “gräva i soptunnan” så låter jag dessa kommentarer kasseras tillsammans med spammen. Det kan ju tyckas hårt, men samtidigt så vet man ju redan när man skriver sin kommentar att man måste ange mail.
Så trist är jag.

Varifrån kommer allt hat?

Bloggat den | January 22, 2009 klockan 11:52 pm | 17 Kommentarer

För drygt en månad sedan släpptes en bok som jag förutsatte skulle skapa en intressant debatt. Jag hade fel.
Nu har fokus flyttats långt från sakfrågan, och det finns nog en del som är nöjda med det. Det som förvånar mig är att många som utger sig för att vilja diskutera sakfrågan ändå inte gör det, utan istället nedlåter sig till att vara en del av en kladdig och illaluktande pajkastning.
Hot, konspirationsteorier, långväga stickspår, förtal, insinuationer, sarkasmer och personförföljelse viner genom luften. Jag blir inte bara illa till mods, utan också fysiskt illamående av det jag ser.

För en tid sedan efterlyste jag url:er till Marklund-hatbloggar (efter att Marklund i TV hänvisat till sådana). Jag har inte fått några sådana url:er (trots att jag upprepat min efterlysning) och jag hoppas att det i bästa fall betyder att det inte existerar några dylika bloggar.
Däremot har jag mottagit många url:er till Antonsson-hatbloggar. Efter att ha tittat på ett par av dem bestämde jag mig snabbt för att inte titta på fler. De tillför inte debatten något, utan man tycks mest vara ute efter att övertrumfa varandra i hånfull Antonsson-förföljelse.

Det närmaste en Marklund-hatblogg jag har blivit tipsad om var en url till ett diskussionsforum, där en person som ifrågasatt Antonsson sägs hängas ut, förtalas och förlöjligas.
Jag valde att inte gå in och läsa tråden. Dels för att jag inte vill bidra till en sådan sidas besöksstatistik, men också för att det berör mig jävligt illa att det finns folk som är kapabla till att behandla en privatperson på det sättet (offentliga personer skall naturligtvis inte behöva tåla hur mycket som helst de heller, men lite mer granskning än en privatperson måste de nog tåla).
Jag hoppas att tråden inte existerar, men tyvärr känns det troligt att den gör det.
Hur i helvete kan vuxna, normalfungerande (jag utgår från att det är så man vill beteckna sig, även om jag själv starkt ifrågasätter riktigheten i det) människor bete sig på det här sättet!? Jag blir riktigt jävla ledsen av att höra att en privatperson behandlas på det här sättet - bara för att hon har ifrågasatt någonting. Att hon, vad jag förstår, har en annan ståndpunkt än jag i själva sakfrågan är inte intressant. Det är för fan en människa det handlar om!
Till alla som på något sätt deltar i detta på något sätt - om ens bara genom en tanke - vill jag bara säga; Skämmes, ta mig fan! Är ni stolta över ert beteende? Känns det bra? Sover ni gott om nätterna?
Jag skäms för att människor som står på samma sida som jag i en diskussion (eller åtminstone gjorde det, då diskussionen handlade om en sakfråga) kan sjunka så lågt, och jag skäms för att deras jävla beteende riskerar att kletar av sig på mig och min trovärdighet, vare sig jag vill eller inte.
Ingen behöver komma med påpekanden om att denna person ev. skulle ha sagt si eller skrivit så om Antonsson, för det hör inte hit. Vad en annan människa ev. har gjort eller inte gjort är inte på något sätt någon ursäkt för det egna beteende!

Jag vet inte hur det där forumet fungerar, men om det finns någon ryggrad i den som har startat tråden så utgår jag från att den kommer kontakta admin och be att tråden raderas.

Naturligtvis är hatdrevet mot Antonsson precis lika obehagligt och oacceptabelt. Men någonstans tycker jag att det är värre när människor som står på samma sida som jag uppför sig som som om de vore mentalt handikappade, eftersom deras beteende riskerar att skvätta på mig.

Hur resonerar man när man börjar söka efter “Mias” (nu vuxna) barn och andra relaterade personer over there, och försöker kontakta dem. Skall man ställa dem till svars i någon slags tanke om arvssynd, eller vill man bara försöka pumpa dem på information om deras mamma?
Oavsett vilket, så är det enbart ett smaklöst beteende. Varför ägnar man sig inte istället åt att diskutera Gömda och Mia - Sanningen om Gömda - ja, ni vet böckerna som det här från början handlade om?

Jag är en person som inte rodnar i första taget, men jag har verkligen blivit sittande med blossande kinder flera gånger under denna resa. Jag blir verkligen generad när det skrivs affekterade och uppfordrande brev till nyhetsredaktioner och myndigheter.
Senast ikväll “tipsades” jag om att det planeras ett maildrev till beslutsfattare i Oxelösund. Nej tack, jag är inte intresserad!

Mina inlägg i den här debatten har jag (bortsett från två kommentarer i Monicas blogg, i början av debatten) uteslutande gjort här i min blogg. Dessa inlägg har varit tillräckligt för att få motta hotelser via mail.
Vad är det som driver folk?

Det är nästan så att jag funderar på att lägga mitt engagemang i detta åt sidan ett tag. Det känns helt enkelt inte som att vi är tillräckligt många som är intresserade av att diskutera sakfrågan för att det skall kunna bli en konstruktiv debatt.
Väck mig när sakfrågan ev. har kommit upp till ytan igen.

Ja, det blev några svordomar i den här texten, och varenda en av dem var berättigad!

Andra bloggare om Gömdaskandalen, Hat, Liza Marklund, Monica Antonsson
Intressant?
Min länksamling över Gömdaskandalen

Det känns skönt att veta att man är saknad

Bloggat den | January 20, 2009 klockan 8:52 pm | Inga kommentarer än

Bloggen verkar ha legat nere under större delen av dagen, men nu är det fart igen sedan några timmar. Det är väl bara att hålla tummen för att det inte skall börja svaja igen.
Jag kanske råkade ut för samma sak som Newsmill gjorde förra veckan; att servern helt enkelt knakade ihop till följd av alla besökare

Jag hade bestämt mig för att ha en någolunda datorfri dag idag, så jag hade nätt och jämnt upptäckt att bloggen låg nere när första telefonsamtalet kom.
- Vad har hänt? Har bloggen blivit hackad? *asg*
Det känns skönt att veta att man är saknad.

Att ljuga är som att kissa på sig. Det är bekvämt för stunden, men sedan blir det bara jobbigt.

Bloggat den | January 19, 2009 klockan 5:13 am | 26 Kommentarer

Till att börja med var Gömda En sann historia. Ja, den var så sann att Marklund underströk i en chat att
“Ingenting är påhittat, vare sig i Gömda eller Asyl. Inga händelser är flyttade (annat än i nödfall, för att dölja de hotade människornas identiteter). Däremot har vi tagit bort ganska mycket, förtigit både människor och händelser som varit otroligt viktiga för Mia. Ingenting är gjort mer dramatiskt än det var (det har inte behövts)“.
Det klargörandet lämnar knappast utrymme för några alternativa tolkningar; mer sant än så här kan det knappast bli. Och det stämmer dessutom väl överens med “Mias” agerande genom åren, då hon vid ett flertal tillfällen har framträtt och berättat om alla hemska detaljer i boken; Hon har varit med om detta.

När Antonssons bok var på gång hette det plötsligt (om jag inte minns helt fel) att boken byggde på flera olika kvinnors upplevelser, men den versionen drogs snabbt tillbaka.
Boken handlade återigen om “Mia” och var sann. Fast kanske inte sann som i bemärkelsen sann, utan mer som en dokumentär roman. Den bestod av litterära och politiska sanningar.
“Mia” slog till och JK-anmälde Antonsson med påståendet om att Antonsson skulle ha röjt hennes identitet.

Sedan var det dags för Piratförlaget att slå en inovativ kullerbytta, och bringa klarhet genom ett uttalande:
- Säger man “En sann historia” utan vidare kan många uppfatta den så (Jan Guillou)
- Jag utgår ifrån att de är intelligenta läsare som förstår att det är roman, som bygger på en verklighetsbakgrund, men att det faktiskt är en roman (Ann-Marie Skarp)
Ok. Nu hade Gömda förvandlats till en roman, och alla som from nu vågade yppa att de hade trott på att det var en sann berättelse skulle samtidigt avslöja att de var, i det närmaste, dumma i huvudet.
Hårda bud.
Dessutom föll nu “Mias” JK-anmälan som ett korthus. Att Antonsson påstås ha avslöjat denna romanfigurs identitet kan knappast intressera JK mer än en anmälan om att det skulle ha avslöjats att Stålmannen heter Clark Kent till vardags.
Jag undrar fortfarande varför Marklund och Piratförlaget inte har reagerat och agerat under alla de år som bibliotek och boklådor har sorterat Gömda under biografier. Det borde väl ligga i deras intresse att deras böcker klassificeras på ett korrekt sätt.

Marklund och Piratförlaget verkar inte helt synkade, och Marklund fortsatte att hävda att det är en sanning hon har berättat. Kanske inte en sann sanning direkt, men en litterär och politisk sanning i alla fall.
Plötslig medgav hon sensationellt och oväntat att “mannen med de mörka ögonen” är en påhittad karaktär!
Det är en riktig kioskvältare, och det ställer allt på ända.
I och med detta försvinner alla möjligheter att använda ordet sann (i vilken version det än må vara) när man beskriver Gömda. Hela storyn bygger ju på denna djävulska karaktär som jagar “Mia” land och rike runt, och gör hennes tillvaro till ett rent helvete. Nu medger Marklund att han är en fabricerad karaktär, och vad finns det då kvar av storyn?

Under söndagen ställde Liza Marklund upp i en bandad intervju i TV4s Nyhetsmorgon, och det står klart att hon har för avsikt att hålla fast vid sin version, trots att den läcker som ett såll.
När frågan om de rättspsykiatriska undersökningarna hon påstår att Osama har genomgått kommer på tal börjar hon sväva på målet.
- Det finns säkert fel i både Gömda och Asyl. Antingen för att jag har missuppfattat saker, eller för att “Maria Eriksson” har missuppfattat saker eller för att saker har glömts bort eller blandats ihop. Jag kan bara konstatera att i det här fallet står ord mot ord.
Nu är det ju så att ord inte står mot ord. Marklund har ju likt ett mantra upprepat genom åren att hon har tillgång till ALLA dokument i detta, och jag köper inte att hon skulle vara så dum att hon har missuppfattat något dokument och trott att det skulle vara en rättspsykiatrisk undersökning.
Ett utdrag ur Osamas brottsregister visar dessutom att han aldrig har genomgått någon rättspsykiatrisk undersökning.

När Elisabeth Hermon kom på tal ville Marklund inte svara. Istället påstod hon att
- Elisabeth mår dåligt och har mått dåligt långt innan artiklarna om henne och Trossen skrevs.
Om det nu skulle finnas någon sanning i det påståendet; vilken relevans har det för Marklunds agerande? Menar hon att det är ok att krossa en människas liv, om personen ifråga mår dåligt?
Då Marklund uppenbarligen varken kunde eller ville försvara eller förklara det hon gjorde mot Hermon, så la hon istället ansvaret på Erik Månsson. Men det kan väl knappast ha varit så att Månsson tvingade Marklund att fortsätta sprida sina lögner om Hermon (i Asyl och Paradiset). Dessutom hade ju Marklund vid det laget sedan länge fått papper från åklagaren, som visade att de anklagelser som Marklund riktade mot Hermon helt saknade grund.

Mot slutet av intervjun pratar Marklund om att det skulle bedrivas en hatkampanj mot henne i bloggvärlden, och det låter ju alldeles frukansvärt.
Även om jag själv deltagit ganska aktivt i denna debatt, så medger jag utan omsvep att jag naturligtvis inte har besökt alla bloggar som skrivit/skriver om detta. Jag har bl.a missat hatbloggarna, och det är jag glad för. Men Marklunds uttalande gör mig nyfiken, och därför efterlyser jag url:er till dessa bloggar (gärna permalänkar till de specifika inläggen).
Jag kommer inte att publicera dessa url:er här i bloggen (eller någon annanstans), eftersom det är mig totalt främmande att delta i/främja någon hatkampanj.

Efter intervjun satt jag faktiskt och tyckte lite synd om Marklund. Hon gav ett osäkert och stressat intryck genom att felaktigt hänvisa till myndighetsdokument (som inte har det innehåll hon påstår, alt. inte ens existerar). Visst, det räddade henne från att sitta tyst under intervjun, men det stärker knappast hennes trovärdighet.

Varför inte bara sträcka på ryggen och be om ursäkt? Alla de människor som lidit under alla år sedan Gömda kom ut förtjänar faktiskt det. Och det är nog det enda som kan bromsa raset på Marklunds förtroendekapital - och kanske tom börja återuppbygga det.
Det gör fakiskt inte ont att säga Förlåt!

Andra bloggare om Gömdaskandalen, Liza Marklund, Gömda, Mia - Sanningen om Gömda, “Mia”
Intressant?
Min länksamling över Gömdaskandalen

Om konsten att inte kunna debattera

Bloggat den | January 18, 2009 klockan 3:27 am | 4 Kommentarer

Det här är en holmgång som jag har funderat över en längre tid, och jag kommer med all säkerhet att återkomma till den.

Det som är bloggvärldens styrka är också dess svaghet; alla kan komma till tals. Det är naturligtvis ett fantastiskt framsteg sett ur demokratisynvinkel, samtidigt som det är direkt förödande (för debattens nivå) att extremister utan sans har samma möjlighet som alla andra att kommer till tals.
Det är priset för demokratins framsteg i den elektroniska utvecklingen, och jag säger inte att vi inte skall betala det. Jag säger bara att det är frustrerande (och i många fall direkt förödande för debatten).

I det aktuella fallet (dvs Monica Antonssons bok Mia - Sanningen om Gömda) har jag sett avarter - på båda sidor - som jag nog aldrig tidigare har skådat, och då vill jag ändå utge mig för att vara en hyfsat van debattör. Det kanske dessutom förtjänar att tilläggas att jag medvetet och konsekvent valt att inte besöka de forum på nätet där Gömdaskandalen diskuteras.

Att jag har bestämt mig för vilken “sida” jag tror på torde knappast vara någon hemlighet för läsare av min blogg. Detta gjorde jag efter moget vägande av argument och fakta. Mitt ställningstagande betyder på intet sätt att jag är vare sig ointresserad eller oemottaglig för “motståndarsidans” argument.
Problemet är att argumenten (på båda sidor!) den senaste tiden till stor del har förvunnit i en sörjig soppa av solkig pajkastning.

Det finns exempel från den sida jag står på som får en skammens rodnad att blossa på mina kinder, och känna att jag inte vill vara en del av detta. Jag vill/kan/skall inte förknippas med en del inlägg och utspel som görs.
Samtidigt ser jag stollaprov i andra sidans debattinlägg, som får mig att inse att jag rimligen måste fortsätta stå upp i min ståndpunkt - utan att låta någon av sidornas extrema sörja kladda av sig på mig.
Jag är uppriktigt förvånad över att det finns debattörer (på båda sidor!) som uppenbarligen inte inser att deras insatser gör allt annat än gagnar det egna syftet.

Vad gäller den sida jag har valt, så består väl avarterna (åtminstone de jag har sett) av att skriva affekterade, illa formulerade brev/mail till landets alla nyhetsredaktioner där man kräver ett agerande. Det har även mailats till amerikanska talkshow-världar, och jag vet inte vad.
Det känns genant att människor som - i sak - har samma ståndpunkt som jag, agerar på det sättet.

Nu påstår jag inte att “andra sidan” beter sig bättre på något sätt. Jag blev direkt illamående när jag tidigare ikväll kunde läsa dessa kommentarer på Antonssons blogg:

Gaby, eller jag menar Monia [min kommentar: Jag gissar att h*n menar Monica].. Hoppas du även besvarar de som är kritiska till dig o din bok. Men dt är väl för mkt att kräva?
Vet du, vi håller på att gräva fram saker om dig o din familj.
Fakta om dig, din son osv.
=)
Detta kommer bli smaskigt.
Förresten, du blir ju 60 år detta år =D
—–
Björn niclas ingemar antonsson.
Synd att han inte föddes på alla hjärtans dag som du hade hoppats på.
Gaby =)
Men en dag mer eller mindre är väl inte så farligt. =)
Eller hur?
—–
Och, dina söner, björn o Tomas.. Hur mår dem??
Det var ju lite jobbigt det där…
Du vet mkt väl vad jag menar.
=)
Snart vet alla.
—–
April 1980. När din man lämnade dig.
—–
och syster anki? Hur mår hon?
Jag undrar hur din familj kommer att må, när allt kommer fram om er.

Den direkta skillnaden är väl att man (=vissa) på “min” sida väljer att dra ett löjets skimmer över sig, medan man (=vissa) på “andra” sidan väljer att gå till direkta personangrepp (vilket inte är behagligt på något sätt!).
Men varför kan man inte hålla sig till sakfrågan? Det är ju den som är intressant!

Läs även andra bloggares åsikter om Gömdaskandalen, Debatt, Debattteknik, Personangrepp, Bloggtroll
Intressant?
Min länksamling över Gömdaskandalen

Det är Göran Hägglund och jag

Bloggat den | January 17, 2009 klockan 11:52 pm | 7 Kommentarer

På BloggParti kan den som känner sig osäker på var de politiska sympatierna ligger, ta reda på det. Naturligtvis var jag tvungen att reda ut hur landet ligger, och jag kan inte påstå något annat än att jag blev mäkta förvånad.

Att jag skulle vara Kristdemokrat är väl det sista jag (och alla i min omgivning) skulle ha gissat på.
Jag förstår att BloggParti mäter förekomsten av ord och uttryck, jag förstår bara inte vilka ord och uttryck som kan leda fram till resultatet. Kan det vara förekomsten av svordomar, det faktum att jag bekänner mig som ateist och uttryck i stil med “suger fet getballe” (det kanske är Hägglunds favorituttryck!)?
Eller finns det någon annan förklaring?

Jag var naturligtvis tvungen att kolla hur det ligger till med de politiska sympatierna hos våra riksmedia, och låter statistiken tala för sig själv:

Det känns tryggt att veta.

Direkt från min mailbox

Bloggat den | January 17, 2009 klockan 5:28 pm | 2 Kommentarer

Jag har knappt hunnit kolla min mail de senaste dagarna. När jag nu gick in i mailboxen hittade jag några intressanta mail. Jag svarar på några av mailfrågorna här, eftersom jag tänker att det kanske finns fler som undrar samma sak.

Någon har frågat
Varför har du slutat skriva om Liza Marklund?
Det tog någon sekund innan jag förstod hur jag skulle tolka frågan, eftersom jag inte direkt har skrivit om henne. Men jag förstår det som att mailskrivaren menar Gömdaskandalen (att det är Marklund som har skrivit Gömda är ju hyfsat ointressant i sammanhanget).
Jag har inte slutat att skriva om det, bara för att jag inte har skrivit på ett par dagar. Men nu har media kommit igång med sin rapportering, och då känner jag att jag kan ta ett steg tillbaka. Därmed inte sagt att jag inte kommer skriva om det igen,för det kommer jag garanterat att göra. Men då antagligen ur en delvis ny vinkel.

Varför svarar du inte på kommentarer? undrar någon.
Jag har aldrig varit speciellt aktiv med att svara på kommentarer, och de senaste åren har jag bara gjort det undantagsvis. När jag svarar, så handlar det oftast om kommentarer från irl-vänner, där vi mest bara munhuggs lite med varandra.
Anledningen till att jag (oftast) inte svarar på kommentarer är att min blogg inte är något diskussionsforum. Jag har ju sagt det jag vill säga redan i mitt inlägg. Och om jag kommer på att jag har mer att säga i frågan, så blir det oftast ett nytt blogginlägg.
Jag har absolut ingenting mot om de som skriver kommentarer diskuterar med varandra i mitt kommentarsfält, men det blir då en diskussion som jag inte är delaktig i.

Dessutom har jag fått ett mail från en person som bär det namn jag har använt mig av i media. Den här personen är inte alls aktiv inom bloggvärlden, och förstod till en början inte alls den respons hon fick.
Lite komiskt, samtidigt som jag naturligtvis förstår hennes frustration.
Jag får se vad jag kan göra åt det i fortsättningen (det som har varit går ju inte att ändra på).

Det mest spännande mailet kom från en avsändare som jag var tvungen att trippelkolla för att verkligen tro på att det verkligen kom därifrån
Mailet innehöll en förfrågan som fick mina kinder att blossa av stolthet, det förnekar jag inte. En del av mig vill bara skrika JAAA!!! till svar, men jag sansade mig och har ältat detta hela dagen. Därefter skrev jag ett svar som lydde Tack, men nej tack.
Jag kände att det inte var riktigt rätt forum för mig, och jag måste vara min magkänsla trogen.

Här bland kommentarerna i bloggen har någon frågat om jag använder Twitter.
Jag drog mig till minnes att jag faktiskt har ett gammalt Twitterkonto, och nu har jag dammat av det. Återstår bara att se om jag kan vara duktig och använda det också.
Twitterinläggen hittar du i kolumen till höger.

Direkt från bussen

Bloggat den | January 16, 2009 klockan 11:01 am | 9 Kommentarer

Har just klivit på bussen som skall ta mig hem till Uppsala. Jag är trött som en tok efter att ha sovit extremt lite (även för att vara lilla jag) de senaste dygnen.
Det kändes nästan förbjudet lyxigt att börja den tidiga morgonen med att sätta sig i en varm taxi, och bara luta sig tillbaka. Det var inte utan att jag fick dåligt samvete för att bli hämtad i en stor bil, och åka ensam i den hela vägen till Stockholm. Förhoppningsvis lättar samvetet lite nu när jag väljer att åka buss hem.
Jag har faktiskt inte samvete att åka två taxiresor à 1000:- på en och samma dag för TV-licenspengar. Det räcker gott och väl att morgonens resa gick loss på det. För att ta mig hem tycker jag att det räcker med 54:- till Swebus.

Jag har väl inte så mycket att säga om mitt framträdande. Men jag kan säga att jag inte kommer titta på reprisen i em, och jag kommer inte leta upp något klipp på SVTs sida.
Det kändes så jäkla onaturligt att bli sminkad. Jag är liksom ingen sminkmänniska, och nu kände jag mig väldigt uppspacklad. Jag har gått sedan igår och byggt upp skräckbilder om hur jag skulle bli hårt ansatt (trots att jag visste att jag inte skulle bli det), och så blev jag inte det. Tvärtom. Det var idel snälla och vänliga människor överallt.

Inget av mina ungefär tusen versioner om vilka frågor som skulle komma slog in, så det blev inte som jag hade föreställt mig. Pirret i magen släppte inte förrän jag och Jan Helin lämnade studion, och då kände jag mig genast både trygg och bekväm. I det tillståndet hade jag velat vara under sändningen. Men nu vet jag till nästa gång att det inte är ett dugg farligt
Nåja. Det hade nog kunnat bli både bättre och sämre. Men det var första gången i en TV-studio och jag varken kräktes eller svimmade, så får jag väl vara nöjd.

Jag pratade med Monica för en stund sedan. Hon satt på tåget från Göteborg tillsammans med Osama och Michael. Mina extra varma tankar går till Michael idag.

När jag kommer hem tror jag nästan att jag skall lägga mig och vila en liten stund.
So sue me.

I morgondagens Gomorron Sverige

Bloggat den | January 15, 2009 klockan 7:47 pm | 7 Kommentarer

Även om jag inte fick så mycket skrivet idag som jag hade tänkt mig (men när fick jag å andra sidan det..?), så har det hänt annat som har fått dagen att gå. Inte minst, så har telefonen ringt som aldrig förr.

I eftermiddags blev det klart att jag åker till Stockholm imorgon. Först kände jag mig lite tveksam, men efter att ha funderat lite, fixat så att AG tar hand om Hunden osv, så bestämde jag mig för att slå till.

Om ni vill ha bevis för mitt påstående om att jag är snyggare i verkligheten än på bild, så får ni titta på SVTs Gomorron Sverige vid 7:15 imorgon.
Jag ser på tablån på deras hemsida att jag skall diskutera med Jan Helin. Det var ju kul att få veta det innan jag kliver in i studion, i alla fall…

Det kan ju te sig märkligt att ställa upp med sin nuna i rutan bara något dygn efter besvikelsen (eller skall jag kanske skriva fascinationen) över att Oisín Cantwell (arbetslös och journalist på Aftonbladet) lyckas trycka in så många fel utan att egentligen skriva något.
Men till skillnad mot Aftonbladet, så är ju TV ett direkt media, och risken för att jag skall bli felciterad borde därmed vara obefintlig.

Sedan återstår väl att se vad jag lyckas prestera när jag är på plats. Jag må ha bloggat i ett decennium och jag må ha varit aktiv i debatten om Gömdaskandalen, men jag har ingen mediavana.
Äh, det får väl gå som det går.
I värsta fall så spyr jag väl i direktsändning, men jag har hört att man kan göra karriär på det också.
Och om det är så, så får jag väl slinka in på Buttericks efteråt, och köpa mig en illasittande peruk, i hopp om att gömma mig. Om det blir en lockig eller rakhårig får väl avgöras av det ev. behovet att göra en pudel.

Ikväll ser vi till att titta på Debatt, där Monica Antonsson - till skillnad mot Liza Marklund - medverkar.

Elisabeth Hermon har skrivit en artikel på Newsmill om hur det gick till när hon fick sitt liv och sitt livsverk krossat av Liza Marklund. En mycket läsvärd artikel som borde vara obligatorisk att ta del av, för alla som utger sig för att uppbära någon form av samhällsansvar.

Andra bloggare om Gomorron Sverige, Gömdaskandalen, Media

I dagens Aftonbladet…

Bloggat den | January 15, 2009 klockan 12:36 pm | 16 Kommentarer

Jag borde nog ha litat på min magkänsla, och tackat nej till att vara med.

Så fick bloggarna Marklund på fall är rubriken, men jag kan då inte påstå att det känns som att jag har varit med och fått henne på fall. Jag upplever inte att hon har kommit på fall, och det här handlar heller inte om att få henne på fall.

Dessutom förstår jag inte varför de tog med bilden på mig, då vårt samtal inte finns med i texten (vad jag kan se, jag har bara skummat igenom den än). Men det kanske var för att bekräfta det jag sa till fotografen; Jag blir aldrig lika snygg på kort som jag är i verkligheten…
Med tanke på att Jerry blev felciterad i texten, så kanske det är lika bra att jag slapp vara med.

Jag känner heller inte igen mig i beskrivningen av mig i bildtexten och det stämmer inte överens med vad jag sa till reportern. “Arbetslös och skribent” är ju ett ganska missvisande och förringande sätt att beskriva det skrivande jag ägnar mig åt motsvarande mer än en heltidstjänst. Undrar om journalisten titulerar sig själv som “Arbetslös och journalist”?
Men det är skit samma.

Artikeln verkar inte finnas på nätet (vilket i sig känns märkligt med tanke på att det handlar om just nätet), och det är väl inte så många som köper papperstidningar nu för tiden. Även om jag gjorde det idag (för första gången på flera år).

Men som sagt; jag borde ha litat på min magkänsla.

Update: Nu finns tydligen artikeln/artiklarna på nätet.

Läs även andra bloggares åsikter om Aftonbladet, Gömdaskandalen, Bloggar

Den fjärde statsmakten vägrar hålla käften

Bloggat den | January 8, 2009 klockan 8:50 am | 7 Kommentarer

Det man inte låtsas om, det finns inte..?

Den senaste tiden har vi sett ett, såvitt jag känner till, aldrig tidigare skådat fenomen inom svensk media.

Redan innan Monica Antonssons bok Mia - Sanningen om Gömda gavs ut för knappt en månad sedan gick diskussionerna höga på internet.
En bok, som utgav sig för att föra i bevis att Liza Marklunds Gömda i alla bärande delar var falsk, skulle släppas. Det skapade, med all rätt, funderingar, spekulationer, frågor och diskussion på nätet.

Medias tystnad är såväl häpnadsväckande som skrämmande.
I de få artiklar och notiser Antonssons bok har nämnts, så har det varit i termer som “Marklund-kritisk bok JK-anmäld”.
Att kalla Antonssons bok “Marklund-kritisk” är ingenting annat än ett bevis för att man inte har läst den. Jag har läst boken två gånger, och kan inte påminna mig något specifikt ställe där Marklund nämns. Boken handlar helt enkelt inte om henne, utan om Sanningen om Gömda. Att det är Marklund som har skrivit Gömda är helt ointressant i Antonssons bok.

Inget media har hittills tagit upp själva kärnfrågan med boken; Det faktum att Antonsson genom ett gediget researcharbete på punkt efter punkt smular sönder det som påstås i Gömda.
Även om Antonsson inte hade presenterat sina källor såsom hon gör i boken, så är ju bara påståendet om att Gömda är osann tillräckligt häpnadsväckande för att media borde reagera, och rapportera om det.

Vad beror medias tystnad på?
Jag har funderat på det mycket, och kommit fram till två möjliga förklaringar;
1/ Liza Marklund är en stor maktfaktor, och dessutom är är hon hej-och-du med i stort sett hela mediaeliten. Det är ett enda stort spindelnät av vänskapsband och andra beroendeförhållanden.
Man vill inte skita där man äter, helt enkelt.
2/ Kan det vara så att våra etablerade nyhetsredaktioner känner sig lite dragna vid näsan av att Monica Antonsson - en relativt okänd, frilansande veckotidningsjournalist, tillika farmor från förorten - är den som har släppt den bomb som visar att hela Marklunds karriär bygger på lögner.
Kanske hade man istället själva velat vara de som avslöjade denna litterära hoax, utan att lite nesligt behöva referera till en förortsfarmor? Det kanske svider lite för mycket att en tanttidningsfrilansare har gjort det jobb man själva borde ha gjort för länge sedan?
Min gissning är att förklaringen till medias tystnad har ingredienser av båda dessa punkter.

Jan Guillou och Ann-Marie Skarp uttalade sig i Expressen, ang. den bok som alltid marknadsförts som sann, och sa då bl.a.
- Jag utgår ifrån att de är intelligenta läsare som förstår att det är roman
och
- Säger man “En sann historia” utan vidare kan många uppfatta den så
Människor accepterar inte att bli idiotförklarade, och det dessutom i så patroniserande ordalag.
För 10-15 år sedan, när internet och bloggar inte var var mans verktyg, hade Guillou och Skarp säkert kommit undan med det på ett annat sätt. Då hade det möjligen resulterat i ett antal ilskna insändare (som tidningen inte hade behövt publicera). Men nu sitter gemene man hemma i soffan och kan uttrycka sin ilska direkt ut på nätet.

Några få journalister har visat stort mod och civilkurage, men har blivit motarbetade och tystade. Annika Widebeck riskerar tom att förlora sitt arbete till följd av sin kamp för att inte bli tystad.

Till skillnad från media, så håller bloggarna inte tyst. Tvärtom.
När media agerar (eller kanske borde jag skriva icke-agerar) som de gör, blir det i sig en drivkraft för bloggarna att fortsätta skriva. Skarps och Guillous nedlåtande och dumdryga uttalanden fungerar också som tändvätska. Människor finner sig helt enkelt inte i att bli idiotförklarade.

När media vägrar rapportera, så undersöker och efterforskar man på egen hand, vilket kanske inte alltid är av det bästa för saken.
Jag betvivlar inte att de allra flesta har ett gott uppsåt (om än sprunget ur ren och skär ilska), men det är inte alltid det gagnar en sansad debatt. Men då man inte får någon rapportering från media, så söker man själv efter den information som står att finna.

Bloggarna har vuxit fram som vår fjärde statsmakt, och de har kommit för att stanna.
Antagligen till den tysta mediakårens stora förtret.

(Går-)dagens länkar i Gömdaskandalen:
Tristan Hugo: Sanning på undantagstillstånd, men där finns en glimt av renässans (4/1)
Ronge: “Lex Liza”: Är bloggarna de nya granskarna? (6/1)
Hosanna: Att hushålla med sanningen eller konsten att göra en Mia (6/1)
Trilog: Sprängkraft
Boktyckaren: Vingklippt - Elisabeth Hermon, Steftan Lundström
Kvinna39: Protest i bloggvärlden mot Liza Marklunds “Gömda” och Asyl
Signerat Kjellberg: Bloggarna - den nya tredje statsmakten?
Ann Helena Rudberg: Piratförlaget har upptäckt bloggarnas makt

Dagens Media: “Jag är besviken på media och journalister”
Realtid: Succé för Antonssons bok
NSD: Ny upplaga för boken om “Gömda”
BLT: Ny upplaga för boken om “Gömda”

Andra bloggar om: Bloggare, Expressen, Jan Guillou, Ann-Marie Skarp, Media, Monica Antonsson, Liza Marklund, Mia - Sanningen om Gömda,Gömda, “Mia”, Piratförlaget, Civilkurage, Gömdaskandalen
Min länksamling om Gömda-skandalen
Intressant?

Jag är så betydelsefull att jag har fått en stalker!

Bloggat den | December 13, 2008 klockan 10:05 pm | Inga kommentarer än

Nej. Rubriken skall inte tolkas som att den är uttalad i stolthet.
För det är den inte. Tvärtom.
Den är uttalad efter ett konstaterande att jag förföljs av en idiot.

Istället vill jag gärna veta om någon där ute i cyberrymden har effektiva tips på hur jag blir av med denna typ av klåda i röven.

Att jag inledningsvis valde att inte släppa igenom hans kommentarer här i bloggen stoppade honom inte från att skriva. Då fimpade jag honom från möjligheten att skriva kommentarer.
Tror ni att det stoppade honom?
Icke!

Jag bara gäspade när jag gick in på mitt mailkonto idag. Där fanns nämligen ett mail från galningen.
Jag klickade direkt på “makulera” (utan att läsa mailet) - trodde jag. Men jag klickade fel. Jag hamnade istället inne i mailet.
Naturligtvis valde jag att inte läsa ett enda ord av vad galningen hade skrivit, men innan jag hade tagit mig därifrån kunde jag ändå konstatera att det var en av de längsta texter (utan epitetet roman) jag någonsin sett.

Nu är han naturligtvis bannlyst även på mitt mailkonto, och nästa åtgärd blir att ip-spärra honom här i bloggen (måste bara sätta mig in i hur man fixar det) men jag tror tyvärr inte han låter sig nedslås av det.
Han är sjuk nog att finna nya vägar.

Med anledning av ovanstående undrar jag om det finns någon där ute i rymden som har bra tips på hur man blir av med en sån här stollejocke?
Att han inte har kontakt med verkligheten vet jag redan. Bör jag kontakta psykiatrin där han bor (jag vill gärna tro att han redan har en sådan kontakt)?

Tips mottages tacksamt.
Tack på förhand!

[Update: På förekommen anledning, så kan jag konstatera att det, tack och lov, verkar vara så att alla - förutom ovan nämnda stalker + Waldorfsmurfar i största allmänhet - förstår innebörden av informationen
"Jag välkomnar debatt, så länge den håller sig inom lagens ramar. Här behöver man absolut inte hålla med mig - det räcker med att man håller sig till ämnet!
Vill man skriva något som inte hör hit (tex att jag är en klimakteriekärring som inte har alla hästar hemma, bara för att jag inte tiger still om att mina och andras barn blivit utsatta för övergrepp och misshandel inom Waldorfsekten), så är det nog mer konstruktivt att skriva av sig någonstans där någon bryr sig.
Var och en som lämnar en kommentar tar själv det juridiska ansvaret för det man skriver. IP loggas."]

Bloggar om: Stalking, Stalkers

Jag ♥ Stockholm! Och hitta.se

Bloggat den | December 11, 2008 klockan 2:26 am | 1 Kommentar

Jag älskar verkligen Stockholm. Och när jag säger Stockholm menar jag naturligtvis allt söder om Gamla stan.
Missförstå mig inte; det är inget fel på de delar som ligger norr om Gamla stan. Där kan jag också promenera omkring med stort nöje. Men känslan som upprymmer mig när jag strosar omkring på Söder, det är en känsla jag inte lyckats uppleva någon annanstans.
Och söder om söder finns det ju alldeles underbara människor att umgås med, så jag håller mig gärna åt det väderstrecket.

Nu har hitta.se lanserat tjänsten gatubild, och jag är helt såld. Jag sitter här och promenerar runt, och bara njuter!
Kaffebryggaren finns inom räckhåll. Om jag också skaffade mig en bäckenskål, så skulle jag aldrig mer behöva resa mig från stolen.
Jag kanske skulle ta och bre mig några mackor någon dag, och hälla upp kaffet i en termos. Sedan kunde jag sitta här och ta en Stockholmsutflykt, utan att ens behöva lyfta på rumpan.

Jag har gjort liknande promenader i New York, med en bitterljuv saknad i magen. Men jag måste säga att hitta.se/gatubild håller en betydligt högre bildkvalitet.

Nej, hörni. Nu tror jag att jag skall ta mig en tur i Vitabergsparken. Eller kanske knalla bort till Fåfängan. Eller Tanto. Eller…

Update: Jag fortsätter att susa omkring i huvudstaden.
Där inne, i den där lägenheten vaknade jag lördagen den 1 februari 1986.
Hur kan jag minnas det så exakt? Och var ligger lägenheten?

Andra bloggare om: hitta.se, gatubild
Aftonbladet

keep looking »

Vem är vem?

Barbara
Min oumbärliga, älskade bärbara dator.
Spättan
En Volvo kombi som snart uppnår aktningsvärd veteranstatus
Prinsessan
Fåfäng och klädintresserad åttaåring. Gillar hästar, dans och gymnastik, och älskar att städa.
Herr Fiffig
Nioårig kille med huvudet på skaft. Sudokuintresserad trollkarl. Gillar matte på hög nivå och har ett minne som får de flesta andra att blekna.
Mr T
Trettonårig, gänglig pubertetskille som gillar skolan och att hänga med kompisarna. Det senare gärna i Ishallen. Ett och annat TV-spel går också hem.
AG
Barnafader. Fotointresserad designsnubbe som skriver Expert på visitkortet.
Kax och Chet
Katterna som äger den här familjen.
Hunden
Världens goaste vovve, som jag brukar umgås med på dagarna.