Jag behöver hjälp

Bloggat den | December 17, 2008 klockan 2:39 am | 8 Kommentarer

Jag gillar logik, och i linje med det har jag svårt för människor som ljuger. När någon trasslar in sig, och säger emot sig själv, då blir det stökigt för mig att se någon trovärdighet i det hela.
Därför behöver jag nu er hjälp med att förstå logiken (om det nu skulle råka finnas någon sådan) i nedanstående.

I TV4s Nyhetsmorgon i somras intervjuades “Mia”, och under intervjun utspelade sig bla följande replikväxling;
Lennart Ekdahl: - 18 år, säger du… Det är ju en enorm tidsrymd. Och ingenting har egentligen förändrats när det gäller hotbilden, är det så?
“Mia”: - Nej, ingenting har förändrats. Vi lever fortfarande under hot, tyvärr.
Den kvinnliga studioreportern (som jag just nu inte kommer ihåg namnet på):
- Hur märker ni av det?
“Mia”: - Vi får alltså hotelsebrev. Mina föräldrar. Mina syskon. Min son Daniel. Får alltså, via den här mannen, hot.

Ok. Därmed vet vi att Osama fortlöpande har skickat hotelser till “Mia”.
“Mia” säger sig leva med hemlig identitet, men uppenbarligen har Osama hela tiden känt till denna identitet. Annars hade det varit omöjligt för honom att skicka dessa hotelser till henne.

Pga vem påstår sig “Mia” leva med hemlig identitet? Jo, Osama.
Det är han som sägs utgöra ett hot mot henne, och det är därmed han som är grunden till hennes påstått hemliga identitet.
Uppenbarligen har det inte varit någon välbevarad hemlis, med tanke på att han utan problem har kunnat hota henne fortlöpande.

Nu, fyra månader efter att “Mia” själv satt i TV och klargjorde att Osama känner till hennes identitet, så JK-anmäler hon Monica Antonsson för att Antonsson i sin bok (som inte ens hade hunnit komma ut vid anmälningstillfället) skulle avslöja “Mias” identitet.

Någon mer än jag som ser ett problem i ovanstående?
Även om Monica skulle ha avslöjat “Mias” identitet i boken (vilket hon dock inte har gjort) så förstår jag inte vad problemet skulle vara. “Mia” satt ju redan i somras och klargjorde i nationell TV att Osama (som är den som utgör “hotet”) redan känner till hennes nuvarande identitet.

Jag behöver helt enkelt hjälp för att förstå vad som är grunden till “Mias” JK-anmälan.

Andra bloggare om , , , , 
Intressant?

Stör mig inte…

Bloggat den | December 16, 2008 klockan 2:54 pm | 2 Kommentarer

Jag är upptagen med viktiga saker..!

Foto: Förorts-Jerka
(som nu har bloggat om dagens boksläpp här och här)

Det är dags att Göra en pudel, Liza

Bloggat den | December 16, 2008 klockan 1:35 pm | 8 Kommentarer

Vad är problemet med Liza Marklunds böcker Gömda och Asyl?
Jo, att de påstås vara sanna. Om de hade presenterats som fiktiva inlägg i debatten om utsatta kvinnors situation så hade de kunnat vara viktiga.
Men de påstås handla om en faktisk person, vilket medför att böckerna pekar ut människor i denna persons omgivning. Verkliga människor som tillskrivs ageranden och egenskaper de inte har kunnat försvara sig mot.
Förrän nu.

Att glädjas åt andra människors framgång är på många sätt en större lycka än egen framgång.
Jag kan inte nog understryka hur varmt och genuint glad jag är för den uppmärksamhet Monica Antonssons bok redan har fått, och den ännu större uppmärksamhet den förhoppningsvis kommer få.
Att Antonssons bok även kastar ljus över Elisabeth Hermons bok Vingklippt innebär bonusglädje!

Min glädje grundar sig inte i att Marklund nu smulas sönder och samman. Jag besitter helt enkelt inte förmågan att glädjas åt andras olycka.
Däremot gläds jag åt att alla de människor i Oxelösund och Nyköping, som tvingats leva med lögnerna i alla år nu får komma till tals.
Dessutom gläds jag naturligtvis över den uppmärksamhet Monica Antonsson fått efter sitt modiga och gedigna jobb. Behöver jag säga vem som är min kandidat till nästa Civilkuragepris?

Det var ju knappast några litterära kvaliteter som gjorde Gömda till en storsäljare, utan påståendet om att den var sann. Boken väckte empati, och läsarna tog parti för den förföljda kvinna som boken påstods handla om.
Nu när verkligheten har hunnit ikapp Marklund är det många som är besvikna. En del är så besvikna att de inte kan ta till sig sanningen, och det kommer nog ta tid innan den har sjunkit in.

Bland de som försöker försvara Marklund växer många halmdockor fram.
Jag har sett antaganden om att Antonssons bok inte skulle vara grundat i någonting annat än ren och skär avundsjuka över Marklunds framgångar. Hur kan man komma till en sådan slutsats? Anser man det verkligen omöjligt att motivet är att Antonsson vill låta utpekade och förtalade människor komma till tals, samt att hon vill påvisa att de bärande delarna i Gömda de facto inte stämmer. Varför skulle det vara ett omöjligt motiv?
Andra försöker påskina att Antonsson “tar den misshandlande mannens parti”. För att komma fram till den slutsatsen krävs heltäckande skygglappar. Att Osama inte har varit en duvunge lär stå klart för alla som seriöst har valt att sätta sig in i historien. Vill man nu hacka på honom, så får man väl hacka på honom för det han faktiskt har gjort. Man kan inte hacka på honom för de vidrigheter “Mia” och Marklund har kokat ihop.
Själv väljer jag att se att det gått närmare 20 år, och att Osama för länge sedan har sonat sina brott. Jag menar inte att det är ok att han har slagit, men jag menar att man måste se saker ur sitt rätta perspektiv.

Det höjs röster om att kräva pengarna tillbaka från bokförlaget, då Gömda inte är den bok den utges för att vara. Det tycker jag låter som ett ypperligt förslag.
Författaren Ramona Fransson föreslår att man dessutom skall kräva av Expressen att de nu börjar arbeta i allmänhetens intresse, istället för att gå Marklunds ärenden. Även det är ett bra förslag.
Ramona har tidigare klargjort att hon aldrig någonsin igen kommer att stötta en enda organisation mot kvinnovåld, så länge Marklund har något med organisationen att göra. Det är ett ställningstagande jag hakar på, och jag uppmanar alla andra att göra det också.
Organisationer som kämpar mot kvinnovåld förtjänar allt det stöd de kan få – så länge det handlar om seriösa organisationer. Jag anser inte att organisationer med inblandning av Marklund längre kan klassas som seriösa.

Marklund säger sig – med hänsyn till källskyddet – inte ens kunna bekräfta att det är hennes “Mia” som Antonssons bok handlar om.
Ingen fara, Marklund. Det bekräftar “Mia” själv genom sin JK-anmälan mot Antonsson.

Denna JK-anmälan försätter dock “Mia” och Marklund i en märklig situation. Under alla år har det hetat att böckerna bygger på en sann berättelse. “Mia” har dessutom tagit varje tillfälle att berätta om olika detaljer i boken, som om de vore hennes egna upplevelser.
Plötsligt gick Marklund ut med ett skriftligt uttalande, där hon medgav att “Böckerna Gömda och Asyl baseras på sanna händelser och berättelser som olika personer har lämnat till författaren“. Det var alltså inte en berättelse om en människa.
Efter detta uttalande har hon återgått till att hävda att böckerna skulle handla om “Mia” (hon kanske var tvungen till det, för att hon och “Mia” skall hålla en något sånär gemensam linje?).
Säga vad man vill, men det är tvära lappkast mellan Marklunds sanningar!

Jag måste förresten säga att det är ganska inovativt att JK-anmäla en bok redan innan den har kommit ut. Antingen handlar det om att man (mot bättre vetande, får vi hoppas) bara framställer sig som en idiot, eller också medger man i och med sin anmälan att man har tagit del av boken genom olaglig fildelning.
Att Marklund utmålar sig som en stark motståndare mot fildelning verkar inte ha hindrat henne från att, utan Monicas/förlagets medgivande, ha tagit del av Mia – Sanningen om Gömda innan den getts ut.

Visst kan/får/skall/måste man ändra en del detaljer om man skriver en sann berättelse, men vill skydda personens identitet.
I detta ändrande av detaljer ligger ett stort ansvar, och det är av yttersta vikt att det just är “oviktiga detaljer” som ändras.
Man kan t.ex. inte påstå att en person är massmördare och våldtäktsman om det inte finns belägg för det. Man kan inte påstå att en person (och hans medhjälpare) har krossat fönsterrutor i en bostad, och att socialtjänsten till slut har installerat galler för fönstren när det (enl. socialtjänsten!) inte stämmer. Man kan inte påstå att en person har genomgått rättspsykiatriska undersökningar, då det inte är sant. Man kan inte påstå att en person har mordhotat dagispersonal vid upprepade tillfällen, då det inte är sant. Man kan inte utpeka en man som att han förföljer en kvinna så pass att hon tvingas gå under jorden och skaffa ny identitet, när sanningen var att det var hennes nya man som efter ett mordförsök (ev!) låg illa till.
Man kan inte göra så, och samtidigt påstå att man bara har ändrat detaljer.
Men Liza Marklund kunde. Det var så Gömda och Asyl kom till.

Ang. Mia – Sanningen om Gömda försöker Marklund komma undan med “Men man ska komma ihåg att de största uppgiftslämnarna är två exmän“. Nej Liza, du har fel. I Antonssons bok får även Michael (“Mias” förnekade son), socialtjänst, polis, vänner, dagispersonal, dokument och domstolshandlingar komma till tals. Det är mer än vad Marklund kan skryta med ang. sina böcker.
Och påståendet om att Antonssons bok skulle vara en partsinlaga i en vårdnadstvist får vi väl tolka som (i bästa fall) ett desperat uttalande (i brist på något bättre). Grabben är 25 år, så släpp det argumentet Marklund. Det blir inte mindre pinsamt bara för att du upprepar det. Tvärtom.

Marklund hävdar att hon har exklusiv tillgång till alla handlingar rörande “Mias” historia, samtidigt som hon nu medger att “Jag har inte kontrollerat allt hon sa“. Vad är det för urusel journalistik?!
Om hon nu haft tillgång till alla handlingar, så borde hon ju enkelt kunnat se att i princip ingenting i historien stämmer. Hur skall hon ta sig ur denna knipa?

Här kan du se klippet som visar reportaget om de utpekade personerna och en intervju med Monica Antonsson som TV4s Nyhetsmorgon sände den 14 december.

Marklunds enda chans att rädda den heder hon ev. har kvar, är att krypa till korset. Hon får helt enkelt bita i det sura äpplet, och säga som det är;
- Jag gjorde ett uruselt jobb när jag inte kollade upp “Mias” påståenden
eller
- Jag ljög när jag sa att böckerna grundade sig på en sann historia.
Det är nog Marklunds enda chans, för det kommer en dag när inte ens de mest trogna Marklund-fansen kan försvara henne längre.

Jag har tidigare skrivit om detta här och här.

Andra bloggare om , , , , , , , , ,
Intressant?
Min länksamling om Gömda-skandalen

Grattis till JK-anmälan, Monica!

Bloggat den | December 11, 2008 klockan 10:33 pm | 9 Kommentarer

Jag, och många med mig, har väntat på en reaktion från Marklund-sidan, gällande Monica Antonssons kommande bok Mia – Sanningen om Gömda.
Visst kan man förstå om Marklund velat vänta och först läsa boken innan hon uttalar sig (hon lyckades ju inte få tillgång till manuset, trots att hon skickade fram Peter Althin). Men hon började ju pysa lite, genom att påstå att boken egentligen inte var någonting annat än en partsinlaga i en infekterad vårdnadstvist. Det bådade ju inte gott. För Marklund.
Jag menar; Att påstå att det pågår en vårdnadstvist om en 25-årig man ger ju ett lite desperat intryck.
Om Marklund-sidans fortsatta agerande kommer att hålla samma standard som det gjort hittills (skicka en advokat för att få ta del av ett opublicerat manus, och påstå att det vårdnadstvistas om en vuxen man – please, liksom!), så kan Monica Antonsson luta sig tillbaka med ett leende.

Nu är det bara dagar kvar innan Antonssons bok släpps, och “Mia”-Marklund-sidan verkar känna att de ligger lite skitnödigt till. Resonemanget tycks vara Anfall är bästa försvar, och därmed har Monica blivit anmäld till JK.
Jag har i princip inte tillgång till mer information än den Monica lämnat i sin blogg, men jag kände ändå att denna JK-anmälan inte är någonting annat än ett uttryck för en stor desperation. Alla ni som är föräldrar vet hur desperat ett barn kan vifta okontrollerat med armar och ben när det blir frustrerat. Ungefär så känns denna JK-anmälan.
Denna känsla stärks när jag läser Antonssons svar på anmälan.
Kanske när “Mia”-Marklund-sidan även en naiv förhoppning om att få bort fokus från kärnfrågan.

För Monica Antonssons del, så tror jag att denna JK-anmälan bara är av godo. Media får upp ögonen och rapporterar om den kommande boken. Bättre reklam än så kan hon knappast få!
GRATTIS, Monica!

Dessutom försätter denna JK-anmälan “Mia” och Liza i en mycket prekär situation.
“Mia” hävdar att Monica genom sitt arbete med Mia – Sanningen om Gömda skulle ha avslöjat Mias identitet. Implicit fortsätter hon alltså att hävda att “Gömda” handlar om henne och hennes liv.
Samtidigt har ju Marklund nyss gått ut och påstått att “Gömda” inte alls är en kvinnas berättelse, utan sammanslagna berättelser från olika kvinnor.
Hur skall de ha det? Vem av dem vill de att vi skall tro på?
Borde de åtminstone inte snacka ihop sig så pass att de håller “samma linje”?

På tisdag (16/12) kommer Monica att medverka i programmet Eftersnack i Östnytt. Jag tror och hoppas att vi som bor i andra regioner kan se detta via webben.

Idag uppmärksammas Monicas bok i Aftonbladet,  Journalisten, DN, Nyheter24, Dagens Media, Realtid, Dagbladet.no och UNT.

Tidningar som tidigare har skrivit om Mia – Sanningen om Gömda:
Är Liza Marklunds böcker total bluff – DalaDemokraten.
Liza Marklunds förlorade heder? – Piteå-Tidningen
Liza Marklunds “Gömda” – en bluff? – Piteå-Tidningen
Liza Marklunds boklögner – Nyheter24
Hon avslöjar Liza Marklund Realtid.se
Liza Marklunds “sanna” klassiker – osanna! (1) – Sourze
Liza Marklunds “sanna” klassiker – osanna! (2) – Sourze
Succén som kan vara en bluff – Sydsvenskan
Bestsellern går i tusen bitar sammanfattar Lotta Wendel i Helsingborgs Dagblad.
Läs även vad författaren Ramona Fransson skriver om Antonssons kommande bok Mia – Sanningen bakom gömda.
Hon skriver bla

Milt uttryckt kan jag säga att jag aldrig mer i hela mitt liv kommer att, dels köpa en bok skriven av Liza Marklund, dels aldrig stötta en enda organisation mot kvinnovåld, så länge jag vet att Liza Marklund sitter som frontfigur, i deras styrelse eller på något sätt har ett av sina lögnaktiga och hänsynslösa fingrar i smeten.

Mia – Sanningen om Gömda är i stort sett redan slutsåld, trots att den inte släppts än. Du som inte har beställt boken, kan göra det hos bla Blue Publishing bokförlag och Bokus och Adlibris.

Jag har tidigare skrivit om detta här.

Andra bloggare om , , , , , ,
Intressant?
Min länksamling om Gömda-skandalen

Lite information

Bloggat den | December 8, 2008 klockan 2:58 am | Inga kommentarer än

Monica Antonsson kommer att närvara vid några boksläpp gällande hennes Mia – Sanningen om Gömda; * 15 december 18.00-20.00 Oxelösunds bibliotek
* 16 december 16.00-18.00 Kullbergs bokhandel i Nyköping
* 17 december 18.30- Öppet hus med musikunderhållning på restaurang Våning Ett i Vallentuna centrum (var och en betalar för sig). Boksignering. Flera av huvudpersonerna medverkar. Boken säljs till kampanjpris.

Efter jul- och nyårshelgerna är det inte omöjligt att det blir en boksignering i Uppsala. Och kanske på ännu fler ställen, vad vet jag ;)

Författaren Ramona Fransson har lagt ut några av de dokument som omkullvälter påståendet om att Gömda skulle vara en sann berättelse (och det är nog inte omöjligt att hon lägger ut fler).

Om du inte redan har beställt boken, och inte kan komma till något av ovanstående boksläpp, så tycker jag att du skall göra en beställning här.

Update: Bestsellern går i tusen bitar sammanfattar Lotta Wendel i Helsingborgs Dagblad.

Läs även andra bloggares åsikter om ,
Jag har tidigare skrivit om Mia – Sanningen om Gömda här.

Ett tips

Bloggat den | December 6, 2008 klockan 8:18 pm | 2 Kommentarer

Om du missade att lyssna på Medierna i förmiddags, så kan du lyssna via webbradion. Inslaget om Monica Antonssons bok Mia – Sanningen om Gömda ligger i början av programmet.

Liza Marklunds tron är på väg att murkna

Bloggat den | December 4, 2008 klockan 7:54 pm | 9 Kommentarer

Jag har inte läst Liza Marklunds Gömda, men jag har lyssnat på den som talbok. Innan Lia Boysens uppläsning börjar bjuds man som lyssnare på några ord från och av författaren;
Det här är en sann historia. En dokumentär roman. Den handlar om en utav de vanligaste och smartaste tjejer jag har träffat – Maria Eriksson heter hon. Tvåbarnsmor, radhusägare och banktjänsteman. [...]

När Gömda släpptes första gången blev den inte speciellt uppmärksammad, men när den släpptes för andra gången gick det bättre. Boken blev en stor succé, och debatten gick hög. Det var helt ofattbart att det som hänt “Mia” kunnat hända i Sverige.

Det är bara ett problem med boken (utöver att den inte är något litterärt mästerverk); Denna “sanna historia” är ingenting annat än rent och skärt hittepå.

Om “Mia” är en av de smartaste tjejer Marklund har träffat, så tror jag att det säger en hel del om övriga människor hon har träffat.  Jag har sett och hört “Mia” i några TV-framträdanden, och kan inte säga annat än att hon gör ett lätt imbecillt intryck.

Beskrivningen av “Mia” som tvåbarnsmor, radhusägare och banktjänsteman är inte med sanningen överensstämmande.
I boken påstås hon ha gått ut skolan med 4.8 i snittbetyg. Den sanna siffran är 2.7.
Dessa avvikelser från fakta kanske inte skulle spela någon större roll, om det inte vore för att de utgör hörnpelare i boken.

Visst är det så att man, för att skydda identiteten på inblandade människor, måste ändra detaljer ibland. Det gör jag ju själv dagligen i mitt skrivande (ingen jämförelse i övrigt, tack!); Herr Svensson får bli Fru Larsson, en torsdag får bli en tisdag, höger får bli vänster, en Volvo får bli en SAAB osv. Men det är, vill jag påstå, “obetydliga” förändringar. Det är förändringar som inte ändrar innebörden av det berättade.
Det är dock inte den typen av ändringar Marklund har ägnat sig åt i Gömda. Långt därifrån.

När boken skrevs var hon trebarnsmor, men hon valde att förneka sin förstfödde; Sonen Michael (som nu är vuxen och träder fram i samband med Monica Antonssons bok Mia – Sanningen om Gömda, jag kommer att återkomma till den boken så snart den har släppts).
Michael och andra anhöriga har under alla år tvingats leva med de lögner Marklund och “Mia” spred som sanningar. En annan person som lidit omänskligt mycket är “mannen med de svarta ögonen” – eller Osama som han heter i verkligheten.

“Mias” påstående i TV4s Nyhetsmorgon (augusti 2008) om att Osama skickar hotbrev till henne, hennes syskon, hennes föräldrar och sonen Michael är bara ännu en lögn. Sanningen är att Osama och Michael har en god relation till varandra.
“Mias” pappa har dessutom vittnat till “Mias” nackdel i en tingsrättsförhandling!

I ovanstående TV-program påstod “Mia” att Osamas senare flickvän och barn nu även de lever med skyddad identitet, till följd av att Osama skulle ha hotat dem. Även detta är en kränkande lögn från “Mias” sida, och den fick nämnda (numera fd) flickvän att gå ut på nätet för att dementera “Mias” lögn. (sign attol72)

“Mia” har aldrig ägt något radhus (men hyrt ett) eller arbetat på någon bank (men det har hennes syster gjort). Hennes försörjning bestod sedan början av 80-talet av socialbidrag (förutom när hon under ett par månader arbetade på en lunchrestaurang).

Första delen av Gömda handlar uteslutande om vilken godhjärtad och osjälvisk människa “Mia” är. Ja, sanningen att säga så framstår Heliga Birgitta nästan som lite solkig i jämförelse. Jag funderade mycket på varför hon framställdes så, men förstod senare i boken att det rimligen måste vara i hopp om att slippa bli kallad rasist. Boken är nämligen väldigt rasistisk mellan raderna.

I resten av boken ställs det utom allt rimligt tvivel – om vi skall ta Marklunds ord om att boken är sann, för en sanning – att “Mia” är dum i precis hela huvudet.
Det bästa exemplet på det är nog när dottern Sara (Emma i boken) påstås ha blivit så sjuk att hon föll in i total apati och slutade äta. “Mia” tog henne inte till någon läkare, eftersom en psykolog påstås ha “förbjudit” det.
Om mina barn blev betydligt mindre allvarligt sjuka än så, så skulle jag skita högaktningsfullt i ett sådant “förbud”. Men “Mia” har med egna ord (om vi låtsas att Gömda är en sann berättelse) visat att hon är skolexemplet på en urdålig förälder!

Med tanke på att Marklund gjorde anspråk på att berätta sanningen, så måste jag säga att hon glömde att berätta en “liten detalj”. Nämligen att bokens “Anders från Norrland” (i verkligheten Luis från Chile) dömdes till ett års fängelse efter att han hade försökt döda Osama genom att köra över honom.
Osama däremot, han påstås ha suttit i fängelse flera gånger. Sanningen är att han satt i häkte en månad.

I boken berättas om ett till tillfälle då Osama skulle ha våldtagit “Mia”, och försökt döda henne. Det är en fruktansvärd historia som berättas.
Om man sedan läser det läkarintyg som skrevs efter denna händelse, så tornar en helt annan bild upp. Där kan man läsa;
Av tillgängliga sjukhushandlingar förda å vårdcentralen i Oxelösund framgår att hon i gott allmäntillstånd inkommit kl 10.35 onsdagen den 11 nov 1987 till vårdcentralen.
Vid undersökningen noterades ingen svullnad av mjukvävnaden motsvarande halsen. Ej heller noterades missfärgning.
Läkaren kunde dock konstatera ett par till halsens högra del lokaliserade minimala blåmärkesförändringar.
Läkaren skriver vidare att det våld som eventuellt övats mot hennes hals är att betrakta såsom tämligen måttligt
och
det går inte att påstå att hon till följd av det mot halsen övade, eventuella våldet varit försatt i en livshotande situation.
Inte ett ord om några spår efter någon våldtäkt eller något mordförsök. Inte heller de i boken påstått brutna revbenen noteras.
Genom dessa lögner öppnar “Mia” och Marklund dörren för vidare tvivel. När nu denna del i den “sanna berättelsen” är påhittad, hur mycket mer är det då som är påhittat?
Varför skall vi ens tro att det var Osama som orsakade “Mia” dessa minimala blåmärkesförändringar. Om det nu ens var någon människa som gjorde det, så kan det ju lika gärna ha varit “Anders” (dvs Luis). Det har ju framkommit i senare böcker att han skall ha misshandlat “Mia”. Detta omnämns inte med ett ord i Gömda.

Hur var det då med det där dödshotet som “Mia” påstås ha levt under, och som sägs vara anledningen till att hon och familjen tvingades gå under jorden?
Det finns inte belagt hos varken polisen eller socialtjänsten att “Mia” skulle vara hotad. Tvärtom, så har Tingsrätten konstaterat att “Mias” historier är överdrivna.
Däremot låg tydligen Luis pyrt till efter att han hade försökt döda Osama, och det är den enda rimliga förklaringen till att familjen gick under jorden.

Jag förstår att misshandlade kvinnor inte alltid vågar anmäla våldsmannen, så om Gömda hade varit sann hade jag kunnat “förstå” att “Mia” inte gjorde några anmälningar. Vad jag dock inte kan förstå är att hon struntade i att anmäla när hennes barn påstås ha blivit mordhotat!
Såvida hon inte aspirerarde på titeln som Världens Sämsta Förälder.
I Gömda påstås att Osama vid upprepade tillfällen dessutom hotade att mörda personalen på dagis (och även personal inom socialtjänsten, om jag inte minns fel). Detta är hot mot tjänsteman (vilket samhället inte ser på med blida ögon), och det är inte rimligt att tro att dagispersonalen gång efter annan inte skulle ha polisanmält dessa hot.
Några sådana anmälningar verkar dock inte finnas, så även detta måste rimligen betraktas som rent falsarium från “Mias” och Marklunds sida.

Gömda skulle kunnat vara ett bra inlägg i den viktiga debatten om kvinnomisshandel – om den inte påstods vara sann.
Nu är den bara ett hopkok av lögner, och har varit till stor skada för falskt anklagade och utpekade människor.

Monica Antonsson är journalist. Hon träffade “Mia” på ett tidigt stadie, och likt alla andra gick hon på lögnerna i Gömda. Samtidigt som hon kände att “något inte stämde”.
För ett par år sedan kontaktade Levi (“Mias” första man, och pappa till den förnekade sonen Michael) Monica, och uttryckte att det nu måste bli ett slut på alla de lögner som fått stå oemotsagda alla år.
Monica började gräva i historien, och det var en skrämmande verklighet som tornade upp. På punkt efter punkt kunde det bevisas (genom dokument osv) att den “sanna historien” Gömda inte är något annat än ett hopkok av fantasier.

Antonssons bok Mia – Sanningen om Gömda som släpps om drygt en vecka har redan skapat stort intresse.
Marklund har valt att ligga ganska lågt, om man bortser från att hon har skickat en advokat för att försöka få ta del av Antonssons manus, redan innan boken gick i tryck. Säga vad man vill, men nog är det ett innovativt agerande.

Att Marklund har fått kalla fötter bevisas väl av att hon nu plötsligt påstår att Gömda inte är en sann berättelse om en kvinna, utan sammanslagna berättelser från olika kvinnor.
Intressant.
Detta nya påstående blir problematiskt, med tanke på att hon tidigare har hävdat att det är “Mias” liv det berättas om. Och det blir ju inte mindre pinsamt när man betänker att “Mia” genom alla år framträtt i medier och berättat om alla detaljer i boken, som om de vore hennes egna.
Riktigt komiskt blir det faktiskt när Marklunds talesman påstår att Antonssons bok skulle vara en partinlaga i en infekterad tvist kring vårdnadshavare. Om det hade funnits någon sanning i det påståendet, så hade vi varit en sensation på spåren. Michael är nämligen 25 år idag, och det måste vara världshistoriens första vårdnadstvist om en vuxen man.

Antonssons bok har redan fått uppmärksamhet i tidningar, och förhoppningsvis blir det mer efter att den har släppts. Här följer ett axplock;
Är Liza Marklunds böcker total bluff skriver DalaDemokraten.
Piteå-Tidningen skriver om Liza Marklunds förlorade heder? och Liza Marklunds “Gömda” – en bluff?
I Nyheter24 kan man läsa om Liza Marklunds boklögner
Hon avslöjar Liza Marklund skriver Realtid.se. I denna artikel finns dessutom bildbevis för att det inte råder någon osämja mellan Osama, Michael och Levi.
På Sourze skriver Carl Olof Schlyter om Liza Marklunds “sanna” klassiker – osanna! (1 och 2)
Sydsvenskan berättar om Succén som kan vara en bluff
I nr 5-2008 av Filter skriver chefredaktören Mattias Göransson en mycket intressant artikel om den här historien (artikeln finns dock inte på nätet).
Weekendbladet (sid 10) har också skrivit om Antonssons bok.
Läs vad författaren Ramona Fransson skriver om Antonssons kommande bok Mia – Sanningen bakom gömda.
Hon skriver bla
Milt uttryckt kan jag säga att jag aldrig mer i hela mitt liv kommer att, dels köpa en bok skriven av Liza Marklund, dels aldrig stötta en enda organisation mot kvinnovåld, så länge jag vet att Liza Marklund sitter som frontfigur, i deras styrelse eller på något sätt har ett av sina lögnaktiga och hänsynslösa fingrar i smeten.
Jag kan bara lyfta på hatten och instämma med detta.
Bestsellern går i tusen bitar sammanfattar Lotta Wendel i Helsingborgs Dagblad.

Mia – Sanningen om Gömda kan du beställa hos bla Blue Publishing bokförlag och Bokus och Adlibris.

På lördag kommer Medierna (P1 kl. 11:03) att sända ett inslag om detta.

Update: Även andra bloggar har skrivit om detta:
Far Liza Marklund med osanning? skriver Jerry
Mia Sanningen om Gömda skriver Ramona Fransson på Newsmill
Sanningsbärare i tjänst skriver Pip
Mia – Sanningen om Gömda skriver Kramas
Kommande boken “Mia – Sanningen om Gömda” skriver Nomell
Monica Antonssons: Mia – Sanningen om Gömda skriver Muslima Girl
“Mia – Sanningen om Gömda skriver Elish
Sanningen om Gömda (Liza Marklund) skriver Dra på trissor
Liza Marklund, Mia Eriksson och “Gömda” skriver Sara Connemara
Mia – Sanningen om Gömda skriver Camilla
Sanning eller inte? skriver Zeejay
Gåtan Liza Marklund skriver journalisten Ann Helena Rudberg

Andra bloggare om , , , , ,
Intressant?
Min länksamling om Gömda-skandalen

Snälla pappa, nej

Bloggat den | October 1, 2008 klockan 12:04 am | Inga kommentarer än

ISBN: 978-91-7002-639-3
Originaltitel: Please, Daddy, No
Bra Böcker

För någon vecka sedan slängde Jerry till mig en bok som han precis hade läst ut, och nu rekommenderade att jag skulle läsa.
Boken blev liggande i väskan några dagar innan jag tog fram den och började läsa. Och jag sträckläste den.
Ja, åtminstone sträckläste i den mån jag förmådde. Ibland var jag tvungen att lägga den från mig av sorg, melankoli eller bara rent illamående.

Om boken varit en roman hade jag undrat hur sjuk en författarhjärna måste vara för att kunna komponera denna berättelse.
Men det är tyvärr ingen roman. Det är en självbiografi.

Snälla pappa, nej är skriven av engelsmannen Stuart Howarth.
Han är jämnårig med mig, och vi är båda uppvuxna i relativt jämförbara länder. Därmed borde våra förutsättningar vara någorlunda jämförbara. Kan man tycka.

Men Stuart berättar om en tillvaro jag inte kan föreställa mig. Fattigdomen och den sociala utsattheten han beskriver bleknar, i jämförelse med vad hans styvfar (som han trodde var hans biologiske far) utsatte honom för.
Inte bara honom, förresten. Hans systrar fick också uppleva den obeskrivligt grymma tillvaron.

Sexuella övergrepp och tortyr var den lille Stuarts vardag, och han visste ingenting annat. Han hade ingenting att referera till, och kunde därmed inte förstå att detta var fel. Han bara visste att han inte ville.
Och han visste samtidigt att han ville göra allt för att bli älskad av sin pappa.

Hur skall man som litet barn kunna veta att det är sjukt, onormalt, fel och brottsligt av en pappa/vuxen att tvinga sina barn att titta på porrfilm, se på när pappa onanerar, tvingas utöva tidelag, tvingas äta ur hundskålen och dricka urin?
Eller när pappa kommer och kryper ned i sängen och gör otäcka saker som gör ont.
Och mycket, mycket annat.
Hur skall ett litet barn någonsin kunna förstå att det är fel (även om man med hela sitt väsen känner att det inte är rätt), när det enda man vill är att bli sedd och älskad av sin pappa. Vara pappa till lags. Vilja att pappa skall vara på bra humör. Allt för att inte få stryk.

Jag blir helt förtvivlad när han berättar att han i femårsåldern började krama en kall husvägg av sten, då det var den enda tröst han kunde finna.

Snälla pappa, nej är en välskriven berättelse av en uppenbart intelligent, socialt kompetent och intellektuell människa.
Hans berättelse är oerhört viktig för oss alla (åtminstone oss som gör anspråk på att ta ansvar för barnen) att ta till oss.
Det hugger värre än knivar, men vi måste läsa.

Läsupplevelsen blev oerhört absurd när Herr Fiffig ställde sig bredvid mig och skrattade. Jag låg i soffan med boken, och kunde inte förstå vad han skrattade åt.
- Snälla pappa, Nej förklarade han, och pekade på bokens framsida.
- Euh..?? undrade jag.
- Jamen det låter ju precis som när jag tjatar om att få köpa godis när det inte är lördag. Jag säger “Snälla pappa” och han svarar “Nej”.
Jag inser att jag inte förstår hur lycklig jag är, då mina barn gör den associationen.

Även teddybjörnar och frottékatter kan vara väldigt upptagna

Bloggat den | August 11, 2008 klockan 5:23 pm | 1 Kommentar

Prinsessan hade brett ut ett stort badlakan i hallen, och på badlakanet hade hon placerat ett flertal av sina mindre gosedjur i en ring. I mitten av ringen stod en liten skål vatten. Efter att ha tvingats hoppa över denna lilla församling hela dagen, bad jag henne plocka bort den.
- Nej, det kan jag inte göra för de sitter där och har ett viktigt möte svarade hon.

Svartenbrandt

Bloggat den | April 25, 2008 klockan 10:30 am | 1 Kommentar

av Lars Ferm
Sellin & Partner Bok och Idé AB
ISBN: 91-7055-121-9

Det här är – oslagbart – den mest ointressanta och intetsägande bok jag någonsin har läst.
Visst, det kan till viss del bero på mina egna förväntningar. Jag trodde att Svartenbrandt/Ferm skulle berätta om sitt kriminella liv, men där hade jag fel.
Han berättar lite om sin vistelse på Säter, men i övrigt svamlar han mest bara om Jung, Gud, Nitze, Hitler, Jesus och jag vet inte allt.

Ferm/Svartenbrandt säger sig vara införstådd med att han är en psykopat. Och det är väl bra om han har den sjukdomsinsikten.
Det är inte ovanligt att psykopater är vältaliga, och Ferm/Svartenbrandt utgör inget undantag på den punkten. Men trots att han håller ett bra språk i boken, så lyckas han inte fånga mitt intresse. Många stycken skummade jag bara igenom, och de sista 20-30 sidorna orkade jag inte ens läsa.

Andra bloggar om: ,

Anhörig

Bloggat den | April 21, 2008 klockan 9:10 am | Inga kommentarer än

ISBN: 91-642-0134-1
Piratförlaget

Vi har alla missbrukare i vår omgivning, med all sannolikhet så har vi alla flera missbrukare i vår omgivning. Många av oss har en missbrukare så nära, att vi räknas som anhörig.
Jag har själv (än så länge) inte varit i den situationen, men det är ändå med stor behållning jag läser Katerina Janouchs bok Anhörig.

Det är en naken och väldigt direkt berättelse om livet som anhörig till en alkoholist och narkoman. Det är en berättelse om hur det är att själv behöva ta allt ansvar för barnen, medan deras pappa är någon annanstans (både fysiskt och mentalt). Det är också berättelsen om en ständig kamp som jag tror att jag själv inte skulle orka.
Men mest av allt uppfattar jag boken som en fantastiskt stark och vacker kärleksförklaring.

Misshandel är alltid lika illa, oavsett om det är en man eller en kvinna som slår. Trots det drar jag på munnen åt berättelsen om hur hon förberedde sig minutiöst för att golva honom med en rak höger. Det är inte slagen som sådana jag ler åt, utan det faktum att hon ville vara snygg och sexig när hon gjorde det.

Jag är övertygad om att Anhörig kan vara ett stort stöd för andra anhöriga, inte minst då jag förstår att “alla” tror att de är ensamma om sin situation.

Andra bloggar om: , , , ,
Intressant?

Ge aldrig upp

Bloggat den | April 15, 2008 klockan 1:16 pm | Inga kommentarer än

ISBN:978-91-85865-00-0
Frank Förlag

Att vi inte lever i något jämställt samhälle är ingen hemlighet. Däremot är det väldigt tabu att ta upp de områden där män är diskriminerade, på dagordningen.

Kvinnor som misshandlas av män är, med all rätt, en ständigt pågående diskussion. Men jag vill se det från ett lite annat perspektiv; att det finns människor som misshandlas av sin partner. Sedan är det av sekundär betydelse om förövaren är man eller kvinna, eller om det är ett heterosexuellt eller homosexuellt förhållande.
Min poäng är att det handlar om en fullständigt oacceptabel situation mellan människor.

Jag förstår att misshandelsoffer ofta belägger sig själva med stor skuld och skam. Att de då, när de har samlat mod och styrka, till slut förmår att anmäla förövaren, bemöts med fniss och höjda ögonbryn, det är ett stort övergrepp från samhällets sida.
Det händer säkert att kvinnor blir bemötta på det förnedrande sättet då de anmäler sina gärningsmän, och jag är fullständigt övertygad om att så gott som alla män som vågar anmäla en misshandlande kvinna blir bemötta på det sättet.

Ge aldrig upp är Michael Alonzos bok till sin son. Det är en berättelse om Michaels och mammans relation, graviditeten och sonens första år i livet. Det är också en naken berättelse om det där tabubelagda; att en man utsätts för kränkningar, misshandel och förnedring av en kvinna. Men framför allt, så är boken en vacker kärleksförklaring från en far till en son.

Ge aldrig upp är ett viktigt inslag i samhällsdebatten, och en nödvändig läsning för att uppnå den jämlikhet vi alla förhoppningsvis eftersträvar.

Andra bloggar om: , , ,
Pappa-barnIntressant?

Den tusende gången

Bloggat den | April 8, 2008 klockan 11:49 am | Inga kommentarer än

av Ulrika Olson och Ann Lytsky, Bokförlaget DN
ISBN: 91-7588-449-6

I Den tusende gången berättar Ulrika (med hjälp av journalisten Ann Lytsky) om alla år av sexuella övergrepp som hennes pappa utsatte henne för. Under flera år förträngde Ulrika övergreppen, och levde ett destruktivt tonårsliv. När minnena började tränga sig på fylldes Ulrika av en ångest som bla tog sig uttryck i missbruk. Hon missbrukade allt; alkohol, droger, pengar, mat, förtroenden och sex.
Utåt sett är Ulrika lyckad; hon är mycket uppskattad på sitt arbete, och jobbar bättre än de flesta andra. Men under ytan gnager ångesten och missbruket.
När Ulrika börjat minnas bestämmer hon sig för att anmäla sin pappa. Vi får följa med genom polisförhör, läkarjournaler, och rättegång. Trots att det har gått flera år sedan det sista övergreppet så döms pappan till 4½ års fängelse. En rättsmedicinsk besiktning och läkarjournaler från Ulrikas barndom och uppväxt, styrker det hon berättar (även om ingen förstod under de år övergreppen pågick).

Jag mådde fysiskt illa från första till sista sidan, och flera gånger trodde jag att jag inte skulle klara av att läsa vidare. Men jag läste vidare av beundran över Ulrikas styrka att kunna berätta om sitt liv. Hon berättar inte bara om övergreppen hennes pappa utsatte henne för, utan också om den självförnedring detta ledde till under tonåren och i vuxen ålder.
Det känns som fel ordval att skriva att boken är bra, eftersom jag helst hade sett att den aldrig hade behövt skrivas. Men det är en oerhört viktig bok.

Behöver jag säga att jag har ställt mig i kö för uppföljaren Ulrikas sista strid (som är under inköp på biblioteket).

Andra bloggar om: , , ,
Intressant?

Dagens bok- och länktips

Bloggat den | February 8, 2008 klockan 8:25 pm | 1 Kommentar

Som förälder månar man ju alltid om sitt barns välmående. För den som ändå känner sig osäker finns en bra handbok i ämnet.

080208b.gif

Hos Cool Stuff kan man se fler exempel ur boken.

Rivet skinn – hela historien

Bloggat den | January 24, 2008 klockan 3:36 pm | 4 Kommentarer

av Niclas Jansson
ISBN: 978-91-85515-28-8
Boken ramlade ned i brevlådan igår, och jag kastade mig genast över den. Det visade sig vara ett misstag – åtminstone i avseendet att allt annat fick ta ett steg tillbaka. Redan på fösta sidan slår Niclas an tonen och fångar mitt intresse, och han lyckas med konststycket att hålla kvar det på en hög nivå genom hela boken.

Vi får ta del av Niclas uppväxt i Motala, där han var ett riktigt busfrö som roade sig med div pojkstreck. Han berättar osentimentalt om sina tonår, där hans brottsliga karriär tog fart.
Berättelsen om olyckan som kostade honom ett öga och sju fingrar berör mig riktigt illa, då min hjärna genast börjar tänka i mammabanor – hur det skulle kännas om något av mina barn råkade ut för något liknande.
Under ganska lång tid var Niclas stark motståndare mot droger, men till slut satt han fast i det också. Han berättar naket om de erfarenheterna, och utelämnar inte självförnedrande detaljer.

Det är nästan fascinerande att en människa som varit kåkfarare och narkoman under så pass lång tid, kan ta sig loss ur det med intellekt och intelligens i behåll. Bokens existens i sig är ett starkt uttryck för Niclas mod och civilkurage, inte minst med tanke på det ogillande hans avståndstagande har väckt hos vissa MC-gäng…
Det är en stark berättelse rakt igenom, och jag hoppas att jag får möjlighet att lyssna till något av Niclas föredrag.

Om jag skall hitta något att anmärka på, så blir det något som får anses vara missar i förlagets korrekturläsning. Det är några språkliga missar, upprepningar och borttappade ord, som en korrekturläsare borde ha rättat till. Samtidigt är berättelsen så stark i sig, att det är lätt att ha överseende med detta.

Bortsett från ett par avbrott, så sträckläste jag bokens 415 sidor. Rivet skinn är helt enkelt en bok man inte lägger ifrån sig.
Jag rekommenderar alla som har ett samhällsintresse att läsa Niclas bok. Det är för övrigt en läsning som borde vara obligatorisk för alla som arbetar inom socialtjänsten, narkomanvården och rättsväsendet.

Andra bloggar om: ,
Jag har tidigare skrivit om Niclas här
Niclas blogg
Rivet skinn – hela historien, Ord & Visor förlag

Underbar och älskad av alla

Bloggat den | August 28, 2007 klockan 9:34 pm | Inga kommentarer än

(och på jobbet går det också jättebra)
Piratförlaget
ISBN: 91-642-0172-4

Isabella Eklöf är i 30-årsåldern och lever ett mediokert singelliv medan vännerna har fullt upp med karriär och barn. Isabella hankar sig fram genom att spela in pinsamma reklamjinglar och turnera runt som Mor Teater bland förorternas skolor.
Men allt det där är ju bara i väntan på det stora genombrottet. Snart, snart är det Isabellas tur att stå i rampljuset. Det känner hon på sig.

Jag hade nog väntat mig en bok som skulle få mig att skratta, men det visade sig att jag på sin höjd skulle dra på smilbanden ett par gånger. Det som väl får anses som bokens grand finale suddar dock bort de leendena snabbt.
Jag lägger ifrån mig boken med en fadd smak i munnen, antagligen beroende på att jag aldrig har förstått mig på hämnd. Ok, att ägna sig åt hämnd i tanken kan nog vara konstruktivt ibland. Men att omvandla det till aktiv handling är något som faller utanför mina begreppsramar. Jag kommer aldrig någonsin kunna förstå mig på det.
Boken har en tunn story, som enl mitt tycke inte ens håller för en novell i en veckotidning.

Sammanfattningsvis får jag väl säga att boken går mig spårlöst förbi. Och nej, jag kommer inte att se filmen.

Andra bloggar om:

Hinsehäxan

Bloggat den | August 6, 2007 klockan 10:39 am | 3 Kommentarer

av Lillemor Östlin
ISBN: 91-85267-27-9
Bokförlaget Lind & Co

Jag har velat läsa Hinsehäxan sedan den kom, dels eftersom jag tycker om att ta del av människors egna berättelser, men också då den handlar om något så “ovanligt” som en kvinna som har varit knarkare och kåkfarare i större delen av sitt liv.
Vid det här laget har jag börjat förlika mig med att böcker av det här slaget lämnar en del litterära kvaliteter att önska. Jag har lärt mig att försöka bortse från de bristerna, och istället ta del av berättelsen.

Jag vet inte vad jag hade för förväntningar på boken, och ändå blir jag besviken. Jag hade fått uppfattningen om att Lillemor Östlin var en intelligent och vältalig kvinna, men det är inte det intryck hon gör på mig genom boken.
Boken innehåller mycket av vad jag skulle beteckna som knarkarjidder, och samtidigt har Lillemor lite här och där petat in “finare” ord som uppenbarligen inte ingår i hennes vardagliga vokabulär. Jag kan inte bestämma mig för om jag skall tycka att det är komiskt eller beklämmande.

Lillemor Östlin är noga med att påpeka att hon inte är något offer, och samtidigt dryper boken av offermentalitet. Att vi alla ibland kan bli ett “offer” för omständigheter är inget märkvärdigt, men i Lillemors fall verkar det vara ett konstant tillstånd.
Gång på gång genom boken frågar jag mig “Varför gjorde du så? Hur kunde du ta det beslutet? Hur kunde du göra det valet?” Som jag ser det, är Lillemor Östlin inte offer för något annat än konsekvenserna av sina egna val.
Ett exempel på val jag inte förstår, är att hon prostituerade sig, för att som småbarnsmamma få ekonomin att gå ihop. I motsvarande situation hade jag själv valt att inte prostituera mig, eftersom jag har barn. Det är bara en av många fundamentala skillnader mellan mig och Lillemor Östlin.
När hon dessutom lämnade sina sovande småbarn hemma för att ge sig ut och jobba (och därefter festa) måste jag fråga mig hur tankarna gick. Från min horisont ser jag ett flertal bättre lösningar; Hon hade kunnat sluta röka, strunta i att lägga pengar på att festa, tjäna pengar genom att sitta barnvakt, flyttat ihop med någon vän för att hålla kostnaderna nere. Ja, det finns helt enkelt en uppsjö av lösningar som är bättre än att ge sig ut på streetan när barnen ligger och sover.

När hon dessutom efter en ljusskygg affär plötsligt står med 10.000:- i handen (vilket var mycket pengar i slutet av 60-talet) och väljer att bränna dem på att ta flyget till Malmö och lyxshoppa medan barnen är på dagis, ja då försvinner all min medkänsla för henne som fattig småbarnsmamma.

Lillemor Östlin har, med förlov sagt, större erfarenhet av det svenska rättsväsendet än vad jag har. Men jag har ändå svårt att ta det för en sanning när hon beskriver hur hon gång på gång blivit oskyldigt dömd. Hon som, enl sina egna beskrivningar, är så rättskaffens och alltid håller sig till sanningen, har tillbringat större delen av de senaste 35 åren i fängelse.
Om man skall tro Lillemor, så krävs inga som helst bevis i narkotikamål. Det räcker med antaganden, påståenden och motsägelsefulla vittnesuppgifter för att man skall bli dömd.
Om det är så att Hinsehäxan är ett sanningsdokument, så får den en polsk riksdag att framstå som rena himmelriket för fru Justitia. Jag tror på intet sätt att vi har ett fullkomligt rättssystem i det här landet, men att det skulle vara så illa som Lillemor Östlin får det att framstå, det kan jag inte tro förrän jag överbevisats om det.

Jag hade gärna velat avstå från att skriva det, men på mig ger Lillemor Östlin intrycket av att vara en självömkande rättshaverist.

Andra bloggar om: ,
Intressant

På liv och död

Bloggat den | August 3, 2007 klockan 10:40 pm | Inga kommentarer än

av Gitte Nilsson och Niklas Bodell
ISBN: 91-8549-904-8

Idag har jag ägnat några timmar åt att läsa På liv och död – Historien om Micke Dubois. Boken är på intet sätt något litterärt mästerverk, utan ger mer intrycket av att vara skriven av en tuggummituggande raggarbrud.
Det förvånar mig en aning att boken är skriven på det sättet, inte minst då en journalist (Niklas Bodell) är medförfattare i boken. Jag uppfattar förresten inte Gitte Nilsson som någon tuggummituggande raggarbrud heller.

Om man bortser från de litterära bristerna, så är det en naken och alldaglig berättelse om Mickes och Gittes liv tillsammans. Det är också ett skrämmande dokument över den katastrofalt dåliga psyksjukvården vi har i det här landet. Det är lätt att förstå Gittes vanmakt när sjukvården inte lyssnade på henne, eller såg i vilken dålig kondition Micke var i.
Det är starkt gjort av Gitte att dela med sig av sina erfarenheter, och jag hoppas att boken kan utgöra ett bidrag till en bättre psykvård.

Andra bloggar om: , , ,

Iskallt våld

Bloggat den | March 22, 2006 klockan 9:54 am | Inga kommentarer än

av Ulf Broberg och Peter Lundström
ISBN 91-975361-7-2, Kalla Kulor förlag

Jag är ingen större fantast av romaner, och läser dem mest i undantagsfall. Ett undantag är kriminalromaner, som jag mer än gärna läser. Om miljön dessutom är min hemstad, då är boken ett måste.
Jag älskar litterära miljöbeskrivningar, och när de dessutom tilldrar sig platser jag känner lika bra som min egen ficka, då är det en ren fröjd att läsa.

Det som till en början ser ut att vara en våldsam singelolycka utanför Uppsala under nyårsnatten, visar sig snart vara något mycket mer.
En kidnappad, och sedan mördad justitieminister, ohederliga poliser och ett tåg apterat med sprängladdningar tvingar till slut regeringen att släppa Mijailo Mijailovic. Inblickar i triviala utryckningar blandas med våldsamma scener.
Det var inte helt bekvämt att befinna sig på ett tåg som passerade Arlanda, bara några dagar efter att jag hade läst boken…

Iskallt våld är första boken i en trilogi, och följs av Ondskans väg (utgiven feb. -06) och Rättarens tid (ges ut under hösten -06).
Även om berättelsen i Iskallt våld ges ett avslut, så hålls dörren öppen för en fortsatt händelseutveckling i de efterföljande böckerna.

Iskallt våld är en lättuggad kriminalroman, skriven av journalisten Ulf Broberg och kriminalkommissarien Peter Lundström. Språket är rakt och lättsamt, även om det ibland fylls av onödigt många polisiära fackuttryck.
Som i alla böcker så blir läsaren upplyst om att karaktärerna är fiktiva, men jag har från initierad källa fått information om att så inte alltid är fallet här. Tom jag, som den hederliga medborgare jag är, kan identifiera några av de lokala karaktärerna.

Författarna blandar sin fiktiva berättelse med reella händelser som läsaren kan relatera till, och man drar sig inte från att göra tydliga politiska ställningstaganden mellan raderna. Jag kan inte påstå att det stör mig, men det kan ju bero på att det är ställningstaganden som ligger i paritet med mina egna.

Iskallt och stenhårt, av Rick Flinga

Bloggat den | September 22, 2005 klockan 11:14 pm | 1 Kommentar

Iskallt och stenhårt är Rickard Flingas självbiografiska berättelse om sina 20 år i olika Texasfängelser. Han dömdes 1981 till 45 års fängelse, efter att ha gjort vad alla föräldrar skulle vara beredda att göra (åtminstone i sina primitiva, spontana reaktioner).
Han hade skjutit – mördat – den man som förgripit sig på hans då sjuåriga dotter.

Flinga föddes i Buenos Aires 1951, och vid knappt ett års ålder flyttade familjen till Los Angeles. Flingas föräldrar var svenska, och därmed blev han själv svensk medborgare vid födseln.

Flinga har lyckats med konststycket att ge en mycket naken beskrivning av fängelsetillvaron, och samtidigt behålla en beundransvärd integritet i sitt berättande.
Något som slår mig flera gånger under läsningen är att han inte någon gång uttrycker ånger över den handling som placerade honom i fängelset.
Det är alltid, alltid, alltid fel att döda en annan människa. Samtidigt kan jag inte gå ed på att jag inte skulle handlat som Flinga i motsvarande situation.
Min uppfattning är att Flinga inte ångrar sitt handlande – även om priset han fick betala var omänskligt stort – och han har min fulla respekt i det.

Boken lämnar mig med en hel del nyfikna frågor, vilka jag hoppas att Flinga i sin (hos mig förväntade) fortsatta författarkarriär kommer att besvara.

Bokens kapitel pendlar mellan Flingas uppväxt i Los Angeles och den hårda verkligheten i Texas fängelser. Djungelns lag råder innanför murarna, och man har bara sig själv att lita till. Svenska fängelser är som Gröna Lund i jämförelse sa Flinga vid en föreläsning jag var på härom kvällen, och det är nog tyvärr sant.
I slutet av boken redovisas också den skrämmande okunnighet som svenska UD besitter gällande det Amerikanska rättssystemet. Man har (eller i alla fall hade) inte ens de basala kunskaperna om till vilken myndighet man ska skicka en ansökan om att få en fånge överförd till Sverige.

När Flinga slutligen frigavs år 2000 utvisades han till Sverige, eftersom han är svensk medborgare. Vid 50 års ålder kom han alltså till ett land han aldrig tidigare hade varit i, och vars språk han bara hade fragmentariska kunskaper i.
I förberedelserna inför sitt nya liv hade Flinga bett UD om råd om vad han rent praktiskt skulle ta sig till när han kom till Sverige. Det enda tips de hade att komma med var att han ju kunde vända sig till socialtjänsten.
Vid ankomsten till Arlanda väntade ingen enda representant för det svenska samhället. Flinga var hänvisad till sitt öde, men hade lyckligtvis tidigare knutit kontakt med människor som välkomnade honom.

Manuset till boken är skrivet på engelska, och har sedan översatts till svenska av Margareta Eklöf. Tyvärr lämnar översättningen en del att önska i vissa stycken. Som läsare förstår jag (tror mig i alla fall förstå) hur orden ursprungligen varit formulerade på engelska, och upplever översättningen som mycket bristfällig. Att några slarvfel dessutom lyckats ta sig genom korrekturen känns både onödigt och trist.

Jag tror att boken skulle ha vunnit mycket på att vara skriven på den svengelska Flinga faktiskt pratar (även om jag samtidigt naturligtvis inser det orealistiska i att något bokförlag skulle ge ut en bok som var skriven på det sättet).

Boken är dedicerad till Annika Östberg, och intäkterna går till arbetet för att få henne överförd till ett svenskt fängelse. Bara det är en stor anledning att köpa den (som om boken i sig inte vore det!).

Iskallt och stenhårt är en bok jag varmt kan rekommendera. Den är en sidvändare som författaren själv uttryckte det.

Ricks hemsida hittar du här.

« go back
  • frenemies

  • Kontakt

    Mail:
    thebitch@thewitch.se
    Mail (om det gäller Waldorfsekten):
    waldorf@thewitch.se
    Msn:
    yellowwitch@gmail.com
    Skype:
    thewitchsweden

    Och så finns jag på;
    Twitter
    Facebook
    Gowalla
    Runkeeper

    Åse TheWitch


  • formspring.me

  • På tapeten

  • Att kommentera

  • Annonser

  • Knappar

    Bloggtoppen.se Blogglista.se
    Personligt bloggar     Top Personligt bloggar Blogvertiser Creeper MediaCreeper
    RSS/Ping

  • Fnulare

    Vaddå Fnul?

  • RSS Creeper (media)

    • thewitch.se May 15, 2012
      Hit at MediaCreeper from Aftonbladet AB […]
      CreeperFramework/0.1; rv:20110425
    • thewitch.se May 15, 2012
      Hit at MediaCreeper from Aftonbladet AB […]
      CreeperFramework/0.1; rv:20110425
    • thewitch.se May 15, 2012
      Hit at MediaCreeper from Aftonbladet AB […]
      CreeperFramework/0.1; rv:20110425
    • thewitch.se May 15, 2012
      Hit at MediaCreeper from Aftonbladet AB […]
      CreeperFramework/0.1; rv:20110425
    • thewitch.se May 12, 2012
      Hit at MediaCreeper from Aftonbladet AB […]
      CreeperFramework/0.1; rv:20110425
    • thewitch.se May 12, 2012
      Hit at MediaCreeper from Aftonbladet AB […]
      CreeperFramework/0.1; rv:20110425
    • thewitch.se May 12, 2012
      Hit at MediaCreeper from Aftonbladet AB […]
      CreeperFramework/0.1; rv:20110425
    • thewitch.se May 12, 2012
      Hit at MediaCreeper from Lokaltidningen Mitt i Stockholm […]
      CreeperFramework/0.1; rv:20110425
    • thewitch.se May 12, 2012
      Hit at MediaCreeper from Lokaltidningen Mitt i Stockholm […]
      CreeperFramework/0.1; rv:20110425
    • thewitch.se May 11, 2012
      Hit at MediaCreeper from Sveriges Radio AB […]
      CreeperFramework/0.1; rv:20110425

  • RSS Creeper


    • Hmmmm...