Dåligt samvete

Bloggat den | February 21, 2012 klockan 11:09 am | 1 Kommentar

Härom dagen kom jag att tänka på det här med nattvandring, och fick jättedåligt samvete. Visst fanns det fullt legitima skäl till att jag slutade med det, men samvetet svider ändå. Det gav mig så fantastiskt mycket att nattvandra, och jag kan inte riktigt rättfärdiga inför mig själv att jag inte gör det längre.
Nattvandrare behövs verkligen, och det är så svårt att få människor att engagera sig. Då känns det inte helt ok att ha hoppat av, när man faktiskt har känt ett så starkt engagemang i det. Men det blir inte alltid som man har tänkt sig.

Tidigare har jag lett barn- och ungdomsgrupper inom nykterhets- och scoutrörelsen, men inte heller det gör jag längre. Ok att man måste omdisponera sin tid när man blir förälder, men jag vill ju hinna med att göra något för andra barn och ungdomar också.

Jag har tidigare berättat om Tant och Farbror Pensionär, som bor här i grannskapet. Deras ålder börjar ta ut sin rätt och de har gått igenom svåra sjukdomar, men humöret är det inget fel på.
Jag brukar titta in till dem med ojämna mellanrum, bara för att se hur det är med dem eller kolla om de behöver hjälp med något. Nu är det ett tag sedan jag var inne hos dem, men jag har träffat dem ute.
I morse stannade en ambulans utanför porten. Det kan naturligtvis vara någon annan granne som behövde hjälp, men oddsen säger tyvärr att det var Tant och Farbror. Jag fick genast dåligt samvete för att jag inte tittat till dem på ett tag, och min spontana impuls var att springa in till dem. Jag hejdade mig såklart, eftersom jag insåg att de just nu ändå var i trygga händer. Dessutom ville jag inte riskera att framstå som nyfiken. Jag har åkt väldigt mycket ambulans i mitt liv (relaterat till min skoliosoperation), och jag vet hur fruktansvärt jobbigt det är med nyfikna blickar.

Kommentarer: