Stolt och tacksam

Bloggat den | February 6, 2012 klockan 1:18 pm | 2 Kommentarer

Jag slutar inte fascineras av Mr Ts studieframgångar och motivation. Han höjer sina betyg för varje termin som går, och jag är alldeles sprickfärdig av stolthet.
Det är inte ovanligt att han tar hem böcker för att plugga lite, även om han inte har läxa. Och det har nog inte gått en helg utan att han har med sig en bunt böcker hem. Han tar verkligen ansvar för sitt lärande och sin utbildning
Hans prestationer blir ju inte mindre imponerande om man betänker att han inte började skolan förrän i fjärde klass.

Nu är det dags för gymnaiseval, och Mr T är mycket engagerad i det. Han har varit på det klara ganska länge med vilken utbildning han skall söka, så det har inte varit något huvudbry. Men han har haft lite funderingar, vi har varit på öppet hus på skolan osv.
I dag loggade jag in på den sida där man skall göra gymnasievalet, och upptäckte lite konstigheter. Därför ringde jag till kommunens SYV för att få veta vad som gäller. Det visade sig att det var fel på sidan (det är bl.a. inte alla utbildningar som är inlagda, så man kan inte söka till dem!). SYVen visste inte om det, så han tackade för att jag uppmärksammade honom på det.

Jag passade på att fråga om det där med antagningspoäng, eftersom det inte riktigt ser ut som det gjorde “på min tid”. Det visade sig att Mr Ts nuvarande betyg med mycket god marginal räcker till för den högskoleförberedande utbildning han har bestämt sig för (och ändå kämpar han som en tok för att höja betygen ytterligare).

Det är inte svårt att vara en stolt morsa.

Samtidigt inser jag att det inte är någon “självklarhet” att ens barn pluggar och tar ansvar. För bara ett par veckor sedan fick jag veta att sonen till ett gammalt ex och sonen till en gammal kompis (båda i Mr Ts ålder) har hamnat riktigt på sniskan. Den ene har bl.a. ägnat sig åt narkotikaförsäljning på sin högstadieskola (!) och är även dömd för olika våldsbrott. Den andre tycks ha en förkärlek för att (tillsammans med sina kompisar) sparka ned folk och sparka dem i huvudet.
Jag blev verkligen chockad när jag fick veta detta. Inte för att jag har umgåtts med deras föräldrar (mitt gamla ex och min gamla kompis) på många år, men det känns ändå sorgligt. Jag kan inte förstå hur man kan bli så empatilös som man rimligen måste vara för att göra sådant som dessa grabbar har på sitt samvete. Det handlar för tusan om små tonårsgrabbar!

Jag är så ödmjukt tacksam över att Mr T är en trygg och ansvarstagande plugghäst, som inte har något som helst intresse för att springa ute på kvällarna.

Kommentarer: