Koffeinfritt

Bloggat den | March 31, 2011 klockan 12:57 pm | 3 Kommentarer

Det slog mig just att jag har slutat dricka kaffe!
Jag har inte riktigt märkt det själv, men när min blick föll på kaffebryggaren nyss, så slog det mig; Jag minns inte ens när jag satte på kaffe senast.
Jag har blivit koffeinfri, och det efter att ha druckit runt 15-20 koppar/dag de senaste 25 åren.

Nästan som ett fyrverkeri framåt kvällskvisten

Bloggat den | March 30, 2011 klockan 10:25 pm | 3 Kommentarer

Igår när jag tog en bit papper ur torky-hållaren kunde jag konstatera att det var sista pappersbiten på rullen. Ok, jag måste sätta i en ny rulle, tänkte jag. Sedan fortsatte jag med något helt annat och glömde bort torky-rullen.
En stund senare skulle AG ta en bit papper. Men det var slut, så han tog en bit toapapper istället och tänkte att Jag måste sätta i en ny torky-rulle. Sedan fortsatte han med något helt annat, och glömde helt bort att sätta i rullen.

Idag tog jag mig i kragen och bestämde mig för att sätta i en ny rulle. Jag öppnade städskåpet (där pappersrullar förvaras), men ingen rulle stod att finna. Jag visste ju att det skulle finnas en rulle kvar, så jag letade och letade.
Ingen torky-rulle så långt ögat nådde.
Jag suckade och letade vidare, men rullen fanns ingenstans.
Min blick föll på torky-hållaren, och jag tyckte mig se en bit papper sticka ut… Jag gick fram och drog i den, och fick ut hur mycket papper som helst. Jag kollade rullen, och den var full.
Ett mysterium.
Jag hade inte bytt rulle, och AG hade inte heller bytt. Eller hade någon av oss bytt, och sedan tappat minnet?

Jag var tvungen att kolla med barnen, och jodå; Det var Prinsessan som hade sett att papperet var slut, och därför hade hon satt i en ny rulle! Häpp!
Söta ÄlsklingsPrinsessan!

PANG!!! sa det nyss här, och så slocknade halva vardagsrummet. Det var den Ledberg som är monterad i vardagsrumsfönstret som exploderade, och proppen gick. Jag lättade säkert ett par decimeter av smällen.
Det blir väl till att åka till IKEA imorgon, för att reklamera ljusslingan. Jag hoppas att det var en engångsföreteelse, för här finns Ledberg monterad lite varstans i lägenheten.

Kilona fortsätter rasa. Jag har förlorat c:a 15 kg på knappt en månad.
Inte kul.

Lördagsmys

Bloggat den | March 27, 2011 klockan 12:13 am | Inga kommentarer än

Efter en vårpromenad i det porlande vädret blev det senare dags för lördagsmys!

Vi dukade fram räkor, grönsaker med dip, bröd, snacks, läsk mm, och så tittade vi på Körslaget.
Mr T hade en kompis här, som väntade inne i hans rum. När vi skulle hugga in, och Körslaget började, frågade han;
- Mamma, skall jag be Danne att han går hem?
Jag blev såväl förvånad som glad över frågan.
Det är inte ovanligt att Mr T har kompisar här när vi skall äta. Ibland äter de med oss, och ibland väntar de inne i hans rum.  Att Mr T nu spontant undrade om han skulle skicka hem kompisen var lite ovanligt. Men eftersom svaret låg i hans fråga, så sa jag att han kunde be kompisen gå hem.

Sedan hade vi en riktig myskväll tillsammans.
Att Mr T faktiskt prioriterar att umgås med familjen, framför att umgås med kompisar, är ingenting jag kan förvänta mig.
Det är bara en fantastisk bonus i livet. Och det är bara att suga i sig, för det lär inte hända alltför ofta.

En svår nöt att knäcka

Bloggat den | March 26, 2011 klockan 11:30 am | 2 Kommentarer

- Mamma, kan du den här gåtan; Den är rak, och rund på toppen, den är rödrosa och det är knottror på den. Och ibland är den äcklig.
- Ehh… nejdu, den gåtan kan jag inte…
- Jomen det är ju jätteenkelt! Gissa!
- Ehh… nej, jag kan inte gissa.
- Man har den i munnen.
- Vaa!? Vad är det för något!?
- Äh, det är ju tungan, ju. Det var väl inte så svårt!

Jag tappade brallorna…

Bloggat den | March 25, 2011 klockan 7:40 pm | Inga kommentarer än

Jag hämtade Prinsessan på fritids, för att ta en sväng på stan med henne. Bussen stod inne vid ändhållplatsen, så vi fick bråttom. Prinsessan sprang före, och jag sprang så gott jag kunde (vilket inte är så speciellt snabbt efter operationen).
Halvvägs framme vid bussen så tappade jag brallorna!
Jo, det är sant.
Ja, de ramlade ju inte ned till anklarna, men de hasade ned från höfterna/rumpan.
Det var ett par byxor som vanligtvis har suttit ganska tight, och nu hade jag dessutom långkallingar under.
Jag vågar fasen inte väga mig längre.

Så här såg det ut i en sopkontainer som jag passerade idag. Hur skall man tolka det?

Jag vill höja ett varningens finger…

Bloggat den | March 25, 2011 klockan 12:23 am | Inga kommentarer än

Dels till alla män;
Köp aldrig sex! Om ni ändå får för er att göra det, så kommer ni att åka fast.
Alla män som åker fast gör det uppenbarligen (enl. deras egen utsago) vid första sexköpet.

Och dels till alla kändisar;
Använd aldrig narkotika! Om ni ändå får för er att göra det, så kommer ni att åka fast.
Alla kändisar som åker fast gör det uppenbarligen (enl. deras egen utsago) vid första tillfället de använder narkotika.

Mumsig kvällsfika

Bloggat den | March 23, 2011 klockan 10:50 pm | Inga kommentarer än

Både igår och idag har jag gått och funderat på att baka någonting så att vi skulle kunna ha en mysig kvällsfika, men det har inte blivit av.
Nåja, vi är inte så “fikiga” av oss i vår familj, och jag tänkte att jag kunde fixa något till det kommande obligatoriska fredagsmyset istället.

Ikväll knackade det på dörren. Utanför stod Hunden och hans matte, och hon hade en rykande färsk kaka i sin hand!
Hon hade alltså ställt sig och bakat en kaka till mig! Åh, vad hon är gullig!
Jag blev alldeles gråtfärdig över hennes fina gest, men lyckades hålla tårarna tillbaka.
Hon är bra hon, Hundens matte.

Pluras kök väcker minnen

Bloggat den | March 22, 2011 klockan 10:44 pm | 3 Kommentarer

Jag tittar på Pluras kök, och finner mig plötsligt sitta och skratta. Det är när Plura, Fredrik Wikingsson och Carla sjunger Pärleporten, samtidigt som Leif GW Persson gör entré.
Det är inte framträdandet i sig som får mig att skratta, utan att det påminner mig om när Herr Fiffig var bebis.

Den lille herren hade nämligen en favoritsysselsättning när vi åkte bil; Att vråla som en stucken gris!
Vi försökte verkligen med allt, innan vi lyckades komma på vad som fick honom att tystna;
Det var bara för resten av familjen att stämma upp, och sjunga Pärleporten för allt vad halsarna höll. Den lille gossen tystnade, och satt som ett tänt ljus i bilbarnstolen.
Som tur var, så visade det sig att det fanns ytterligare en melodi som fungerade (så vi kunde variera oss lite). Det var om vi satte igång och nynnade introt till Jönssonligan.

Naglar, möten och mediciner

Bloggat den | March 21, 2011 klockan 11:13 pm | 1 Kommentar

- Men gud vilka snygga naglar du har, sa hon. Var har du gjort dem?
- Ehh… tack. Va..? Jag har målat dem alldeles själv.
- Jaha, jag trodde att det var gjort hos en nagelskulptris. Är det inte lösnaglar?
- Nej, det är mina egna.
- Jättesnygga!
- Tack!

Idag har jag avverkat tre möten, nästan på löpande band.
Det första mötet var det jag var mest pirrig inför, och det gick hur bra som helst! Jag gick därifrån med mycket lättade steg, och en varm känsla som spred sig i kroppen.

Jag var inne en sväng på apoteket och ruinerade mig. Hoppas verkligen att det blir stopp på viktraset nu.
Apotekaren var en riktigt pratglad typ, som tjattrade på om både medicinerna och deras positiva effekter och egenskaper. Jag fick nästan intrycket av att hon hade gått igenom samma helvete själv, och hon såg ju smått trind ut, så det kanske finns hopp om överlevnad även för mig.

Ännu mer vår :)

Bloggat den | March 20, 2011 klockan 11:13 pm | Inga kommentarer än

Det fina vårvädret fortsatte idag, så det blev en promenad. Även om det blåste lite kallt, så var det riktigt skönt.
Nu kan man verkligen se från timme till timme hur snön töar bort. Men det lär väl ta ett tag innan allt är borta.

Annars har det mest varit en ganska slapp dag idag.
Mr T har diskat och pluggat alldeles frivilligt. Jag blir verkligen stolt som en tupp när han tar hem skolböcker utan att de har läxa, bara för att han själv tycker att han behöver plugga lite.
Jag lyckades boka en tvättid imorgon, och Herr Fiffig hjälpte mig att sortera tvätten.
Prinsessan hjälpte till med att fixa middagen, som bestod av helstekt fläskfilé, klyftpotatis, grillad sparris och sallad. Maten blir verkligen godare när barnen hjälper till att tillaga den! Idag var det så gott så att t.o.m. jag fick i mig lite mat.

Om drygt en timme infaller vårdagjämningen!

Från mysdag till myskväll

Bloggat den | March 19, 2011 klockan 6:24 pm | Inga kommentarer än

Det här har varit en riktig familjemysdag!
Den började med sovmorgon, och direkt efter frukosten satte vi oss och spelade Bli bogmästare i Uppsala (som jag hittade på Återbruket för 40 spänn härom dagen).
Det är ett monopolliknande spel, men mycket roligare. Och även om det blev lite “monopollångtråkigt” mellan varven, så blev det många roliga timmar med familjen.

Jag blev inte borgmästare en enda gång, och det hela slutade med att jag förlorade!

Mitt på dagen tog vi en paus i spelandet, och tog en gemensam promenad. Det var ett helt fantastiskt vårväder, och det var helt underbart att lyssna på porlet från smältande snö och is.

Nu är det snart dags att ladda upp för myskväll med chips, ostkrokar, grönsaker med dip, läsk och Körslaget.
Det blir till att klä upp sig i finaste gå-bort-kläderna och bänka sig framför TVn, eftersom världens bästa Patrik - min fina brorson - är med.
Jag är så stolt att det är ett under att jag inte har spruckt redan!

Det är lite svårt för en faster att acceptera att den lille brorsonen har vuxit upp och blivit en stilig ung man. För mig är han ju fortfarande den där lille kramgoa, supersöta myskillen.
Han är väl visserligen fortfarande en kramgo, supersöt myskille, men det är svårt att få ihop det med att han är vuxen också.

Känner man att man inte kan vänta tills Körslaget börjar, så kan man lyssna på Patrik här nedan. Det är från en julavslutning när han gick i gymnasiet.
Jag grinar ögonen ur mig varje gång jag tittar på den!

Nu är det dags att fixa tacos!

0,75 dl = 75 g

Bloggat den | March 18, 2011 klockan 9:51 pm | Inga kommentarer än

Efter ett tips från Uffe har jag suttit halva kvällen och skrattat mig igenom en tråd på forumet Familjeliv.

Jag ber mina älskade norska vänner om ursäkt för att jag skrattar så att tårarna rinner, samtidigt som jag också skäms å mina norska vänners vägnar.

Känner du att du har någon timme till godo, så gå in och läs tråden. Det är verkligen värt det!

Den enes bröd…

Bloggat den | March 18, 2011 klockan 8:31 am | Inga kommentarer än

Ja, det var väl ett passande ämne att rapportera om på Nöjesbladet?

Alla människor är inte onda

Bloggat den | March 17, 2011 klockan 10:40 pm | Inga kommentarer än

När jag såg henne komma mot mig på torget kände jag hur det stockade sig i halsen på mig.
Vad skulle jag säga?
Jag ville berätta allt för henne, men kunde inte säga något. Jag kunde inte prata utan att tårarna började tränga fram.
Jag behövde inte prata, sa hon. Och så frågade hon om hon fick ge mig en kram.
- Hör av dig precis när du vill, sa hon. Och om du inte hör av dig, så hör jag av mig. Om du inte vill prata då, så är det bara att du säger det.

Hennes värme nådde mig in i hjärtat. Hon är en väldigt bra människa.
Hon är ett av bevisen på att det faktiskt finns bra människor, trots att livet på sistone har försökt övertyga mig om motsatsen.

Där hallonen växer vilt

Bloggat den | March 16, 2011 klockan 5:37 pm | 4 Kommentarer

Mr T kom hem och fullständigt sprakade av glädje.
Klassen hade varit på Fyrishov och gjort simprov, och han fick MVG på bröstsim, MVG på ryggsim och VG på dykning. Han grymtade lite om att han missade ett par meter på dykningen, men det var ingenting som solkade hans stolthet.  Det var en stolthet som smittade av sig på hans ömma moder
Och inte blev jag mindre stolt när Herr Fiffig kom igår och berättade att han var den enda i klassen som hade haft alla rätt på läxförhöret i engelska. Inte så att jag tycker att det är viktigt att han är bäst i klassen (för det tycker jag inte!), utan för att jag blir så glad över att han är så duktig och har så lätt för att lära. Sedan hade gärna resten av eleverna i klassen också fått ha alla rätt.

Lyssnar på Hansson de Wolfe United. De har släppt en ny platta för första gången på 25 år (eller 16 år, beroende på hur man ser det).
Det är fantastiskt att lyssna. Såväl Lorne de Wolfes röst som soundet är det samma nu som då.
Det känns bra i själen.

Hansson de Wolfe United kommer att ge en konsert på Rival i slutet av månaden. Jag önskar att jag ansåg mig ha råd att åka dit, för det skulle verkligen vara en upplevelse. Jag har velat se dem live de senaste 30 åren.
Men risken är väl att jag har tynat bort innan konserten hinner äga rum. Vikten fortsätter att rasa, och om inget radikalt händer kommer jag väl se ut som en mycket trovärdig Twiggy-kopia om ett par veckor.

Jag typ råkade se en sms-konversation som Prinsessan hade med sin killbästis (eller vad han nu är ) och den gjorde mig alldeles varm i hjärtat.

Jag tror nästan att jag ska ta och flytta.

Ikväll eller imorgon drar jag iväg några dagar.

Fyrtiotusenmiljarder år

Bloggat den | March 13, 2011 klockan 8:32 pm | 1 Kommentar

Dagen har i allt väsentligt gått åt till att spela Kalaha Det blev ett litet avbrott när jag var tvungen att ringa efter en jourrörmokare. Vattenkranen på toaletten hade nämligen pajjat, och det sprutade ut vatten ur den (samma sak hände med kranen i köket en sen lördagkväll för några år sedan).

Kilona fortsätter att rasa av mig, och nu är alla mina bh för stora (Inte så att jag misstycker över att brösten minskar i storlek, men det vore ju kul att ha en bh som passar).
Jag vet inte vad skall ta mig till om det här viktraset fortsätter. Kläderna sitter som tält, och jag ser ut som en fågelskrämma.
Jag försökte äta idag, men fick bara i mig en halv hotdog. Men senare lyckades jag klämma i mig ett helt wienerbröd (och sedan dess mår jag superilla)!

Nu är rörmokaren på väg hit igen. Inte för att det har uppstått någon ny fontän, utan för att han glömde sin jacka när han var här i förmiddags.

Dags att återgå till familjens Kalaha-turnering!

Mysdag med barnen, tågäventyr och Ulvaeus!

Bloggat den | March 12, 2011 klockan 6:38 pm | 4 Kommentarer

Efter förmiddagens hastigt påkomna polisförhör (ni behöver inte vara oroliga, jag är målsägande) tog jag med mig Prinsessan och Herr Fiffig och åkte till Stockholm. Målet för vår resa var Linda Ulvaeus bokrelease, då hon nu släpper två böcker om Leja Li (Leja Li och busbullen och Leja Li, pappan och fisken).

Vi rusade in på centralstationen två minuter innan tåget skulle gå. Tåget var några minuter försenat, och det blev vår räddning.
Det var ett tåg som kom norrifrån (alltså inte vanliga pendeln), och det var fullt med folk ombord. Vi som steg på i Uppsala fick stå som packade sillar i gångar och vestibuler. Någon biljettkontroll blev det inte tal om, eftersom konduktören stod inklämd tillsammans med oss resenärer.
Till slut var det någon som frågade konduktören om vi kunde gå in och sätta oss i den tomma förstaklassvagnen, och det sa hon att vi kunde. Vi var väl ett 20-tal personer som tacksamt slog oss  ned i den tidigare tomma vagnen.
Allt var frid och fröjd tills det klev på ytterligare en konduktör i Märsta. Det var en bastant dam, som genast började kontrollera biljetterna i förstaklassvagnen.
- Det här är en förstaklassvagn, du får gå bakåt i tåget! röt hon åt en passagerare.
Resenären förklarade att den andra konduktören gett oss klartecken till att sitta här. Konduktören såg sig förbryllat omkring och utbrast sedan
- Men barn får ju inte åka i första klass! (förutom Herr Fiffig och Prinsessan var det ytterligare två barn i vagnen) Sedan rusade hon iväg, i uppenbart syfte att läxa upp sin kollega.
En stund senare kom den första konduktören in i förstaklassvagnen. Jag fick uppfattningen att hon hade blivit beordrad att skälla ut oss, men det kunde hon ju inte gärna göra. Hon svamlade något om att det är en säkerhetsrisk om man står i gångar och vestibuler (vilken tur att vi inte gjorde det längre, då), och att nästa gång vi åkte tåg så skulle vi gå bakåt i tåget istället för att sätta oss i förstaklassvagnen.
För att riktigt understryka det lumpna i att vi satt i fel vagn, så tog konduktören (den bastanta) högtalarna till hjälp när vi närmade oss Stockholms central. Vi informerades om att förstaklassvagnen är till för de resenärer som har förstaklassbiljett, och vi som reser från Uppsala uppmanades att hålla oss till pendeltågen, så att det inte blir så trångt på de tåg som kommer norrifrån.
Häpp!
Jag fortsätter åka med det tåg som passar mig! Om det blir trångt på tågen får väl SJ helt enkelt koppla på fler vagnar.

Väl framme i Stockholm tog vi oss till bokreleasen på Kulturhuset.
Det var en gemytlig tillställning, och man hade ordnat det jättefint för barnen. De fick saft, bullar och en goodibag
Ni må tro att mitt hjärta stannade när jag vred på huvudet och fann mig stående intill självaste Björn Ulvaeus!!!
Fattar ni!? Björn-Voulez-Fucking-Vouz-Ulvaeus!!!
Han stod så nära att jag kunde känna doften av hans herrparfym (han luktade gott). Jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Skulle jag börja sjunga på någon ABBA-låt, be att få ta en bild av honom, ta honom i hand, be om en autograf eller bara kallprata lite?
Waterloo gick på repeat i huvudet på mig, och jag vågade inte ens titta på honom. Jag drog mig lite åt sidan och beskådade honom under lugg, lite diskret. Men jag kunde inte avgöra om han hade platådojjor på sig eller ej.

Jag känner mig nästan lite som Lena Nyman i monologen “Jag har talat med Hasse Tellemar”, även om jag nu inte konverserade med denne ABBA-legend!

Efter bokreleasen åkte jag och barnen upp till Café Panorama för att äta lunch. Barnen åt pannkakor resp. pasta, och jag slog till på en sallad. Den växte i munnen på mig från första tuggan, och efter tredje tuggan kände jag att jag inte skulle klara en fjärde utan att börja kaskadkräkas.
Det var absolut inget fel på salladen, utan det är snarare min förmåga att äta som lämnar en hel del att önska

Vi tog en sväng inne på BR, och passade på att köpa ett Kalaha. Vi kunde inte hålla oss tills vi kom hem, utan började spela det redan på tåget
Bortsett från att det var trevligt att spela sällskapsspel med barnen, så var det en riktigt obehaglig tågresa. Det luktade bränt (ungefär som man kan tänka sig att det luktar när en fabrik brinner), och jag var övertygad om att det brann i någon vagn. Katastroftänket slog genast till. Jag kollade var nödbromsarna satt, och började kalkylera på vilket sätt som skulle vara det snabbaste att få ut barnen.
Konduktörerna passerade utan att reflektera över att det luktade bränt, så jag tänkte att det väl kom utifrån (vilket egentligen inte var speciellt logiskt, eftersom lukten hängde med ända från Stockholm till Uppsala).
När vi steg av i Uppsala slog brandlukten mot oss med full kraft. Jag drog slutsatsen att några bomsar måste ha legat emot under hela tågresan.

Jag mår fortfarande illa efter mitt försök att äta lunch. Ett varmt bad kanske kan ändra på det?

Barn = Bäst!

Bloggat den | March 10, 2011 klockan 11:44 pm | 1 Kommentar

Det går verkligen inte att förneka att det bästa i livet är barn!
Jamen finns det något bättre än deras blöta pussar, att tjafsa med dem, deras varma kramar, tjata om läxor och termobyxor, baka bullar, klia dem på ryggen och få omdömen som Du är universums bästa mamma. Vilken tur att jag fick just dig som min mamma

Ett par andra barncitat är från när Mr T var liten;
- Mamma, fanns det dinosaurier när du var liten?
och (när jag hade rensat hårborsten, och slängt resultatet i toaletten (utan att spola);
- Mammas mus ligger i toaletten!!!

Jag blir så varm i hjärtat av att få läsa deras godnattsaga, och att få vara så älskad av dem. Ingenting skulle kunna vara bättre!

När jag kom hem från Norge härom dagen, så hade jag en gåta (från en älskad liten gutt) med mig;
(Jag hoppas att jag återger den hyfsat korrekt, poängen är åtminstone intakt)
En riddare hittade en häst i öknen. Han satte sig på den och red mot staden, och där red han in på fredag. Han stannade i tre dagar, och red därifrån på fredag.
Hur förklarar du det?

Det blev lite ändringar i planeringen (delvis pga den polisanmälan jag tvingades göra), men vad gör väl det.
Jag börjar med att åka till Norge, och därefter blir det häng på Herrgården. Någonstans mitt i Norgevistelsen skulle jag vilja klämma in en releasefest i Stockholm, men det kanske går att ordna? Jag har hört talas om att man kan flyga

Jag hoppades slippa, men nu är det gjort!

Bloggat den | March 10, 2011 klockan 2:50 pm | 1 Kommentar

Idag har jag gjort något som jag trodde och hoppades att jag skulle slippa göra. Men efter ett halvårs trakaserier, till och från och eskalerande, såg jag ingen annan utväg.

Med stöd av världens bästa AG har jag polisanmält en person som förföljer mig. Det handlar om en person som jag inte har någon personlig koppling till, utan jag verkar vara utvald på måfå. Stalkern hittade mig via min blogg, och saknar uppenbarligen de spärrar som de flesta andra av oss har.
När människan inte förmår att ta till sig varken ett “Tack, men nej tack” eller “Kontakta mig aldrig mer! Jag är inte intresserad! Du äcklar mig! Du är sjuk, sök hjälp!“, utan bara fortsätter, ja då återstår ingenting annat än att göra en polisanmälan.
Att personen bor i samma stad som jag gör ju inte saken mindre obehaglig.

Det känns jätteskönt att ha det gjort, och polisen som tog emot anmälan var kanonbra. Jag fick ett målnummer direkt när jag gjorde min anmälan, så att jag lätt kan komplettera den om det skulle behövas.

Onsdagen den 9:e mars

Bloggat den | March 9, 2011 klockan 11:57 pm | Inga kommentarer än

Idag har jag dekorerat hemmet med Ledberg (synd att IKEAs sida inte gör produkten rättvisa). Herr Fiffig har bidragit till hemmets trivsel genom att tillverka fantastiskt fina 3D-tavlor. Dessa sitter nu uppsatta på hedersplats.
Prinsessan har läst sin läsläxa med den äran, och jag i min tur har läst en bok (eller ja, inte en hel bok, men ett kapitel) om Gyllene KnOrren för henne och Herr Fiffig.
Stackars Mr T ligger däckad, och jag undrar snart om jag måste skriva in honom på infektionskliniken. Han har dragits med en förkylning i närmare en månad, och den knockar honom rejält
Att ringa vårdcentralen ger ju inte så mycket.

Kvällens förnöjelse har bestått i att Scrabbla. Det är verkligen hur kul som helst!
Det är nästan lite trist att säga det, men det är mycket roligare att spela online än live (även när man sitter i samma rum som sin motspelare!).

Imorgon kommer jag, om allt går enl. planerna, att åka iväg för några dagars Herrgårdsvistelse (sämre kan man ha det), och därefter ser det ut som att det bär av mot Norge igen.

Även om jag inte har tagit del av så mycket av dagens nyhetsflöde, så har jag förstått att någon idrottare (hockeyspelare, tror jag) har “kommit ut”.
Det gör mig både ledsen och nedstämd.
Varför avkräver man homosexuella kändisar att de skall komma ut ur garderoben offentligt? Varför tvingas de göra det!?
Jag har aldrig uppfattat att man kräver att heterosexuella kändisar skall redogöra för sina sexuella preferenser (varesig det handlar om att ha ett äpple i munnen eller att smörja in sig med marmelad).
Hur som helst, så tycker jag att det var fantastiskt strongt gjort av den aktuelle idrottskillen att kliva ut ur garderoben offentligt (även om jag fortfarande anser att han inte hade behövt göra det).

Ingen av oss (varken du, jag eller någon annan) är en bättre människa än nivån på sin sämsta moral. Sedan får var och en av oss bedöma om vi kan se oss själva i ögonen, och sova gott om natten.
Man kan inte uppväga dålig moral, elakhet, fula handlingar och falskspel med att “göra bra” i andra situationer. Det blir bara ett vämjeligt spel för galleriet.
Jag har sagt det tidigare, och jag säger det igen; Jag tror inte på karma, men what goes around, comes around. Det är jag fullständigt övertygad om.
Med den övertygelsen lutar jag mig tillbaka.

Jag har tidigare aldrig följt Körslaget, men jag kan garantera er att jag kommer göra det den här säsongen.
*luuuvvv!*

För övrigt, så måste jag nog gå och klippa luggen nu.

Det er gøy

Bloggat den | March 6, 2011 klockan 7:57 pm | Inga kommentarer än

Igår vid den här tiden landade jag i Norge. Cyberfrun och Bestemor började genast stoppa i mig en massa mat, och det kanske kan behövas med tanke på att mina tights har börjat sitta säckigt (!) den senaste tiden. Sedan blev det vin och en massa prat.

Idag har de matat mig med bl.a. flatbrød med brieost och honung, samt våfflor med brunost. Jag frågade varför norrmän envisas med så konstiga matkombinationer, men fick bara något hurtigruttigt till svar.
Vid lunchtid drog norrmännen på sig sina lusekoftor och samlades runt TVn. Det skulle visst åkas skidor, och norrmännen gick in i något slags trans.
När målgången närmade sig visste jublet inga gränser. Taket lyfte. Det viftades med flaggor, sjöngs Ja vi elsker dette landet, och stämningen översteg den som kan bevittnas på  Karl Johan den syttende mai. För att riktigt manifestera, så skålade de i olja.

För att ta ned de där norrbaggarna på jorden, så avslutar jag med att bjuda på lite Magnus Uggla;

Ett jäkla kattrakande

Bloggat den | March 2, 2011 klockan 10:51 pm | 1 Kommentar

I den här familjen bor det två katter. Det är syskonen Kax (hane) och Chet (hona).
Kax är kastrerad, och får därmed gå ut ibland. Chet däremot är inte steriliserad, så hon får snällt stanna inne. Det har hänt att hon har lyckats smita ut några gånger, och det slutade ju inte så bra…

Nu är det mars, och det har tydligen katterna koll på. Chet har börjat “få vårkänslor” och går omkring och skriker mest dygnet runt. Friarna låter inte vänta på sig. En kavaljer har bosatt sig på fönsterblecket utanför vardagsrumsfönstret. Ibland varierar han sig lite, och hoppar in på balkongen. Detta gör ju inte direkt att Chets “vårkänslor” svalnar.
Kastrerade Kax kliar sig med tassen mellan de välputsade öronen, och undrar mest varför syrran beter sig så konstigt, och varför det sitter en katt utanför och beter sig minst lika konstigt.

Ikväll stod balkongdörren lite på glänt, och jag märkte att en kattass försökte få upp den. Aha, det är Kax som vill in tänkte jag och öppnade dörren lite mer.
Det borde jag inte ha gjort.
In kom en helt okänd katt (det var alltså varken Kax eller friaren), som snabbt smet in i ett hörn i köket (balkongen ligger alltså i köket. Eller ja, inte i köket, men ni hajjar).
Denna katt kunde vi ganska snart identifiera som Tippen (som alltså är en av Chets ungar, och som fick flytta hem till en granne). Chet, som var i köket, reste ragg och började morra (ni vet, sådär långt nedifrån magen). Tänk att bete sig så mot sitt barn!

Det blev smått kaotiskt här.
Chet motades ut ur köket, köksdörren stängdes och balkongdörren öppnades på vid gavel. I ena hörnet satt en smått stressad Tippen, och utanför balkongen stod en pilsk friare och råmade. Jag gissar att det var just friarens närvaro som hade jagat Tippen att “söka skydd på första bästa ställe”. Med facit i handen var väl valet inte så smart.

Jag ville inte “gå i närkamp” med den skrämda och stressade krake som satt där borta i hörnet, eftersom minnet av min catfight med Chet är alltför tydligt.
Jag tog sopborsten till hjälp, och trodde att jag skulle lyckas mota Tippen mot den vidöppna balkongdörren.
Jag trodde fel.
Att retirera ansåg Tippen tydligen inte vara något lockande alternativ, eftersom den farlige friaren satt utanför och skrek. Däremot tyckte hon tydligen att det var en bra idé att lätta  på blåsan.
Hon lät sig inte skrämmas på flykten av sopborsten, utan visade sig ha samma stöddiga attityd som sin mor.
Jag gjorde eld upphör, gick ut ur köket och stängde dörren. Tanken var att Tippen skulle inse det smarta med att pipa ut genom balkongdörren.
Det gjorde hon inte i första taget.
Jag kollade ett par gånger, och hon satt envist kvar i hörnet. Till slut såg jag ingen annan råd än att ta till sopkvasten igen.
Tippen var extremt tydlig med att hon minsann inte tänkte kapitulera för en sopborste!
Friaren skrek utanför balkongen, Chet skrek utanför köksdörren, Kax var förvirrad i största allmänhet och jag började kallsvettas.

Jag bestämde mig för att ladda om med ett annat vapen; Blomspruta! Att spruta vatten på en katt brukar ju vara ganska effektivt.
Då slog det mig att jag slängde min blomspruta för några veckor sedan… Jag sprang upp till Majsan för att låna en av henne, men hon var inte hemma. Då ringde jag på hos grannen mittemot, och berättade yvigt om mina problem med kattfriare. Till slut hasplade jag ur mig att jag gärna ville låna en blomspruta.
Det fick jag göra, och jag stegade triumferande tillbaka till min lägenhet.
Då hade kattfan, förlåt Tippen menar jag ju, passat på att kvista ut via balkongen (att friaren hade valt att byta arena, och nu satt på fönsterblecket utanför vardagsrummet kan kanske ha med saken att göra).
Vilket jäkla antiklimax! Där stod jag nu med min superarsenal (blomsprutan) och var beredd att gå till blixtattack. Och allt jag fick ut av det var ett Nähä…

Kax är en ganska mesig typ. Jag tror, ärligt talat, att han inte ens förstår att han är en katt. Han verkar mer tro att han är töntfjant. Det är åtminstone så han agerar.
Att markera revir och ta strid för att försvara sig eller sina domäner skulle aldrig falla honom in (vi är nog ganska lika han och jag, när jag tänker efter). Hellre fly än illa fäkta är hans ledord. Han uppträder alltid mycket chevalereskt, och det skulle aldrig falla honom in att fälla ut en klo.
Hur som helst, så blir han ganska förvirrad (kastrerad som han är) av att syrran beter sig så jäkla konstigt.
Ibland händer det att han tröttnar, kliver upp på syrran (inga incesttankar nu, de förstår ju inte att de är syskon), nyper tag i nackskinnet, och sedan står han där och ser ut som Ok, nu har jag tagit det här steget, och det känns som att det förväntas något mer av mig - jag vet bara inte vad!

What?

Bloggat den | March 2, 2011 klockan 7:12 pm | 1 Kommentar

Det kom en avi om att jag hade ett brevförskott att hämta ut från Frostnollåtta. Jag kollade på nätet, och det visade sig vara en pärlbutik. Eftersom jag varken kände till företaget eller hade gjort någon beställning därifrån, så skrev jag ett mail till dem och efterfrågade en kopia av den gjorda beställningen, när den var gjord och från vilket ip-nummer beställningen gjorts. Svaret som kom fick mig att häpna;
Vad bra att du säger till, nej det brevet som ligger där kom helt fel, det skulle gå till en annan och jag har inte en aning om varför din adress kom på brevet. Det hände något i mitt program där jag skriver ut adresslappar
Så låt den bara vara där så att den kommer i retur till mig!

What?
Människan måste väl ändå ha lagt in min adress i systemet (och varför har hon gjort det?), eller menar hon att programmet fick spunk och bara hostat ur sig min adress på måfå?
Men det var ju vänligt att jag slapp hämta ut den obeställda försändelsen.

Dagens visdom

Bloggat den | March 2, 2011 klockan 9:39 am | Inga kommentarer än

Åk aldrig bil med någon som har varit  nära att bli påkörd av en långtradare - personen kan ju riskera att bli påkörd av en långtradare igen!
Strunta i om långtradare tas bort från vägarna. Agera ändå som att ni kommer bli påkörda. Och gör ditt bästa för att ingen annan heller skall åka bil med den person som tidigare har varit utsatt för ett olyckstillbud.

Ja, det blev en visdom i liknelser, men logiken är densamma.

Mindre host

Bloggat den | March 2, 2011 klockan 12:35 am | Inga kommentarer än

Jag kom hem senare än planerat, men det blev bra ändå.
Prinsessan läste sin läsläxa för mig, samtidigt som jag bakade pizza. När hon var klar med läsningen blev hon högst behjälplig med pizzabaket
Sedan fick jag höra läsläxan igen när det var dags för nattning, och hon är ju hur duktig som helst

Dagens plus måste vara att jag inte har hostat lika mycket som igår *tummen upp!*
Tack för det!

Chet löper.
Nej, det är inte kul.
Hon går omkring och råååmar mest hela dagarna.
*suck*
Dessutom har hon en friare som stryker runt knutarna. Tror ni att han är mindre angelägen i dessa dagar?
Nej, just det!
Det är liksom som August-och-Lotta, (åtminstone scouter vet vad jag talar om) men i verkligheten - de skriker efter varandra (som Romeo och Julia skulle de själva antagligen beskriva det).