UL och Fyrishov…

Bloggat den | February 24, 2011 klockan 11:28 pm | 1 Kommentar

Igår köpte jag ett månadskort på UL. Hittills har jag använt mig av värdekort, men det går inte att komma ifrån att det är betydligt mer ekonomiskt med månadskort.
När jag sedan klev på bussen för att åka hem hände ingenting när jag höll upp kortet framför kortläsaren.
- Ehh… kortet funkar inte, sa jag till chauffören.
- Jodå. Håll upp kortet framför mitten av kortläsaren.
- Det gör jag redan.
- Då ser du att texten i displayen ändras.
- Nej, det gör den inte.
- Du får inte hålla några fingrar på baksidan av kortet.
[Vad var det för jäkla argument? Vanligtvis har jag kortet inuti plånboken när jag stämplar, och det fungerar alldeles utmärkt.]
- Det gör jag inte.
- Vänd på kortet då.
Det hade jag redan gjort – utan resultat – men jag vände på det igen. Ingenting hände.
- Är kortet sprucket?
- Nej, det hoppas jag inte. Jag köpte det för tio minuter sedan.
- Jaha… Då får du väl åka med ändå. Sedan får du gå till ULs kontor och lösa det med dem.

Idag skulle jag, Prinsessan och Mabbe åka till Fyrishov. När vi steg på bussen utspelade sig i princip samma diskussion som igår – med tillägget att jag hotades med att få betala 1200:- i straffavgift!
Nu började jag ruttna till!
När vi kom ned till stan gick vi till ULs kontor för att lösa problemet. Jag tvingades gå därifrån i ogjort ärende.
- Har du laddningskvittot med dig? frågade UL-människan.
Nej, det hade jag tyvärr inte.
- Då kan jag inte göra något.
- Men du, vänta. Jag fixar så att jag får en bild av kvittot mms-at till mig, sa jag. Och så fixade jag det. Men det dög inte.
- Jag misstror dig absolut inte, men vi måste ha själva kvittot för vår redovisning, sa UL-människan.
- Om du inte misstror mig, så borde väl bilden duga alldeles ypperligt. Då kan du fixa det här, och sedan kan jag skicka kvittot med post när jag kommer hem.
- Nej, jag måste ha kvittot.
- Ja, och det är just därför jag erbjuder mig att skicka det till dig.
- Men vi måste ha det för vår redovisning.
- Ni har väl inte daglig revision här?
- Nej…
- Då förstår jag inte varför du inte kan fixa det nu.
- Vi kan ju lösa det genom att du köper ett nytt  månadskort. Då kan du åka på det, och sedan kan du komma in och lämna tillbaka det här kortet när du har laddningskvittot med dig.
- Eh – Nej! Jag tänker inte lägga ut 500 spänn till, bara för att era saker inte funkar.
- Men du får ju tillbaka pengarna senare.
- Ja det förstår jag, men det alternativet är inte aktuellt.
Eftersom vi skulle till badhuset så hade jag inte tagit med mig mer pengar än vad som kunde tänkas gå åt, och därmed var denna lösning inte heller praktiskt möjlig just nu.
Och dessutom; Om jag inte hade haft laddningskvittot kvar, skulle jag ha varit blåst på 500 spänn då?
- Men du kan åka med på bussarna i tre arbetsdagar efter att det har konstaterats att ditt kort inte fungerar.
- Jaha, det var inte vad busschauffören sa alldeles nyss. Han hotade mig med ett vite på 1200:-
- Jaha… Det skall han inte göra… Det står i chaufförernas manual att de skall utfärda ett intyg, och så gäller det som färdbevis i tre dagar.
- Då kanske ni borde uppmana era chaufförer att läsa sina manualer!?
- Ja… Du kanske kan åka hem och hämta kvittot nu? föreslog UL-människan.
- Nej, det kan jag verkligen inte! Jag är på väg till Fyrishov.
- Då kanske du kan åka hem sedan, och hämta kvittot?
- Det blir ett jävla åkande fram och tillbaka för mig, bara för att era saker inte fungerar.
- Jag kan tyvärr inte göra något…

Jag vände tvärt på klacken och gick därifrån. Hade jag stått kvar hade jag till slut inte kunnat ansvara för mina handlingar.
Det finns nog ingenting som får mig att gå igång så mycket som ren och skär idioti!
Jag svor ett par osande ramsor som antagligen inte passade sig för barnöron. Men Prinsessan och Mabbe fick sig ett par hjärtliga skratt.

Vi hoppade på bussen mot Fyrishov, och samma procedur utspelade sig med chauffören (utan att denne skrev något intyg!).
När vi senare åkte därifrån var det same procedural (och inte heller nu skrev chauffören något intyg).

När vi bytte buss på stan höll jag lojt upp kortet mot kortläsaren, samtidigt som jag informerade chauffören;
- Mitt kort fungerar inte.
- Nähä… Vad skall jag göra då..? undrade hon osäkert.
- Du behöver inte göra någonting. Jag bara informerar dig om att mitt kort inte fungerar, sa jag, samtidigt som jag viftade ivrigt med kortet framför kortläsaren.
- Nähä..
Plötsligt! – Häpp! – resulterade mitt frenetiska viftande med kortet framför kortläsaren i att den reagerade!
Ett dygn och fem bussresor senare, kunde jag åka buss utan en massa trassel och hot om vite!

Besöket på Fyrishov blev lyckat. Vi stojade runt, badade bubbelpool, åt pannkakor, gick tipspromenad och bastade.
Men jösses vad det tar på krafterna!
När vi kom hem var jag tvungen att lägga mig och vila. Jag misstänker nästan att den förkylning som har cirkulerat har hittat fram till mig, men i nuläget väljer jag att ignorera det.
Jag har faktiskt inte tid att vara förkyld.
Imorgon står ju transport till återvinningscentralen på schemat. Dessutom skall Herr Fiffig ut och flyga.

På Fyrishov vill man inte att tvålen skall använda badkläder.

Kommentarer: