Det är inte alla barn som har en fröjdefull jul

Bloggat den | December 30, 2010 klockan 1:22 am | 1 Kommentar

Jag tog med mig Prinsessan och Herr Fiffig till ICA för att handla. Barnen stannade vid brödhyllan för att plocka ned några donuts i en påse, medan jag fortsatte in i butiken.
Ett par minuter senare kom barnen springande med andan i halsen.
- Mamma, mamma! Det var en annan mamma där borta, och hon hade ett barn som kanske var tre år. Hon sa till barnet att han skulle komma, men han hörde inte. Då gick hon fram och tog strupgrepp på honom såhär [barnen visade] och skrek jättemycket åt honom.

Barnen var ganska skärrade, och jag blev illa berörd av det de berättade.
Lite senare, när vi stod i kassakön hörde vi en kvinnoröst skrika
- Men är du döv, unge!?
- Mamma, hör du? Det är hon igen, sa barnen upprivet.
Ja, jag hörde. Och många andra i butiken hörde.

Jag dröjde mig kvar utanför butiken för att prata med kvinnan när hon kom ut, men också för att försöka lugna ned mina barn, som upplevde ett ganska stort obehag av det de hade sett och hört.
Tyvärr måste jag ha missat kvinnan, för hon dök aldrig upp. Jag hoppas verkligen att någon annan kom sig för att ta henne i kragen.

Lite senare, när jag och Herr Fiffig skulle gå till tvättstugan, stod en polis utanför grannporten. Genom entrédörren såg vi att 4-5 poliser stod utanför en lägenhetsdörr, uppenbarligen utan att lyckas få kontakt med de som bor där. Herr Fiffig blev genast full av frågor, som jag inte kunde svara på.

I den aktuella familjen finns ett barn som är ungefär i Prinsessans och Herr Fiffigs ålder, och redan på ett tidigt stadium sa vi ifrån till våra barn att vi inte ville att de skulle leka med det barnet. Det kanske kan låta drastiskt, men barnet har ett beteende och ett språkbruk som vi inte vill att våra barn skall lägga sig till med.
Familjen har inte bott här ett år ens, och det här var nog tredje gången de fick besök av polisen. Det gör mig så ledsen.
Jag får en klump i magen av att tänka på att det finns barn som i sin vardag får “räkna med” att polisen knackar på dörren. Nu vet jag förvisso inte vari polisens intresse för familjen ligger, men det är egentligen ointressant.

Barn skall ha trygghet, inte besök av polisen.
Och det är så oändligt sorgligt om enda vägen till trygghet går genom polisbesök.

Kommentarer: