Djurens vänner

Bloggat den | September 5, 2010 klockan 12:30 am |

Jag cyklade iväg för att hämta Prinsessan och Herr Fiffig, som var hemma hos Mabbe och lekte. När jag klev av cykeln kom Prinsessan springande, och med andan i halsen berättade hon att de hade hittat en skadad duva borta vid dammen.
Jag följde med bort till dammen för att kolla, och mycket riktigt satt där en skrämd och skadad duva på staketet. Ena vingen hängde bakåt/nedåt, och det var uppenbart att den var bruten.

När barnen först upptäckte fågeln hade den suttit fast i ett broräcke. Någon hade petat på den, och då hade den lossnat, och satt sig på staketet.
Jag hittade en pinne som jag fick upp den på, och tänkte bära med den hem till Fatou. Därifrån kunde vi ju ringa och kolla upp vad vi skulle göra med fågeln.
Den lilla duvan var inte så intresserad av att åka pinne med mig, så den hoppade ned på marken och började släpa sig in mot en entrédörr. Barnen stannade kvar för att hålla koll på duvan, medan jag gick hem till Fatou för att ringa.

Vi började med att ringa till Ultuna för att höra med dem vart vi skulle vända oss. De berättade att de inte får ta emot vilda djur, och hänvisade oss till Viltjouren.
Kvinnan på Viltjouren berättade att man inte lagar brutna vingar, eftersom de ändå bryts igen så snart fågeln försöker flyga. Det enda man kan göra är att ta bort fågeln. Kvinnan bodde utanför stan, och hade inga möjligheter att komma för att hämta fågeln. Och eftersom vi inte hade någon bil, kunde vi inte komma ut till henne med fågeln.
- Tror ni att ni kan ta bort fågeln själva? frågade hon.
- Nej, det är det ingen av oss som klarar svarade jag, och Fatou skakade medhållande på huvudet.
Kvinnan sa att hon skulle ringa upp en man som bor i närheten av oss, och kolla om han kunde ta hand om fågeln. Hon bad mig återkomma tio minuter senare för att få vidare instruktioner.

- Vad sa hon? frågade Fatou när jag la på luren.
- Den måste avlivas, svarade jag.
- Va? Oj, sa Fatou.
- Hon frågade om vi kunde göra det, men jag sa att ingen av oss klarade av det.
- Jaha, när du sa “ingen av oss klarar det” så trodde jag att hon sa att vi skulle bryta av vingen på fågeln.
- Vaa??!?
- Ja, jag tänkte att om man bryter av den, så kanske det växer ut en ny…
- Är du helt dum i huvudet?!
- Jamen vaddå… När en kräfta förlorar en klo, så växer det ju ut en ny. Varför skulle det inte kunna vara likadant med fåglar och vingar?
- Men hur tänker du att den skulle klara sig under tiden som den nya vingen växer ut?
- Ja… den får väl ta semester under tiden…
- Och sedan, när den har en liten och en fullvuxen vinge, hur skulle den kunna flyga då? Den skulle ju bara kunna flyga i cirklar.
- Jaja…

När vi pratade med kvinnan från Viltjouren igen, så bad hon oss ta med fågeln och åka till ett närliggande område för att lämna den till en man som skulle ta hand om den. Vi gick iväg för att hämta fågeln, som satt kvar utanför samma entrédörr som tidigare. Innan vi hann börja försöka få ned den i den medhavda Coca Cola-kartongen (vad annars?) kom en kvinna som bodde i dörren bredvid. Hon hade varit ute och promenerat med sin hund, och skulle gå in. Men hon tvärstannade i grinden eftersom det satt en igelkott utanför hennes dörr.
- Kan ni hjälpa mig att få bort igelkotten? undrade hon, och förklarade samtidigt att hunden blir väldigt uppspelt av igelkottar och andra smådjur.
- Jag fixar det, sa jag och stegade fram mot hennes entrédörr. Vi var ju liksom redan ute på djurräddningsmission, så det gick av bara farten.
Jag ställe mig och stirrade på igelkotten som låg vid sidan av kvinnans ytterdörr. Och jag stirrade. Och stirrade. Den såg så… konstig ut. Kvinnan, Fatou och ett antal barn stod i sin tur och stirrade på mig.
- Men… vad konstig den ser ut. Det ser ju ut som att den har… ett hundhuvud..! sa jag och pekade på igelkotten. Det är sant! Den såg ut att ha ett schäferhuvud i miniatyr, och om jag inte hade varit så ställd av det märkliga jag stod och stirrade på så skulle jag ha fotograferat.
- Men Åse… kved Fatou och vek sig dubbel av skratt. Jag fattade verkligen ingenting.
- Det där är inte igelkotten, det är min skoborste. Igelkotten ligger där bredvid dörrmattan, sa kvinnan med hunden.
Jaha, ok… Ja, det förklarade ju saken… Jag tänkte väl att igelkottar inte har schäferhuvuden.

Jag fick upp igelkotten (den riktiga) på dörrmattan, och bar sedan iväg den till ett buskage.
Den vingbrutna duvan placerades i kartongen, och så cyklade vi iväg för att överlämna den till mannen som skulle avsluta pippins lidande.

När vi cyklade hem hade det redan blivit mörkt, och himmelen var stjärnklar. Herr Fiffig är jätteduktig på stjärnbilder, och pekade ut flera stycken för mig.
- Där är Sirius sa jag, för att försöka visa mig på styva linan med mina knapphändiga kunskaper om stjärnbilder.
- Nej mamma, det är ett flygplan, svarade Herr Fiffig.

Kommentarer: