En ensidig konflikt kan inte vara speciellt konstruktiv

Bloggat den | August 10, 2010 klockan 11:48 am |

I går fick jag veta att en person är osams med mig. Först blev jag bara häpen, sedan kunde jag inte hålla mig från att börja gapskratta. Undrar om personen vet att osämjan inte är ömsesidig?

Det handlar inte om någon person i mitt närmaste umgänge utan en ytlig bekant. Mitt gapskratt kom sig av att jag och den här personen inte har haft tillstymmelse till konflikt med varandra. Jag skulle snarare vilja påstå att den kontakt vi har haft är så pass ytlig, att det inte ens har funnits utrymme för att hamna i luven på varandra. Trots det, så är denna person nu osams med mig.
*hahahaha*

Jag har visserligen förstått att den här personen är en sådan som när sig på konflikter, och “måste” befinna sig i minst en konflikt (gärna flera) för att kunna fungera. H*n ser spöken mitt på blanka dan, och gärna konspirationsteoretiskt på de flesta människor i sin omgivning. Bitterheten i sig verkar vara ett livsviktigt bränsle.
Vad är det som gör en människa sådan? Enl min uppfattning kan man inte skylla på yttre faktorer, utan det måste vara något som ligger i den egna personligheten.

Behovet av konflikt är tydligen så starkt att h*n blir osams med andra (just den här gången mig) utan att det föregås av en konflikt, och även utan att ens förvissa sig om att motparten är en del av konflikten.
Det måste ju vara oerhört… tja, kontraproduktivt och frustrerande med den här typen av ensidiga konflikter. Det är ju inte ens en reell konflikt, utan bara något som existerar i det egna huvudet. Det känns både ledsamt och tragiskt.
Naturligtvis inser jag att imaginära konflikter av det här slaget måste grunda sig i egna tillkortakommanden. Inte minst därför hoppas jag att personen ifråga finner vägar att hitta harmoni.

Kommentarer: