Var föds behovet av att håna någon som har misslyckats?

Bloggat den | March 3, 2010 klockan 10:43 am |

De senaste dagarna har det både här och där på nätet dykt upp spydiga kommentarer om Faddes debut som stand-up-komiker. Jag såg inte inslaget själv, men drog slutsatsen utifrån kommentarerna att det inte var någon ny Björn Gustavsson-stjärna som hade fötts.
Alla sarkastiska kommentarer gav mig en ganska dålig smak i munnen, och till slut kunde jag inte hålla mig från att titta på klippet.

Det jag såg fick mig inte att skratta. Jag log inte ens. Men en skammens rodnad spred sig på mina kinder. Jag led med Fadde, och tyckte så fruktansvärt synd om honom.
Ok, utan att känna Fadde kan jag medge att jag aldrig har sett honom framför mig som varken astronaut eller stand-up-komiker, och min spontana reaktion är att jag blir irriterad på redaktionen på TV8. Hur kan man utsätta en människa, i detta fall Fadde, för något sådant här? Har inte redaktionen ett ansvar? Har man inga gränser för vilken nivå man vill hålla på programmet? Är det inte redaktionens ansvar att sätta gränser när/om en gäst inte förmår att göra det själv/missbedömer sin insats?

Redaktionen brast tydligt i sitt ansvar gentemot Fadde. Det är illa nog, och situationen blir inte bättre av de hånfulla, patroniserande kommentarer som sveper över nätet.
Var föds behovet av att håna någon som har misslyckats? Hur känns det att göra det? Känns det bra? Känner man sig kanske tom lite bättre själv?
Varför kan man inte nöja sig med att konstatera Jag tycker inte att det var bra, utan att man även fortsätta med dessa nedsättande - och ofta ovidkommande - kommentarer?

Jag skäms för att jag skämdes när jag såg klippet med Fadde. Men jag skäms ännu mer när jag ser alla hånfulla kommentarer som fälls.

Kommentarer: