Förlåt att jag vet, men det är inte med flit

Bloggat den | March 2, 2010 klockan 12:45 pm |

Jag minns inte när jag insåg det. Egentligen har jag väl aldrig insett det, utan det har alltid varit en självklarhet och helt naturligt att det är så här. Inte konstigt på något sätt.

Jag pratar om… ja, jag vet egentligen inte riktigt vad jag skall kalla det. Det handlar om känsla, övertygelse och vetskap. Att jag, utan uppenbar anledning, plötsligt bara vet något (om någon), även om jag inte kan bevisa att det förhåller sig så. Och jag har heller inget behov av att bevisa det. På samma sätt som jag inte har något behov av att bevisa att sushi är gott. Det vet jag ju redan.

Jag tror mig minnas när jag insåg att inte alla människor fungerar på det här sättet. Jag var i tioårsåldern, och ett par vänner till familjen (Maria och Jan) skulle separera.
Jag visste med ens att det berodde på att Maria hade inlett ett förhållande med Hasse (en annan person som ingick i det sociala umgänget). Det var inte så att jag hade sett Maria och Hasse tillsammans, eller något sådant. Jag bara visste.
Därför blev jag så förvånad när det ett par månader senare “slog ned som en bomb” i bekantskapskretsen att Maria och Hasse skulle flytta ihop. Det var väl inget konstigt med det - de hade ju ett förhållande.
Men tydligen var förhållandet en nyhet för alla. Utom mig. Det kändes ganska märkligt, och jag kunde inte riktigt förstå varför inte alla andra också visste.

Under en period arbetade jag i Stockholmstrakten, och pendlade varje dag. Till slut blev jag ganska tjenis med Henrik, en kille som jobbade i Pressbyrån. Vi blev vänner privat, och umgicks lite. Tog en fika ibland och tittade på film någon gång.
En natt vaknade jag, och satte mig klarvaken upp i sängen med insikten Henriks farmor är död!
Känslan var så stark att det var omöjligt att somna om. Men vad skulle jag göra? Jag kunde ju inte gärna ringa och väcka Henrik mitt i natten, och tala om för honom att hans farmor var död. Dels hade jag aldrig träffat hans farmor, och dels skulle han garanterat ha trott att det hade slagit runt i huvudet på mig.
Nästa dag, när jag träffade Henrik i Pressbyrån, var han ganska ledsen. Han berättade för mig att hans farmor hade dött på natten.

Det är mer regel än undantag att jag vet att någon skall få barn, innan personen ifråga själv vet om det. När människor är på väg att separera så vet jag det innan de själva har insett det. Jag visste att Anna Lindh var död redan när jag vaknade den 11/9 -03, flera timmar innan det tillkännagavs. Jag har vetat att flera av mina vänner är homosexuella, innan de själva har vetat det/kommit ut.
Över huvud taget så har jag insikt/vetskap (jag vet inte vad jag skall kalla det för) om förändringar - stora som små - i människors liv, innan förändringarna sker. Jag behöver inte träffa personen ifråga för att veta.
Jag bara vet.

Jag skulle kunna fylla hela bloggen med sådana här exempel, men det är egentligen inte det som är poängen med det här inlägget.
Jag ser inte den här “förmågan till vetskap” som någon tillgång eller gåva. Tvärtom! Det är bara ett jäkla aber.
Ok, jag förnekar inte till att det har hänt att jag har dragit nytta av det i t.ex förhandlingar och argumentationer, men det är i det stora hela perifert.
Efter resan inom Waldorfsekten är jag en renodlad sanningsknarkare. Jag tror inte på någonting som inte går att bevisa, så några mumbo-jumbo-förklaringar är inte aktuella.

Under livets gång har jag lärt mig att ignorera dessa vetskaper som dyker upp hos mig, och jag lyckas uppskattningsvis till 95%. Jag viftar bort dem som jag viftar bort en irriterande fluga om sommaren. Nu har jag kommit så pass långt att jag, hyfsat hanterbart, kan ignorera sådant som jag rimligen inte skall/kan/bör veta.
Men ibland slår vetskapen sina klor i mig, och lämnar mig inte. Ju mer jag försöker ignorera, desto mer pockar det på min uppmärksamhet.

Jag har vetat någonting om en person i flera år. Det handlar om en person som jag aldrig hade träffat, och jag har kunnat ignorera vetskapen så att den bara har legat där i bakgrunden och skvalpat. Men för några månader sedan tog vetskapen ett starkare grepp, och vägrade att lämna mig ifred.
Alltid när det blir så här, så upplever jag det som fruktansvärt jobbigt. Och den här gången var inget undantag.
Jag vill inte veta. Jag har inte med det här att göra. Det angår inte mig. Det handlar om någon annan människas privatliv. Det känns som att jag har varit och snokat i personens hemliga dagbok.
Jag vill verkligen inte ha det så här.
För en tid sedan hampade det sig så att jag träffade personen ifråga. Vid vårt handslag bekräftades det jag redan visste. Bekräftelsen blev så översvallande stark att jag nästan hade svårt att förhålla mig naturlig.
Jag kände både skuld och skam över min vetskap, men jag hoppas att jag lyckades dölja det för personen ifråga (vi var ju inte ens i närheten av att diskutera det min vetskap handlar om).

Dessa vetskaper är inte på något sätt en tillgång för mig (ok, det skulle ju kunna vara det om jag ville manipulera människor). Det är enbart en börda.
En börda som jag gärna skulle vilja bli av med.

Kommentarer: