Maria gillar spam
Bloggat den | March 31, 2010 klockan 8:48 am | 4 Kommentarer
Gillar du spam?
Nej, det gör inte jag heller.
Men det finns de som älskar spam.
Det finns en sida som kallar sig Marias erbjudanden, och de fullständigt älskar spam. Ja, sanningen att säga så är det det enda de ägnar sig åt; att skicka ut spam hela dagarna. Jag har bett att få slippa skiten, men deras läsförståelse verkar halta grovt, så de tolkade det som att jag vill ha ännu mer spam.
Eftersom det här med spam verkar vara deras liv, så har jag bestämt mig för att hjälpa till att förgylla deras tillvaro. Jag har lagt in ett filter som gör att allt som hamnar i min spamkorg (och det är ju ett och annat mail per dag…) nu vidarebefordras till info@mariaserbjudanden.se Det tycker jag att du också skall göra. Då blir det ju plötsligt någon nytta med all spam som florerar.
Läs även andra bloggares åsikter om Spam, Marias erbjudanden
Stolt morsa, part I
Bloggat den | March 28, 2010 klockan 10:27 pm | Inga kommentarer än
Jag är så stolt över Mr T!
Han har visserligen alltid varit en lugn, artig, positiv, trevlig och lyssnande kille, så jag kan knappast påstå att jag på något sätt har varit orolig för honom. Han har alltid fått beröm för sin personlighet och sitt uppförande från alla i sin omgivning (bortsett från hos Waldorfsekten, där han ansågs vara roten till allt ont, och stigmatiserades och förtalades därefter).
Han börjar bli stor nu. Det börjar så sakta smälta in, hur mycket jag än stretar emot.
Han är inget barn längre.
Att utökad frihet förutsätter utökat ansvar är något han är fullständigt på det klara med.
Tidigare var jag tvungen att tjata på honom för att han skulle diska/bädda sin säng/ställa skorna i skohyllan/hänga upp jackan – you name it.
Nu gör han allt utan att jag behöver påminna honom. Han läser läxor, städar sitt rum, diskar, pluggar till prov osv – allt som om han skulle få betalt för det!
Han börjar verkligen bli stor.
Ändå kommer han ibland och vill kramas. - Jag vill ha lite mammagos säger han, och så omfamnar han mig varmt. Han vill gärna krypa in i min famn, även om han nu är längre än vad jag är.
Jag imponeras över den självsäkerhet som medger att han så fullständigt ogenerat säger - Mamma, jag älskar dig i kompisars närvaro.
Jag är stolt över de kompisar Mr T har, och över den kontakt de tar med mig.
Jag är så stolt över Mr Ts fantastiska skolarbete. ALLA som har sett hans ofattbara utveckling sedan avhoppet från Waldorfsekten och framåt är djupt imponerade. Det är egentligen ofattbart att något barn kan komma ikapp (och förbi) så fantastiskt som Mr T har gjort, efter det han utsattes för hos Waldorfsekten.
Mr T är verkligen universums finaste 13-åring!
Snart 14-åring… Hjääälp..!
Tandlös början på dagen
Bloggat den | March 26, 2010 klockan 11:59 pm | 1 Kommentar
Dagen började med att Herr Fiffig tappade en tand mitt i en frukostmacka. Men det märkte han inte förrän han hade svalt tuggan, och då var ju tanden redan försvunnen…
Jag tyckte att det var ganska äckligt och tappade aptiten. Men jag höll god min och kom med glada tillrop.
Fatou ringde på förmiddagen, och som de bonnmoror vi är så snackade vi sådd och skörd i nästan en timme.
Nej ok, vi hann dryfta en del annat också.
När skolan slutade hämtade jag Herr Fiffig, Prinsessan och Alicia. Vi började med ett storslaget mellis vid tipskassan på Willys. Sedan tog vi en tur till Återbruket, och därefter Helping Hand. Sedan bar det av ut till Boländerna, där målet var att lyssna och titta på Timoteij som skulle uppträda på MediaMarkt.
Återigen började kön redan ute på Tycho Hedéns väg, och vi hann uppleva en krock (utan att själva vara inblandade) medan vi sniglade oss fram i kön.
Vi började med att gå in på Toys ‘R’ Us. Där fick Herr Fiffig sig en pratstund med Byggare Bob, medan Alicia och Prinsessan kramades med ett bi. Eller om det var en humla?
På väg från Toys ‘R’ Us till MediaMarkt fick vi syn på Pinnemannens fordon. Det stod där så prydligt parkerat utanför butiken. Men vad gjorde Pinnemannen där? Där finns väl inte direkt några pantburkar att samla? Och inte kan jag tänka mig att någon av butikerna tar emot burkar som betalning heller.
Men han kanske bara ville njuta av öppningsjubileets stoj och gamman som alla vi andra.
Hur som helst, så slapp han ju sitta i bilkö på väg dit.
På tal om Pinnemannen; I går när jag kom för att hämta barnen i skolan så stod nämnde man mitt på skolgården och lastade om sitt fordon…
Nåja, det var bara en parentes.
Kom, kom, kom mimade Timoteij osynkat inne på MediaMarkt. Själv ville jag mest av allt bara ta mig därifrån.
Men barnen var alldeles saliga, där de stod framför scenen. Själv höll jag mig lite vid sidan av.
Sanningen att säga, så var medelåldern framför scenen typ… sju år.
Efter avslutat framträdande (tre låtar, varav en cover – alla playback) krängdes gruppens singel (och det var en singel i ordets rätta bemärkelse, då den endast innehöll en låt – gissa vilken…) med tillhörande autografer.
Personalen gick och delade ut singlar till försäljning, och det verkade gå sådär.
- Är det ingen som vill köpa den, hörde jag en av utdelarna muttra.
Men jodå, den barnaskara jag hade med mig ville gärna ha singeln. Och i rättvisans namn skall sägas att även många andra småbarnsföräldrar sågs i signeringskön.
Imorgon uppträder Boney M på MediaMarkt.
Barnen räknar minutterna
Bloggat den | March 24, 2010 klockan 12:38 pm | 5 Kommentarer
Annons i tidningen 18 minuter (eller heter den kanske 18 minutter?)
Imorgon slår Toys ‘R’ Us upp sina portar här i Uppsala, och barnen är alldeles till sig eftersom de tror att vi skall åka dit. De räknar minuterna. F’låt, minutterna, menar jag ju.
Nattrapport från sjukstugan
Bloggat den | March 24, 2010 klockan 5:30 am | Inga kommentarer än
Jag somnade hur tidigt som helst igår kväll. Utan att jag ens själv fattade det låg jag plötsligt där i soffhörnet och sussade. Det var säkert välbehövligt, men samtidigt så vaknade jag sedan vid tretiden. Jag har inte kunnat somna om, utan har suttit här och pimplat te.
Halsen känns som ett öppet sår, och det enda som lindrar (om än bara för stunden) är när jag dricker te. Nu skall jag ta en mugg till, och sedan lägga mig på soffan en stund innan det är dags att väcka familjen.
Protected: 100321
Bloggat den | March 21, 2010 klockan 11:49 pm | Comments Off
Feberfrossa
Bloggat den | March 20, 2010 klockan 11:02 pm | 5 Kommentarer
Feberfrossa är ingen hit. Ena sekunden hackar jag tänder, och nästa sekund badar jag i svett. Värktabletterna är slut, så jag tog mig en slurk flytande Alvedon tidigare. Att dosera flytande Alvedon till en vuxen är ett ganska effektivt sätt att få flaskan att ta slut snabbt.
Synd att vi inte är kvar inom Waldorfsekten. Då hade det räckt med att pingla i en bjällra för att febern skulle fly sin kos.
Igår när jag hämtade Prinsessan i skolan frågade hon om hon fick följa med Alicia till hennes mormor idag, och sova över där. Det fick hon, såklart.
Ett par timmar senare ringde Alicia och frågade om Prinsessan inte kunde komma redan igår, och börja med en övernattning hemma hos Alicia. Och det gick ju bra.
Varför skall man sakna och längta efter barnen så himla mycket så snart de sover borta någon natt? Varför kan man inte slappna av och njuta istället?
Det är hanterbart när jag själv är hemma och barnen är hos någon kompis (då kan jag ju “rycka ut” och vara på plats efter bara några minuter om så skulle behövas). Men när jag själv åker bort (som förra helgen) får jag verkligen ångest över att vara borta från barnen. Första dygnet går hyfsat bra, men andra dygnet är smärtsamt.
Barnen har inga problem med frigörelseprocessen, så varför har jag det?
Igår fick jag förresten veta att Alicias mormor är yngre än vad jag är (inte mycket, men dock).
Kan det ha varit den vetskapen som gav mig feberfrossa?
Gode Gud, låt det vara falskt alarm
Bloggat den | March 20, 2010 klockan 6:17 pm | 4 Kommentarer
En vän till ett av mina barn blev just hämtad här av en av sina föräldrar. De var tvungna att hasta iväg snabbt, eftersom det (på hyfsat goda grunder, vad jag förstod) misstänks att den andra föräldern har begått självmord.
Jag blir alldeles kall och mår illa. Inget barn – INGET BARN!! - skall behöva uppleva det som detta barn nu är med om. Jag kan inte ens föreställa mig hur det känns. Mitt hjärta gråter!
Min sekulära livssyn till trots, så är det inte utan att jag ber till högre makter om att det skall handla om falskt alarm.
Update: Föräldern visade sig, tack och lov, vara vid liv. Jag vet inte i vilket skick och känner inte till några detaljer, men det känns ju relativt oviktigt.
Kan Farmvillande leda till Galna ko-sjukan?
Bloggat den | March 20, 2010 klockan 4:58 pm | Inga kommentarer än
Utan förvarning började jag känna mig jättefebrig. Det började med att jag kände mig småhuttrig någon timme, och sedan började det kännas som att jag har 42° feber.
Nu ligger jag nedbäddad i mitt soffhörn med en stor fleacepläd över mig. Familjen säger att jag inte känns speciellt varm, så dem lyssnar jag inte på.
- *ynk* Kan någon göra ett glas saft åt mig? flämtade jag svagt.
Jag möttes av avmätta blickar, och efter en stund dök det upp en tillbringare med saft. De tror tydligen att jag skall klara av att servera mig själv.
Hoppas att mitt allvarliga tillstånd är hastigt övergående, för inom ett par timmar hade jag tänkt ta en långpromenad med Hunden.
Kan jag ha drabbats av Galna ko-sjukan genom mitt idoga Farmvillande?
Att vara pinsam är inte att vara rolig
Bloggat den | March 20, 2010 klockan 10:14 am | 3 Kommentarer
- Petra Mede – En av Sveriges roligaste enligt många säger Lasse Bengtsson.
Vilka är dessa många, undar jag. Var finns de?
Varje gång jag ser/hör henne så stärks min övertygelse om att komikervärlden har tagit emot henne för att ha ett kvinnligt alibi. Hon utgör inte något som helst hot mot de etablerade komikerna, så i det avseendet är hon ju perfekt.
På sätt och vis är det ju synd om henne, eftersom hon uppenbarligen inte fattar att hon är något av komikervärldens driftskuku.
Jag känner inte en enda människa som tycker att Mede är det minsta rolig. Inte en enda. Ärligt talat, så vet jag inte någon som ens har dragit på munnen åt någonting hon har sagt/gjort.
Var finns dessa många som tycker att hon är en av Sveriges roligaste? Jag begär inte att alla skall ge sig tillkänna. Jag begär inte heller att 1000 eller ens 100 av hennes hängivna beundrare skall ge sig tillkänna.
Men skulle man kanske kunna få höra talas om någon som tycker att hon är rolig? En enda, bara. Och då menar jag inte han som skriver hennes manus, för han tycker ju att allt hon gör är skitkul. Och det är väl inte så mycket att säga om det, han måste ju ha ihop till pölsan han också.
Läs även andra bloggares åsikter om Petra Mede
Fredag igen
Bloggat den | March 19, 2010 klockan 12:41 pm | 7 Kommentarer
Oj, vad tiden försvinner.
Förra fredagen utlokaliserades barnen hos vänner, och sedan bar det av mot Skarpnäck. Det blev, som vanligt, en trevlig och avslappnad helg där. Enda felet var väl att tiden gick alltför fort.
I måndags var barnen lediga från skolan, så då var det full fart. Och sedan har veckan rullat på i samma takt.
Prinsessan har tjatat och tjatat om att få skaffa ett Facebookkonto, och svaret har varit ett otvetydigt Nej. Hennes föräldrar håller nämligen ganska hårt på det där med åldersgränser, och dessutom känns det inte ok med en kanal där okända människor skulle kunna kontakta henne.
Tjatet har fortsatt, och anledningen till att hon ville ha ett Facebookkonto var att bästisen Mabou har ett, och att han spelar Farmville där. Det ville ju Prinsessan också göra.
Efter en hel del funderande, så registrerade jag ett konto åt henne. Naturligtvis inte under hennes riktiga namn, och jag såg till att ingen utomstående kan ta del av hennes uppgifter.
Prinsessan satte genast igång att bruka sin jord. Hon sådde och skördade, och det stod inte på förrän jag var tvungen att hålla ett öga på grödorna så att de inte skulle gå förlorade när hon var i skolan.
- Hahahaha! Du kommer snart skaffa en egen farm, skrattade Fatou. Men jag klargjorde mycket tydligt att det kommer aldrig att hända. Det där med dataspel har aldrig varit min grej. Jag tycker helt enkelt inte att det är roligt.
Det var inte utan att skammen blossade på mina kinder när jag härom dagen meddelade henne att jag… typ, hade råkat skaffa en egen farm…
Det är ett jäkla sående och skördande i jakten på att jobba ihop en förmögenhet. Till en början vågade jag knappt gå på toa av rädsla för att skörden skulle gå förlorad.
Nu måste jag nog skörda mina jordgubbar innan jag går och hämtar Prinsessan i skolan.
PS
Igår skaffade även AG en farm…
Sjukhusskräck och ny oro
Bloggat den | March 18, 2010 klockan 8:18 pm | 5 Kommentarer
Idag har jag varit på ett läkarbesök som jag borde ha varit på för länge sedan. Min sjukhusskräck har väl bidragit till att det inte har blivit av tidigare, men idag tog jag alltså tjuren vid hornen.
Till viss del skingrades min oro (jag försöker iaf intala mig det), samtidigt som den ersattes av en annan. Men framför allt sattes jag på omedelbar behandling. Om ca 3 månader skall medicineringens effekter utvärderas, och i samband med det avgörs om det skall bli operation.
Hjälp mig hålla tummen.
Tack!
AG? ÅG? Ågren? Andreas?
Bloggat den | March 17, 2010 klockan 12:17 pm | 1 Kommentar
Jag var tvungen att ringa och störa AG på jobbet med en fråga. Han hade visst inte mobilen med sig, så jag fick leta upp numret till arbetsplatsen.
Det var hans chef som svarade.
- Hej, det här är Häxan. Har du AG i närheten?
- Eehh… va?
- Jag undrar om du har AG i närheten. Eller om han är upptagen så kanske du kan be honom ringa mig?
- Förlåt, men… Vad var det du frågade om?
- Om du kan be AG… Oj, förlåt, ni kanske kallar honom Andreas?
- *hahaha* Ok, nu fattar jag. AG, ja. Det har du rätt i. Så brukar det ju stå i alla mail. Jag fattade inte vad du sa. AG? ÅG? *hahaha* ropar in på kontoret: AAAGGG!!! (och han lät nästan stolt över att använda det tilltalet för första gången) Du har telefon!!
När chefen lämnade över luren till AG hörde jag honom säga
- Jag vet inte vad jag har gjort, men jag har nog gjort bort mig. 
Jösses, han låter alltså sina arbetskamrater tro att han heter Andreas. Det må så vara att det kanske står så i hans prästbetyg, men det finns ju ingen som kallar honom för det. Om någon skulle kalla honom Andreas inför mig så skulle jag inte fatta vem de pratade om. Det låter ju… jättekonstigt.
Hoppas att mitt telefonsamtal uppdaterade arbetsplatsen på namnfronten.
Den gubben gick inte
Bloggat den | March 16, 2010 klockan 11:45 am | 1 Kommentar
Telefonen ringde.
- Mamma, jag har skadat foten.
- Vaa?! Vad har hänt?!
- Äh, jag skadade den bara.
- Jamen gå till skolsköterskan då.
- Neej, det tänker jag inte göra.
- Men om du har skadat foten i skolan så är det klart att du måste gå till skolsköterskan.
- Men det är ju pinsamt.
- *suck!*
- Men du mamma, jag undrar… kan inte du skicka ett sms till gympaläraren om att jag ska slippa gympa?
- Nähä du. Ett sådant intyg kan du få av skolsköterskan om du går till henne.
- Jamen då skiter vi i det då!
*klick*
Hahaha, den gubben gick inte. Glömda gympakläder motiverar inte mig att lämna falska frikort till gympan. Eget ansvar, min vän. Eget ansvar.
/Världens just nu sämsta morsa (enl. sonen)
Valkampanjen har börjat
Bloggat den | March 16, 2010 klockan 10:05 am | 1 Kommentar
*host*
Bloggat den | March 12, 2010 klockan 9:53 am | 6 Kommentarer
Jerry sitter alltid som en handväsketant i passagerarsätet när man är ute och skjutsar omkring honom. Börjar man närma sig 50 km/tim så tycker han att det går för fort, och han oroar sig för bensinstopp även om Spättan är nytankad. Allt detta trots att det inte har varit i närheten av att inträffa några tillbud när vi har varit ute och cruisat.
Igår när jag var ute och åkte (utan Jerry vid min sida) var jag fullt medveten om att Spättan behövde tankas. Det var bara ett antal Jag skall bara… som behövde uträttas först.
Till slut styrde jag kosan mot macken. Allt gick som smort även om Spättan hostade till ett par gånger, det skall medges.
När jag var 15 meter från bensinpumpen (jag säger 15 meter!) hostade Spättan till för sista gången. Hon vägrade helt enkelt rulla en enda centimeter till, med mindre än att hon fick bensin i sig.
Jag lockade och pockade, men Spättan var obeveklig.
Det var bara att kliva ur bilen, gå till bakluckan och plocka fram dunken, och sedan traska fram till bensinpumpen.
Förstår ni förnedringen av att behöva stå 15 meter från bensinpumpen och tanka Spättan medelst en dunk? Förstår ni skammen som blossade på mina kinder när övriga bensinkunders fryntliga blickar brände i ryggen på mig?
Jag väntade tills det var “så folktomt som möjligt” innan jag sedan startade Spättan och körde fram till pumpen för ytterligare påfyllning.
Just another day
Bloggat den | March 11, 2010 klockan 11:54 pm | 1 Kommentar
Gårdagens ledsna sitter kvar i kroppen. Mycket.
Att jag dessutom fick höra att jag är en idiot/egoist/parasit/hypokondriker (välj själv, varje val utgör en fullträff) gjorde inte saken bättre.
Tvärtom.
Men det var bara att spotta i nävarna och se glad ut. Eller åtminstone försöka.
Inför morgondagen:
- Tvättmaskinerna går nattskift,
- Måste packa till Prinsessan (som skall sova hos Mabou),
- Måste packa till Herr Fiffig (som skall vara hos Majsan),
- Måste packa till Mr T (som skall tillbringa helgen hos Ralle),
(härräguud, jag skall vara barnfriii!!)
- Måste komma ihåg att packa till mig själv,
- Kolla exakta avgångstider för tågen till Stockholm (och hoppas att man kommer fram innan helgen är slut)
Dagens konstaterande ang Mr T: Jag har närt en kapitalist vid min barm!
Dagens vågskål
Bloggat den | March 10, 2010 klockan 9:16 pm | 7 Kommentarer
+ Det fantastiska vädret,
+ Telefonsamtal från Tonårsmorsa,
+ Fåglarnas envisa vårsånger,
+ Telefonsamtal från Cyberfrun (men hon är pinsamt dålig på att blogga),
+ Fantastiska samtal med lärarna på skolan,
+ Telefonsamtal från Jerry,
+ Längtan efter den kommande weekendtrippen,
+ Mr Ts fortsatta och idoga diskande (jag har förstått att han har ingått en deal med AG på området…)
- Beskedet om att någon som jag älskar djupt har drabbats av en hjärnblödning.
Sagoinvasion i skolan
Bloggat den | March 9, 2010 klockan 8:47 pm | 1 Kommentar
Idag när jag kom till skolan för att hämta Prinsessan och Herr Fiffig visade det sig att alla lärare hade försvunnit. I Prinsessans klass hade lärarens plats tagits av Willy Wonka, och i Herr Fiffigs klass hade lärarens plats tagits av Paradis-Oskar.
Andra lärares platser hade tagits av bla Pelle Svanslös, Teskedsgumman, Karlsson på taket och Mästerkatten i stövlarna.
Underbara Mr T
Bloggat den | March 8, 2010 klockan 11:38 pm | 2 Kommentarer
Idag var det dags för utvecklingssamtal med Mr T och hans lärare, och det var idel lovord som östes över honom. Han är uppmärksam och tar ansvar för sin utbildning. Dessutom är han trevlig, artig och snäll.
Det har gått 3½ år sedan avhoppet från Waldorfsekten, men jag undrar om jag någonsin kommer att vänja mig vid att mina barn nu har lärare med såväl social som yrkesmässig kompetens. Det är fortfarande en wow-upplevelse. Varje dag.
På em var det familjefika i Herr Fiffigs klass. Mr T, som slutade tidigt, följde med dit. Det blev kära återseenden och kramkalas med gamla lärare
Efter fikat följde Herr Fiffig med kompisen Elvira hem. Mr T tog apostlahästarna hemåt, medan jag och Prinsessan åkte ut till Skölsta med Hunden.
När vi kom hem hörde jag hur Mr T höll på och rumsterade i köket. Jag gick dit och fick en chock – Han stod och diskade!
Soffbytardagen
Bloggat den | March 7, 2010 klockan 1:43 pm | Inga kommentarer än
Äntligen! Nu är den gamla soffan på väg till återvinningsstationen. Och om några timmar är den nya soffan på plats.
AG tog med sig Prinsessan och Herr Fiffig på sin lilla soffturné. Själv sitter jag och känner mig smått rastlös av tystnaden.
När vi lyfte ut soffan hittade jag en massa saker som hade legat gömda under den; Två julgranskulor, tre udda strumpor, en rosa noshörning och boken Dina bästa sidor. Med mera.
Mr T kom just och kramade mig och sa
- Jag älskar dig! Du är världens bästa mamma!
Jag skall låta det vara osagt om det hade någonting att göra med att jag lovade att sortera reklamen åt honom.
Nu tror jag nog att jag skall passa på att njuta av lugnet här hemma. Och det gör sig nog bäst genom att krypa ned i ett varmt bad.
Slö dag och trevlig kväll
Bloggat den | March 7, 2010 klockan 2:52 am | 1 Kommentar
Idag borde jag ha varit ute och njutit av vädret hela dagen, men det var jag inte. Istället har jag varit mer än lovligt slö, och enda gången jag stack näsan utanför dörren var när det skulle handlas lördagsgodis.
Framåt kvällningen tog jag med mig Prinsessan och knallade hem till Tonårsmorsa. Prinsessan och Mabou kollade (bitvis) på Mello, medan jag umgicks med Tonårsmorsa och hennes mamma.
Jag kan bara sammanfatta det med att jag har haft en fantastiskt trevlig kväll!
När det började bli dags att dra sig hemåt sa Tonårsmorsa plötsligt
- Men oj! Jag hade ju tänkt att bjuda på ostbricka också!
Nu är ju inte jag den som är den, så jag sköt på de där gå-hem-planerna, och satte mig för att mumsa ost
Jag noterar en (oroväckande?) trend; Jag finner det (minst) lika givande att umgås med mina vänners mammor som det är att umgås med vännerna själva.
Först var det Cyberfrun som introducerade Bestemor för mig. Sedan kommer Tonårsmorsa och presenterar sin mamma.
Jag kan bara konstatera att dessa fyra kvinnor alla berikar mitt liv.
Mycket.
Jag älskar verkligen att umgås med människor (just i dessa exempel råkar det vara kvinnor) som är intelligenta, ifrågasättande, pålästa och vältaliga.
Jag är lyckligt lottad!
*host!*
Jag hade typ… “glömt” att berätta för AG att jag hade fått erfara att det kostar 700:- om man typ råkar parkera på handikapparkeringen vid Willys 
Vilken tur att parkeringsbolaget skickar ut påminnelser, så att även AG kunde få den informationen
Nu går jag och ställer mig i skämshörnet med en dumstut på huvudet.
Vinterns vackraste dag
Bloggat den | March 5, 2010 klockan 11:06 pm | Inga kommentarer än
Jag vill egentligen inte skriva om vädret, men…
Jäklar vilken fin dag det har varit idag! Utan konkurrens, så har det var vinterns vackraste dag!
När jag gick för att hämta Prinsessan i skolan så träffade jag en man iklädd kortbyxor (!).
Själv öppnade jag jackan, och sedan koftan (och gick därmed “i bara linnet”), men svettades fortfarande.
Det här var första dagen på typ 300 år som Prinsessan och Mabou inte umgicks efter skolan. Jag, Prinsessan och Hunden tog en promenad till Gränby centrum för att hämta Spättan – och vilka träffade vi där, om inte Mabou och hans mamma..!
*hahahaha*
Men mötet kom sig att innebära Prinsessan nu ser ut att ha sova-över-barnvakt nästa helg. *vågen!*
Nä, egentligen har det väl inte hänt så mycket mer idag.
Det serverades tacos till middag, och “ungdomsgården” inne i Mr Ts rum utfodrades.
De åt som små möss allihopa.
Jag har sprungit och letat frenetiskt efter en “ny” soffa på Återbruket den senaste tiden. Behovet har varit överhängande ett tag nu, men ingen passande soffa har stått att finna.
Helst av allt skulle jag naturligtvis vilja ha vännernas soffa, som jag har gått och suktat efter i flera år.
Men, men… vad är väl en bal på slottet..?
Hur som helst, så kommer nu vännernas finfina soffa stå hemma hos mig inom en snar framtid.
Är jag lycklig, eller är jag lycklig?
Torsdagen den 4/3
Bloggat den | March 5, 2010 klockan 12:03 pm | 3 Kommentarer
Igår satt jag i alla fall inte fast någonstans! Möjligen var det min tumme som satt fast, för jag kom inte iväg på min planerade Skölstapromenad med Hunden. Men det är ju inte värre än att jag kan bättra mig idag.
När skolan slutade hämtade jag Prinsessan och Mabou för lite äventyr (så att den sistnämndes mamma skulle få sova ut efter väluträttad nattjänst). Vi började med att åka till Återbruket.
Tro det eller ej, men där hittade jag vad som kan betecknas som kommande sommars antagligen absolut snyggaste klänning! För 15:- (Halva priset på alla textilier och kläder denna vecka)!
Jag hör era avundsjuka suckar, men jag nonchalerar dem!
Sorry bejbs, men det är jag som kommer vara snyggast klädd denna sommar!
Efter kidsens önskemål for vi sedan vidare till IKEA.
Vi började med att mätta magarna med varsin korv, och sedan försvann de unga tu in i Småland. Själv strosade jag planlöst omkring, innan jag plötsligt fann mig sittande med en kopp kaffe.
- Kan Häxan vara vänlig att kontakta lekrummet! hördes det plötsligt eka i högtalarna.
Jag ilade genast till nämnda lekrum, och där möttes jag en väldigt näsblodsblödande Mabou.
- Han blöder jättemycket! Vi har bytt papper flera gånger! upplyste den skärrade personalen.
Jag har själv ett förflutet som ett extremt näsblodsblödande barn, och kanske var det därför mina känslor inte började svalla i panik.
Jag och Mabou gick in på toaletten (där handfatet redan var rödfärgat av hans blod).
Återigen tror jag att det var mitt förflutna som näsblodsblödande som inte fick mig att freaka ut totalt (trogna läsare känner annars till min relation till blod).
Mabou var lugn som en filbunke, och vi hanterade situationen tillsammans. Jag berättade om mina barndomsminnen, och han bekräftade med sina erfarenheter.
Efter en stund fick vi stopp på blodet, och jag tvättade av honom i ansiktet. Han var fortfarande helt oberörd av det ymninga blödandet och skrattade gott när jag sa att han såg ut som en vampyr som just hade ätit.
Barnen fick följa med mig till tygavdelningen och välja tyg för att sy strandväskor, och de höll med mig om att Annamoa var ett passande mönster. Det tycker jag att ni också kan hålla med om.
IKEA-besöket avslutades med mjukglass, eftersom det är väldigt bra att äta när man just har blödit näsblod.
Dagens trauman: Biltvätt och besiktning
Bloggat den | March 3, 2010 klockan 5:12 pm | 5 Kommentarer
Ja, så var det dags för gamla Spättan att visa vad hon går för.
Innan vi åkte till Bilprovningen tänkte jag att det skulle ge ett positivt intryck om Spättan var nytvättad, så jag åkte till Statoil för att ta itu med den saken.
Det där med att tvätta en bil är väl egentligen inte riktigt min grej, men jag tänkte att jag skulle ta tjuren vid hornen och köra igenom automattvätten.
Jag körde fram till porten, knappade in koden som jag hade fått av kassörskan, och porten öppnade sig. En lysande pil anvisade mig att köra in, så då gjorde jag det.
När bilen var i rätt position stod det STOP på skylten, och jag stannade. Den där biltvättställningen började åka fram och tillbaka över bilen. Först för att känna av bilens form och storlek (som jag uppfattade det), sedan för att spruta vatten, och sist för att borsta. Det var faktiskt ganska läskigt.
När själva tvätten var klar skulle bilen torkas av någon automat. Pilen som uppmanade mig att köra framåt började lysa. Jag vred om nyckeln och började köra. Efter bara någon decimeter började STOP att lysa igen, och jag stannade lydigt.
Sedan hände… ingenting.
Minuterna gick.
Jag testade med att backa tillbaka en liten bit, och då började pilen som uppmanade mig att köra framåt att lysa. Jag körde framåt, och då stod det genast STOP på displayen igen.
Jag vågade inte kliva ur bilen, för då kan jag lova er att de där stora tvättborstarna hade börjat snurra. Så där satt jag, och visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. I brist på någon bättre idé så ringde jag AG. Med facit i handen, så vet jag inte om det var en så bra idé det heller.
- Jag sitter fast i biltvätten pep jag.
- Vaa?! svarade han, som om han hade hört fel.
- Jag sitter fast i biltvätten upprepade jag.
- Vafan, sitter du fast i biltvätten!? hojtade han så att säkert hälften av hans arbetskamrater hörde, samtidigt som han började skratta.
- Ja, det gör jag! Vad skall jag ta mig till? undrade jag.
- Jadu *hahahaha!* du får väl kliva ur bilen och gå in på macken och fråga dem.
- Men jag vågar inte gå ur bilen.
- Ring dem då.
- Jag har inget telefonnummer.
- Ring nummerupplysningen då, kluckade AG.
Jojo, det var ju stor hjälp man hade av honom när man nu var i nöd. Han svarar med att skratta, varesig jag har gått ned mig i en snödriva eller är instängd i en biltvätt.
I fortsättningen lämnar jag inte hemmet utan en nödraket i fickan, det är ett som är säkert.
Jag såg i backspegeln att det stod en bil utanför och väntade på att köra in i biltvätten. Efter en stund klev bilföraren in genom en sidodörr och kom fram till mig.
- Jag såg inte att det var någon här inne, så jag började knappa in min kod lite för tidigt sa han.
Där hade vi alltså förklaringen. Det var bakomvarande bils STOP som nu lös framför mig. För att lösa problemet ignorerade jag STOP-texen, och körde fram en bit. Vips, så började en överdimensionerad hårfön åka fram- och tillbaka över bilen.
Sedan var det klart!
Jag hastade iväg för att hämta Prinsessan och Mabou i skolan, och sedan stannade vi till på Max så att de skulle få någonting i magarna. Jag tänkte att det var lika bra att passa på att lägga fram varningstriangeln i bilen, och började rota efter den. Men den lät sig inte finnas.
Kan den ha blivit kvar i Köping när generatorn gav upp? Oavsett vad svaret på den frågan var, så var det tvunget att skaffas fram en varningstriangel illa kvickt.
Jag åkte förbi AGs arbete och lånade en av hans arbetskamrater.
Sedan var det plattan i botten ut till Librobäck.
- Vad kostade det att tvätta bilen? undrade Mabou när vi stod och väntade på vår tur vid Bilprovningen.
- 139:- svarade jag.
- Oj, det är ju nästan lika mycket som en ost kostar! slog Mabou fast.
Bara 20 min försenat var det vår tur. Jag rattade in Spättan i angiven port, och barnen skuttade nyfiket ur bilen. Här fanns det ju hur mycket spännande som helst att titta på!
- Sätt er på bänken där uppmanade jag dem, eftersom jag var rädd att de skulle vara i vägen eller göra sig illa på något. Och de lyckades sitta ganska stilla under hela besiktningen.
Besiktningsmänniskan gick runt och knackade på Spättan med en hammare, sedan kom han fram till mig och konstaterade med bister min
- Åk taxi, för i helvete.
Nejdå, så gick det inte alls till.
Han tyckte att däcken borde pumpas. Och så påstod han att det var något jordfel också. Men jag håller inte med om det där sista. Ok att det låg lite snöslask på gummimattorna i bilen, men någon jord var det inte frågan om. Och så hade skyltbelysningen bak pajjat, så det blir ombesiktning om en månad.
Hon är pålitlig, gamla Spättan. Det må vara att hon snart uppnår veteranbilsstatus, men hon kommer hålla många år än.
Värme och medmänsklighet äger inget utrymme i alliansens samhälle
Bloggat den | March 3, 2010 klockan 11:46 am | 1 Kommentar
När det gäller det numera rikskända fallet med Sofie Karlsson som inte fick någon sjukpenning för att hon inte anmälde sig på Arbetsförmedlingen dagen efter att sonen dog, så säger Kammarrätten att de visserligen har full förståelse för hennes situation, men att det
inte finns nån laglig möjlighet att medge undantag från reglerna.
Det påståendet är formulerat utifrån helt fel perspektiv. Frågan man istället skall ställa sig är
Finns det några lagliga hinder för att medge undantag från reglerna?
Idioter!
Det är verkligen ett varmt och medmänskligt samhälle som har växt fram de senaste åren…
Läs även andra bloggares åsikter om Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Kammarrätten, Idioti
UNT, DN, Aftonbladet 1, Aftonbladet 2, Expressen 1, Expressen 2, Expressen 3
Var föds behovet av att håna någon som har misslyckats?
Bloggat den | March 3, 2010 klockan 10:43 am | 1 Kommentar
De senaste dagarna har det både här och där på nätet dykt upp spydiga kommentarer om Faddes debut som stand-up-komiker. Jag såg inte inslaget själv, men drog slutsatsen utifrån kommentarerna att det inte var någon ny Björn Gustavsson-stjärna som hade fötts.
Alla sarkastiska kommentarer gav mig en ganska dålig smak i munnen, och till slut kunde jag inte hålla mig från att titta på klippet.
Det jag såg fick mig inte att skratta. Jag log inte ens. Men en skammens rodnad spred sig på mina kinder. Jag led med Fadde, och tyckte så fruktansvärt synd om honom.
Ok, utan att känna Fadde kan jag medge att jag aldrig har sett honom framför mig som varken astronaut eller stand-up-komiker, och min spontana reaktion är att jag blir irriterad på redaktionen på TV8. Hur kan man utsätta en människa, i detta fall Fadde, för något sådant här? Har inte redaktionen ett ansvar? Har man inga gränser för vilken nivå man vill hålla på programmet? Är det inte redaktionens ansvar att sätta gränser när/om en gäst inte förmår att göra det själv/missbedömer sin insats?
Redaktionen brast tydligt i sitt ansvar gentemot Fadde. Det är illa nog, och situationen blir inte bättre av de hånfulla, patroniserande kommentarer som sveper över nätet.
Var föds behovet av att håna någon som har misslyckats? Hur känns det att göra det? Känns det bra? Känner man sig kanske tom lite bättre själv?
Varför kan man inte nöja sig med att konstatera Jag tycker inte att det var bra, utan att man även fortsätta med dessa nedsättande – och ofta ovidkommande – kommentarer?
Jag skäms för att jag skämdes när jag såg klippet med Fadde. Men jag skäms ännu mer när jag ser alla hånfulla kommentarer som fälls.
Läs även andra bloggares åsikter om Fadde Darwich, Stand-up, Elakhet, Hån
d
Hundpromenad med nära-döden-upplevelse
Bloggat den | March 2, 2010 klockan 4:30 pm | 5 Kommentarer
Innan det var dags att hämta barnen i skolan tog jag en promenad med Hunden till Gränby centrum för att hämta Spättan. Närmaste vägen att gå är via ishallen och 4H, dvs över åkrarna. Där går en gång- och cykelväg (på 350 m, kunde jag konstatera när jag nu kollade kartan) som visserligen – enl skyltar – inte plogas och sandas, men den har plogats hela vintern hittills så det kändes inte långsökt att ta den vägen.
Ja, ni kanske anar vart den här berättelsen är på väg…
Det såg ut som att vägen var plogad, och att den bara var täckt av några cm nyfallen snö.
Det var en synvilla.
När jag hade gått ca 10 meter insåg jag att vägen var begravd under flera decimeter snö. Men jag tänkte att jag nog kunde pulsa på ändå.
Det var inte den smartaste tanken jag har tänkt i mitt liv.
Hunden tyckte att det var ganska kul, även om det var jobbigt för honom också.
När jag hade kommit halvvägs var jag så slut så att jag trodde att jag skulle svimma. På riktigt, alltså. Det smakade blod i munnen, och jag var spyfärdig. Snön räckte mig ända upp till rumpan (!) och jag satt fast. Det var snudd på att jag kände paniken komma krypande.
Då jag insåg att jag inte skulle klara det här på egen hand, så ringde jag till AG. Till en början blev han förskräckt, eftersom jag bara flämtade i luren. När han fick situationen klar för sig slängde han sig in i Spättan och kom till min undsättning.
Ja, han kunde ju inte köra in på den översnöade gång- och cykelvägen, men han körde så långt han kunde på 4H-gården. När han hade klivit ur bilen kunde jag släppa Hunden, så att han sprang till AG.
Efter att ha tagit hand om Hunden försökte AG möta mig, där jag som för mitt liv försökte kämpa mig framåt. När jag kom fram till AG kunde han inte hålla sig.
- Ursäkta att jag skrattar, men det såg så roligt ut kluckade han.
Det var en jävla tur för honom att jag var så slut, annars hade han åkt på en propp!
Jag tror att det tog närmare en timme innan puls och andning var nere i det normala igen.
Förlåt att jag vet, men det är inte med flit
Bloggat den | March 2, 2010 klockan 12:45 pm | 8 Kommentarer
Jag minns inte när jag insåg det. Egentligen har jag väl aldrig insett det, utan det har alltid varit en självklarhet och helt naturligt att det är så här. Inte konstigt på något sätt.
Jag pratar om… ja, jag vet egentligen inte riktigt vad jag skall kalla det. Det handlar om känsla, övertygelse och vetskap. Att jag, utan uppenbar anledning, plötsligt bara vet något (om någon), även om jag inte kan bevisa att det förhåller sig så. Och jag har heller inget behov av att bevisa det. På samma sätt som jag inte har något behov av att bevisa att sushi är gott. Det vet jag ju redan.
Jag tror mig minnas när jag insåg att inte alla människor fungerar på det här sättet. Jag var i tioårsåldern, och ett par vänner till familjen (Maria och Jan) skulle separera.
Jag visste med ens att det berodde på att Maria hade inlett ett förhållande med Hasse (en annan person som ingick i det sociala umgänget). Det var inte så att jag hade sett Maria och Hasse tillsammans, eller något sådant. Jag bara visste.
Därför blev jag så förvånad när det ett par månader senare “slog ned som en bomb” i bekantskapskretsen att Maria och Hasse skulle flytta ihop. Det var väl inget konstigt med det – de hade ju ett förhållande.
Men tydligen var förhållandet en nyhet för alla. Utom mig. Det kändes ganska märkligt, och jag kunde inte riktigt förstå varför inte alla andra också visste.
Under en period arbetade jag i Stockholmstrakten, och pendlade varje dag. Till slut blev jag ganska tjenis med Henrik, en kille som jobbade i Pressbyrån. Vi blev vänner privat, och umgicks lite. Tog en fika ibland och tittade på film någon gång.
En natt vaknade jag, och satte mig klarvaken upp i sängen med insikten Henriks farmor är död!
Känslan var så stark att det var omöjligt att somna om. Men vad skulle jag göra? Jag kunde ju inte gärna ringa och väcka Henrik mitt i natten, och tala om för honom att hans farmor var död. Dels hade jag aldrig träffat hans farmor, och dels skulle han garanterat ha trott att det hade slagit runt i huvudet på mig.
Nästa dag, när jag träffade Henrik i Pressbyrån, var han ganska ledsen. Han berättade för mig att hans farmor hade dött på natten.
Det är mer regel än undantag att jag vet att någon skall få barn, innan personen ifråga själv vet om det. När människor är på väg att separera så vet jag det innan de själva har insett det. Jag visste att Anna Lindh var död redan när jag vaknade den 11/9 -03, flera timmar innan det tillkännagavs. Jag har vetat att flera av mina vänner är homosexuella, innan de själva har vetat det/kommit ut.
Över huvud taget så har jag insikt/vetskap (jag vet inte vad jag skall kalla det för) om förändringar – stora som små – i människors liv, innan förändringarna sker. Jag behöver inte träffa personen ifråga för att veta.
Jag bara vet.
Jag skulle kunna fylla hela bloggen med sådana här exempel, men det är egentligen inte det som är poängen med det här inlägget.
Jag ser inte den här “förmågan till vetskap” som någon tillgång eller gåva. Tvärtom! Det är bara ett jäkla aber.
Ok, jag förnekar inte till att det har hänt att jag har dragit nytta av det i t.ex förhandlingar och argumentationer, men det är i det stora hela perifert.
Efter resan inom Waldorfsekten är jag en renodlad sanningsknarkare. Jag tror inte på någonting som inte går att bevisa, så några mumbo-jumbo-förklaringar är inte aktuella.
Under livets gång har jag lärt mig att ignorera dessa vetskaper som dyker upp hos mig, och jag lyckas uppskattningsvis till 95%. Jag viftar bort dem som jag viftar bort en irriterande fluga om sommaren. Nu har jag kommit så pass långt att jag, hyfsat hanterbart, kan ignorera sådant som jag rimligen inte skall/kan/bör veta.
Men ibland slår vetskapen sina klor i mig, och lämnar mig inte. Ju mer jag försöker ignorera, desto mer pockar det på min uppmärksamhet.
Jag har vetat någonting om en person i flera år. Det handlar om en person som jag aldrig hade träffat, och jag har kunnat ignorera vetskapen så att den bara har legat där i bakgrunden och skvalpat. Men för några månader sedan tog vetskapen ett starkare grepp, och vägrade att lämna mig ifred.
Alltid när det blir så här, så upplever jag det som fruktansvärt jobbigt. Och den här gången var inget undantag.
Jag vill inte veta. Jag har inte med det här att göra. Det angår inte mig. Det handlar om någon annan människas privatliv. Det känns som att jag har varit och snokat i personens hemliga dagbok.
Jag vill verkligen inte ha det så här.
För en tid sedan hampade det sig så att jag träffade personen ifråga. Vid vårt handslag bekräftades det jag redan visste. Bekräftelsen blev så översvallande stark att jag nästan hade svårt att förhålla mig naturlig.
Jag kände både skuld och skam över min vetskap, men jag hoppas att jag lyckades dölja det för personen ifråga (vi var ju inte ens i närheten av att diskutera det min vetskap handlar om).
Dessa vetskaper är inte på något sätt en tillgång för mig (ok, det skulle ju kunna vara det om jag ville manipulera människor). Det är enbart en börda.
En börda som jag gärna skulle vilja bli av med.
Kontakt
thebitch@thewitch.se
Mail (om det gäller Waldorfsekten):
waldorf@thewitch.se
Msn:
yellowwitch@gmail.com
Skype:
thewitchsweden
Och så finns jag på;
Gowalla
Runkeeper
Åse TheWitch
formspring.me
På tapeten
Att kommentera
Annonser
Knappar
Fnulare
Creeper (media)
- thewitch.se May 15, 2012Hit at MediaCreeper from Aftonbladet AB […]CreeperFramework/0.1; rv:20110425
- thewitch.se May 15, 2012Hit at MediaCreeper from Aftonbladet AB […]CreeperFramework/0.1; rv:20110425
- thewitch.se May 15, 2012Hit at MediaCreeper from Aftonbladet AB […]CreeperFramework/0.1; rv:20110425
- thewitch.se May 15, 2012Hit at MediaCreeper from Aftonbladet AB […]CreeperFramework/0.1; rv:20110425
- thewitch.se May 12, 2012Hit at MediaCreeper from Aftonbladet AB […]CreeperFramework/0.1; rv:20110425
- thewitch.se May 12, 2012Hit at MediaCreeper from Aftonbladet AB […]CreeperFramework/0.1; rv:20110425
- thewitch.se May 12, 2012Hit at MediaCreeper from Aftonbladet AB […]CreeperFramework/0.1; rv:20110425
- thewitch.se May 12, 2012Hit at MediaCreeper from Lokaltidningen Mitt i Stockholm […]CreeperFramework/0.1; rv:20110425
- thewitch.se May 12, 2012Hit at MediaCreeper from Lokaltidningen Mitt i Stockholm […]CreeperFramework/0.1; rv:20110425
- thewitch.se May 11, 2012Hit at MediaCreeper from Sveriges Radio AB […]CreeperFramework/0.1; rv:20110425
Creeper
- Riksrevisionen May 15, 2012Träff på Creeper för thewitch.se […]Patrik Wallström
- Försvarets Materielverk (FMV) May 14, 2012Träff på Creeper för thewitch.se […]Patrik Wallström
- Försvarets Materielverk (FMV) May 14, 2012Träff på Creeper för thewitch.se […]Patrik Wallström
- Försvarets Materielverk (FMV) May 14, 2012Träff på Creeper för thewitch.se […]Patrik Wallström
- Skatteverket May 14, 2012Träff på Creeper för thewitch.se […]Patrik Wallström
- Socialstyrelsen May 14, 2012Träff på Creeper för thewitch.se […]Patrik Wallström
- Socialstyrelsen May 14, 2012Träff på Creeper för thewitch.se […]Patrik Wallström
- Rikspolisstyrelsen May 13, 2012Träff på Creeper för thewitch.se […]Patrik Wallström
- Kriminalvården May 11, 2012Träff på Creeper för thewitch.se […]Patrik Wallström
- Riksarkivet May 7, 2012Träff på Creeper för thewitch.se […]Patrik Wallström