En kväll på akuten

Bloggat den | September 6, 2009 klockan 11:42 pm | 9 Kommentarer

Jag hörde hur Mr T började ojja sig inne i sitt rum. Han är faktiskt ganska kinkig (när det gäller att göra sig illa), och ibland kan ett myggbett ge honom nära-döden-upplevelser, om han är på det humöret.
Av gnällandet jag hörde nu bedömde jag att han kanske hade slagit i en tå eller något. Det var inget som fick mig att sluta med det jag höll på med, för att rusa dit och kolla.
AG gick in till Mr T. Jag hörde inte vad de sa till varandra, men jag hörde på AGs röst att det var allvar. Jag skyndade dit, och backade vid tröskeln.
Blodet pumpade från  Mr Ts högerfot, och det var redan ganska mycket blod på golvet.

Mr T hade tagit några tidningar och skulle lägga upp dem på sitt skrivbord. Där låg redan en plafond av glas, och han råkade stöta till den med tidningarna. Plafonden ramlade ner, och måste antagligen ha gått i bitar på väg mot golvet. En glasbit skar upp ett stort fult jack i foten, och där pumpade nu en blodfontän.

Jag rusade till linneskåpet och slet fram några handdukar som AG kunde linda runt Mr Ts fot medan jag sprang ut till parkeringen och hämtade bilen. Chocken hade redan slagit sina klor i mig, och jag lyckades inte ens hitta mina skor i hallen. Jag sprang barfota till parkeringen. Jag skakade, svettades och frös. Hela kroppen var som spaghetti.
Jag fixade så att Mr T skulle kunna ligga ned i baksätet, och sprang sedan upp till Majsan för att kolla om Prinsessan kunde vara hos henne när vi åkte till akuten. Trots att jag mest bara stammade och stakade mig lyckades hon förstå vad jag ville ha sagt. Visst fick Prinsessan vara där.

- Vi måste åka nu! skrek jag till AG.
- Ja, lugna dig. Jag håller på att lägga ett tryckförband svarade han.
- Vi har inte tid med sådant, vi måste åka nu ylade jag.
- Du får absolut inte köra bil i ditt tillstånd. Du är i chock, men försök att ta det lugnt manade AG.
Jag försökte verkligen, men lyckades nog inte så bra.
Någon minut senare var tryckförbandet på plats, och vi hjälpte Mr T ut till bilen.

Jag tror att det var rött vid varenda rödljus genom stan, och flera gånger var jag på väg att uppmana AG att köra ändå. Men jag gjorde det inte, eftersom jag visste att han inte skulle lyssna på mig.
I baksätet låg Mr T med foten högt, och höll om förbandet. Det minskade blodflödet en del, men det sipprade ändå ut blod vid kanterna på bandaget.
Vid det här laget var jag allvarligt oroad för att Mr T skulle drabbas av betydande blodförlust. Det kanske låter löjligt för de som har större medicinska kunskaper än jag, men det ger nog också en bild av hur mycket han faktiskt blödde.

Jag var svimfärdig. Och vansinnig på AG som höll hastigheten och inte körde mot rött och enkelriktat. Men jag sa ingenting.
Jag ringde Ackis och bad att få prata med någon på akuten, eftersom jag ville veta vad som gällde när vi kom dit. Jag har inte varit på den nya akuten, och visste inte ens riktigt var den ligger.
- Vill du prata med någon patient på akuten? undrade telefonisten.
- Nej svarade jag.
- Personalen på akuten ger inte sjukvårdsupplysning per telefon sa telefonisten.
- Jag behöver ingen sjukvårdsupplysning. Vi är på väg in med vår son, och han blöder som fan upplyste jag henne.
- Jag kan inte koppla dig. Jag förstår inte varför du skulle behöva prata…
- Nej men skit i det då, kärringjävel!! skrek jag, och slängde på luren.
AG hade nog rätt i att jag var chockad. Men jag kan ändå inte förstå på vilka grunder en telefonist kan bedöma mitt behov av att prata med någon på akuten.

Vi hittade akutmottagningen ganska snart. I entrén stod en rullstol som Mr T tacksamt satte sig i. Jag pratade med en kvinna i receptionen, och fick veta att vi skulle vända oss till barnakuten (den informationen hade vi ju kunnat få redan på väg till Ackis, om telefonisten hade varit utrustad med lite social kompetens).
På barnakuten blev Mr T omhändertagen redan vid anmälningsluckan. Så snart de lättade på tryckförbandet satte blodfontänen igång att pumpa. Jag “gömde” mig bakom rullstolen för att slippa se.
Vi fick komma in på ett rum, och läkaren kom direkt. AG fick beröm för sitt tryckförband, och jag kan väl också medge att det var bra gjort av honom (även om det där och då kändes som att det bara tog dyrbar tid när han la om det).

När läkaren började prata om att det ev. behövde opereras kändes det som att jag skulle ramla ur rullstolen (som jag nu satt i, Mr T låg på en brits). Men det bestämdes att det skulle få räcka med att de sydde ihop honom. Enda problemet var ju att han blödde kraftigt så snart förbandet togs bort, och då är det tydligen inte så lätt att sy.
Blödningen avstannade hyfsat när de började bedöva. Det var ett ganska djupt jack, så de sydde först nere i såret innan de sydde ihop skinnet.
När allt var klart fick Mr T en dunderdos av smärtstillande, ett snyggt bandage och ett par kryckor.

När vi kom hem var det ingen som orkade ställa sig och laga mat, så det fick bli pizza.
Mr T somnade ganska snabbt ikväll. Han var väl lite matt, gissar jag. För egen del känns det som att jag har sprungit ett marathon, och jag har kramp i benen.

Barnen är verkligen som en kroppsdel av en själv. När de gör sig illa, så gör det så fruktansvärt ont.

Kommentarer: