Förtvivlan

Bloggat den | August 26, 2009 klockan 11:46 am |

[Förtydligande: Nedanstående är utdrag ur ett mail från min vän Karin]

Jag mår så dåligt, så jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det värker i kroppen, gör fysiskt ont. Det är outhärdligt, och jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Jag är helt handlingsförlamad. Det är sant! Jag kan inte göra någonting. Hela huset ser ut som ett bombnedslag och imorgon kommer det en hantverkare. Jag skulle alltså behöva storstäda, men handlingsförlamningen är mig övermäktig. Jag blir så stressad så jag mår illa. Ändå kan jag inte göra någonting.

Jag går omkring i en ständig kombination av skräck, rädsla och stress. Adrenalinpåslaget är konstant. Jag har inga krafter kvar, och jag kan inte sova på nätterna.
Jag klarar ingenting längre. Det är länge sedan jag slutade förmå att hämta in posten eller gå ut med soporna. Sådant som man normalt gör utan att ens reflektera över det. Det är oöverstigliga berg för mig.

Jag har bett om hjälp många gånger, med de krafter jag har kunnat uppbringa. Men jag får ingen hjälp. Jag vet inte om jag måste falla in i en psykos för att det ska hända något. Varför kan jag inte få hjälp nu? Innan mina döttrar tar verklig skada av hur jag mår?
Varför är inte mitt liv värt någonting? Varför är inte jag önskvärd i samhället?
Vad vill man egentligen säga med att neka mig all form av hjälp? Att jag borde ta livet av mig? Tja, en dag är det väl det enda alternativ som återstår.

Ja, vad kan man göra?
Jag har tidigare skrivit om Karin här. Och tyvärr kommer jag nog att skriva om henne igen.

Kategori: Samhälle

Kommentarer:

4 Kommentarer to “Förtvivlan”

Monica Antonsson
August 26th, 2009 @ 14:04

Hallåååå där!
Det här låter allvarligt.
Vad kan jag - vi - göra för att hjälpa dig?
Du som är bara sååååå bäst!!
Du är värd hur mycket som helst ju!
Kramar i massor från Monica
thewitch
August 26th, 2009 @ 14:16

@Monica Tack för dina snälla ord.
Texten är dock inte skriven av mig, utan utdrag ur ett mail från min vän Karin (som naturligtvis har godkänt publiceringen).
Men visst känner man förtvivlan inför hur hon tvingas ha det, och då har jag ändå inte skrivit en bråkdel om det hela här i bloggen.
Jag får nog, som sagt, tyvärr anledning att skriva om hennes situation fler gånger.

Massor av kramar till dig också!
stina
August 26th, 2009 @ 22:12

Finns det ingen frivilligorganisation - som inte är alltför motbjudande - som kan hjälpa henne?
Bor hon i närheten av någon storstad? Finns fortfarande Riksförbundet för mental hälsa?
Någon kyyyyyrklig verksamhet? (urk)
Verdandi?
Kolla nätet?
Någon måste ju hjälpa henne!!!!
Lilla grisen
August 27th, 2009 @ 01:16

Till Karin:
Jag vet inte alls vad du är så rädd för, men jag hoppas att följande tips ändå kan vara till någon nytta.

Du kanske redan känner till det, men det finns en sorts meditation som går till så att man iakttar sin andning, och då särskilt det lilla mellanrummet mellan in och-utandning. Man kan göra det när man ligger, sitter, står eller gör något annat. Man har det ju med sig.

Du är värd det bästa. Kom ihåg det!

Lämna gärna en kommentar

Om du vill veta hur du skall göra för att din kommentar skall publiceras, så kan du läsa här.

Vem är vem?

Barbara
Min oumbärliga, älskade bärbara dator.
Spättan
En Volvo kombi som snart uppnår aktningsvärd veteranstatus
Prinsessan
Fåfäng och klädintresserad nioåring. Gillar hästar, dans och gymnastik, och älskar att städa.
Herr Fiffig
Tioårig kille med huvudet på skaft. Sudokuintresserad trollkarl. Gillar matte på hög nivå och har ett minne som får de flesta andra att blekna.
Mr T
Femtonårig datanörd. Superduktig på bilddesign och filmmakeri. Dessutom är han en riktig plugghäst :)
AG
Barnafader. Fotointresserad designsnubbe som skriver Expert på visitkortet.
Kax & Chet
Katterna som äger den här familjen.
Hunden
Världens goaste vovve, som jag brukar umgås med ibland.