En pojke som bor i mitt hjärta

Bloggat den | August 15, 2009 klockan 12:10 am | 6 Kommentarer

Jag såg honom på håll, där han satt ensam vid ett bord vid Willy:s förbutik. Han är alltid ensam.
Han satt med ryggen mot mig, så han såg mig inte när jag närmade mig.
- Hej sa jag samtidigt som jag la min hand på hans axel.
Han tittade upp, och sprack upp i ett varmt leende när han mötte min blick.

- Hur har sommarlovet varit? frågade jag.
- Sådär… svarade han, och ryckte på axlarna.
- Det blir väl lite roligt och spännande nu när skolan snart börjar igen sa jag.
- Ja, svarade han. Jag kommer fortsätta gå i samma klass som Mr T, fortsatte glatt.
- Jaha, vad kul, svarade jag uppriktigt. Men skulle ni inte flytta till Stockholm?
- Nej… inte nu i alla fall. Kanske senare.
- Jaha. Vad roligt att ni fortsätter vara klasskamrater svarade jag.

Vi fortsatte småprata en stund.
- Det känns i alla fall lite bättre nu… efter det där… med pappa… sa han, när han såg att jag gjorde en ansats att gå vidare.
Hans ögon fylldes snabbt med tårar. Tårar som han kämpade med, för att de inte skulle börja rinna. Jag såg att det blev viktigt för honom att inte förlora ansiktet. Inte vara svag och sårbar, utan stark. Stark utåt.
Jag stannade kvar.

Pojkens pappa dog i våras, och nu lever han och mamman ensamma.
- Har ni några släktingar här i Uppsala? frågade jag.
- Jadå, det har vi, svarade pojken.
- Vad bra, sa jag tafatt.

Utöver den sårbarhet de bär med sig genom att tillhöra ett, i Sverige många gånger illa ansett folkslag, så är pojken väldigt utsatt i och med sina sociala handikapp. Jag känner inte till någon exakt diagnos, och det är heller inte intressant.
Han har ofta “myror i brallorna” och söker kontakt med kompisar på ett burdust och socialt ickeaccepterat sätt. Han vill så väl, och det blir så fel.
Jag förstår att klasskompisarna har svårt att acceptera hans “annorlunda kontaktsökande”, och samtidigt blöder mitt hjärta för pojken. I den kontakt jag har haft med honom, så ser jag honom som en mycket godhjärtad människa. Visst behöver han stöd, och när han får det kan han slappna av och ge av sig själv.

- Skall Henrik (hans tidigare “assistent”) följa med dig i sjuan? frågade jag.
- Nej, det skall han inte… svarade han.
Jag känner inte till skolans planering, men jag hoppas och förutsätter att han får någon annan form av fortsatt stöd.
Vi skildes åt med en varm (och lätt generad, från hans håll) kram.
Jag känner mig både lättad och glad över att kunna fortsätta följa pojken.

Under hela vårt samtal fanns mamman till en annan klasskompis i närheten. Jag ägnade henne inte en blick (so sue me), men jag höll koll på henne i ögonvrån.
Hennes frätande blickar sa, med all övertydlighet: Hur i helvete kan du stå där och prata med den där jävla ungenjäveln!?
Det här är en mamma som inte i något läge drar sig för att snacka skit om vare sig barn i klassen, deras föräldrar eller familjer som sådana. Dessutom strösslar hon, mer än gärna, sina rasistiska värderingar omkring sig.
Så varför skulle jag bry mig?

Kommentarer: