Vi måste vara rädda om våra barn
Bloggat den | August 31, 2009 klockan 10:39 pm | 1 Kommentar
Jag var ute med Hunden när jag såg honom komma på cykel.
- Hej!! ropade han, och vinkade glatt.
Han stannade, och vi pratade en stund.
- Hur går det? Trivs du i skolan? frågade jag.
- Jaaee… sådär. Det är två killar i nian som retas och knuffas svarade han.
Åh, vad det gjorde ont i hjärtat att höra det. Pojken kan ofta ha ett provocerande sätt, utan att förstå det själv. Det är hans sätt att söka kontakt. Men det är ju en än större anledning att stötta och hjälpa honom.
Han berättade också att han inte har någon assistent längre (eftersom mamman har sagt nej till det, och då har inte skolan mandat att tillsätta en assistent), vilket är helt uppåt väggarna. Det är fruktansvärt fel och orättvist mot den här killen att inte ge honom det stöd han behöver för att klara sin skolgång och sina sociala kontakter.
Tack och lov så tar skola situationen på allvar, och imorgon skall man ha ett möte för att försöka lösa det på bästa sätt.
Sanna mina ord – jag släpper inte den här killen ur sikte!
Mr T kom hem efter att ha varit hos en kompis.
- Mamma, vet du… Du kommer bli skitarg när du får höra det här… Igår var det en kille som sprutade sprayfärg i ansiktet på Samuel berättade han.
- Vaaaa?!!?? svarade jag.
- Samuel kom gående utanför pizzerian, och då var det en kille som ropade och frågade om det var han som var Samuel. När han sa “ja” gick killen fram mot honom, och när han var precis framför honom tog han fram en sprayburk och sprutade färg i ansiktet på honom.
- Men det är ju inte klokt! Hur är det med Samuel? Har du pratat med honom? Vad säger hans föräldrar? Vet de vem killen är? Har de polisanmält det?
(Mr T hade rätt, jag kände hur ilskan hade börjat koka i mig)
En stund senare skulle Mr T gå hem till Samuel.
- Jag följer med sa jag.
- Va? Varför då? undrade Mr T.
- Jag vill prata med Samuels föräldrar om det han råkade ut för svarade jag.
- Men mamma! Fattar du inte hur fett pinsam du är? ylade Mr T.
- Vaddå pinsam? Jag är väl inte pinsam för att jag bryr mig om dina kompisar svarade jag.
Mr T känner mig tillräckligt väl för att han skulle inse att vidare protester var lönlösa. Han fick gå med skammen och morsan i släptåg hem till Samuel.
Jag pratade med både Samuel och hans mamma.
De visste inte exakt vem killen är, men han bor någonstans i området och de känner igen honom till utseendet. Det borde inte vara svårt att ringa in honom. Om inte annat, så borde man kunna hitta honom genom att titta i skolkataloger på de närliggande skolorna.
Jag uppmanade dem att göra en polisanmälan, då ett överfall av den här karaktären rimligen måste rubriceras som misshandel.
Innan jag återvände hem uppmanade jag Mr T att ringa innan han skulle gå hem. Det är visserligen inte mer än ett par hundra meter mellan oss och Samuel, men jag vill inte att Mr T går ensam ute när det är mörkt innan historien med killen med sprayburken är uppklarad.
Mr T ringde, och jag gick och mötte honom.
- Vet du mamma, du var inte alls pinsam. Jag tycker att det var bra att du pratade med Samuel och hans mamma. Jag är stolt över dig sa han, och la armen om mina axlar när vi gick hemåt i mörkret.
Läs även andra bloggares åsikter om Barn, Ungdomar, Mobbing, Misshandel
Jobbigt
Bloggat den | August 31, 2009 klockan 11:27 am | 4 Kommentarer
Drömde en jättejobbig dröm. Ett av mina barn blev utsatt för övergrepp. Vaknade med äckel och ångest.
Waldorfsekten förföljer mig i min sömn.
En stilla undran
Bloggat den | August 29, 2009 klockan 2:20 am | 5 Kommentarer
Om en sekt förföljer en avhoppare genom bla telefonterror, borde man då inte vara så “smarta”* att man ringer från ett skyddat nummer?
Jamen hur pinsamt ääär det inte för sekten att det rings från deras “högkvarter” (dit bara “rättrogna” har tillträde) mitt i natten?
[* Jo det borde man nog, men nu är det Waldorfsekten vi snackar om, och där är intelligens och social kompetens varken honnörsord eller meriter. Snarare tvärtom. Faktum är att avsaknad av dessa egenskaper är en förutsättning för att man skall ses som rättrogen. Tänkande människor är ju inte så lätta att manipulera, liksom. ]
Läs även andra bloggares åsikter om Waldorf, Waldorfsekten, Sekter, Förföljelse, Telefonterror
Örebrosnabbis
Bloggat den | August 29, 2009 klockan 12:31 am | Inga kommentarer än
Imorse lämnade jag barnen i skolan, och sedan var det full fart. Det rullade på för fullt, och plötsligt kom jag på att jag inte hade fått i mig någon frukost.
Äh, det löser jag genom att käka något på Max tänkte jag, och styrde kosan mot nämnda ställe.
Det visade sig att Max inte serverar någon traditionell frukostmeny, så jag beställde en stor cappuccino istället. Kassörskan såg lite osäker ut, och sedan frågade hon en arbetskamrat om kaffemaskinen fungerade.
- Ja det gör den, men det finns ingen mjölk i den svarade han.
Kassörskan återvände till mig och frågade
- Är det mjölk i cappuccino?
- Ehh.. Jaa svarade jag.
- Det finns tyvärr ingen mjölk i kaffemaskinen sa hon.
- Då kanske du kan ta och fylla på mjölk föreslog jag.
Det kunde hon inte.
- Men om du tar vanligt svart kaffe så kan du ju hälla i en sån här sa hon, och höll fram en tetra med syntetisk grädde.
- Eaöuhmm… Neeej, det kan jag inte. Då skiter jag hellre i det svarade jag, och gick därifrån.
Om jag hade velat ha kafffe med syntetgrädde så hade jag beställt det, och inte en cappuccino. Pucko!
Dagen fortskred i ambivalens. Skulle jag, eller skulle jag inte ta med mig Prinsessan och Mr T och åka på blixtvisit i Örebro när de slutade skolan?
Argument för: Mr T skulle äntligen få hem sin hett efterlängtade waveboard (vilket ju också skulle vara huvudsyftet med resan), kul att träffa (åtminstone några) släktingar (om än i all hast), kul att göra “en utflykt” med Prinsessan och Mr T.
Argument mot: Dyr “fraktkostnad” för waveboarden (det skulle bli billigare att skicka med post än att åka bil fram och tillbaka), att sitta i en bil är inte det optimala sättet att umgås med sina barn, det skulle inte bli tal om något umgänge av vikt med släkten (man vill ju liksom hinna med också).
Summan av kardemumman blev att vi drog iväg. Tiden i Örebro fördelade sig enl följande;
Hemma hos brorsan: ca 1 tim,
Hemma hos mamma: 10 min,
Hemma hos Vintrosa-kusinen: ca 1 tim.
Bonus blev att jag fick träffa Falkenberg-kusinen, som jag inte har träffat på 12 år (!).
Hemresan blev det värsta jag har upplevt bakom en ratt. Jag skojar inte!
Regnet vräkte ned. Bitvis kunde jag inte hålla mer än 60 km/tim på motorvägen. Det var mörkt, vindrutetorkarna arbetade för högvarv och de mötande bilarnas strålkastare förvandlade ljuset till jobbiga reflexer. Jag hade en klump i magen, och höll krampaktigt i ratten.
Vägverkat har tydligen kommit på någon ny käck idé om att inte kanta vägarna med väglyktor. Anledningen till detta är för mig höljt i dunkel, och någon dag när jag är på rätt humör skall jag maila dem och fråga om anledningen.
Hur som helst, så framstår den som idiotisk i mina ögon.
I Västerås var jag tvungen att ta en paus. Barnen hade somnat i baksätet, och brydde sig inte om sin hysterika till bilförande morsa.
Alltid något.
Jag svängde in vid Hälla för att ta en bensträckare.
Smart tänkt, där.
Ja smart, åtminstone om man vill umgås med alla raggare och raggarewannabees i hela Västerås upptagningsområde..!
Nåja. Så snart vi var ute på motorvägen igen så kom regndropparna med allt glesare mellanrum. Innan Hummelsta hade det upphört helt, och jag kunde börja njuta av bilkörningen. Ja, efter en stund fann jag mig själv sitta och prisa vajerräcken med reflexer.
När vi kom hem var barnen inte svårnattade, om man säger så.
Själv har jag fått i mig ett glas rött, och hunnit varva ned någorlunda. Nu ska jag slösurfa.
Tjingeling!
Dagens roligaste
Bloggat den | August 27, 2009 klockan 11:51 am | 1 Kommentar
Jag la mig för att få några minuters välförtjänt vila. I hopp om lite sällskap satte jag på tvn och sappade mellan kanalerna.
På en av kanalerna var det ett sånt där pinsamt ring-in-och-vinn-program. Nöten som skulle knäckas var VE_UG_ och ledtråden var “I köket”. Jag var ju bara tvungen att stanna kvar för att se om någon skulle knäcka den svåra…
Telefonen i studion ringde, och det visade sig att det inte var någon mindre än Peter Magnusson som ville pröva lyckan.
- Vedugn, svarade han duktigt och rätt.
För att vinna pengarna måste han även svara rätt på en följdfråga, vilken löd
I vilket landskap ligger Karlstad?
Det blev tyst i luren. Programledaren försökte locka ur honom något, men han bara hummade och mumlade. När betänketiden var på väg att ta slut klämde han till med
- Skåne!
Andra bloggar om Tävlingsprogram, TV, Peter Magnusson, Allmänbildning, Landskap
J k a 40
Bloggat den | August 26, 2009 klockan 10:10 pm | 16 Kommentarer
Tofflan hade, förutom Superhjältetestet, även gjort “ord-iq-test“, så då var ju jag också tvungen att göra det.
Jag är lite allergisk mot att man kallar det ett iq-test (eftersom det inte är det), men lite småklurigt och roligt var det.
Uppgiften i detta “ord-test” är att klura ut vad bokstäverna står för. Exempel: 24 T p e D blir 24 timmar på en dag.
Jag lägger ut mina resultat här, men döljer själva svaren så att jag inte förtar nöjet för de som vill testa. Gör det, det är skitkul.
När Häxan rör sig står blixten stilla
Bloggat den | August 26, 2009 klockan 2:33 pm | 4 Kommentarer
Inspirerad av Tofflan var jag naturligtvis tvungen att kolla vilken superhjälte jag är.
|
Du är en levande legend som har ditt hem i djungeln.
|
Testa vilken superhjälte du är!
Skolmys
Bloggat den | August 26, 2009 klockan 2:09 pm | Inga kommentarer än
Jag hann hälsa på en stund i Prinsessans klass idag innan de slutade. Man får verkligen en energikick av den värme och trygghet som finns där. Det är så mysigt, och jag blir nostalgisk.
Prinsessans klass fick en ny fröken det här läsåret, och jag frågade vad hon tycker om nya fröken.
- Hon är jättesnäll. Och vet du, hon skriker inte heller.
Det där är en genomgående reflektion som alla barnen har gjort i samband med varje lärare de har kommit i kontakt med sedan Waldorftiden. Han/hon skriker inte. Det är fortfarande något av en wow-upplevelse för barnen.
Förtvivlan
Bloggat den | August 26, 2009 klockan 11:46 am | 4 Kommentarer
[Förtydligande: Nedanstående är utdrag ur ett mail från min vän Karin]
Jag mår så dåligt, så jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det värker i kroppen, gör fysiskt ont. Det är outhärdligt, och jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Jag är helt handlingsförlamad. Det är sant! Jag kan inte göra någonting. Hela huset ser ut som ett bombnedslag och imorgon kommer det en hantverkare. Jag skulle alltså behöva storstäda, men handlingsförlamningen är mig övermäktig. Jag blir så stressad så jag mår illa. Ändå kan jag inte göra någonting.
Jag går omkring i en ständig kombination av skräck, rädsla och stress. Adrenalinpåslaget är konstant. Jag har inga krafter kvar, och jag kan inte sova på nätterna.
Jag klarar ingenting längre. Det är länge sedan jag slutade förmå att hämta in posten eller gå ut med soporna. Sådant som man normalt gör utan att ens reflektera över det. Det är oöverstigliga berg för mig.
Jag har bett om hjälp många gånger, med de krafter jag har kunnat uppbringa. Men jag får ingen hjälp. Jag vet inte om jag måste falla in i en psykos för att det ska hända något. Varför kan jag inte få hjälp nu? Innan mina döttrar tar verklig skada av hur jag mår?
Varför är inte mitt liv värt någonting? Varför är inte jag önskvärd i samhället?
Vad vill man egentligen säga med att neka mig all form av hjälp? Att jag borde ta livet av mig? Tja, en dag är det väl det enda alternativ som återstår.
Ja, vad kan man göra?
Jag har tidigare skrivit om Karin här. Och tyvärr kommer jag nog att skriva om henne igen.
Ett svinaktigt beteende
Bloggat den | August 25, 2009 klockan 10:57 pm | 7 Kommentarer
Vid dagens (kvällens) skolrådsmöte pratade vi lite om H1N1 (felaktigt även kallad Svininfluensan).
En elev på skolan hade H1N1 i somras. När terminen började var h*n frisk, och började skolan som alla andra barn. Såklart. Efter att eleven har berättat att h*n har haft “svininfluensan” har föräldrarna till några klasskamrater förbjudit sina barn att leka med detta barn!
Hur i helvete tänker de då?! Varför förbjuder de sina barn att leka med ett barn som har haft H1N1? Är de totalt oemottagliga för relevant information, eller är de bara dumma i huvudet i största allmänhet?
Oavsett vilket, så ligger det nära till hands att anta att kvällstidningar är det djupaste litterära intag dessa människor har.
Om det skall finnas någon som helst relevans i dessa föräldrars agerande, så utgår jag från att de förbjuder sina barn att bla åka buss (“det inträffade ju en bussolycka förra veckan”), cykla (“en cyklist blev ju påkörd häromsistens”), och leka på lekplatser (det har ju skett en del hemska olyckor på lekplatser genom åren).
Bortsett från att det är mer än lovligt korkat, så är det ett fruktansvärt kränkande beteende mot eleven som var krasslig i somras. Hur kan man bete sig så mot ett barn?
Okunskap är ett stort hot, oavsett vad det handlar om. Det förvånar mig att man väljer att leva i okunskap, när det faktiskt finns fakta att tillgå.
Läs även andra bloggares åsikter om H1N1, Svininfluensan, Okunskap, Influensa, Pandemi, Idioti
Intressant?
Hur låter det?
Bloggat den | August 25, 2009 klockan 3:21 pm | Inga kommentarer än
På väg hem från skolan stannade Prinsessan upp, spetsade öronen och lyssnade.
- Vad är det som låter? frågade hon mig.
- Va? Vaddå låter? Jag hör ingenting svarade jag.
- Jamen hör du inte. Det är något som låter som ett cykelhjul som står stilla sa hon, fullt allvarlig.
Nej tack
Bloggat den | August 24, 2009 klockan 11:38 pm | 2 Kommentarer
Bra reklam och annonser är det ont om. Men idag sprang jag på ett guldkorn.
Tre har lyckats med ett guldkorn.
Jag vill påstå att reklam och annonser till 98% är pinsamt dålig(a). Sådan marknadsföring är jag allergisk mot, och min obstinata sida slår ut i full blom. Även om jag hade funderat på att köpa produkten/tjänsten ifråga, så slår jag bakut. Jag VÄGRAR [behöver jag säga något mer än Apoliva?] att befatta mig med varan/tjänsten.
Idag log jag, och drog mig till minnes.
Det var riktigt fyndigt av reklammakarna.
Jag tänkte på de olika jacken och alla sladdhärvor där hemma. Och på min nitiska och hjärtliga kamp när det begav sig.
Senare slogs jag av insikten om att det nog inte är någon under 37 som ser pastischen.
Vore det inte bättre om det var tvärtom..?
Bloggat den | August 24, 2009 klockan 12:33 pm | Inga kommentarer än
På TV4s lokalnyheter pratade man om att Thunmanskolan i Knivsta har satt upp övervakningskameror.
- Är det bra med kameraövervakning? frågade reportern.
- Ja. I synnerhet fasadövervakning, som inte registrerar någon som inte har där att göra svarade Bengt Casterud, områdesrektor.
Imorgon måste jag
Bloggat den | August 23, 2009 klockan 8:36 pm | Inga kommentarer än
- beställa tandläkartid till Herr Fiffig,
- beställa läkartid till Herr Fiffig,
- anmäla Prinsessan och Herr Fiffig till idrottsskolan,
- kolla tider för Prinsessans gymnastik. Krockar det med något annat, och vad skall isf prioriteras?
- kolla tider för Prinsessans kör. Krockar det med något annat, och vad skall isf prioriteras?
- kolla om det finns någon schackklubb e.dyl som passar Herr Fiffigs intressen,
- fixa lånekort till Prinsessan,
- tanka Mr Ts mobil,
- kolla vad som krävs för att fixa id-kort till Mr T (nationellt id-kort är väl att föredra?).
Och så har jag en jäkla massa skrivande som flåsar mig i nacken också. Men det är ju som det skall vara.
Undrar om jag skall försöka klämma in en lunch med min väninna också?
Willys “prissänkningar”
Bloggat den | August 22, 2009 klockan 8:44 pm | 5 Kommentarer
Jag handlar ganska mycket på Willy:s nu sedan de öppnade här i närheten. De har hyfsade priser på mycket, men inte allt. Kött köper jag tex hellre på ICA Samköp som både är billigare och har fräschare köttdisk. Ägg är något jag aldrig skulle få för mig att köpa på Willy:s, då de tar i det närmaste dubbelt så mycket betalt som ICA Samköp.
Men som sagt; många andra varor är betydligt billigare på Willy:s än i andra butiker, och de handlar jag där.
Nu har Willy:s – enl reklamen – sänkt priset på 542 olika varor, och det låter ju lovande. Det blir alltså ännu billigare att hålla sig till Willy:s i fortsättningen.
Eller..?
Om man tittar lite närmare på de prissänkta varorna, så är saft ett bra exempel. Den kostar nu, efter prissänkningen 24:95. Innan prissänkningen kostade den… 24:98..!
Hur i helvete har man mage att kalla det för en prissänkning? Hur ids man ens genomföra det?
Ok, rent tekniskt så är det ju det, men det är knappast något som ger utslag i kundernas plånböcker. Det är ett hån mot kunderna att kalla det för en “prissänkning”.
Vad Willy:s inte informerar om på sina reklampelare är att de samtidigt har passat på att höja priset på ett flertal varor. Ett exempel är de små chokladbitarna som ligger strategiskt placerade framme vid kassorna.
Tidigare kostade de 2:98. Nu kostar de plötsligt 3:50, men inte tusan annonserar de om det.
Om jag åker till Willy:s för att köpa deras “prissänkta” saft, och får för mig att också köpa en chokladbit, så måste jag alltså köpa minst 18 flaskor saft för att deras “prissänkning” inte skall bli en förlustaffär för mig.
Det här är inte annat än jävla lurendrejerifasoner från Willy:s sida.
Sådär, ja. Nu har konsument-Häxan rutit!
Läs även andra bloggares åsikter om Willys, Prissänkning, Vilseledande reklam, Vilseledande marknadsföring
Intressant?
sms-kärlek
Bloggat den | August 21, 2009 klockan 11:29 pm | Inga kommentarer än
Ikväll har jag fått det finaste sms jag någonsin har fått.
Jag älskar dig! Puss puss! stod det.
Det var Herr Fiffigs första sms någonsin, och han skickade det till sin mamma!
Sanningen om Gömda – nu med rätt artikelnummer
Bloggat den | August 20, 2009 klockan 3:08 pm | 3 Kommentarer
Idag gick jag in på Akademibokhandeln på Gränby centrum för att köpa ett antal exemplar av Mia – Sanningen om gömda i pocket (kanonbra att ha för att ge bort som presenter).
Boken fanns inte i butiken, och jag frågade bokhandlaren. Han kollade i datasystemet, men där fanns den inte heller. Då kollade han i en katalog över aktuella pocketböcker som var på väg att släppas, och där hittade han den. Problemet var bara att det artikelnummer som angavs i katalogen går till den inbundna boken.
Om butikerna beställer pocketböcker utifrån de uppgifterna får de alltså hem inbundna böcker istället.
När jag kom hem ringde jag Akademibokhandelns orderavdelning för pocketböcker för att påtala detta.
Enl personen jag pratade med släpps boken först i sept, så där fick jag rätta honom. Han såg även till att det nu ligger rätt artikelnummer på pocketboken, så det är bara att butikerna sätter igång att beställa.
*kärlek*
Bloggat den | August 19, 2009 klockan 9:27 pm | Inga kommentarer än
Prinsessan och Herr Fiffig satt i badet, och jag överhörde lite av deras samtal:
Herr Fiffig: - Benjamin är kär i dig.
Prinsessan: - Ja, jag vet. Men det gör ingenting. Jag tycker om honom i alla fall. Han är en juste kompis. Man kan faktiskt tycka om någon utan att vara kär i den. Och jag tycker jättemycket om Benjamin, men jag är inte kär i honom.
Way to go, girl! säger jag!
Jag berättade för min Cyberfru om detta gulliga samtal.
- Wow! Hon låter ju precis som du. Du har inkarnerats i henne! tjoade hon.
Ja, tänk om det är så lyckat!
Mammaångest
Bloggat den | August 18, 2009 klockan 12:37 pm | Inga kommentarer än
Det går så fort. Jag hinner inte med.
Nyss var det sommarlov, och barn överallt. Nu har skolan börjat, och det är så tomt och tyst.
Nyss var Mr T en liten gosig nyfödd bebis. Nu är han inte ens ett barn längre.
Tiden rusar fram som ett expresståg, och jag hinner inte med.
Jag fylls av ett stickande vemod. Det hugger i magen, och ögonen är nära att tåras.
Jag tittar på mina fantastiskt fina barn. Ingen av dem är någon bebis längre.
Vad hände?
De senaste veckorna har Prinsessan varit riktigt otålig i sin längtan att få börja skolan igen. Ja, det gäller Herr Fiffig och Mr T också.
Det gör mig så lycklig att se att de trivs så bra i skolan. De har kompisar, är studiemotiverade och de är omvittnat justa, trygga och rakryggade individer.
Så varför har jag den där klumpen i magen?
Jag följde med Prinsessan till uppropet, och efter någon timme sa hon
- Mamma, du kan gå hem nu om du vill.
Hon är trygg där, mår bra och har roligt. Där finns många av hennes kompisar. Det är hennes värld.
Prinsessan och bästisen Alicia är verkligen två chiqa små damer som älskar glitter. De kan byta kläder 10 gånger om dagen, och håret skall gärna fixas i någon tuff frisyr. De skrattar, fnissar och har hemlisar.
Prinsessan är, utan tvekan, den tuffaste i syskonskaran.
Jag tog en sväng förbi Herr Fiffig (som precis var på väg ut på rast), men han hade knappt tid med mig. Han hade fullt upp med att snacka med de kompisar han inte hade träffat under sommarlovet. De hade mycket att ta igen.
Men han visade mig i alla fall var han har sin bänk i klassrummet. Sedan småpratade jag lite med hans fröken. Henne älskar jag verkligen. På riktigt.
Och Mr T… Han är så stor. Det syns nästan inte ett enda spår av att han en gång har varit en gosig liten bebis. Nu har han tom växt om mig.
Där var det inte tal om att jag skulle få visa mig i samband med uppropet.
Jag oroar mig så för alla potentiella faror han kan möta. Han är visserligen en lugn kille som inte hänger vid centrum på kvällarna. Men det skyddar honom ju inte från de faror som kan lura när han är på väg hem från någon kompis på kvällen. Han är tillräckligt stor för att kunna förväntas ha mobiltelefon och plånbok på sig, och fortfarande tillräckligt liten för att ses som ett lätt byte.
- Det är lugnt, mamma. Du behöver inte oroa dig, brukar han säga, och krama om mig. Men jag oroar mig ändå.
Det känns bra att han fortfarande kan säga Jag älskar dig, utan att besväras av om kompisarna hör det.
Jag är så stolt över mina barn. De är så fina.
Jag vill ge dem allt, och får ångest av att inte kunna göra det.
Tack och lov för att kärlek och sunda värderingar är alldeles gratis.
En pojke som bor i mitt hjärta
Bloggat den | August 15, 2009 klockan 12:10 am | 6 Kommentarer
Jag såg honom på håll, där han satt ensam vid ett bord vid Willy:s förbutik. Han är alltid ensam.
Han satt med ryggen mot mig, så han såg mig inte när jag närmade mig.
- Hej sa jag samtidigt som jag la min hand på hans axel.
Han tittade upp, och sprack upp i ett varmt leende när han mötte min blick.
- Hur har sommarlovet varit? frågade jag.
- Sådär… svarade han, och ryckte på axlarna.
- Det blir väl lite roligt och spännande nu när skolan snart börjar igen sa jag.
- Ja, svarade han. Jag kommer fortsätta gå i samma klass som Mr T, fortsatte glatt.
- Jaha, vad kul, svarade jag uppriktigt. Men skulle ni inte flytta till Stockholm?
- Nej… inte nu i alla fall. Kanske senare.
- Jaha. Vad roligt att ni fortsätter vara klasskamrater svarade jag.
Vi fortsatte småprata en stund.
- Det känns i alla fall lite bättre nu… efter det där… med pappa… sa han, när han såg att jag gjorde en ansats att gå vidare.
Hans ögon fylldes snabbt med tårar. Tårar som han kämpade med, för att de inte skulle börja rinna. Jag såg att det blev viktigt för honom att inte förlora ansiktet. Inte vara svag och sårbar, utan stark. Stark utåt.
Jag stannade kvar.
Pojkens pappa dog i våras, och nu lever han och mamman ensamma.
- Har ni några släktingar här i Uppsala? frågade jag.
- Jadå, det har vi, svarade pojken.
- Vad bra, sa jag tafatt.
Utöver den sårbarhet de bär med sig genom att tillhöra ett, i Sverige många gånger illa ansett folkslag, så är pojken väldigt utsatt i och med sina sociala handikapp. Jag känner inte till någon exakt diagnos, och det är heller inte intressant.
Han har ofta “myror i brallorna” och söker kontakt med kompisar på ett burdust och socialt ickeaccepterat sätt. Han vill så väl, och det blir så fel.
Jag förstår att klasskompisarna har svårt att acceptera hans “annorlunda kontaktsökande”, och samtidigt blöder mitt hjärta för pojken. I den kontakt jag har haft med honom, så ser jag honom som en mycket godhjärtad människa. Visst behöver han stöd, och när han får det kan han slappna av och ge av sig själv.
- Skall Henrik (hans tidigare “assistent”) följa med dig i sjuan? frågade jag.
- Nej, det skall han inte… svarade han.
Jag känner inte till skolans planering, men jag hoppas och förutsätter att han får någon annan form av fortsatt stöd.
Vi skildes åt med en varm (och lätt generad, från hans håll) kram.
Jag känner mig både lättad och glad över att kunna fortsätta följa pojken.
Under hela vårt samtal fanns mamman till en annan klasskompis i närheten. Jag ägnade henne inte en blick (so sue me), men jag höll koll på henne i ögonvrån.
Hennes frätande blickar sa, med all övertydlighet: Hur i helvete kan du stå där och prata med den där jävla ungenjäveln!?
Det här är en mamma som inte i något läge drar sig för att snacka skit om vare sig barn i klassen, deras föräldrar eller familjer som sådana. Dessutom strösslar hon, mer än gärna, sina rasistiska värderingar omkring sig.
Så varför skulle jag bry mig?
Det är det som är… fredagsmys..?
Bloggat den | August 14, 2009 klockan 8:18 pm | 1 Kommentar
- Vi skall snart äta.
- Åh, blir det tacos?
- Nej.
- Jag vill ha tacos!
- Men nu blir det inte det.
- Jag VILL ha tacos!!!
- Vi kan äta tacos en annan dag, men inte idag.
- Jag vill inte ha den där äckliga maten! JAG VILL HA TACOS!!!!!
- Sluta skrika nu.
- JAG VILL HA TACOS!!!!!!!!!!!
- Gå in i ditt rum om du ska skrika så där.
- Nej! För jag tänker flytta härifrån!
- Jaha… men så länge du bor kvar här så får du inte skrika på det där sättet.
- Ni hatar mig och vill att jag ska svälta ihjäl.
- Nej, vi älskar dig och vill att du ska äta.
…….
- Kom nu, maten är klar.
- Nej, jag tänker äta hemma hos en mördare istället. Det blir bäst så.
…….
*tass, tass, tass*
mutterviskande: - Ok, då. Jag kan väl äta liiite, då.
Det är inte alltid helt enkelt att ha att göra med en bestämd liten Prinsessa.
Som tur är, så slutar det alltid lyckligt (såsom det anstår en Prinsessa).
Dagens gurkburk
Bloggat den | August 12, 2009 klockan 8:05 pm | 3 Kommentarer
Idag la jag in lite gurka igen. Eftersom jag kände mig lite wild and crazy, så skivade jag ned en chilifrukt också.
Det blev hot och gott!
Hur funkar det att odla örter inomhus? Kan man göra det året runt? Hur gör man?
Tips mottages tacksamt.
Prinsessa på vift
Bloggat den | August 11, 2009 klockan 10:39 pm | 1 Kommentar
Igår stack Prinsessan på husvagnsemester. Bara sådär.
Jodå.
Hela sommaren har det har varit tal om att hon skall följa med Alicia och hennes familj ut och sova i husvagnen några nätter.
Igår ringde Alicia och frågade Prinsessan om hon ville följa med till Siggefora. Om hon ville!
Hon började genast att plocka fram allt hon ville packa med sig; Tre par byxor, fem klänningar, tre sidenpyjamaser, klackskor, Hello Kitty-lotion, glittriga diadem och hårspännen, den hemliga dagboken, två baddräkter, tre bikini, en nalle, läppglans…
Jag var tvungen att dra i bromsen och förklara att hon skulle vara borta en natt eller två, inte flytta hemifrån.
Till slut hade vi enats om en lämplig packning (som innehöll bla en klänning och en pyjamas), och Prinsessan satte sig och väntade otåligt på att bli hämtad.
När Alicia och hennes pappa dök upp hade Prinsessan knappt tid att krama och pussa sin mamma. Nu var det bara husvagnsäventyr som gällde.
Det kändes tomt och märkligt när hon hade åkt. Det var så tyst och stilla (även om hon verkligen inte är den som brukar låta). Det var nästan kusligt.
Jag satte (tydligen) igång att sms:a frenetiskt, och det slutade med att AG sms:ade tillbaka att jag är en jobbig hönsmamma.
Igår kväll kunde jag knappt somna. Tänk om Prinsessan låg och grät sig till söms, i saknad efter sin mamma.
Jo, så var det antagligen. Stackars lilla älskade Prinsessan!
Idag på em ringde Prinsessan. Pga det dåliga vädret hade de valt att åka hem idag, så nu skulle hon sova över hemma hos Alicia, kvittrade hon oförskämt glatt i telefonen.
Har barn ingen skam i kroppen? Förstår de inte att det tär på föräldrarnas nerver när de är hemifrån?
Sökes
Bloggat den | August 10, 2009 klockan 10:46 pm | 3 Kommentarer
Nedlagt stationshus eller missionshus, gammal lanthandel, öde industrilokal (inte i aktivt industriområde), nedlagd brandstation, gammal kvarn eller lada.
Inte alltför långt från Uppsala.
Svar till
Reggaefestivalen -09, ur nattvandrarvinkel
Bloggat den | August 10, 2009 klockan 1:27 pm | 13 Kommentarer
Tre kvällars/nätters nattvandring på Uppsala Reggaefestival är till ända. Det har varit trevligt, roligt, jobbigt och givande.
Mina små söta fötter har tillryggalagt några mil, och det känns verkligen i hela kroppen. Tack och lov, så var det uppehållsväder, så vi slapp klafsa omkring i lera. Men om jag ska klaga, så kan jag klaga på att det blev varmt att gå omkring i den vindtät jackan i den gassande solen. Och jackan (alt. en fleece) är ett måste, eftersom det är vad som “identifierar” oss.
Vi volontärer (Nattvandrare, Röda Korset osv) tilldelades en egen BajaMaja, och det tackade man ju för. Tyvärr hade man glömt att låsa den, så festivalbesökarna hade hunnit att “inviga” den ordentligt. Så vi fick bita i det sura äpplet, och dela BajaMajor med alla andra. Själv valde jag att hålla mig när jag var på festivalen.
Det är verkligen roligt att nattvandra, och uppskattningen från andra är tydlig. Nu gör jag det visserligen inte för uppskattningens skull, men visst är det en extra sporre (och en förutsättning) att ha ett bra samarbete med tex polis och socialtjänst.
Även allmänheten uppskattar oss, och det känns ju bra. I samband med vandringen på reggaefestivalen hände det dessutom vid några tillfällen att människor kom fram och sa
- Jag läser din blogg! Det var ju kul, och kändes samtidigt lite märkligt.
Tyvärr var det (återigen) ingen mer än jag från min egen stadsdel som nattvandrade. Visst förstår jag att man kan vara upptagen av arbete, semester, sjukdom osv, men det är trist att det alltid bara är jag.
Som tur är så fanns det ju nattvandrare från andra stadsdelar, samt soc.jouren att gå med, så jag behövde inte känna mig ensam.
Nåja, nu när skolorna drar igång har jag fått löfte om att titta in på föräldramöten för att “marknadsföra” nattvandringen, så jag har gott hopp om att vi skall bli stans största grupp..!
Det känns lite fånigt när vakterna vid ingången visiterade oss nattvandrare, och tom ville lukta i våra vattenflaskor. Men ok, i jakten på narkotika får man för min del gärna vara övernitisk. Men det var bara första kvällen vi genomgick denna visitering, sedan fick vi komma och gå som vi ville.
Första kvällen hade någon Timbuktu (?) konsert på Vaksala torg (alltså ingenting som hade med festivalen att göra), och vi var några vandrare som bestämde oss för att ta en sväng mot city för att kolla läget.
Vi hade ätit inne på festivalområdet innan vi gick, och när vi passerade Max kände vi att det skulle sitta fint med en mugg kaffe.
Det gick inte så bra.
Som nattvandrare “i tjänst” får man ju äta gratis på Max (för ett värde upp till 72:-, och det tackar man för), men nu ville vi inte ha någon mat. Bara varsin mugg kaffe. Det gick inte för sig, såvida vi inte betalade för det. Det hade vi ju kunnat göra, men nu blev det en principsak av det.
(Trogna läsare av min blogg vet vad jag tycker om ren och skär dumhet)
- Så du menar att om vi beställer varsitt meal och slänger maten, då får vi varsin mugg kaffe gratis sa jag.
- Jaa… svarade Max-människan.
Det slutade med att ett par av oss halade upp varsin tia för att få kaffe. Resten gick vidare och köpte sin kaffe på McÄckel. Bara för att, liksom.
Festivalcampingen blev fullbelagd redan innan festivalen hade dragit igång, och man fick inrätta en provisorisk camping uppe vid Pollacksbacken. Det var nog inte den roligaste camping att bo på, med tanke på att underlaget var grus. Första dygnet fanns det ingen BajaMaja (men de fick en cistern med dricksvatten, alltid något).
Extracampingen var inte inhägnad och det fanns inga vakter där, så det kan inte ha känts alltför roligt att lämna tälten för att gå ned till festivalen. Men vi vandrare gjorde vad vi kunde för att visa oss där.
Festivalledningen ville inte att festivalbesökarna skulle ta den asfalterade vägen upp till extracampingen (eftersom den passerar Eklundshof, där artisterna bodde), utan hänvisade till en mörk skogsstig istället. De flesta nonchalerade, med all rätt, denna hänvisning.
Ett par kvinnor från socialtjänsten försökte gå den mörka skogsstigen, men vände när de träffade en blottare. Och när inte ens socialtjänstens personal känner sig trygga längs stigen, då är det lite magstarkt att kräva att festivalgästerna skall gå där.
En kväll kom några kommunpolitikter för att besöka festivalen. Intentionerna var säkert goda, men det kändes mer som en manifestation för att visa sitt samhällsengagemang (som inte framstod som speciellt välplanerat).
Hur de hade lyckats ta sig in på festivalområdet utan armband har jag ingen aning om (men jag har mina aningar). Några av dem hängde med oss vandrare, och när vi skulle gå in på festivalcampingen blev det problem. Vakterna ville inte släppa in dem, eftersom de inte hade några bevis för att de fick tillträde dit.
- Men vi är ju politiker försökte en av dem. Det var ett argument som fick mig full i skratt, eftersom det vittnar om ett synsätt på tillvaron som ligger extremt långt ifrån mitt eget.
Till slut valde vakterna att “titta bort”, så att dessa politiker ändå kunde hänga med oss in på campingen.
Dagen efter såg jag en av dessa politiker på festivalen, nu som festivalgäst, och h*n var full som en kastrull.
Runt 300 personer togs för misstänkt narkotikabrott under festivalen, och jag vågar gå i god för att man hade kunnat ta det mångdubbla om polisen bara hade haft mer resurser.
Polisen skall ha en stor eloge för sina insatser. Det enda jag kan anmärka på är väl att de civilklädda poliserna inte framstod som speciellt “hemliga”. Det kanske inte var deras intention heller, utan det viktiga kanske var att de inte hade uniform, och då får man ju säga att de lyckades.
Även några av artisterna misstänks för narkotikabrott, efter att ha lämnat positiva tester.
Om man från festivalledningens håll vill framstå som trovärdiga i sina påståenden om att man tar avstånd från narkotika, så anser jag att man skall drogtesta alla artister innan de skall upp på scenen. Och de som lämnar positiva tester får packa ihop sina grejer och åka hem, istället för att uppträda. Det finns ingen anledning till något annat än total nolltolerans på det området!
Det räcker inte med snack från festivalledningen, man måste agera också!
Det var många poliskontroller på vägarna runt festivalområdet, och jag blev stoppad en natt när jag var på väg hem. Polisen stegade fram till bilen, kikade in genom den öppna rutan, och sedan sa han (när han såg min jacka)
- Jaha, ok, du är nattvandrare. Jamen då kan du åka vidare.
Det var lite annat det, än tjejen som blev kvarhållen i tre timmar när hon skulle hyra en film.
Nästa planerade nattvandring bli på Kulturfestivalen.
Du som bor i Lötenormådet, eller dess närhet, och vill bli nattvandrare – kontakta mig!
UNT om Reggaefestivalen:
280 misstänkta för narkotikabrott
Fyra misstänkta för misshandel på festivalområdet
DN om Reggaefestivalen:
Pressad reggaefestival startar om på nytt
Narkotika största problemet på Uppsala Reggaefestival
Rekordmånga omhändertagna under Uppsala Reggaefestival
Svenska Dagbladet om Reggaefestivalen:
Solen åter över reggaefestivalen
Rök utan eld på reggaefestivalen
Andra bloggar om Nattvandring, Uppsala Reggaefestival, Narkotikabrott
Intressant?
Mission completed
Bloggat den | August 9, 2009 klockan 3:09 am | 2 Kommentarer
Hemma efter avslutad nattvandring. Det var inte jag som blev skjuten.
Rapporterar imorgon, om jag orkar. Nu skall jag se om jag kan hitta någon dålig film att somna till.
Natti!
Fundering
Bloggat den | August 8, 2009 klockan 7:55 pm | 3 Kommentarer
Undrar om Carina Berg är lika tightassed privat som hon är i TV. Oavsett vilket, så är hon det sämsta i rutan genom TV-historien. Hon är så urusel, så jag blir generad. Fruktansvärt pinsamt dålig. Hon får ju tom Carola att framstå som ett geni.
Nä, nu borde jag nog hoppa in i duschen gör att börja göra mig ordning inför nattens vandring.
Andra bloggar om Carina Berg
Redo för natt #2
Bloggat den | August 7, 2009 klockan 6:46 pm | 1 Kommentar
Prinsessan måste ha tjuvlyssnat när jag satt och pratade i telefonen tidigare idag. När jag berättade (i telefonen) om de mörka skogsstigarna runt omkring festivalområdet som vi nattvandrare förväntas “bevaka” reste sig nämligen Prinsessan. Hon gick fram och öppnade en låda, tog upp något ur den, och kom och sträckte fram handen till mig.
I hennes hand låg – mitt överfallslarm!
Gosegumman! Hon är nog lite rädd om mamsen 
Fossingarna är fotbadade och insmorda.
Vattenflaska – nedpackad.
Ficklampa – nedpackad.
Mobiltelefon, latexhandskar, våtservetter, papper, penna – nedpackat.
Överfallslarmet – fastsatt i jackan.
Min Cyberfru och min väninna gör sig redo för att åka till Göteborg (dock inte tillsammans) och titta på någon som visst skulle sjunga där.
Själv börjar jag känna mig redo för kvällens/nattens nattvandring.
Natt 1 av 3 avklarad
Bloggat den | August 7, 2009 klockan 10:47 am | 3 Kommentarer
Idag är jag ordentligt mör i kroppen. Men det blir väl så efter åtta timmars idogt nattvandrande.
Jag har träningsvärk i kroppsdelar jag inte visste att jag ens hade. Men det är nog bara nyttigt i längden.
Mina fötter säger att det måste bli ett ordentligt fotbad idag.
Och ikväll får jag inte glömma att ta med mig vattenflaska och ficklampa, när det bär av ned till reggaefestivalen för kvällens/nattens vandringspass.
Stress
Bloggat den | August 6, 2009 klockan 4:24 pm | 2 Kommentarer
Jag hann duscha.
Sedan rusade jag in på fritids med drypande blött hår, bara en minut försenad, för att hämta Herr Fiffig. Honom fick jag bara med mig halvvägs hem, eftersom vi träffade ett par kompisar som spelade fotboll. Då stannade han också för att spela fotboll.
AG slutade lite tidigare för att ta Prinsessan till tandläkaren. Tack för det.
Om 35 min ska jag vara nere på stan för att ha ett möte med polis och socialtjänst, inför kvällens/nattens nattvandring.
Plötsligt inser jag att jag inte har hunnit äta något idag. Och jag hinner inte äta innan jag måste sticka.
Fast jag behöver inte gå hungrig på stan (eller rättare sagt; på Kap, stans festivalområde), eftersom Max så gentilt bjuder oss nattvandrare på mat. Det tackar vi för!
Om twitter och twitpic kommer igång, så kan ni följa mig där under kvällen/natten. Om inte, så får ni stilla er tills jag kommer hem.
Då blir Häxan förbannad
Bloggat den | August 6, 2009 klockan 1:08 am | Inga kommentarer än
Att skjuta med en soft airgun inom tätbebyggt område är inte ok.
När skyttarna dessutom är minderåriga, då växer hornen på Häxan (hur i helvete tänker förresten airgun-ägarens föräldrar när de låter sin minderårige son ha en sådan?!?).
Det var bara att ta tag i saken, spänna ögonen i dem och peka med hela handen.
Jag skiter fullständigt i att jag blir sedd som en pinsam gammal gnällkärring. Det bjuder jag gladeligen på, om det är vad som krävs för att slippa skottlossning utanför fönstret.
Det måste vara min persikohy som förvillar folk
Bloggat den | August 5, 2009 klockan 1:56 pm | 8 Kommentarer
Jag stack bort till Willys för att handla. I kassan bad jag om en dosa snus.
- Har du legitimation?
- Öh, va..? Nää.
- Då kan jag tyvärr inte sälja något snus till dig.
- Du, det är 18-årsgräns på nikotinprodukter.
- Ja, det vet jag.
- Exakt hur ung tror du att jag är?
- Det vet jag inte.
- Nej, det är klart att du inte kan veta. Men vad skulle du gissa på? 12? 16? Eller möjligen 44?
- Jag kan inte sitta här och gissa din ålder. Om du inte kan styrka att du har åldern inne för att köpa snus, så kan jag heller inte sälja något till dig.
Jag gick till tipskassan och köpte snus där istället.
Mina barn har förlorat ett par kompisar
Bloggat den | August 5, 2009 klockan 12:08 pm | 7 Kommentarer
För några veckor sedan anmälde jag en familj i grannskapet till socialtjänsten.
Det var ingen lätt anmälan att göra, och den gjordes efter ett flertal sömnlösa nätter.
Bakgrunden till min anmälan var att jag hade hört saker som kunde tyda på att barnen i familjen blev slagna av sina föräldrar.
Jag är fullständigt medveten om att sådant som “hörs genom väggarna” absolut inte behöver vara vad det låter som. Om så vore, så borde vi rimligen ha både polis och socialtjänst här flera gånger i veckan!
Just därför har jag inte gjort någon anmälan tidigare.
Till saken bör sägas att familjen inte pratar svenska. En av föräldrarna behärskar engelska hjälpligt, och barnen har lärt sig svenska imponerande snabbt. Men som familj talar man ett, för mig, främmande språk.
Vid ett tillfälle var jag ute på gården med mina barn. En av föräldrarna i familjen ifråga hade passerat med ett par av sina barn. Även om jag inte förstod vad de pratade om, så hörde jag att rösterna var upprörda.
Någonstans bakom buskarna hörde jag att det small. Ett av barnen började gråta.
Jag reagerade med ryggmärgen, och sprang dit direkt. Ett av barnen hukade och grät.
- Vad fan gör du!? vrålade jag till föräldern.
Min fråga fick stå obesvarad, eftersom denna förälder inte behärskade varken svenska eller engelska. Men föräldern noterade min ilska. Och jag utgår från att h*n förstod varifrån min ilska kom från.
Behöver jag säga att jag kokade?
Senare på dagen träffade jag ett av grannfamiljens barn ute på gården. H*n hade ett stort, fult blåmärke på armen.
Jag vet att barn får skrapsår och blåmärken från allehanda stolletyg (se bara på Prinsessan!), men det här var någonting helt annat.
Det här var ett fult jävla blåmärke, som definitivt inte kom från att h*n hade cyklat omkull eller ramlat ned från ett träd.
- Oj, vad har hänt? frågade jag med min vänaste röst, och pekade på blåmärket.
Barnet tittade bort, och ville inte svara. Istället sprang h*n hem.
Det oroade mig.
Någon dag senare kom ett av mina egna barn in och berättade förskräckt
- Malva säger att deras mamma och pappa slår dem!
Därmed var saken klar. Jag kunde inte blunda och bortförklara längre.
Jag var tvungen att agera.
Jag ringde socialtjänsten och berättade precis som det var.
Eller… hur det var/är kunde jag ju inte berätta, för det vet jag inte. Men jag berättade om min oro och mina misstankar.
Nu har saken kommit till sin spets.
Socialtjänsten har uppenbarligen kontaktat familjen, och jag vet inte vilka konsekvenser det har fått. Eller jo, vilka konsekvenser det har fått utåt vet jag. Det fick vi uppleva väldigt konkret idag.
Jag och Prinsessan kom hem efter att ha uträttat ett par ärenden.
Alfred var ute på gården, och blev lycklig av att se Prinsessan.
- Kom och lek ropade han.
Sedan stannade han upp, såg fundersam ut och tillade
- Men… då måste ju förstås Malva gå in…
Jag gick fram till barnen och frågade Malva varför hon måste gå in om Prinsessan lekte med dem.
- Jag får inte leka med Prinsessan och Herr Fiffig för mina föräldrar svarade hon ledset.
Jag blev både arg och bestört (men lyckades förhoppningsvis att inte visa det för barnen). Det är alltså såhär de reagerar över min anmälan; de straffar barnen.
Vore det inte bättre att föräldrarna vände sig till mig, istället för att förbjuda barnen att leka med sina kompisar. Blev mina barn olämpliga lekkamrater bara för att jag gav uttryck för min oro?
Ingen skulle bli gladare än jag, om det är så att min oro var ogrundad. Men jag har sett och hört tillräckligt mycket för att ge uttryck för min oro. Är inte det bra?
Jag funderar på om jag skall försöka prata med föräldrarna. De borde väl rimligen tycka att det är bra att det finns andra vuxna som månar om deras barns välmående.
Ingen sommar utan reggae?
Bloggat den | August 5, 2009 klockan 11:39 am | Inga kommentarer än
Jag gillar inte reggae. Ja, jag skulle kunna gå så långt att jag tom påstår att jag direkt ogillar den sortens musik. Den lyckas verkligen inte appellera till någonting hos mig.
Ändå skall jag gå på reggaefestivalen.
Jodå. I dagarna kvällarna/nätterna tre skall jag bevista Kap. Dock inte för musikens skull, utan för att förhoppningsvis bidra till en lugn och god stämning.
Det är alltså nattvandrarjackan som skall plockas fram ur garderoben igen.
Tänk om det ändå hade kunnat vara en ABBA-festival. Då hade jag ju kunnat förena nytta med nöje.
Lennakatten goes Förortsdjungeln
Bloggat den | August 4, 2009 klockan 6:36 pm | 3 Kommentarer
Det var länge sedan jag fick mig ett så gott skratt. Jag har kramp i magen, och skrattårarna rinner fortfarande nedför mina kinder.
*kadong, kadong, kadong* Cykeln låter ju för tusan som Lennakatten!
Eller är det flåsandet man hör i bakgrunden som står för den effekten?
Nästa gång blir det stödhjul och frigolithjälm, Jerry. Sanna mina ord!
Orolig
Bloggat den | August 4, 2009 klockan 1:41 pm | 1 Kommentar
Jag har från säker källa fått information om att min väninna är ute och provcyklar sin cykel i detta nu.
Plötsligt får jag dåligt samvete över att jag inte monterade på ett par stödhjul och en vimpel på cykeln. Inte har han någon frigolithjälm heller.
Det här kan ju sluta hur illa som helst.
Update: Och det gjorde det också!
Möbelskruvande och cykelverkstad
Bloggat den | August 4, 2009 klockan 12:56 pm | 6 Kommentarer
Oj, vad dagarna går.
I lördags tog jag med mig min väninna och ett gäng barn, och åkte till IKEA. Det inhandlades en garderob, en pall, en hylla och annat smått och gott till förortshemmet.
På väg ut till förorten efter avslutad shopping tjatade jag återigen på Jerry om att han borde börja cykla. Och återigen förnekade han att han hade någon cykel.
- Men pappa, det har du ju visst! hördes stortjejens röst från baksätet.
Jerry skruvade obekvämt på sig, och fortsatte förneka.
- Joho, du har visst en cykel. Den står ju i cykelförrådet! envisades stortjejen.
- Jamen… den där… jag tror inte ens att det är min cykel… och dessutom är den trasig… skruvade Jerry på sig.
- Det är visst din cykel! Du har ju fått den av mormor! fortsatte stortjejen.
Ja, nu kom han inte undan längre. Så i söndags åkte jag ut till förorten för att skruva ihop möbler och fixa cykeln.
Både fram- och bakdäcket var platt, men det är ju inte så svårt att fixa.
- Jag har inga laglappar klargjorde Jerry*.
- Men det har jag svarade jag, och halade upp ett paket ur fickan.
Han såg inte helt nöjd ut, men verkade försöka gilla läget.
Tyvärr hade jag missat att ta med mig skiftnyckel och pump, och Jerry såg plötsligt lättad ut. Den lättnaden förbyttes till en bekymrad min när jag tvingade honom att gå och ringa på hos en granne för att låna pump och skiftnyckel.
Leendet kom snabbt tillbaka när det visade sig att grannen inte var hemma.
Nåja, det var bara att ställa cykeln åt sidan, för att senare återvända med pump och skiftnyckel.
Igår tog jag med mig laglappar, skiftnyckel, cykelpump och Prinsessan och återvände till förorten.
Syftet var inte enbart att få ordning på den där velocipeden. Jag skulle även träffa, och fika med Tofflan (till det senare behövdes visserligen varken cykelpump eller skiftnyckel, även om jag tyckte att hon kastade lystna blickar på pumpen…).
När det gäller cykeln, så visade det sig att det inte alls var punka på den. Den har väl bara släppt all luft när den har stått orörd i flera år. Ett annat tänkbart alternativ är förstås att Jerry smög ut och luftade däcken när han insåg att jag menade allvar med mitt cykeltjatande…
Bakhjulet såg lite skevt ut, men Jerry har lovat att provcykla idag. Jag ser fram mot att höra resultatet.
Att träffa Tofflan var lika roligt och trevligt som jag hade föreställt mig. Hon är minst lika mysig i verkligheten, som i bloggen.
Det blev prat på både allvarlig och skämtsam nivå, och embryot till ett framtida gemensamt projekt föddes. “Framtida”, förresten… den framtiden är nog snart här
Jag ringde nyss till Mr T för att fråga när han tänker komma hem.
- Har du fått skägg? frågade jag, för att illustrera hur länge jag tycker att han har varit borta.
- Du , jag har skaffat familj svarade han frankt.
[* Det var förresten ett påstående som visade sig vara falskt, efter lite rotande i hans lådor.]
Kontakt
thebitch@thewitch.se
Mail (om det gäller Waldorfsekten):
waldorf@thewitch.se
Msn:
yellowwitch@gmail.com
Skype:
thewitchsweden
Och så finns jag på;
Gowalla
Runkeeper
Åse TheWitch
formspring.me
På tapeten
Att kommentera
Annonser
Knappar
Fnulare
Creeper (media)
- thewitch.se May 15, 2012Hit at MediaCreeper from Aftonbladet AB […]CreeperFramework/0.1; rv:20110425
- thewitch.se May 15, 2012Hit at MediaCreeper from Aftonbladet AB […]CreeperFramework/0.1; rv:20110425
- thewitch.se May 15, 2012Hit at MediaCreeper from Aftonbladet AB […]CreeperFramework/0.1; rv:20110425
- thewitch.se May 15, 2012Hit at MediaCreeper from Aftonbladet AB […]CreeperFramework/0.1; rv:20110425
- thewitch.se May 12, 2012Hit at MediaCreeper from Aftonbladet AB […]CreeperFramework/0.1; rv:20110425
- thewitch.se May 12, 2012Hit at MediaCreeper from Aftonbladet AB […]CreeperFramework/0.1; rv:20110425
- thewitch.se May 12, 2012Hit at MediaCreeper from Aftonbladet AB […]CreeperFramework/0.1; rv:20110425
- thewitch.se May 12, 2012Hit at MediaCreeper from Lokaltidningen Mitt i Stockholm […]CreeperFramework/0.1; rv:20110425
- thewitch.se May 12, 2012Hit at MediaCreeper from Lokaltidningen Mitt i Stockholm […]CreeperFramework/0.1; rv:20110425
- thewitch.se May 11, 2012Hit at MediaCreeper from Sveriges Radio AB […]CreeperFramework/0.1; rv:20110425
Creeper
- Riksrevisionen May 15, 2012Träff på Creeper för thewitch.se […]Patrik Wallström
- Försvarets Materielverk (FMV) May 14, 2012Träff på Creeper för thewitch.se […]Patrik Wallström
- Försvarets Materielverk (FMV) May 14, 2012Träff på Creeper för thewitch.se […]Patrik Wallström
- Försvarets Materielverk (FMV) May 14, 2012Träff på Creeper för thewitch.se […]Patrik Wallström
- Skatteverket May 14, 2012Träff på Creeper för thewitch.se […]Patrik Wallström
- Socialstyrelsen May 14, 2012Träff på Creeper för thewitch.se […]Patrik Wallström
- Socialstyrelsen May 14, 2012Träff på Creeper för thewitch.se […]Patrik Wallström
- Rikspolisstyrelsen May 13, 2012Träff på Creeper för thewitch.se […]Patrik Wallström
- Kriminalvården May 11, 2012Träff på Creeper för thewitch.se […]Patrik Wallström
- Riksarkivet May 7, 2012Träff på Creeper för thewitch.se […]Patrik Wallström