Midsommar ’09 (osv)

Bloggat den | June 24, 2009 klockan 1:03 am | 1 Kommentar

Jag håller med er; jag borde skämmas, med tanke på hur glest blogginläggen duggar här. Men ni kan glädja er med att ju glesare det är här, desto mer effektiv är jag i det jag har avsatt mig att göra. Eller så kan det ibland hända att jag bara latar mig. Sånt vet man aldrig.

Hela midsommarhelgen har flugit förbi, och de enda livstecknen jag fick ur mig var några twittringar och lite twitpicande. Alltid något. Hur midsommarafton förlöpte har ni redan kunnat läsa hos Förorts-Jerka.

Midsommardagen försvann i ett behagligt ingemansland. Visst känns det som att midsommardagen är en extradag, som egentligen inte ingår i den reguljära tideräkningen?
I söndags tog jag med mig Herr Fiffig och åkte till IKEA, mest för att fördriva tiden lite. Det resulterade i ett behag, kommet ur en dimension som inte låter sig beskrivas i något så futtigt som min lilla blogg. Men det lämnade ett behagligt leende i mitt inre.

Igår skulle förortskillen visa sig på styva linan, och bjuda på lunch, och jag var inte svårflörtad när jag hörde sushi nämnas. Efter en del malörer i restaurangens kortläsare kunde vi äntligen sätta oss och smörja kråset. Men matron var som bortblåst. Han satt mest och grubblade på om lunchen skulle komma att kosta honom 630:- (istället för de rättmätiga 210:-, och det hade nog jag också gjort i motsvarande sits). Dessutom var han stressad, och mumlade något om att han måste vara tillbaka på jobbet kl 13, eftersom en ny fanjunkare (eller vad det nu var) skulle tillkännages.
Jag får väl helt enkelt bjuda honom på lunch någon dag. Men då tror jag att jag betalar kontakt.

Idag har varit en idel glad dag.
Jag kunde inte motstå frestelsen att skutta in och väcka Mr T (klockan närmade sig ändå lunch!), och berätta om en fantastiskt positiv Waldorf-relaterad nyhet (jodå, sådana nyheter kan vara positiva, om de handlar om rätt saker!). Mr T är ju ändå tonåring nu, och vet dessutom av egna erfarenheter hur plattnackarna behandlar sina elever, så jag såg det som en positiv nyhet för honom också.
Han sken upp ur sitt sömndruckna töcken och log sitt varmaste leende.
- GRATTIS mamma, sa han, samtidigt som han gav mig en varm kram.

Jag befinner mig inte på Kreta just nu. Och den huvudsakliga orsaken (=enda egentligea anlednigen) till det är min aerofobi.

Kommentarer: