Karins stulna liv

Bloggat den | May 19, 2009 klockan 10:13 am | 2 Kommentarer

Karins liv har varit omänskligt tufft de senaste 15 åren. Tuffare än de flesta andra antagligen skulle klara av, utan att falla in i drogmissbruk, psykos eller kanske tom självmord. Det har inte Karin gjort, och på många sätt har det varit till hennes nackdel.

Jag varken kan eller vill gå in på vad det var som stjälpte Karins liv, men det handlar om en mycket konkret händelse (eller rättare sagt; ett mycket konkret händelseförlopp). För enkelhetens skull väljer jag att här kalla det för en extremt avancerad form av vuxenmobbing.
Karins liv slogs i spillror, såväl bildligt som bokstavligt talat. Hon drabbades av omfattande ptsd och förlamades, inte bara till handlingskraft, utan periodvis även fysiskt. Ekonomin var i total ruin, och Karin stod på bar backe.
Från socialtjänsten fick hon inte någon hjälp “eftersom hon inte hade några sociala problem” – hon missbrukade inte, och kunde dessutom tala för sig (jag har tagit del av beslutet).
Karin kunde inte ha den kontakt med sjukvården hon önskade och behövde, eftersom hon inte hade råd att betala läkarbesöken. Pengarna räckte ju inte ens till mat. Ändå har hon under årens lopp gjort tappra försök att få en långvarig läkarkontakt, men det har egentligen aldrig lyckats.

I början ville Karin inte erkänna ens för sig själv att hennes dåliga mående berodde på det sociala övergrepp hon hade blivit utsatt för. Hon kunde helt enkelt inte förlika sig med att övergreppet kostat henne så mycket.
Vid ett läkarbesök (där jag var med som stöd) försökte Karin förklara för läkaren hur hon mådde, och hur det handikappade henne socialt.
- Allt det här beror på att din pappa utsatte dig för sexuella övergrepp när du var liten sa den kvinnliga psykiatrikern.
Både jag och Karin bara stirrade, och sedan började Karin protestera högljutt. Det bet inte på psykiatrikern, som hade bestämt sig; Efter att ha hört Karin prata i ca 5 minuter (och därmed inte hunnit nämna ens en bråkdel) om hur hon mådde hade psykiatrikern bestämt att Karin var ett incestoffer. Ingenting Karin sa kunde på psykiatrikern att ändra sig. Med sin yrkeslegitimation i fickan hade hon patent på sanningen.
Sedan den dagen står det i Karins journal att hon har blivit utsatt för sexuella övergrepp av sin pappa.

Detta knäckte Karin om möjligt ännu mer, och hon kunde inte fortsätta med denna läkarkontakt.
Med tanke på att Karin vid den här tiden inte var mogen att medge att hon skadats så svårt av de sociala övergrepp hon blivit utsatt för, så kan man inte belasta psykiatrikern för att hon inte kunde gissa sig till det. Men att så lättvindigt (5 min efter att hon hade träffat Karin för första gången) slå fast en sådan grov anklagelse, det kan knappast vara synonymt med god kompetens. Frågan är om det ens kan vara tillåtet att göra så.

Under åren har Karin tynat bort mer och mer på det sociala planet. Hon, som tidigare var en utåtriktad och glad människa, drar sig undan. Hon öppnar inte dörren och svarar inte i telefonen om hon inte vet vem som söker henne. Periodvis kan hon inte gå ut. Andra perioder har hon svårt att vara hemma, av rädsla för att det skall komma delgivningsmän och kräva henne på pengar. Pengar som hon inte har.

Pengarna räcker inte ens till mat, och all den energi hon kan uppbringa går åt till att låna pengar av släktingar och vänner. Eftersom socialtjänsten inte beviljar henne något bistånd (och nej, hon har inga “dolda tillgångar” – hon har ingenting längre) så har hon genom åren dragit på sig skulder som idag ligger på över en miljon.

Några av vännerna har genom årens lopp valt bort Karin. Inte för att de inte tycker om henne eller inte trivs i hennes sällskap, utan helt enkelt för att de själva inte klarar av att se den ekonomiska (och sociala) misär Karin tvingats in i.
- Jag “borde” antagligen börja missbruka eller ta livet av mig sa Karin en gång vid ett läkarbesök.
- Ja, det “borde” du svarade läkaren och tittade henne i ögonen. De flesta som hamnar i en sådan här situation gör det. Det är ytterst få som orkar hålla ut som du.

Det är naturligtvis en kombination av Karins handlingsförlamning och hennes totalkrossade ekonomi som har gjort att hon inte förmått att ha en kontinuerlig kontakt med sjukvården. Men hon har gjort tappra och uppriktiga försök.
För ca 3 år sedan kontaktade hon den psykiatriska öppenvårdsmottagningen, i hopp om att få hjälp. Svaret blev att hon inte fick komma dit, och man hänvisade till husläkarmottagningen.
Detta besked slog omkull Karin så kraftigt att det tog henne 1½ år innan hon hade samlat sig så pass att hon kunde kontakta husläkarmottagningen. Beskedet därifrån blev att Karins problematik var för omfattande, och man hänvisade till den psykiatriska öppenvårdsmottagningen!
Återigen drogs mattan undan för Karin. Det tog ytterligare 1½ år innan hon hade lyckats mobilisera krafter för att ta ännu en kontakt med den psykiatriska öppenvården, och för ett par veckor sedan gjorde hon äntligen det.
Igår fick hon svar.
Hon får inte komma dit, och man hänvisar henne till husläkarmottagningen.
- De hade lika gärna kunnat skriva “Nej, vi skiter i dig. Ta livet av dig istället”. Det hade känts mer rakryggat var Karins uppgivna kommentar.

[Karin har läst denna text, och godkänt att jag publicerar den]

Kommentarer: