Att vara rädd för att göra fel, pga osäkerhet

Bloggat den | April 29, 2009 klockan 12:01 am |

Jag åkte och köpte en blomma och en passande kruka, och åkte sedan hem till Mr Ts klasskompis och hans mamma för att lämna blomman.
Det kändes lite… märkligt. Onaturligt. Men jag inser att jag har en onaturlig förhållning till döden. Samtidigt kände jag med hela mitt inre att jag verkligen ville uttrycka min värme och medkänsla med dem, i allt deras svåra.

Ju mer jag tänkte på det, desto mer nervös blev jag. Familjen tillhör, som sagt, en kultur som jag inte kan speciellt mycket om. Det slog mig att jag inte ens vet i vilken utsträckning mamman behärskar svenska. Tänk om hon inte kunde ett enda ord svenska, och så står jag där utanför med en blomma. Tänk om det såg ut som att jag kom för att gratulera? Det skulle ju inte vara så snyggt.

Jag ringde på, men det var ingen hemma. Efter lite funderande bestämde jag mig för att ställa blomman (med tillhörande kort) utanför dörren.

Oron för att jag kanske hade “gjort fel” malde i mig. Tänk om de skulle uppfatta blomman på helt annat sätt än vad som var avsett.
Eller tänk om de hade åkt till sitt forna hemland för att begrava pappan/maken (inom vissa kulturer är det ju viktigt med en snabb begravning, och jag hade ju ingen aning om huruvida det skulle ske i Sverige eller inte). Då skulle ju blomman stå där och vissna innan de kom hem igen.

När det var dags att hämta barnen bestämde jag mig för att stanna till hos dem igen. Om blomman stod kvar utanför kunde jag ju ta med mig den därifrån, för att på så sätt undvika ett ev. klavertramp. Och om de var hemma så kunde jag be om ursäkt för att jag hade haft den dåliga smaken att ställa en blomma utanför deras dörr.

Jag ringde på, och dörren öppnades. Innan jag ens hann öppna munnen hade jag fått en varm, innerlig kram. Blomman hade bevisligen tagits emot såsom den var tänkt.
Mammans svenska var det inga problem med, och vi pratade en liten stund. Det kändes bra att få uttrycka min ärliga medkänsla, och jag kände att det kändes bra för mamman och sonen också.

Jag gick därifrån med värme, och det kändes bra att jag hade följt min magkänsla.

Kommentarer: