En helg av fylla och lite söndagsäventyr

Bloggat den | March 16, 2009 klockan 3:21 am | 2 Kommentarer

Så är en helg i Örebro avklarad. Det blev en helg med mycket fylla.
Först var det Världens Bästa Jocke som skulle firas, eftersom han nyss uppnådde den aktningsvärda åldern av 40. Balunsen gick av stapeln på en mc-klubb, och det blev kärt återseende av en del gamla vänner och bekantskaper. Men mest var det faktiskt nya ansikten.
AD/DC stod för underhållningen, och det var ett jävla drag. När de hade blåst rent, så tog en trubadur och hans gura plats på scenen.

Brorsan och hans fru var barnvakt, så det gick ingen nöd på kidsen. De mumsade chips och godis, och tittade på mello. Dessutom kom pappa och hans fru dit, så det blev en mindre släktträff.

Idag var det dags att fira mamma, som fyller 70 i dagarna, och där är blev det släktträff i större skala. Av sina barn fick hon det hon har tjatat om i ett halvår – en biljett till Christer Sjögren! Jag är glad att det inte är jag, utan syrran som offrar sig och följer med på konserten.
Det var kul att träffa kusiner som jag inte har träffat sedan Mälaren brann.

I helgen fick jag se brorsans tatuering för första gången, och jag blev så jäkla avis.
Det måste vara över 15 år sedan vi började prata om att tatuera oss. Nu har han gjort slag i saken, men jag sitter fortfarande med tummen fastkilad.
Min (hittills) uteblivna tatuering beror endast på min relation till sprutor/att bli stucken. Men i sinom tid skall jag göra det!

I förmiddags påstod AG att tändningslampan på Spättan hade börjat lysa under körning. Men eftersom den slocknade igen så var det ju inte så mycket att bry sig om.
Jag rattade Spättan under eftermiddagen, och kunde då konstatera att tändningslampan lös. Inte hela tiden, men mer och mer…
Nåja, eftersom motorn sin vana trogen spann som en katt, så var det ju ingenting att bry sig om.
När det var dags att åka mot Uppsala så lös laddningslampan mer eller mindre konstant, men vid det laget hade jag i det närmaste blivit van, så jag märkte det knappt.

Vid en avfart mot Köping från motorvägen (ganska nära den avfart där kamremmen gick på AGs förra Volvo) hostade Spättan till på ett oroande sätt några gånger.
Jag tog det säkra före det osäkra, och gled in på avfarten. Spättan hostade lite till, men motorn gick fortfarande. Utan att veta vad som var problemet, så förstod jag ju att det var ett problem under uppsegling.
Enl vägskyltarna var det 4 km till själva kärnan av Köping, och jag bestämde mig för att sikta på det. Vi kom väl ungefär 200 meter innan jag gav upp. Eller om det var Spättan som gav upp. Upp gav vi i alla fall.

Nu stod vi mitt ute i ingenstans och det var bäcksvart ute. Dessutom visade det sig vara på en väg som tydligen inte trafikeras av andra bilar. Barnen ställde oroade frågor medan jag och AG kliade oss i skallen. Det var nog bara att krypa till korset och medge det vi båda effektivt hade förträngt de senaste timmarna; generatorn hade gett upp.

Under den stjärnklara himmelen började jag promenera mot ett hus ett par hundra meter bort.
Jag knackade på och en kvinna öppnade. Efter att jag snabbt hade förklarat min prekära situation ropade hon på sin sambo. Han hoppade i skorna och krängde på sig jackan samtidigt som han förhörde sig om situationen. Han uppmanade mig att hoppa in i hans bil, samtidigt som han kollade att han hade bogserlina och något mätinstrument med sig.
Fatta att jag hade lyckats gå och knacka på i ett hus där det bodde en karl som tillbringar sina dagar på en traktorverkstad!
Vi tog oss till haveriplatsen, och killen bekräftade våra misstankar. Vi snackade alltså om en generator som hade gjort sitt.
Verkstadskillen såg dock hoppfullt på situationens utveckling.
Medan vi laddade upp Spättans batteri tillräckligt för att ta oss hem till honom, så ringde han sin granne. Grannen ägnar sina dagar åt att skruva med lastbilar, så när vi kom rullande en stund senare hade han hunnit ut till sin verkstad och öppnat portarna så det var bara att köra in.

Lastbilskillen konstaterade vad alla vid det här laget redan visste; Spättan behövde en ny generator.
Någon sådan hade han inte liggande, så traktorkillen stack iväg för att se om han kunde fixa vad som behövdes. Det lät sig dock inte göras, sådär en sen söndagkväll i Köping.

Vad skulle vi ta oss till? Det tycktes varken gå bussar eller tåg vid den här tiden på dygnet. Att hyra en bil var heller inget tillgängligt alternativ. Inte heller att försöka övernatta i Köping. AG börjar ju ett  nytt jobb imorgon, och man börjar helt enkelt inte sin första arbetsdag med att ringa och säga Hej, jag kan inte komma för jag är i Köping.
Efter mycket funderande och fixande, så fick det bli ett telefonsamtal till Världens Bästa Jocke. Utan att blinka slängde han sig i bilen – vid 23-snåret en söndagkväll – för att rädda vår nödställda familj. Han körde från Örebro, hämtade upp oss, skjutsade oss till Uppsala, och körde sedan hem igen. Det blev en resa på drygt 40 mil för honom – och han gjorde det som om det var den mest självklara saken i världen. Och det var det antagligen också. Han är sån, den killen.
Honom är det minsann inte svårt att älska!

Barnen sov tryggt under hemresan, och vinglade sedan rakt ned i sängarna när vi kom hem. De fick löfte om att de kan få ha lite sovmorgon imorgon, om det behövs. Nu tror jag nog att jag skall försöka sova ett par timmar jag också.
Spättan står kvar på lastbilsverkstaden, och kommer att fixas av Köping-grabbarna under veckan.

Även om det inte är alltför roligt att bilen stannar mitt ute i ingenstans en sen söndagkväll, så är jag ändå alldeles upprymd av hur fantastiskt varma och fina människor det finns.

Kommentarer: