Tummen upp för Mats G Nilsson (m)

Bloggat den | January 27, 2009 klockan 5:03 am | Inga kommentarer än

Mats G Nilsson (m) föreslår till justitieminister Beatrice Ask att våldtäktsmän skall dömas till tvångsvård (parallellt med fängelsestraffet). Det låter som ett utomordentligt bra – om än inte heltäckande – förslag.

Jag har under många år ifrågasatt varför dömda våldsbrottslingar inte samtidigt får obligatorisk vård. Vår avsikt är väl inte enbart att straffa, utan vi när väl också en förhoppning om att den dömde skall återkomma som en normalfungerande medborgare, och inte återfalla i brottslighet.
I dagens läge tycks våra fängelser mest fungera som någon slags strafförvaring, och det är ett direkt hån mot de dömda att förvänta sig att de skall fungera normalt i samhället efter frigivning.

Att ge dömda brottslingar vård är en självklarhet enl. min samhällssyn. Jag vill påstå att det är en förutsättning för att ett samhälle skall kunna fungera demokratiskt. Jag är övertygad om att alla som har dömts för ett brott (jag bortser från oskyldigt dömda i mitt resonemang här) är i behov av vård.

Jag har inte läst Mats G Nilssons förlag (bara läst om det i gammelmedia), men jag vill gärna tro och förutsätta att det även omfattar de som dömts för incest och pedofili. Om inte, så har Mats missat de brottsoffer som är mest utsatta när det gäller sexualbrott, och då ger jag honom bakläxa för det.

Jag ser ingen anledning till att vården skall stanna vid sexualbrott. Tvärtom. Varesig man är dömd för mord eller stöld, så är man (enl. min mening) i behov av vård.
Framför allt, så anser jag att den dömde har rätt till vård.

Rådman Nils-Petter Ekdahl är inte inne på samma linje:
- Det vore en stor sak om våldtäktsmän som första brottsgrupp skulle kunna dömas till tvångsvård utan att man konstaterar att de lider av en allvarlig psykisk sjukdom.
Jag är visserligen inte jurist, men tycker ändå att resonemanget känns ihåligt. Redan idag förekommer det tvång inom vården, utan att patienten behöver lida av en allvarlig psykisk sjukdom (se bara på en sådan “vardaglig” sak som könssjukdomar).

Professor Madeleine Leijonhufvud verkar dock vara med på noterna:
– Utan att gräva ner mig i frågan om den här typen av sexualbrott är en sjukdom eller inte så är jag övertygad om att dessa personer behöver behandling. Att göra vården obligatorisk och att den ska avslutas med ett friskintyg är därför en rimlig väg att gå.

Keep up the good work, Matte!

Kommentarer: