Jag älskar så det gör ont

Bloggat den | January 26, 2009 klockan 12:58 am |

Jag har “tjuvläst” (ja, ni vet ju att jag har världsrekord i att vara jättesämst på att lämna spår efter mig, i form av kommentarer) Ludmillas blogg sedan hon började skriva.
Av någon anledning fastnade jag i hennes blogg ikväll, och började klicka mig tillbaka till äldre inlägg. Det påverkade mig lika starkt nu som det gjorde när jag läste texterna för första gången.

Jag läser, blinkar bort tårar och läser vidare. En klump av total förtvivlan river i magen, och det knyter sig i halsen. Med envist brännande tårar fortsätter jag läsa.
Varför fortsätter jag läsa, när det gör så ont?

Jag sträcker ut handen och smeker Prinsessan som sover intill mig. Hon är så där varm och mjuk som bara ett älskat barn kan vara.
Jag trasslar mig upp ur sängen, försiktigt för att inte väcka Prinsessan, och tassar in i Mr Ts rum. Han var precis på väg att somna, men ryckte till lite när jag öppnade dörren.
- Mamma, jag älskar dig mumlar han när han får syn på mig, och jag måste svälja hårt för att inte börja gråta. Jag sätter mig på sängkanten för att stoppa om honom.
- Du kan väl klia mig lite på ryggen ber han samtidigt som jag smeker hans kind. Jag kliar, och beundrar min fina lilla kille (som bara har någon cm kvar innan han växer om mig).
- Mamma, jag är stor nu säger han lite retsamt, nästan som om han hade läst mina tankar. Jag får en varm godnattkram och smyger ut ur hans rum.
Jag blir stående och beundrar Herr Fiffig. Han sover så fridfullt, och jag lyssnar till hans andetag. Jag är alldeles förundrad över det faktum att dessa tre gudomliga varelser faktiskt har tillverkats inne i min kropp. Det är en tanke som överväldigar mig. Jag är så rädd att de skall råka ut för något.

Det kanske är den paniska rädslan, i kombination med den gränslösa kärleken, som gör att det gör så ont att läsa Ludmillas ord. För hon skriver ju där, svart på vitt, att det som varken får eller kan hända ändå har hänt.
En av de fantastiska varelser som har skapats inne i hennes kropp finns inte längre hos henne. Det är en tanke så svår att jag nästan inte kan ta in den. Det är en förlust hon inte bara har levt med de senaste snart nio månaderna, det är dessutom en förlust som hon skall leva med resten av sitt liv.

Jag får nästan dåligt samvete. Det känns lite förmätet av mig att gå omkring här i lycka över mina fina och friska barns närvaro, när inte alla föräldrar får ha det så.
Om det var jag som var drabbad skulle jag nog nästan tycka att det var ganska fräckt av andra förändrar, om de var lyckliga istället för att dela min djupa sorg.

Jag sträcker ut handen och smekar Prinsessans guldhår, och det känns som att mitt hjärta skall brista.

Kommentarer: