Den fjärde statsmakten vägrar hålla käften

Bloggat den | January 8, 2009 klockan 8:50 am |

Den senaste tiden har vi sett ett, såvitt jag känner till, aldrig tidigare skådat fenomen inom svensk media.

Redan innan Monica Antonssons bok Mia - Sanningen om Gömda gavs ut för knappt en månad sedan gick diskussionerna höga på internet.
En bok, som utgav sig för att föra i bevis att Liza Marklunds Gömda i alla bärande delar var falsk, skulle släppas. Det skapade, med all rätt, funderingar, spekulationer, frågor och diskussion på nätet.

Medias tystnad är såväl häpnadsväckande som skrämmande.
I de få artiklar och notiser Antonssons bok har nämnts, så har det varit i termer som “Marklund-kritisk bok JK-anmäld”.
Att kalla Antonssons bok “Marklund-kritisk” är ingenting annat än ett bevis för att man inte har läst den. Jag har läst boken två gånger, och kan inte påminna mig något specifikt ställe där Marklund nämns. Boken handlar helt enkelt inte om henne, utan om Sanningen om Gömda. Att det är Marklund som har skrivit Gömda är helt ointressant i Antonssons bok.

Inget media har hittills tagit upp själva kärnfrågan med boken; Det faktum att Antonsson genom ett gediget researcharbete på punkt efter punkt smular sönder det som påstås i Gömda.
Även om Antonsson inte hade presenterat sina källor såsom hon gör i boken, så är ju bara påståendet om att Gömda är osann tillräckligt häpnadsväckande för att media borde reagera, och rapportera om det.

Vad beror medias tystnad på?
Jag har funderat på det mycket, och kommit fram till två möjliga förklaringar;
1/ Liza Marklund är en stor maktfaktor, och dessutom är är hon hej-och-du med i stort sett hela mediaeliten. Det är ett enda stort spindelnät av vänskapsband och andra beroendeförhållanden.
Man vill inte skita där man äter, helt enkelt.
2/ Kan det vara så att våra etablerade nyhetsredaktioner känner sig lite dragna vid näsan av att Monica Antonsson - en relativt okänd, frilansande veckotidningsjournalist, tillika farmor från förorten - är den som har släppt den bomb som visar att hela Marklunds karriär bygger på lögner.
Kanske hade man istället själva velat vara de som avslöjade denna litterära hoax, utan att lite nesligt behöva referera till en förortsfarmor? Det kanske svider lite för mycket att en tanttidningsfrilansare har gjort det jobb man själva borde ha gjort för länge sedan?
Min gissning är att förklaringen till medias tystnad har ingredienser av båda dessa punkter.

Jan Guillou och Ann-Marie Skarp uttalade sig i Expressen, ang. den bok som alltid marknadsförts som sann, och sa då bl.a.
- Jag utgår ifrån att de är intelligenta läsare som förstår att det är roman
och
- Säger man “En sann historia” utan vidare kan många uppfatta den så
Människor accepterar inte att bli idiotförklarade, och det dessutom i så patroniserande ordalag.
För 10-15 år sedan, när internet och bloggar inte var var mans verktyg, hade Guillou och Skarp säkert kommit undan med det på ett annat sätt. Då hade det möjligen resulterat i ett antal ilskna insändare (som tidningen inte hade behövt publicera). Men nu sitter gemene man hemma i soffan och kan uttrycka sin ilska direkt ut på nätet.

Några få journalister har visat stort mod och civilkurage, men har blivit motarbetade och tystade. Annika Widebeck riskerar tom att förlora sitt arbete till följd av sin kamp för att inte bli tystad.

Till skillnad från media, så håller bloggarna inte tyst. Tvärtom.
När media agerar (eller kanske borde jag skriva icke-agerar) som de gör, blir det i sig en drivkraft för bloggarna att fortsätta skriva. Skarps och Guillous nedlåtande och dumdryga uttalanden fungerar också som tändvätska. Människor finner sig helt enkelt inte i att bli idiotförklarade.

När media vägrar rapportera, så undersöker och efterforskar man på egen hand, vilket kanske inte alltid är av det bästa för saken.
Jag betvivlar inte att de allra flesta har ett gott uppsåt (om än sprunget ur ren och skär ilska), men det är inte alltid det gagnar en sansad debatt. Men då man inte får någon rapportering från media, så söker man själv efter den information som står att finna.

Bloggarna har vuxit fram som vår fjärde statsmakt, och de har kommit för att stanna.
Antagligen till den tysta mediakårens stora förtret.

(Går-)dagens länkar i Gömdaskandalen:
Tristan Hugo: Sanning på undantagstillstånd, men där finns en glimt av renässans (4/1)
Ronge: “Lex Liza”: Är bloggarna de nya granskarna? (6/1)
Hosanna: Att hushålla med sanningen eller konsten att göra en Mia (6/1)
Trilog: Sprängkraft
Boktyckaren: Vingklippt - Elisabeth Hermon, Steftan Lundström
Kvinna39: Protest i bloggvärlden mot Liza Marklunds “Gömda” och Asyl
Signerat Kjellberg: Bloggarna - den nya tredje statsmakten?
Ann Helena Rudberg: Piratförlaget har upptäckt bloggarnas makt

Dagens Media: “Jag är besviken på media och journalister”
Realtid: Succé för Antonssons bok
NSD: Ny upplaga för boken om “Gömda”
BLT: Ny upplaga för boken om “Gömda”

Kommentarer: