Sjukhus- och taximinnen

Bloggat den | December 26, 2008 klockan 9:37 pm |

Jag var ute en sväng tidigare i kväll, och passade då på att handla på apoteket på Ackis. När jag åkte genom sjukhusområdet kom jag att tänka på ett läkarbesök för några år sedan. Det var inget mer märkvärdigt än en vanlig gyn-kontroll, men så envisades de med att också ta ett blodprov på mig…

Bloggens trogna läsare vet att jag och sprutor/provtagning inte är någon lyckad kombination.

I kulvertarna, på väg från gynmottagningen till parkeringen, kände jag att det oundvikliga var på väg att hända. Jag tog stöd mot väggarna för att inte ramla ihop, och hasade mig fram mot närmaste trappa. Om jag lyckades ta mig ut i friska luften kanske jag skulle klara mig från att svimma, tänkte jag.
När jag kom upp för trappan såg jag en reception till någon mottagning, så jag släpade mig fram dit. När luckan öppnades vädjade jag
- Hjälp mig, jag håller på att svimma. Sedan rasade jag ihop i en hög framför luckan.

När jag kvicknade till låg jag på en brits inne på mottagningen (som visade sig vara någon form av cancer-mottagning), och runt omkring mig stod ett gäng sköterskor och någon läkare.
- Det är ingen fara. Jag har varit på en gyn-undersökning, och anledningen till att jag svimmade var att de tog ett blodprov. Men jag är ok nu försäkrade jag.
Ingen såg ut att tro mig.
Man svimmar inte av ett blodprov, och om man svimmar efter en gyn-undersökning så är man inte ok sekunden efter man har kvicknat till, sa deras miner.
Att jag skulle få resa på mig och gå därifrån var det inte tal om. Jag skulle tillbaka till gyn-mottagningen, bestämdes det över mitt huvud.
För att slippa loss ur denna plötsliga fångenskap lovade jag att jag skulle gå raka vägen till gyn. Det var ett löfte som jag inte hade för avsikt att hålla, eftersom parkeringstiden redan hade gått ut. De hade tydligen kalkylerat med risken att jag skulle smita, så de släppte inte iväg mig på egen hand.
Nejdå, de hade beställt en truck (!) som skulle skjutsa mig genom kulvertarna, tillbaka till gyn.
Denna åktur måste ha varit en av de mest förnedrande upplevelserna i mitt liv!

På gyn fick jag prata med läkaren som hade undersökt mig en stund tidigare. Eftersom jag redan innan provtagningen hade gjort klart för henne att jag brukar svimma av nålstick, så lät hon mig gå ganska snart.
Jag hade, tack och lov, klarat mig utan att få en p-bot.

Ja, det var ett av de minnen som virvlade upp under min korta resa genom Ackis.
Ett annat minne kom sig av att jag såg en taxibuss där det stod Karaokebussen längs hela sidan. Jag kunde inte låta bli att börja fundera.

Var det en taxibuss med inbyggd karaoke-anläggning? När kan man tänkas vilja beställa en sån? På väg från förfesten till krogen? Eller från krogen, på väg till efterfesten?
Men ändå. Kan efterfrågan vara så stor att det är värt att inreda en hel taxibuss för ett sådant ändamål?

Dessa funderingar tog mig ett antal år tillbaka i tiden.Jag och två vänner hade förfestat lite, och skulle ge oss ut på lokal. Vi var så där snygga och muntra som bara tre fräscha tjejer kan vara efter ett par timmars förfestande.Vi beställde en taxi, och på väg till city tog vi oss ton och började sjunga för chauffören;
Taxichauffören i kvarteret där vi bor
Han är så vacker
Och vår kärlek är så stor
Vi åker taxi
Flera gånger varje dag
Han tar betalt, och
Vi känner oss så glada

Några år senare blev en av ovan nämnda vänner tillsammans med just en taxichaufför. Efter en tid berättade hon för honom om denna taxiresa, och att vi hade sjungit för chauffören.
- Hahahaha!!!! Var det ni?!! garvade han.
Han kunde då berätta att chauffören som hade kört oss hade slagit på taxi-radion, och så hade varenda chaufför i hela stan (och deras kunder!) kunnat lyssna till oss i “direktsändning”.
Så här sett i backspegeln, så tänker jag att det kanske var mina/våra 15 minutes of fame…

Ja, det är sådana minnen som kan dyka upp en annandagskväll, när man tar sig en tur till Ackis.

Kommentarer: