Mellandagspussel

Bloggat den | December 31, 2008 klockan 3:14 am | Inga kommentarer än

Jullov. Dagarna är villa, och dygnsrytmen likaså. Och aldrig kan jag vara riktigt säker på hur många barn jag har.
Antingen är det tre (utgångsläget) eller fyra (Ralle sover här) eller två (Mr T sover hos Ralle) eller ett (Herr Fiffig är hos Majsan och Mr T sover hos Ralle) eller två (Herr Fiffig är hos Majsan och Ralle är hemma hos sig).
Det är alltid lika spännande.

Ni vet såna där patetiska och pinsamma människor som sitter och lägger 1000-bitarspussel, och som man inte vill kännas vid.
Jag har blivit en sån.
Ok kanske inte fullfjädrad, men det känns ändå pinsamt. Fast det är roligt (men säg det inte till någon).

Herr Fiffig fick ett 500-bitars pussel i julklapp. Jag erbjöd mig att försöka lägga “ramen” till honom, och så var jag fast!
Herr Fiffig och andra familjemedlemmar ryckte in, och sedan var pusslet snart lagt.
Bland Mr Ts julkappar fanns ett 1000-bitarspussel. I lite abstinens över det nyss lagda 500-bitars föreslog jag för Mr T att vi andra skulle kunna lägga “ramen”. Han godtog förslaget.
Utan Herr Fiffigs hjälp hade det aldrig gått. Han har en förmåga som alla vi andra saknar (och då vill jag att ni betänker att jag ändå är jävligt intelligent). Om man har suttit och stirrat på en pusselbit flera minuter utan att förstå var den skall sitta, så är det bara att lämna över den till Herr Fiffig.
Han tittar på pusselbiten och skannar av de lagda bitarna. Sedan böjer han sig fram, och *smack!* så sitter pusselbiten där den skall.
Han är klockren!

I en av Herr Fiffigs julklappar låg en Rubiks kub. Jag börjar nästan tro att det var en lite för blek utmaning för honom…

Halsfluss, (ev) öroninflammation och (misstänkt) tandköttsinflammation (tack och lov, inte på en och samma person) verkar sätta käppar i hjulet för alla nyårsaktiviteter.
Nåväl, jag trivs bra här under min korkek; där jag kan lukta på mina blommor.

Morgonmys

Bloggat den | December 29, 2008 klockan 8:51 am | 3 Kommentarer

Jag vaknade mer än en timme tidigare än vad jag hade ställt klockan (trots att jag bara hade sovit 1½ tim då, men det är en annan historia), och låg kvar och njöt av sängens värme nästan till klockan skulle ringa. Då tassade jag upp och stängde av den, satte på kaffe och tog plats vid datorn.
Ååhhh, dagar kan inte börja bättre än så. Att få denna lyxtid på morgnarna är den största vitamininjektion jag kan få innan dagen drar igång.

Igår kväll (eller om det var i natt) plockade jag bort julpyntet härifrån bloggen, och nu har jag svarat på lite kommentarer också.
Undrar om jag skulle vara duktig och ta itu med det skrivande som ligger och väntar på mig.

Mellandagsfunderingar

Bloggat den | December 28, 2008 klockan 9:12 pm | 3 Kommentarer

Ja, jag kan väl konstatera att julen kändes ganska fridfull, och passerade utan några större katastrofer. Inga mindre heller, om jag skall vara ärlig.
Nu har kidsen kommit igång att leka med kompisar efter juldagarna, och det känns bra på alla plan.

Imorgon skall jag ta med mig Herr Fiffig och åka in till stan. Ett av våra ärenden är att köpa en “snökuleängel” till Herr Fiffig. Han hade önskat sig en sådan, och fick det också i julklapp. Han blev överlycklig och sa
- Åh mamma, jag skall titta på den här varje kväll innan jag somnar. Och när jag tittar på den skall jag tänka på dig.
Det smälter ju vilket modershjärta som helst! Tyvärr gick “snökulan” i golvet efter ett par dagar, med ledsna tårar som följd. Så nu har jag lovat honom att vi skall köpa en ny.
Något annat som skall göras är att jag äntligen skall lämna in Barbara för genomgång/reparation. Ja, det är helt ofattbart att jag inte har gjort det än, men jag har ju haft fullt upp med korvstoppning och sillinläggningar (yeah, right..!) de senaste veckorna.

Igår var det dags att hämta upp Förorts-Jerka, och lufta honom lite. Turen gick till Gränby centrum, där han luftade sin plånbok.
Jag har sagt det tidigare, och jag säger det igen; Han är den värsta sortens passagerare.
- Akta! Låter inte motorn lite konstigt? Bromsa! Vad var det där för konstigt ljud? Ligger du inte lite väl nära bilen framför? låter det hela tiden.
Men annars så var det trevligt.

Ett mail och ett telefonsamtal gjorde mig lite stressad. Det handlar visserligen om positiv stress och jag känner mig också lite stolt. Men ändå.
Tack och lov så brukar jag prestera som bäst under stress, så det är väl bara att hoppas på att jag gör det den här gången också.

Som genom ett slag insåg jag att jag omgående måste fixa en ordentlig design i bloggen. Ja, det måste faktiskt göras innan jag kan ta itu med det projekt som ramlade ned i mitt knä.
Tur, nu behöver jag inte fundera på vad jag skall ägna kvällen och natten åt.

Det lutar i nuläget åt att nyårsafton kommer att firas hemma hos en Waldorffamilj. Det ser jag fram mot!

Antonsson-Marklund: 3-0

Bloggat den | December 26, 2008 klockan 11:41 pm | 4 Kommentarer

Det har gnagt i mig flera dagar, och jag måste få ur mig det.

Nu när Piratförlaget har gått ut och medgett att Gömda och Asyl är fiktion, hur skall då JK handskas med den anmälan som “Mia” har lämnat in?
Det måste ju vara knepigt att handskas med en anmälan om att identiteten på en fiktiv romanfigur skulle ha blivit avslöjad. Ungefär i klass med om man skulle få in en anmälan om att det skulle ha avslöjats var Ankeborg ligger!

Något annat som orsakar bekymrade veck i min panna är att media, med något undantag, höll extremt tyst när Liza Marklund blev JK-anmäld för att hon med namn, bild och personnummer hade hängt ut en person (som levde under skyddad identitet!) som bedragerska (ett påstående som hon fö står fast vid, trots att åklagaren har konstaterat den totala motsatsen).
När Monica Antonsson någon vecka tidigare JK-anmäldes av “Mia”, med påståendet om att Antonsson hade avslöjat denna romanfigurs identitet, då låg tidningarna inte på latsidan.
Det må så vara att Antonsson är en avsevärt mycket bättre journalist och författare än Marklund, men hur det än är så är Marklund (just nu, något säger mig att vi kan stå inför förändringens tid) mer känd än Antonsson. Därmed borde intresset för anmälan mot Marklund ha varit sprängstoff, medan anmälan mot Antonsson på sin höjd borde ha resulterat i notiser.
Men så blev det inte.
Varför?
Är det den där jävla buskvågermentaliteten så skrämmande djupt rotad inom media? Jag blir fan mörkrädd.

En avslutande fundering:
Från pålitlig källa har det avslöjats (jag väntar - för sakens skull! - på en mer “oficiell bevisning”) att boklådorna runt om i landet, efter att Antonssons bok har kommit ut, har fått direktiv från Piratförlaget om att flytta Gömda och Asyl till avdelningen “Romaner”.
Frågan som då dyker upp i mitt huvud är varför Marklund/Piratförlaget inte har reagerat under alla de år boken stått under “Biografier”?

Varför kan man inte inse när man har ljugit in sig i ett hörn?
Även om jag förstår att det måste vara jobbigt, så måste det ju ändå vara tusenfalt bättre att göra en pudel än att fortsätta förnedra sig.
Pinsamt är bara förnamnet.

Andra bloggar om: , , , , ,
Intressant?
Min länksamling om Gömda-skandalen

Sjukhus- och taximinnen

Bloggat den | December 26, 2008 klockan 9:37 pm | 6 Kommentarer

Jag var ute en sväng tidigare i kväll, och passade då på att handla på apoteket på Ackis. När jag åkte genom sjukhusområdet kom jag att tänka på ett läkarbesök för några år sedan. Det var inget mer märkvärdigt än en vanlig gyn-kontroll, men så envisades de med att också ta ett blodprov på mig…

Bloggens trogna läsare vet att jag och sprutor/provtagning inte är någon lyckad kombination.

I kulvertarna, på väg från gynmottagningen till parkeringen, kände jag att det oundvikliga var på väg att hända. Jag tog stöd mot väggarna för att inte ramla ihop, och hasade mig fram mot närmaste trappa. Om jag lyckades ta mig ut i friska luften kanske jag skulle klara mig från att svimma, tänkte jag.
När jag kom upp för trappan såg jag en reception till någon mottagning, så jag släpade mig fram dit. När luckan öppnades vädjade jag
- Hjälp mig, jag håller på att svimma. Sedan rasade jag ihop i en hög framför luckan.

När jag kvicknade till låg jag på en brits inne på mottagningen (som visade sig vara någon form av cancer-mottagning), och runt omkring mig stod ett gäng sköterskor och någon läkare.
- Det är ingen fara. Jag har varit på en gyn-undersökning, och anledningen till att jag svimmade var att de tog ett blodprov. Men jag är ok nu försäkrade jag.
Ingen såg ut att tro mig.
Man svimmar inte av ett blodprov, och om man svimmar efter en gyn-undersökning så är man inte ok sekunden efter man har kvicknat till, sa deras miner.
Att jag skulle få resa på mig och gå därifrån var det inte tal om. Jag skulle tillbaka till gyn-mottagningen, bestämdes det över mitt huvud.
För att slippa loss ur denna plötsliga fångenskap lovade jag att jag skulle gå raka vägen till gyn. Det var ett löfte som jag inte hade för avsikt att hålla, eftersom parkeringstiden redan hade gått ut. De hade tydligen kalkylerat med risken att jag skulle smita, så de släppte inte iväg mig på egen hand.
Nejdå, de hade beställt en truck (!) som skulle skjutsa mig genom kulvertarna, tillbaka till gyn.
Denna åktur måste ha varit en av de mest förnedrande upplevelserna i mitt liv!

På gyn fick jag prata med läkaren som hade undersökt mig en stund tidigare. Eftersom jag redan innan provtagningen hade gjort klart för henne att jag brukar svimma av nålstick, så lät hon mig gå ganska snart.
Jag hade, tack och lov, klarat mig utan att få en p-bot.

Ja, det var ett av de minnen som virvlade upp under min korta resa genom Ackis.
Ett annat minne kom sig av att jag såg en taxibuss där det stod Karaokebussen längs hela sidan. Jag kunde inte låta bli att börja fundera.

Var det en taxibuss med inbyggd karaoke-anläggning? När kan man tänkas vilja beställa en sån? På väg från förfesten till krogen? Eller från krogen, på väg till efterfesten?
Men ändå. Kan efterfrågan vara så stor att det är värt att inreda en hel taxibuss för ett sådant ändamål?

Dessa funderingar tog mig ett antal år tillbaka i tiden.Jag och två vänner hade förfestat lite, och skulle ge oss ut på lokal. Vi var så där snygga och muntra som bara tre fräscha tjejer kan vara efter ett par timmars förfestande.Vi beställde en taxi, och på väg till city tog vi oss ton och började sjunga för chauffören;
Taxichauffören i kvarteret där vi bor
Han är så vacker
Och vår kärlek är så stor
Vi åker taxi
Flera gånger varje dag
Han tar betalt, och
Vi känner oss så glada

Några år senare blev en av ovan nämnda vänner tillsammans med just en taxichaufför. Efter en tid berättade hon för honom om denna taxiresa, och att vi hade sjungit för chauffören.
- Hahahaha!!!! Var det ni?!! garvade han.
Han kunde då berätta att chauffören som hade kört oss hade slagit på taxi-radion, och så hade varenda chaufför i hela stan (och deras kunder!) kunnat lyssna till oss i “direktsändning”.
Så här sett i backspegeln, så tänker jag att det kanske var mina/våra 15 minutes of fame…

Ja, det är sådana minnen som kan dyka upp en annandagskväll, när man tar sig en tur till Ackis.

En ny juldrink, kanske..?

Bloggat den | December 26, 2008 klockan 1:53 am | Inga kommentarer än

Jag hällde upp ett glas tomtecola, och som alla vet så skummar det ganska mycket. I väntan på att skummet skulle sjunka gick jag runt bordet och satte mig i soffan. Jag tittade, och såg att skummet var borta, så jag fyllde resten av glaset med tomtecola, och tog mig sedan en rejäl klunk.
Bläää!!! vad äckligt det smakade! Det smakade halvt avslaget, och nästan lite som… vin!
Jag tittade, och såg att glaset som jag hade börjat hälla upp tomtecola i stod kvar på andra sidan bordet. Lite tankeverksamhet och uteslutningsmetoden fick det att stå klart för mig; den sista skvätten tomtecola hade jag hällt i ett halvdrucket rödvinsglas.
Så kan det gå när man skall göra sig märkvärdig, och dricka tomtecola ur vinglas.

Det kom ingen tomte i år…

Bloggat den | December 25, 2008 klockan 11:32 am | 1 Kommentar

… Han hade inte tid, så han skickade en tomtenisse istället.
Tyvärr missade Mr T nissen, eftersom han var hemma hos Ralle när det bankade på dörren…

Jag tror nästan att det är den bästa representanten från Nordpolen vi har haft besök av. Han var kanonduktig, och tog uppgiften på stort allvar.
Jag blev full i skratt när jag såg att Nissen var tvungen att titta över glasögonkanten för att kunna läsa på paketen. Han hade samma glasögon på sig som Tomten brukar ha, och han måste ju också titta över kanten för att kunna läsa.
Jag fattar inte. Det där är ju ett par glasögon som jag hade för över 20 år sedan. Styrkan är ju jättesvag, om man frågar mig…

Prinsessan och Herr Fiffig fnissade ikapp.
- Det är Mr T! Det är Mr T som har klätt ut sig! tjoade de ikapp.
Själv kunde jag inte se några som helst likheter mellan Nissen och Mr T.
Prinsessan lutade sig självsäkert mot soffkanten och konstaterade
- Det är Mr T! Gud! Vad! Pinsamt!!

När Nissen var klar med sin klapputdelning reste han sig och vinglade mot ytterdörren. Jag kunde inte förstå varför, han vinglade så jag frågade honom efteråt.
- Jag kunde ju inte gå rakt. Det var skitläskigt med de där glasögonen. Om det är så där det känns att vara full, då tänker jag aldrig dricka!

Full fart i Tomteverkstaden

Bloggat den | December 23, 2008 klockan 3:00 pm | Inga kommentarer än

Innan barnen gjorde entré i mitt liv så firade jag aldrig jul (som vuxen). Inte ens ett rött stearinljus kom över min tröskel. Jag var så anti-jul man kan vara.
Min tanke var att fortsätta att inte fira jul även efter att jag fick barn, men det blev inte riktigt så. Som förälder så har man ju inte alltid så mycket att säga till om.
Men jag tycker att vi har hittat en lagom nivå, som jag kan förlika mig med.

Igår frågade Mr T plötsligt om inte han kan få vara tomte. Det var en oväntad förfrågan, men jag svarade naturligtvis ja. När jag senare berättade om detta för AG, så kan jag inte direkt påstå att han blev ledsen. Det har nämligen varit hans uppgift i alla år att vara tomte, varesig han vill det eller inte.
Första året klarade han sig eftersom vi var hemma hos brorsan, men sedan har han fått dra på sig lösskägget varje år.

Första gången AG var tomte var Mr T fyra år, och trodde stenhårt på tomten. När det knackade på dörren gjorde han stora ögon, och vi gick tillsammans med spända steg för att öppna. Utanför stod han; TOMTEN!
Mr T var alldeles trollbunden av situationen. Själv kastade jag mig raklång in i Mr Ts rum, och fullkomligt skrek av skratt.
Tomteluvan, som var panikköpt i sista sekunden, var antagligen inte av bästa kvalitet. Tomten hade stått och kämpat länge och väl ute i förrådet med att få ett snyggt fall på den, men det var resultatlöst. Luvan stod rakt upp som en stjärngossestrut, som om den hade varit mycket välstärkt.
Dessutom gjorde tomten intryck av att vara kraftigt berusad (men jag visste att han var spik nykter). “Berusningen” kom sig av att Tomten hade på sig ett par av mina gamla glasögon, och han påstod att de var så starka att han mådde illa, och tillvaron gungade. Han behövde hjälp med att ta sig in till vardagsrummet, där han var tvungen att sätta sig ned. För att kunna se vad som stod på paketen var Tomten tvungen att titta över glasögonkanten.

Några år senare, efter att Tomten hade varit här och AG hade återvänt från affären frågade Mr T
- Pappa, var det du som hade klätt ut dig till Tomten?
- Neej svarade AG mycket trovärdigt.
- Varför tror du att det var han som hade klätt ut sig? undrade jag.
- Jamen Tomten hade ju likadant skägg som pappa sa Mr T.
- Det hade han väl inte. Tomten hade ju vitt skägg, och det har ju inte pappa.
- Jamen jag såg ju under det vita skägget förklarade Mr T.

Media är Liza Marklunds marionetter

Bloggat den | December 22, 2008 klockan 11:50 pm | 3 Kommentarer

Affärsuppgörelser med Liza är anledningen till att de inte vill sänka henne, det skulle kosta Aftonbladet och Expressen alldeles för mycket.

Frilansjournalisten Tonci Percan är en av de få modiga, som vågar ta bladet från munnen. Han har skrivit en mycket läsvärd artikel på Newsmill, där han tydliggör att Marklund utgör en viktig inkomstkälla för båda kvällstidningarna.

Percan är programledare för Medierna, och där ställde han nyligen frågan till Jan Helin (chefredaktör på Aftonbladet)
-Har du några band till Liza Marklund?
-Nej svarade Helin.
Några dagar senare kunde var och en se att Marklunds litterära verk värk bifogades blaskan.
Så mycket för att inte ha några band.
Money talks…

Marklunds bindning till Expressen känner vi till sedan tidigare.
Dessutom är det ju så illa att hon redan har fått sparken därifrån en gång, till följd av sina frapperande lögner. När tidningen sedan åter har tagit henne under sina vingars beskydd (de insåg väl att det skulle gå att mjölka pengar ur hennes varumärke, efter att hon hade gjort sig ett namn på sina lögner), så inser envar att det skulle vara ett totalt förlorat ansikte att än en gång behöva göra upp med den lilla poetissan.
Och rent krasst så är hon ju, med sitt falskt uppbyggda varumärke, en kassako för tidningen.
Money talks…

Andra bloggare om: , , , ,
Intressant?
Min länksamling om Gömda-skandalen

Recension: Mia - Sanningen om Gömda

Bloggat den | December 22, 2008 klockan 9:17 pm | 11 Kommentarer

av Monica Antonsson
Blue Publishing bokförlag
ISBN: 978-91-977382-1-7

I stort sett allt som jag har skrivit hittills om Gömda-skandalen har jag gjort med min egen trovärdighet som insats. Utan att ha läst Mia - Sanningen om Gömda, så har jag egentligen bara haft min magkänsla att gå på.
Min magkänsla har i och för sig aldrig någonsin lurat mig, så jag kan inte påstå att jag har varit orolig.

Min avsikt var att läsa boken på ett dygn, men det gick inte. Och här vill jag inte främst skylla på att barnen pockade på min uppmärksamhet, utan att jag helt enkelt inte förmådde att läsa mer än korta stycken åt gången. Jag blev arg, upprörd och adrenalinstinn av det jag läste, och var tvungen att lägga från mig boken många gånger för att varva ned. Jag ville ju vara “sansad” när jag läste.

Att läsa Mia - Sanningen om Gömda har varit en ren fröjd för journalisten i mig. Det är extremt sällsynt att man ser ett material som så gediget beläggs av lättkontrollerad källhänvisning.
På punkt efter punkt motbevisar Antonsson (genom bl.a. refererade dokument och namngivna myndighetspersoner) det som påstås i Gömda.
Det hedrar Antonsson att hon inte tagit ställning. Hon har skrivit boken efter principen “Så här står det i Gömda, och så här såg det ut enl. dokument, människor som var närvarande, namngivna myndighetspersoner, sjukhusjournaler osv.”
Antonsson har valt att inte förtiga de delar som talar till Osamas nackdel, och det stärker hennes trovärdighet mycket.

På försättsbladet till Gömda står det
Detta är en sann historia. Den finns bekräftad i hundratals dokument hos svenska och utländska myndigheter, såsom domar i tingsrätt, hovrätt, länsrätt och kammarrätt, akter hos socialtjänsten i ett flertal kommuner, polisrapporter, journaler på medicinska och kirurgiska kliniker, rättspsykiatriska undersökningar, akter hos Statens invandrarverk, flera försäkringsbolag samt en rad svenska och utländska advokater, regeringsbeslut och dödsattester. Vissa namn och detaljer i berättelse är ändrade för att skydda de gömda människornas identitet.
Det ger intryck av ett gediget researcharbete, vill jag lova. Den som förresten kan komma på vad de påstådda dödsattesterna skulle ha med saken att göra (och var de kommer in i bilden!), räcker upp en hand.

När man läser Mia - Sanningen om Gömda inser man att Marklund inte kan ha kastat ens en snabb blick i dessa dokument. Eller så har hon gjort det, men fullständigt struntat i att de vittnat om något helt annat än det “Mia” påstått.
Oavsett vilket, så är det ett skrämmande sätt att bedriva research i skrivandet av “en sann historia”.

Det har stormat rejält bl.a. på nätet, efter att det blev känt att Antonssons bok var på gång. En stor skara människor har helt enkelt inte velat ta till sig det otänkbara; Att Marklunds böcker var hittepå. Istället har man ställt in sig på att skjuta budbäraren, och det är nog få som har fått utstå så mycket skit på nätet, som Antonsson har gjort. Bland de “snällare” påhoppen jag har sett, så har man tyckt att Antonssons blogg skulle vara så “osammanhängande”, så boken ger man inte mycket för. Det är ett, i mina ögon, mycket märkligt sätt att resonera. För oavsett vad man tycker om Antonssons blogg; på vilket sätt påverkar det vad som hände och inte hände i Oxelösund för 15 år sedan?
Någon som påstod sig ha läst Antonssons bok hänvisade till den som “skitsnack och kafferepsskvaller”. Jag vet inte vad man har för syn på det svenska samhället om man anser att domstolshandlingar och andra myndighetsdokument är “kafferepsskvaller”, men det känns lite rättshaveristiskt.

Är det viktigt om Gömda och Asyl är sanna eller hittepå? För, som så många har påpekat, de skulle ju kunna vara sanna, och är på så sätt ett viktigt inlägg i en viktig debatt.
Ja - det är av avgörande betydelse att det nu avslöjats att de är osanna, med tanke på att de har marknadsförts som sanna. Därmed har faktiska personer tillskrivits egenskaper och kriminellt handlande som inte är med sanningen överensstämmande. Det är grovt kränkande för dessa människor.

Jag ger ett litet smakprov på de avslöjanden som görs i Mia - Sanningen om Gömda, och rekommenderar er sedan att läsa resten i boken.
Man behöver inte läsa boken för Antonssons skull (hon har inget egenintresse i detta). Däremot bör man läsa, som ett stöd för Osama (”mannen med de mörka ögonen”) och Michael (den förnekade sonen), och som ett led i deras väg till upprättelse.

I Gömda: “Mia” gick ut skolan med höga betyg.
I verkligheten: Efter att ha gått i specialklass under hela sin skolgång gick hon ut skolan med högst mediokra betyg. Detta borde inte spela någon roll anser jag, men Marklund är tydligen av en annan åsikt.

I Gömda: “Mia” påstås ha arbetat på flyktingförläggningen i Oxelösund.
I verkligheten: Hon vistades visserligen frekvent på flyktingförläggningen, men inte som anställd.

I Gömda: “Mia” hade ett ganska kvalificerat jobb på en bank.
I verkligheten: Sedan 1983 levde “Mia” (med något kortare undantag) på socialbidrag (medan “Mias” syster arbetade på bank!). Jag anser inte att det ligger något nedvärderande i det, då jag förutsätter att det fanns goda grunder för det. Uppenbarligen måste Liza vara av en annan åsikt.

I Gömda: “Mia” blev erbjuden en plats på läkarlinjen, men tvingades tacka nej.
I verkligheten: Med tanke på “Mias” betyg är det knappast troligt att hon ens har sökt läkarlinjen. Och om hon ändå gjort det, så faller det på sin orimlighet att hon skulle ha blivit erbjuden en utbildningsplats.

I Gömda: Mia träffar, och gifter sig med, den trygga, snälla och förstående Anders från Norrland.
I verkligheten: Hon träffade, och gifte sig med, Luis från Chile, som misshandlade henne (enl. “Mia” själv i senare böcker) - detta omnämns inte med ett ord i Gömda.
Det andas en hel del rasism att “Mia” och Liza inte vågar stå för att han är chilenare. Om man vill skydda hans identitet, så hade det legat inom tillåtna ramar att t.ex. göra honom till “José från Argentina”.
Spontant känns det som att den norrländske Levi (pappa till den förnekade sonen Michael) har fått “stå modell” för hur Luis framställs i Gömda.

I Gömda: Kyrkans präst vägrade hjälpa en Chilensk flyktingfamilj (med hänvisning till att mannen skulle vara mördare under Pinochet-regimen), så “Mia” ordnade en avancerad flykt och ett gömställe för familjen på egen hand.
I verkligheten: Prästen blir bestört när han hör talas om “Mias” påståenden. Flyktingar från Pinochet-regimen hade högsta prioritet för kyrkan, i deras arbete att gömma flyktingar. Prästen har dessutom inga minnen av att “Mia” skulle ha varit en del av arbetet med flyktingar, däremot var möjligen hennes syster det.
Det ligger nära till hands att tro att det är “Anders från Norrland” dvs Luis från Chile, som har fått “stå modell” för mannen i den påstådda flyktingfamiljen.

I Gömda: Osama är en del av ett gäng krigsskadade flyktingar från Libanon som höll Oxelösund i schack.
I verkligheten: Varken polis, socialtjänst eller personalen från flyktingförläggningen känner till att det skulle ha existerat något sådant gäng.

I Gömda: Osama våldtar “Mia” grovt, misshandlar henne grovt och försöker mörda henne.
I verkligheten: Av läkarintyget efter den påstådda händelsen framgår
Av tillgängliga sjukhushandlingar förda å vårdcentralen i Oxelösund framgår att hon i gott allmäntillstånd inkommit kl 10.35 onsdagen den 11 nov 1987 till vårdcentralen.
Vid undersökningen noterades ingen svullnad av mjukvävnaden motsvarande halsen. Ej heller noterades missfärgning.
Läkaren kunde dock konstatera ett par till halsens högra del lokaliserade minimala blåmärkesförändringar.
Läkaren skriver vidare att det våld som eventuellt övats mot hennes hals är att betrakta såsom tämligen måttligt
och
det går inte att påstå att hon till följd av det mot halsen övade, eventuella våldet varit försatt i en livshotande situation.
Det ger inte mig intryck av att ha varit en livshotande situation. Spår efter någon våldtäkt nämns inte heller.
Och - med facit i handen; Hur kan vi veta att det inte var Luis som åsamkade “Mia” dessa “minimala blåmärkesförändringar”? Hur det än var, så levde de tillsammans vid tillfället, och vi vet nu att han misshandlade henne.

I Gömda: Osama snokade reda på var dottern gick på dagis, och åkte sedan dit - vid upprepade tillfällen - och mordhotade personalen. Han tog även personalen och dagisbarnen som gisslan. Efter dessa trauman tvingades personalen söka psykologhjälp.
I verkligheten: Berörd dagispersonal intygar att de inte har blivit mordhotade eller tagna som gisslan av Osama. Och de har aldrig varit rädda för honom.
Tvärtom var det så att Osama ibland (under fredliga och överenskomna former) hämtade dottern på dagis, ibland ensam och ibland i sällskap med “Mia”. Personalen uppfattade ingen osämja mellan föräldrarna.
Några polisanmälningar ang. mordhot och gisslandraman finns, av naturliga skäl, inte. Personalen har inte heller tvingats söka psykologhjälp pga Osama.

I Gömda: Sara fick inte gå kvar på dagis efter Osamas alla mordhot och gisslantagande. Det var helt enkelt inte säkert för de övriga barnen och personalen.
I verkligheten: Sara slutade dagis på läkares inrådan, pga allergi och stor frånvaro.

I Gömda: Osama genomgick två stora rättspsykiatriska undersökningar, i syfte att fastställa vilket straff han skulle få för sin terror mot “Mia”. Personalen vid den rättspsykiatriska kliniken bad “Mia” att samarbeta med dem, och i utbyte mot detta skulle man ringa henne och meddela resultatet av undersökningarna.
I verkligheten: Osama har över huvud taget inte genomgått några rättspsykiatriska undersökningar!
Däremot har han genomgått en personutredning (i samband med vårdnadstvisten) - vilket är något helt annat. Det är inte ens ovanligt i samband med vårdnadstivster.
Personundersökningen avslutas med orden “Resultatlösa försök har gjorts att få kontakt med före detta fästmön“. Detta ger åtminstone inte mig uppfattningen om att det skulle ha förelegat något “samarbete” mellan utredarna och “Mia”.

I Gömda: Det finns inte nämnt att Luis försökt döda Osama.
I verkligheten: Den 2 augusti -89 körde Luis över Osama - två gånger - i syfte att döda honom (enl. egen utsaga). För detta dömdes han till ett års fängelse (händelsen rubricerades som grov misshandel).

I Gömda: Osama och några av hans landsmän misshandlade Luis svårt nyårsafton 1988. Luis hamnar på sjukhus, och händelsen polisanmäls.
I verkligheten: Någon polisanmälan finns inte. Osama befann sig i Kanada denna nyårsafton, och Luis avtjänade samtidigt ett fängelsestraff (efter att försökt döda Osama). Dock verkar det som att Luis blev ordentligt misshandlad runt denna tid - av medfångar inne på fängelset. Om dessa var araber, chilenare eller något annat är det ingen som vet. Men Osama var bevisligen inte närvarande!

I Gömda: “Mia” gjorde ett stort antal polisanmälningar mot Osama om olaga hot under 1988 och 1989.
I verkligheten: Inga sådana anmälningar finns belagda hos varken polis eller tingsrätt.

I Gömda: “Mia” polisanmäler Osama efter att han har försökt köra över hennes pappa.
I verkligheten: Någon sådan polisanmälan existerar inte.

I Gömda: Osama beskylls för att ingå i en internationell liga som ägnar sig åt organiserad brottslighet.
I verkligheten: Han stal tre cyklar tillsammans med ett par kompisar (och straffades för det).

I Gömda: Socialtjänsten tvingades montera galler för fönstren i “Mias” bostad, för att skydda henne och familjen från Osama.
I verkligheten: Socialtjänsten intygar att de inte har installerat några fönstergaller i “Mias” bostad.

I Gömda: Den gemensamma dottern Sara (Emma i böckerna) var rädd för sin far och andra mörka män efter allt hon tvingats utstå och bevittna.
I verkligheten: En videoupptagning visar att Sara är allt annat än rädd för sin pappa.

I Gömda: “Mia” påstår att förhållandet med Osama tog slut vid lucia -86, och samtidigt eskalerade Osamas förföljelse, hotelser, misshandel och mordförsök.
I verkligheten: Nästan ett år senare deltog Osama, som en i familjen, i en familjehögtid hemma hos “Mias” föräldrar (detta vittnade “Mias” pappa om vid en tingsrättsförhandling).

I Gömda: “Mia” berättar om hur Kungen och hans jaktsällskap plötsligt kom till det pensionat hon vid tillfället bodde på.
I verkligheten: Ägaren till pensionatet intygar att Kungen och hans sällskap aldrig har varit där. Detta skulle i och för sig kunna betecknas som en - för handlingen - “oskyldig” lögn. Men jag vill påstå att den visar på vilken nivå trovärdigheten ligger.

I Gömda: Familjen flyr från Oxelösund, eftersom Osama förföljer och mordhotar “Mia” och den gemensamma dottern, och myndigheterna har konstaterat att man inte kan skydda dem.
I verkligheten: Av socialtjänstens handlingar framgår tydligt att flykten berodde på att Luis låg illa till när han släpptes efter avtjänat fängelsestraff efter att ha försökt döda Osama.
Visst var det väl så att “Mia” kan anses ha legat illa till även hon, då hon var gift med Luis, men det hade inte att göra med någon förföljelse, misshandel eller mordhot från Osama.

I Nyhetsmorgon sommaren -08: “Mia” påstår att familjen fortfarande lever under dödshot från Osama, samt att hans senare flickvän och fru och barn också är hotade, och lever gömda. Hon påstår även att Osama fortlöpande skickar hotbrev till alla i hennes familj, inkl. sonen Michael.
I verkligheten: Det fastslogs i länsrätten 1993 att Osama inte utgör något hot mot “Mia”.
Flickvännen han blev tillsammans med efter “Mia” intygar att varken hon eller deras dotter är hotade eller lever gömda.
Hustrun som Osama gifte sig med 1988 och de tre gemensamma barnen är varken hotade eller gömda, utan lever alltjämt tillsammans med Osama.
Michael (sonen “Mia” förnekar i böckerna) och Osama har en god relation till varandra, och jag har själv hört honom intyga att han inte får/har fått några hotbrev från Osama.

Om ovanstående “förändringar” bara är “detaljer” så undrar jag vad som återstår av sanningen.
Det enda jag själv kan komma fram till är att händelserna tillskrivs en mellansvensk stad.

Jag avslutar med att sammanfatta hur de olika parterna på “Liza-sidan” har reagerat på Monica Antonssons bok:
Mia: JK-anmälde (med viss hjälp får vi förmoda, med tanke hur anmälan hade formulerats) Monica - redan innan boken hade kommit ut! Grunden till “Mias” anmälan är att Monica med sin bok (enl. “Mia”) har avslöjat hennes identitet.
(Jag uppmanar alla som har läst boken att peka ut var i boken hennes identitet avslöjas)
Liza: - Jag har aldrig ljugit, skarvat eller överdrivit för att göra historien bättre
Ann-Marie Skarp: Piratförlaget har alltid salufört boken som skönlitteratur, dvs fiktion.

Jan Guillou: - Säger man “En sann historia” utan vidare kan många uppfatta den så

Avslutningsvis hoppas jag att Lia Boysen kommer att läsa in Mia - Sanningen om Gömda som ljudbok.

Andra bloggar om: , , , ,
Intressant?
Min länksamling om Gömda-skandalen

Jag måste nog börja julstressa snart

Bloggat den | December 21, 2008 klockan 8:05 pm | 1 Kommentar

Tiden bara rusar iväg, och jullovet är redan här. Någon julstämning kan jag dock inte påstå att jag känner, åtminstone inte om jag tittar ut genom fönstret. Regn och rusk, och det är omöjligt att avgöra om det är julafton eller midsommarafton som är i antågande.

Härom dagen köpte jag en slags locktång med allehanda tillbehör. Av bilderna att döma skulle mitt hår kunna bli såväl krusigt som korkskruvslockigt.
Jag har inte fått någon möjlighet att testa denna locktång, men ni må tro att Prinsessan har varit fin i håret de senaste dagarna…

Jag har i princip inte köpt en enda julklapp, så jag gissar att jag slipper ligga på latsidan de kommande dagarna.

Rolf van der Brink redogör för den svenska media-ankdammen

Bloggat den | December 21, 2008 klockan 12:31 am | 2 Kommentarer

Hur sköter den loja vänskapsklubben granskningen av andra makthavare, när de inte ens förmår kamma igenom de egna leden?

Rolf van der Brink har skrivit den bästa artikeln jag hittills har läst gällande Gömda-skandalen.
Artikeln handlar visserligen inte om varesig Gömda eller Mia - Sanningen om Gömda, utan om varför mediacheferna mörkar historien om Marklund. Det är en väldigt tydlig och balanserad artikel, som berättar vad alla visserligen redan visste. Men det är få inom media som vågar medge att det ser ut så här.

Liza Marklund är en stor maktfaktor inom svensk media, och det är journalisters skyldighet att granska henne och hennes uppgifter när det dyker upp avslöjanden i den här storleksordningen. Det är inte bara det faktum att Gömda och Asyl inte är sanna som är intressant. Med tanke på Marklunds position i media- och litteratursverige är det dessutom av stor betydelse att det är just hon som har skrivit böckerna.
Den som tror att media skulle tiga still om det handlade om en politiker istället, räcker upp en hand nu.
Vi har sett otaliga exempel på när politiker m.fl. har hudflängts i media för betydligt mindre allvarliga saker än detta.
Vi får väl hoppas att Oisín Cantwells artikel fungerar som ett lavemang på övriga media, och att de nu vågar skriva om skiten. Om inte, så kan vi inte påstå oss ha en mer fri mediavärld än vad man har i Italiten.

Kuriosa:
I Östnytts Eftersnack, som handlade om Gömda-skandalen, frågade studioreportern;
- Behöver vi läsare vara mer kritiska nu, när vi läser den här typen av böcker?
Fredrik Virtanen svarade
- Generellt när man läser Liza Marklund då tycker jag alltid att man skall vara väldigt noga.

Länksamling över Gömdaskandalen

Andra bloggare om: , , , ,
Intressant?
Min länksamling om Gömda-skandalen

Piratförlaget medger att Lizas sanna bok inte är sann!

Bloggat den | December 20, 2008 klockan 5:35 pm | 6 Kommentarer

Så där, ja. Nu får alla de som ägnat sig åt att hävda Liza Marklund skulle ha hållit sig till sanningen, skaffa sig nya intressen.
I dagens Expressen går Piratförlaget ut och medger att Gömda inte är sann. De måste rimligen ha insett att det inte funkade att “låtsas sova” längre. De tvingades göra det oundvikliga, för att rädda förlagets ansikte.
Det blir ju lite pinsamt för Liza, med tanke på att hon härom dagen hävdade att Jag har aldrig ljugit, skarvat eller överdrivit.
Om man ställer det mot att Ann-Marie Skarp hävdar att man “alltid har salufört boken som skönlitteratur, dvs fiktion” så inser man att de inte har ljugit ihop sig. Var och en kör sin version.
Undrar förresten om Ann-Marie har läst, eller ens sett, böckerna?

Min högst privata gissning är nu att Piratförlaget offrar (=köper ut) Marklund, och utåt kommer det att heta något i stil med att man “skiljs som vänner”.

Det är ju lite “märkligt” att både Liza och hennes agent gjort sig oanträffbara ända till januari. Men ok, det kanske jag också skulle ha gjort om jag hade avslöjats med en praktlögn, eftersom jag skulle skämmas så extremt mycket.

- Säger man “En sann historia” utan vidare kan många uppfatta den så säger Jan Guillou i Expressen. No shit, Sherlock! Det måste fan vara det smartaste den karln någonsin har sagt.

Andra bloggare om: , , , , , ,
Intressant?
Min länksamling om Gömda-skandalen

Lyssna på medierna

Bloggat den | December 20, 2008 klockan 3:30 pm | Inga kommentarer än

Om du missade Medierna idag, så kan du lyssna på nätet. Inslaget om att media håller Liza Marklund om ryggen börjar ca 12 minuter in i programmet (men lyssna gärna på inslaget innan också, då det handlar om uthängning av sexbrottslingar).

Media har vaknat

Bloggat den | December 19, 2008 klockan 11:57 pm | 3 Kommentarer

Bra!
Det verkar som att Aftonbladets artikel blev startskottet för andra tidningar att börja skriva. Visserligen verkar de försöka fokusera på att Antonsson har blivit JK-anmäld, men samtidigt “tvingas” de ju också att skriva om hennes bok.
Jag köper aldrig kvällstidningar, men idag tänkte jag göra ett undantag. Jag försökte köpa Aftonbladet på tre olika ställen, men den var slut! Kan det, måhända, ha med löpet och ettan att göra ;)

Den senaste i raden att visa civilkurage är TV4-reportern Annika Widebeck. Efter hårda strider lyckades hon få med ett inslag om Gömda-skandalen i förra helgens Nyhetsmorgon. Därefter har hon fått vidare inslag stoppade av Jonas Gummesson (nyhetschef på TV4, samt bästis med Marklund). Detta har lett till stora konflikter inom TV4s väggar, och Annika Widebeck riskerar att bli av med jobbet.
Även Oisín Cantwell verkar vara en kille med civilkurage. Det var uppenbarligen inte helt smidigt för honom att få sin artikel att gå i tryck.

I morgondagens Medierna (P1 kl. 11:03) kommer man ta upp Antonssons bok igen, ur vinkeln att media försökt tiga ihjäl den.
Lyssna! Det tänker jag göra!

Det är glädjande att se att alltfler av de som tidigare har försvarat Liza och “Mia” in absurdum nu verkar ta till sig fakta, och svänger i sin uppfattning.
Sedan finns det ju de som insett att Liza och “Mia” är ganska rökta, men ändå känner ett stort behov av att hålla fast vid att de inte gjort något fel. Denna grupp har övergått från att hävda att Liza och “Mia” skulle vara sanningens budbärare, till att nu tycka att “Jamen böckerna skulle ju kunnat vara sanna. Många kvinnor lever ju under svåra förhållanden“.
Vad denna grupp helt missar är att ett antal människor blivit förljugna och förtalade i böckerna.
Vad mig anbelangar, så hade vi inte haft något problem om böckerna inte hade påståtts vara sanna. Men nu var det så de marknadsfördes, och därmed har människor blivit anklagade för saker de inte gjort sig skyldiga till. Utpekade människor har farit oerhört illa och mått fruktansvärt dåligt pga lögnerna i böckerna. Är det ok, eftersom böckerna “hade kunnat vara sanna”?

Jag reagerar starkt på Liza Marklunds påstående om att “Mia” skulle framställas som näst intill prostituerad i Monica Antonssons bok. Jag häpnas av att någon som utgör sig för att kämpa för kvinnor har en så förlegad könsrollssyn att hon ser det som “nästintill prostitution” när en kvinna knullar runt.
Skämmes på dig, Liza!

Med anledning av att Monica avslöjar hur “Mias” betyg såg ut säger Liza
Och att Mia hade 3,65 och inte 4,8 i betyg. Vad spelar det för roll? Är man mindre värd då? Och var det okej att hon misshandlades om hon bara hade 3,65?
Men snälla! Vad “Mias” betyg ev spelade för roll kanske det är Liza som skall svara på. Det är ju hon som uppenbarligen inte tyckte att de dög som de var i verkligheten.
Och “var det okej att hon misshandlades om hon bara hade 3.65?” är ju en halmdocka utan dess like, vilket Liza borde hålla sig för god för. Jag har inte någonstans i debatten (vilken jag vill påstå att jag har följt ganska ingående) sett att någon skulle påstått att det var ok att Osama slog “Mia”. Tvärtom.

Nästa fråga jag ställer mig är vad som föranlett Liza att “förfina” “Mias” alla sidor och egenskaper, samtidigt som hon skrivit ned Osama på alla tänkbara sätt. Jag kan inte se någon annan förklaring än att Liza besitter fördomar om att man skulle vara “sämre” när man har låga betyg och ett vidlyftigt sexliv (osv).

Jag tycker att alla som har köpt Gömda och Asyl skall göra som Lilla Pjopsan; reklamera böckerna till Piratförlaget. Dessutom kan man göra som Ramona ; anmäla böckerna (som falskt marknadsförda) till KO.

Namninsamlingar:
Vi kräver en öppen debatt om böckerna Gömda & Asyl av Liza Marklund och Mia Eriksson
Annika Widebeck på TV4 måste få stanna kvar på kanalen!

Andra bloggare om: , , , , , ,  , , ,
Intressant?
Min länksamling om Gömda-skandalen

Osama skriver på Newsmill

Bloggat den | December 19, 2008 klockan 5:55 pm | 10 Kommentarer

Sant är att jag vid tre tillfällen misshandlade “Mia”. Det är brott som jag ångrar djupt. Jag blev också dömd för dessa och har avtjänat mitt straff. Men de lögner som Liza Marklund och Maria Eriksson genom sin bok spridit om mig i alla dessa år är ett straff som jag inte förtjänar.
[...]
Det är inte bara jag som drabbats av Marklund och Erikssons förtalskampanj, men tidningarna har konsekvent vägrat att publicera våra historier. Det är hög tid att Liza Marklund och Maria Ericssons lögner uppdagas.

Läs hela Osama Awads (”Mannen med de svarta ögonen” i Gömda) inlägg på Newsmill.

Andra bloggare om: , , , , ,
Intressant?
Min länksamling om Gömda-skandalen

Jan Helin är en modig fegis

Bloggat den | December 19, 2008 klockan 2:59 pm | 2 Kommentarer

Äntligen vågar en tidning skriva om vår tids största mediaskandal. Av någon märklig anledning måste tydligen Jan Helin “förklara” varför man gör det.

Det är en mycket märklig text Helin har skrivit. Mest märkligt är förstås att han över huvud taget har skrivit den. Det tillhör väl inte vanligheterna att man som tidning måste “förklara sig” när man avslöjar en praktskandal.
Han tassar och balanserar med pennan, i uppenbart syfte att inte göra sig ovän med mediaeliten i och med att tidningen nu skriver om Marklunds lögner. Resultatet blir en oerhört feg text. Men han har väl insett att denna skandal inte går att tiga ihjäl, och är samtidigt jävligt rädd om sin egen röv.

Ok, jag förstår ju att risken att han blir satt på undantag i media-ankdammen är stor, så länge övrig media inte vågar rapportera om skandalen. Och till syvende och sist måste väl Helin se till sina egna möjligheter att få ihop till pölsan.
Så ok, hans feghet är ursäktad, då han samtidigt visar ett stort mod genom att publicera artikeln.

Andra bloggare om: , , , , ,
Intressant?
Min länksamling om Gömda-skandalen

Jag får ju inte glömma att visa…

Bloggat den | December 18, 2008 klockan 11:38 am | 1 Kommentar


Det må vara att det inte är någon nyhet för er, men nu finns det på papper också!

Sätt press på pressen

Bloggat den | December 18, 2008 klockan 7:25 am | 3 Kommentarer

Författaren Ramona Fransson har startat en namninsamling;

Vi kräver en öppen debatt om böckerna Gömda & Asyl av Liza Marklund och Mia Eriksson

I dagarna har boken Mia sanningen om Gömda av Monica Antonsson kommit ut i handeln. Expressen, TV4, Aftonbladet, DN, SVT och resten av Sveriges största mediemaktfaktor lägger locket på.

Varför? Liza Marklund gör sitt första och enda uttalande i Expressen. Sedan när är det tillåtet för en journalist att bestämma vad som ska diskuteras och när? Jag trodde att vi levde i en demokrati där media är i allmänhetens tjänst.

Med detta visar rikstäckande media att de INTE alls står i vår tjänst utan i sin egen tjänst.

Jag kräver att böckerna som skrivits av Lisa Marklund och Mia Eriksson tas upp till diskussion. De har marknadsfört som “sanna historier” även de böcker som Mia Eriksson skrivit utan Liza Marklund utges vara fortsättningen på Gömda och Asyl.

Med Monica Antonssons bok Mia sanningen om Gömda visar den att allt är bluff. Samtidigt tiger Liza Marklund, alla rikstäckande medier tiger, och till och med de som kallar sig public service är tysta. Vad pågår i vårt demokratiska land? Mörkläggning? Det trodde jag bara fanns i forna Sovjet, Zimbabwe, Nordkorea, Iran och andra diktaturer, inte i Sverige.

Skriv på och visa att du vill veta vad som pågår. Visa din makt som människa med samvete och integritet. Visa att du inte vill tillåta media styra Sverige.

Skriv på du också.

Andra bloggar om: , ,
Min länksamling om Gömda-skandalen

Omvälvande möten

Bloggat den | December 18, 2008 klockan 12:44 am | 8 Kommentarer

Alla som känner mig vet att jag alltid har engagerat mig starkt för utsatta, kränkta och förtalade människor. Det har egentligen aldrig varit något val eller aktivt ställningstagande från min sida, utan har alltid varit en självklarhet.
Därmed har inte mitt senaste “engagemang” framstått som något konstigt för någon i omgivningen. De har snarare sett det som en självklarhet.

Jag åkte hemifrån i god tid. Dels eftersom jag hade för avsikt att söndagsåka på motorvägen (vilket jag också gjorde), men också för att ha tid på mig att hitta när jag kom fram.
Resan gick bra, och jag hittade rätt direkt när jag kom fram. Jag steg in på restaurangen och fick syn på henne direkt. Vi har aldrig träffats tidigare, men hon reste sig och kom emot mig så fort hon fick syn på mig.
- Är det du?! sa hon glatt och sträckte ut sina armar mot mig.
- Det beror på vem du tror att jag är svarade jag, nästan lite generat.
- Min favoritbloggare! utropade hon.
- Ja, men då är det nog jag svarade jag med ett leende.
- theWitch! sa hon, samtidigt som hon kramade mig varmt.

Det blev en trevlig och omvälvande kväll i Vall-Entuna.
Det var otroligt roligt att äntligen få träffa Monica personligen. Hon är den människa som har gett civulkuraget ett ansikte! Att hon är en rak, varm människa som inte värjer för skit, det utstrålade hela hennes väsen. Det är bara en tidsfråga innan hon utnämns som Sveriges motsvarighet till The Smoking Gun (internetsiten som avslöjade James Frey - som nu fått en svensk motsvarighet i Liza Marklund).
Att dessutom få träffa några av de människor som förtalas och förljugs i Gömda och Asyl gjorde ett starkt intryck. Det samma gäller att höra Elisabeth Hermon (kvinnan som fick sitt liv och sin tillvaro totalkrossat av Marklunds förtalsartiklar) berätta om sina erfarenheter (vilka hon även skriver om i boken Vingklippt).

Monica och Elisabeth får ursäkta (och jag är säker på att de förstår precis vad jag menar), men kvällens stora upplevelse var att höra Michael tala om sin uppväxt, och den stora skada som Gömda och Asyl har förorsakat bla honom. Hans berättelse ilade genom kroppen, och jag var tvungen att blinka bort tårarna flera gånger.
Michael avkrävde visserligen inte oss åhörare något tysthetslöfte, men eftersom han nu har börjat jobba med att skriva en bok om sin uppväxt (glöm inte var ni läste det först!) så känner jag att det i nuläget inte är min sak att vidareförmedla det han berättade.
Men en sak kan jag säga; När han berättade vad “Mia” gjorde mot honom i söndags (efter inslaget i TV4s Nyhetsmorgon), då fick jag knappt luft.
Min mammahjärna slog igång direkt, och jag tänkte vad, vad, VAD skulle kunna få mig att göra så mot något av mina barn?! Även om de spred de värsta tänkbara lögnerna om mig, så skulle det inte räcka på långt när för ett sådant agerande. Jag kan helt enkelt inte föreställa mig ett enda scenario som skulle få mig att göra så mot något av mina barn.
Den enda rimliga förklaringen till “Mias” agerande i söndags är att Michael nu är en del av den spetsiga nål (även kallad SANNINGEN!) som håller på att sticka hål på hennes stora livslögn (att Michaels del i Nyhetsmorgons inslag var oerhört passivt hade uppenbarligen ingen betydelse för “Mias” agerande).

Till alla de självutnämnda viktigpettrar som satt sig på höga hästar på sistone, och försvarat Lizas och “Mias” vidriga förfarande, samtidigt som man spytt galla över Monica Antonsson, har jag bara en sak att säga;
Tills ni har hört Michael berätta med egna ord om sin barndom och uppväxt, och den fruktansvärda skada de förstnämnda damernas böcker åsamkat honom har jag bara en sak att säga;
Zip it!

Länktips
Riksmedierna håller Liza Marklund om ryggen - Resumé
Därför mörkar Liza Marklund sanningen om “Mia” - Newsmill

Jag har tidigare skrivit om detta här och här och här.

Andra bloggare om: , , , , , , ,
Intressant?

Jag behöver hjälp

Bloggat den | December 17, 2008 klockan 2:39 am | 8 Kommentarer

Jag gillar logik, och i linje med det har jag svårt för människor som ljuger. När någon trasslar in sig, och säger emot sig själv, då blir det stökigt för mig att se någon trovärdighet i det hela.
Därför behöver jag nu er hjälp med att förstå logiken (om det nu skulle råka finnas någon sådan) i nedanstående.

I TV4s Nyhetsmorgon i somras intervjuades “Mia”, och under intervjun utspelade sig bla följande replikväxling;
Lennart Ekdahl: - 18 år, säger du… Det är ju en enorm tidsrymd. Och ingenting har egentligen förändrats när det gäller hotbilden, är det så?
“Mia”: - Nej, ingenting har förändrats. Vi lever fortfarande under hot, tyvärr.
Den kvinnliga studioreportern (som jag just nu inte kommer ihåg namnet på):
- Hur märker ni av det?
“Mia”: - Vi får alltså hotelsebrev. Mina föräldrar. Mina syskon. Min son Daniel. Får alltså, via den här mannen, hot.

Ok. Därmed vet vi att Osama fortlöpande har skickat hotelser till “Mia”.
“Mia” säger sig leva med hemlig identitet, men uppenbarligen har Osama hela tiden känt till denna identitet. Annars hade det varit omöjligt för honom att skicka dessa hotelser till henne.

Pga vem påstår sig “Mia” leva med hemlig identitet? Jo, Osama.
Det är han som sägs utgöra ett hot mot henne, och det är därmed han som är grunden till hennes påstått hemliga identitet.
Uppenbarligen har det inte varit någon välbevarad hemlis, med tanke på att han utan problem har kunnat hota henne fortlöpande.

Nu, fyra månader efter att “Mia” själv satt i TV och klargjorde att Osama känner till hennes identitet, så JK-anmäler hon Monica Antonsson för att Antonsson i sin bok (som inte ens hade hunnit komma ut vid anmälningstillfället) skulle avslöja “Mias” identitet.

Någon mer än jag som ser ett problem i ovanstående?
Även om Monica skulle ha avslöjat “Mias” identitet i boken (vilket hon dock inte har gjort) så förstår jag inte vad problemet skulle vara. “Mia” satt ju redan i somras och klargjorde i nationell TV att Osama (som är den som utgör “hotet”) redan känner till hennes nuvarande identitet.

Jag behöver helt enkelt hjälp för att förstå vad som är grunden till “Mias” JK-anmälan.

Andra bloggare om , , , , 
Intressant?

Stör mig inte…

Bloggat den | December 16, 2008 klockan 2:54 pm | 2 Kommentarer

Jag är upptagen med viktiga saker..!

Foto: Förorts-Jerka
(som nu har bloggat om dagens boksläpp här och här)

Det är dags att Göra en pudel, Liza

Bloggat den | December 16, 2008 klockan 1:35 pm | 8 Kommentarer

Vad är problemet med Liza Marklunds böcker Gömda och Asyl?
Jo, att de påstås vara sanna. Om de hade presenterats som fiktiva inlägg i debatten om utsatta kvinnors situation så hade de kunnat vara viktiga.
Men de påstås handla om en faktisk person, vilket medför att böckerna pekar ut människor i denna persons omgivning. Verkliga människor som tillskrivs ageranden och egenskaper de inte har kunnat försvara sig mot.
Förrän nu.

Att glädjas åt andra människors framgång är på många sätt en större lycka än egen framgång.
Jag kan inte nog understryka hur varmt och genuint glad jag är för den uppmärksamhet Monica Antonssons bok redan har fått, och den ännu större uppmärksamhet den förhoppningsvis kommer få.
Att Antonssons bok även kastar ljus över Elisabeth Hermons bok Vingklippt innebär bonusglädje!

Min glädje grundar sig inte i att Marklund nu smulas sönder och samman. Jag besitter helt enkelt inte förmågan att glädjas åt andras olycka.
Däremot gläds jag åt att alla de människor i Oxelösund och Nyköping, som tvingats leva med lögnerna i alla år nu får komma till tals.
Dessutom gläds jag naturligtvis över den uppmärksamhet Monica Antonsson fått efter sitt modiga och gedigna jobb. Behöver jag säga vem som är min kandidat till nästa Civilkuragepris?

Det var ju knappast några litterära kvaliteter som gjorde Gömda till en storsäljare, utan påståendet om att den var sann. Boken väckte empati, och läsarna tog parti för den förföljda kvinna som boken påstods handla om.
Nu när verkligheten har hunnit ikapp Marklund är det många som är besvikna. En del är så besvikna att de inte kan ta till sig sanningen, och det kommer nog ta tid innan den har sjunkit in.

Bland de som försöker försvara Marklund växer många halmdockor fram.
Jag har sett antaganden om att Antonssons bok inte skulle vara grundat i någonting annat än ren och skär avundsjuka över Marklunds framgångar. Hur kan man komma till en sådan slutsats? Anser man det verkligen omöjligt att motivet är att Antonsson vill låta utpekade och förtalade människor komma till tals, samt att hon vill påvisa att de bärande delarna i Gömda de facto inte stämmer. Varför skulle det vara ett omöjligt motiv?
Andra försöker påskina att Antonsson “tar den misshandlande mannens parti”. För att komma fram till den slutsatsen krävs heltäckande skygglappar. Att Osama inte har varit en duvunge lär stå klart för alla som seriöst har valt att sätta sig in i historien. Vill man nu hacka på honom, så får man väl hacka på honom för det han faktiskt har gjort. Man kan inte hacka på honom för de vidrigheter “Mia” och Marklund har kokat ihop.
Själv väljer jag att se att det gått närmare 20 år, och att Osama för länge sedan har sonat sina brott. Jag menar inte att det är ok att han har slagit, men jag menar att man måste se saker ur sitt rätta perspektiv.

Det höjs röster om att kräva pengarna tillbaka från bokförlaget, då Gömda inte är den bok den utges för att vara. Det tycker jag låter som ett ypperligt förslag.
Författaren Ramona Fransson föreslår att man dessutom skall kräva av Expressen att de nu börjar arbeta i allmänhetens intresse, istället för att gå Marklunds ärenden. Även det är ett bra förslag.
Ramona har tidigare klargjort att hon aldrig någonsin igen kommer att stötta en enda organisation mot kvinnovåld, så länge Marklund har något med organisationen att göra. Det är ett ställningstagande jag hakar på, och jag uppmanar alla andra att göra det också.
Organisationer som kämpar mot kvinnovåld förtjänar allt det stöd de kan få - så länge det handlar om seriösa organisationer. Jag anser inte att organisationer med inblandning av Marklund längre kan klassas som seriösa.

Marklund säger sig - med hänsyn till källskyddet - inte ens kunna bekräfta att det är hennes “Mia” som Antonssons bok handlar om.
Ingen fara, Marklund. Det bekräftar “Mia” själv genom sin JK-anmälan mot Antonsson.

Denna JK-anmälan försätter dock “Mia” och Marklund i en märklig situation. Under alla år har det hetat att böckerna bygger på en sann berättelse. “Mia” har dessutom tagit varje tillfälle att berätta om olika detaljer i boken, som om de vore hennes egna upplevelser.
Plötsligt gick Marklund ut med ett skriftligt uttalande, där hon medgav att “Böckerna Gömda och Asyl baseras på sanna händelser och berättelser som olika personer har lämnat till författaren“. Det var alltså inte en berättelse om en människa.
Efter detta uttalande har hon återgått till att hävda att böckerna skulle handla om “Mia” (hon kanske var tvungen till det, för att hon och “Mia” skall hålla en något sånär gemensam linje?).
Säga vad man vill, men det är tvära lappkast mellan Marklunds sanningar!

Jag måste förresten säga att det är ganska inovativt att JK-anmäla en bok redan innan den har kommit ut. Antingen handlar det om att man (mot bättre vetande, får vi hoppas) bara framställer sig som en idiot, eller också medger man i och med sin anmälan att man har tagit del av boken genom olaglig fildelning.
Att Marklund utmålar sig som en stark motståndare mot fildelning verkar inte ha hindrat henne från att, utan Monicas/förlagets medgivande, ha tagit del av Mia - Sanningen om Gömda innan den getts ut.

Visst kan/får/skall/måste man ändra en del detaljer om man skriver en sann berättelse, men vill skydda personens identitet.
I detta ändrande av detaljer ligger ett stort ansvar, och det är av yttersta vikt att det just är “oviktiga detaljer” som ändras.
Man kan t.ex. inte påstå att en person är massmördare och våldtäktsman om det inte finns belägg för det. Man kan inte påstå att en person (och hans medhjälpare) har krossat fönsterrutor i en bostad, och att socialtjänsten till slut har installerat galler för fönstren när det (enl. socialtjänsten!) inte stämmer. Man kan inte påstå att en person har genomgått rättspsykiatriska undersökningar, då det inte är sant. Man kan inte påstå att en person har mordhotat dagispersonal vid upprepade tillfällen, då det inte är sant. Man kan inte utpeka en man som att han förföljer en kvinna så pass att hon tvingas gå under jorden och skaffa ny identitet, när sanningen var att det var hennes nya man som efter ett mordförsök (ev!) låg illa till.
Man kan inte göra så, och samtidigt påstå att man bara har ändrat detaljer.
Men Liza Marklund kunde. Det var så Gömda och Asyl kom till.

Ang. Mia - Sanningen om Gömda försöker Marklund komma undan med “Men man ska komma ihåg att de största uppgiftslämnarna är två exmän“. Nej Liza, du har fel. I Antonssons bok får även Michael (”Mias” förnekade son), socialtjänst, polis, vänner, dagispersonal, dokument och domstolshandlingar komma till tals. Det är mer än vad Marklund kan skryta med ang. sina böcker.
Och påståendet om att Antonssons bok skulle vara en partsinlaga i en vårdnadstvist får vi väl tolka som (i bästa fall) ett desperat uttalande (i brist på något bättre). Grabben är 25 år, så släpp det argumentet Marklund. Det blir inte mindre pinsamt bara för att du upprepar det. Tvärtom.

Marklund hävdar att hon har exklusiv tillgång till alla handlingar rörande “Mias” historia, samtidigt som hon nu medger att “Jag har inte kontrollerat allt hon sa“. Vad är det för urusel journalistik?!
Om hon nu haft tillgång till alla handlingar, så borde hon ju enkelt kunnat se att i princip ingenting i historien stämmer. Hur skall hon ta sig ur denna knipa?

Här kan du se klippet som visar reportaget om de utpekade personerna och en intervju med Monica Antonsson som TV4s Nyhetsmorgon sände den 14 december.

Marklunds enda chans att rädda den heder hon ev. har kvar, är att krypa till korset. Hon får helt enkelt bita i det sura äpplet, och säga som det är;
- Jag gjorde ett uruselt jobb när jag inte kollade upp “Mias” påståenden
eller
- Jag ljög när jag sa att böckerna grundade sig på en sann historia.
Det är nog Marklunds enda chans, för det kommer en dag när inte ens de mest trogna Marklund-fansen kan försvara henne längre.

Jag har tidigare skrivit om detta här och här.

Andra bloggare om , , , , , , , , ,
Intressant?
Min länksamling om Gömda-skandalen

Så skall en slipsten dras polis tas

Bloggat den | December 15, 2008 klockan 10:24 pm | 4 Kommentarer

Om man upptäcker att man behöver köpa bröd och mjölk till morgondagens frukost, och affären stänger om bara några minuter, då får man bråttom. Jag kvistade ut till parkeringen och slängde mig in i Spättan.
Jodå, med lite medvind så skulle nog det här gå bra.

Halvvägs till affären fick jag syn på en poliskontroll.
Shit, om de stoppade mig skulle jag inte hinna.
Naturligtvis blev jag stoppad.

- Du jag har inte tid med det här klargjorde jag så snart jag hade vevat ned rutan.
- Öh, va..? svarade konstapeln.
- Jag är på väg till affären, och de stänger om bara ett par minuter. Om jag inte hinner så blir det en väldigt skral frulle till barnen imorgon. Men här - ta körkortet och anteckna bilnumret. Då kan du göra en slagning på mig och bilen under tiden, och så stannar jag och blåser på hemvägen förklarade jag.
Efter att ha överräckt körkortet till konstapeln och fått en förvånat mumlande och en godkännande nick till svar fortsatte mot affären.
Jag hann.

På väg hem stannade jag lydigt för att blåsa och få tillbaka mitt körkort. Den snälla polisen bara skrattade.
Me ♥ poliser!

Andra bloggar om:

Alla är upptagna på sitt håll

Bloggat den | December 15, 2008 klockan 8:47 pm | Inga kommentarer än

Ikväll är Prinsessan på hockey med AG. Herr Fiffig är på hockey med Majsan. Och Mr T, ja han är på hockey med en kompis.
Själv har jag varit upptagen på annat håll; Vi har haft terminens sista möte med elevvårdsteamet i skolan, och det arbetet är betydligt mer högprioriterat än ett gäng karlar som slåss om en puck.

Lat helg istället för julstress

Bloggat den | December 15, 2008 klockan 1:09 pm | Inga kommentarer än

Vilken pinsamt lat helg det här har varit. Men sånt kan vara skönt och välbehövligt det också.

I lördags var barnens farfar här en sväng. Han hade sin bror med sig, så det blev ett mindre släktkalas. De hade med sig lite paket från Tomten, vilka nu är säkert (?) gömda i förrådet.

Herr Fiffig har varit hos Majsan i helgen (förutom när farfar var här, då kom han hem en stund), och Mr T har varit hos Ralle. Det har alltså varit en ganska lugn helg.
Igår åkte jag ut till förorten för att hämta Jerry, för att ta med honom på en shoppingtur på Willy:s. Efter att han hade bunkrat upp med potatis, toapapper, köttfärs och konserver så bjöd han på fika. Det blev lite skvaller där i soffhörnet ute i förorten innan jag och Spättan tog oss hem igen.

Jag inser att jag antagligen borde vara inne i värsta julstressen nu, men det är jag inte. Jag kan inte riktigt förmå mig att kicka igång det. Men jag är inte orolig; det kommer nog.
Lite oroande är det att jag inte ens har fått tummen ur och fixat till Barbara. Hon är ju en livsnödvändighet för mig, så jag borde nog ta mig i kragen snart. En hel jul- och nyårshelg utan henne är inte ett tänkbart scenario. Och den konstgjorda andning jag ägnar mig åt nu, genom att använda andra datorer i hushållet, är inte någon hållbar lösning i längden.

Over and out.

Vad är det som händer?

Bloggat den | December 13, 2008 klockan 10:45 pm | 2 Kommentarer

- Smiska mig! Smiska mig! *fnitter* Smiska mig!
- Nej, nu måste du gå och borsta tänderna.
- Jag vill inte borsta tänderna. Jag vill ha smisk!
- Nej, du får inget smisk. Men om inte du går och borstar tänderna får du stryk.
- *illtjutskratt* Ja, jag vill ha stryk! Ge mig stryk! *fniss och flams*  Jag vill ha stryk!
- Nej, du får inget stryk.
- Jo, jag vill ha stryk! Snälla! Du kan väl smiska mig eller kittla mig! *flams och skratt* Jag vill ha stryk!

Vad håller Prinsessan och AG på med, egentligen?

Jag är så betydelsefull att jag har fått en stalker!

Bloggat den | December 13, 2008 klockan 10:05 pm | Inga kommentarer än

Nej. Rubriken skall inte tolkas som att den är uttalad i stolthet.
För det är den inte. Tvärtom.
Den är uttalad efter ett konstaterande att jag förföljs av en idiot.

Istället vill jag gärna veta om någon där ute i cyberrymden har effektiva tips på hur jag blir av med denna typ av klåda i röven.

Att jag inledningsvis valde att inte släppa igenom hans kommentarer här i bloggen stoppade honom inte från att skriva. Då fimpade jag honom från möjligheten att skriva kommentarer.
Tror ni att det stoppade honom?
Icke!

Jag bara gäspade när jag gick in på mitt mailkonto idag. Där fanns nämligen ett mail från galningen.
Jag klickade direkt på “makulera” (utan att läsa mailet) - trodde jag. Men jag klickade fel. Jag hamnade istället inne i mailet.
Naturligtvis valde jag att inte läsa ett enda ord av vad galningen hade skrivit, men innan jag hade tagit mig därifrån kunde jag ändå konstatera att det var en av de längsta texter (utan epitetet roman) jag någonsin sett.

Nu är han naturligtvis bannlyst även på mitt mailkonto, och nästa åtgärd blir att ip-spärra honom här i bloggen (måste bara sätta mig in i hur man fixar det) men jag tror tyvärr inte han låter sig nedslås av det.
Han är sjuk nog att finna nya vägar.

Med anledning av ovanstående undrar jag om det finns någon där ute i rymden som har bra tips på hur man blir av med en sån här stollejocke?
Att han inte har kontakt med verkligheten vet jag redan. Bör jag kontakta psykiatrin där han bor (jag vill gärna tro att han redan har en sådan kontakt)?

Tips mottages tacksamt.
Tack på förhand!

[Update: På förekommen anledning, så kan jag konstatera att det, tack och lov, verkar vara så att alla - förutom ovan nämnda stalker + Waldorfsmurfar i största allmänhet - förstår innebörden av informationen
"Jag välkomnar debatt, så länge den håller sig inom lagens ramar. Här behöver man absolut inte hålla med mig - det räcker med att man håller sig till ämnet!
Vill man skriva något som inte hör hit (tex att jag är en klimakteriekärring som inte har alla hästar hemma, bara för att jag inte tiger still om att mina och andras barn blivit utsatta för övergrepp och misshandel inom Waldorfsekten), så är det nog mer konstruktivt att skriva av sig någonstans där någon bryr sig.
Var och en som lämnar en kommentar tar själv det juridiska ansvaret för det man skriver. IP loggas."]

Bloggar om: ,

Lusse lelle

Bloggat den | December 13, 2008 klockan 9:12 pm | Inga kommentarer än

Ikväll har jag och Prinsessan varit på konsert. Det var Uppsala domkyrkas Gosskör som gav Goder afton, mitt herrskap! i Musikens Hus. Jag hade fått två fribiljetter till konserten eftersom jag skrev så trevligt om den för någon vecka sedan, så det var ju inte mycket att be för.

Stjärngossarna som fyllde konsertsalen blev en trevlig och behaglig kulturupplevelse, som avbrott från vardagsstressen. Gosskören bestod av gossar från småskole- till vuxen ålder. De äldre bar brinnande ljus, och vid ett par tillfällen blev jag riktigt orolig att de skulle tutta eld på varandra eller sig själva. En kille såg ut att vara på väg att svimma, så han satte sig ned.
De yngre gossarna hade guldstjärnor istället för ljus, och de ägnade sig åt att trixa med dessa, klia sig i skrevet och räta till långkalsongerna nästan lika mycket som de ägnade sig åt sången. Det var lite charmigt.

Det var en trevlig konsert, och när jag tänker efter så har den varit dagens enda inslag av Lucia för min del.

Andra bloggare om , ,

Grattis till JK-anmälan, Monica!

Bloggat den | December 11, 2008 klockan 10:33 pm | 9 Kommentarer

Jag, och många med mig, har väntat på en reaktion från Marklund-sidan, gällande Monica Antonssons kommande bok Mia - Sanningen om Gömda.
Visst kan man förstå om Marklund velat vänta och först läsa boken innan hon uttalar sig (hon lyckades ju inte få tillgång till manuset, trots att hon skickade fram Peter Althin). Men hon började ju pysa lite, genom att påstå att boken egentligen inte var någonting annat än en partsinlaga i en infekterad vårdnadstvist. Det bådade ju inte gott. För Marklund.
Jag menar; Att påstå att det pågår en vårdnadstvist om en 25-årig man ger ju ett lite desperat intryck.
Om Marklund-sidans fortsatta agerande kommer att hålla samma standard som det gjort hittills (skicka en advokat för att få ta del av ett opublicerat manus, och påstå att det vårdnadstvistas om en vuxen man - please, liksom!), så kan Monica Antonsson luta sig tillbaka med ett leende.

Nu är det bara dagar kvar innan Antonssons bok släpps, och “Mia”-Marklund-sidan verkar känna att de ligger lite skitnödigt till. Resonemanget tycks vara Anfall är bästa försvar, och därmed har Monica blivit anmäld till JK.
Jag har i princip inte tillgång till mer information än den Monica lämnat i sin blogg, men jag kände ändå att denna JK-anmälan inte är någonting annat än ett uttryck för en stor desperation. Alla ni som är föräldrar vet hur desperat ett barn kan vifta okontrollerat med armar och ben när det blir frustrerat. Ungefär så känns denna JK-anmälan.
Denna känsla stärks när jag läser Antonssons svar på anmälan.
Kanske när “Mia”-Marklund-sidan även en naiv förhoppning om att få bort fokus från kärnfrågan.

För Monica Antonssons del, så tror jag att denna JK-anmälan bara är av godo. Media får upp ögonen och rapporterar om den kommande boken. Bättre reklam än så kan hon knappast få!
GRATTIS, Monica!

Dessutom försätter denna JK-anmälan “Mia” och Liza i en mycket prekär situation.
“Mia” hävdar att Monica genom sitt arbete med Mia - Sanningen om Gömda skulle ha avslöjat Mias identitet. Implicit fortsätter hon alltså att hävda att “Gömda” handlar om henne och hennes liv.
Samtidigt har ju Marklund nyss gått ut och påstått att “Gömda” inte alls är en kvinnas berättelse, utan sammanslagna berättelser från olika kvinnor.
Hur skall de ha det? Vem av dem vill de att vi skall tro på?
Borde de åtminstone inte snacka ihop sig så pass att de håller “samma linje”?

På tisdag (16/12) kommer Monica att medverka i programmet Eftersnack i Östnytt. Jag tror och hoppas att vi som bor i andra regioner kan se detta via webben.

Idag uppmärksammas Monicas bok i Aftonbladet,  Journalisten, DN, Nyheter24, Dagens Media, Realtid, Dagbladet.no och UNT.

Tidningar som tidigare har skrivit om Mia - Sanningen om Gömda:
Är Liza Marklunds böcker total bluff - DalaDemokraten.
Liza Marklunds förlorade heder? - Piteå-Tidningen
Liza Marklunds “Gömda” - en bluff? - Piteå-Tidningen
Liza Marklunds boklögner - Nyheter24
Hon avslöjar Liza Marklund Realtid.se
Liza Marklunds “sanna” klassiker - osanna! (1) - Sourze
Liza Marklunds “sanna” klassiker - osanna! (2) - Sourze
Succén som kan vara en bluff - Sydsvenskan
Bestsellern går i tusen bitar sammanfattar Lotta Wendel i Helsingborgs Dagblad.
Läs även vad författaren Ramona Fransson skriver om Antonssons kommande bok Mia - Sanningen bakom gömda.
Hon skriver bla

Milt uttryckt kan jag säga att jag aldrig mer i hela mitt liv kommer att, dels köpa en bok skriven av Liza Marklund, dels aldrig stötta en enda organisation mot kvinnovåld, så länge jag vet att Liza Marklund sitter som frontfigur, i deras styrelse eller på något sätt har ett av sina lögnaktiga och hänsynslösa fingrar i smeten.

Mia - Sanningen om Gömda är i stort sett redan slutsåld, trots att den inte släppts än. Du som inte har beställt boken, kan göra det hos bla Blue Publishing bokförlag och Bokus och Adlibris.

Jag har tidigare skrivit om detta här.

Andra bloggare om , , , , , ,
Intressant?
Min länksamling om Gömda-skandalen

Sankta Lucia

Bloggat den | December 11, 2008 klockan 10:03 pm | Inga kommentarer än

Imorse var det uppstigning straxt innan tuppen gol. Eller… jag behövde ju inte stiga upp, eftersom jag inte hade sovit, men barnen purrades tidigare än vanligt.
Anledningen var att Prinsessan och Herr Fiffig skulle delta i skolans luciatåg, vilket började tidigare än skolan vanligtvis drar igång. Det var dock inga sura, trötta miner, utan morgonproceduren gick smidigare än vanligt.

Luciatåget bestod av alla elever upp till klass 3, så det var en hel del stjärngossar, tomtar, tärnor och pepparkakor som fyllde samlingssalen. Jag blev uppriktigt imponerad av barnens disciplin. Att de sedan sjöng på engelska gjorde mig ju inte mindre imponerad!
Efter avslutat lussetåg var det fika i respektive klassrum. Tur att AG var med, så att vi kunde fördela våra gracer. Han gick till Herr Fiffigs klass, och jag följde med Prinsessan.
Föräldrarna till Sergeij i Herr Fiffigs klass valde - som vanligt - att inte komma till luciatåget och det efterföljande fikat. De hade - som vanligt - heller inte skickat med Sergeij något fika. Som tur var, så hade AG fixat så mycket fika att det räckte till Sergeij också.
Men det gör fysiskt ont i mitt hjärta att se hur Sergeij (och hans bror, som går i Mr Ts klass) alltid lämnas utan intresse från föräldrarnas sida.

Det är ingen förändring i Barbaras status sedan gårdagen. Jag har helt enkelt inte haft tid att ta itu med det (så dår förstår ni att jag har varit upptagen ändå). Men imorgon måste jag se till att få igång på henne. Jag klarar mig helt enkelt inte utan henne!
Dessutom lär det bli en sväng med Mr T och Herr Fiffig för att köpa skor. Jag har dragit på det ett tag nu, men nu går det inte längre.

Stjärnanus?

Bloggat den | December 11, 2008 klockan 6:11 pm | 4 Kommentarer

Det var ett tag sedan, så jag kände att det var dags att ändra lite bland mina bilder igen.
Jag såg att någon hade “lånat” en stjärna (av någon anledning verkar den bilden vara väldigt poppis att sno) av mig, och tänkte att jag skulle vara lite tillmötesgående.
Stjärnor brukar man ju se när solen inte lyser, så jag tänkte att jag skulle byta till en bild som på något sätt illustrerade “där solen inte lyser”.
Så här blev resultatet:

Jag ♥ Stockholm! Och hitta.se

Bloggat den | December 11, 2008 klockan 2:26 am | 1 Kommentar

Jag älskar verkligen Stockholm. Och när jag säger Stockholm menar jag naturligtvis allt söder om Gamla stan.
Missförstå mig inte; det är inget fel på de delar som ligger norr om Gamla stan. Där kan jag också promenera omkring med stort nöje. Men känslan som upprymmer mig när jag strosar omkring på Söder, det är en känsla jag inte lyckats uppleva någon annanstans.
Och söder om söder finns det ju alldeles underbara människor att umgås med, så jag håller mig gärna åt det väderstrecket.

Nu har hitta.se lanserat tjänsten gatubild, och jag är helt såld. Jag sitter här och promenerar runt, och bara njuter!
Kaffebryggaren finns inom räckhåll. Om jag också skaffade mig en bäckenskål, så skulle jag aldrig mer behöva resa mig från stolen.
Jag kanske skulle ta och bre mig några mackor någon dag, och hälla upp kaffet i en termos. Sedan kunde jag sitta här och ta en Stockholmsutflykt, utan att ens behöva lyfta på rumpan.

Jag har gjort liknande promenader i New York, med en bitterljuv saknad i magen. Men jag måste säga att hitta.se/gatubild håller en betydligt högre bildkvalitet.

Nej, hörni. Nu tror jag att jag skall ta mig en tur i Vitabergsparken. Eller kanske knalla bort till Fåfängan. Eller Tanto. Eller…

Update: Jag fortsätter att susa omkring i huvudstaden.
Där inne, i den där lägenheten vaknade jag lördagen den 1 februari 1986.
Hur kan jag minnas det så exakt? Och var ligger lägenheten?

Andra bloggare om: ,
Aftonbladet

Hemelektroniken på väg att ge upp…

Bloggat den | December 11, 2008 klockan 12:34 am | 3 Kommentarer

Barbara har råkat ut för ett oidentifierat trauma, och har hamnat i koma. Det går inte ens att få igång henne i felsäkert läge, och jag är förtvivlad.
Ok, traumat kanske inte är helt oidentifierat, då jag på relativt goda grunder anser mig veta vad det beror på; Mig!
Av ren lathet, så har jag inte sparat saker på externa enheter, och Barbara har blivit fullare och fullare. Jag har haft på känn att jag borde göra en rensning, men det har inte blivit av. Idag sa hon ifrån. Hon var/är så fullsmockad med information att det lediga utrymmer inte räcker till för att starta Windows…
Stackars Barbara, som har en så klantig matte.
Imorgon skall jag se om jag kan lyckas rädda åtminstone något av allt det värdefulla som finns där, och sedan är det väl rensning den hårda vägen som gäller.
Tur att det finns fler datorer i huset.

Som om det inte räckte med Barbaras trauma, så la kylskåpet av! Det kändes ju inte heller så roligt, och jag förberedde mig på att åka runt och titta på vitvaror imorgon.
Ikväll hoppade kylskåpet plötsligt igång igen, men jag vågar inte ta det som ett tecken på att det kommer funka i fortsättningen.

En glädjestråle mitt i eländet var ett oväntat mail som kom under eftermiddagen. Det kom från en vd på ett bokförlag, och det som stod i mailet gjorde mig sådär barnsligt glad. Och stolt.
Det behövdes mitt i min databedrövelse!

Imorgon går reväljen tidigare än vanligt. Herr Fiffig och Prinsessan skall gå i skolans luciatåg, och som stolt (och pinsam - jag kommer väl börja grina som vanligt) morsa så måste jag naturligtvis vara på plats. Med fikakorgen i högsta hugg.

Kan sanningen se olika ut?

Bloggat den | December 10, 2008 klockan 1:23 pm | 3 Kommentarer

På sistone har jag funderat en del över begreppet Sanning. Kan sanningen se olika ut för olika människor?
På den frågan svarar jag både ja och nej.

Ibland kan man behöva rucka på sanningen, i form av att man ändrar detaljer (för att tex skydda någons identitet). I detta ligger ett stort ansvar då det är viktigt att det är, för berättelsens innebörd, just obetydliga detaljer som ändras. Och naturligtvis måste man då också redovisa att man har ändrat vissa detaljer.

Låt säga att jag blev påkörd av en bil, bröt nyckelbenet och fick ligga kvar på sjukhuset över natten för observation, och sedan skulle berätta om det.
Om jag i min berättelse skulle påstå att det var en Volvo som körde på mig, fast det egentligen varit en SAAB, så anser jag att jag har ändrat en obetydlig detalj (såvida min berättelse inte skulle handla om vilka bilar som oftast är inblandade i olyckor, eller om det skulle handla om min redogörelse för polisen).
Det anser jag vara fullt tillåtet ruckande på sanningen. Jag kanske helt enkelt inte vill hänga ut den som råkade köra på mig, eftersom jag vet att han mår fruktansvärt dåligt av det inträffade ändå.

Om jag däremot skulle påstå att föraren var berusad, att jag bröt båda armarna och båda benen, fick ena lungan punkterad, fick krosskador i skallen och blev kvar på sjukhuset 6 månader, och att jag aldrig kommer bli helt återställd - då är det inga små detaljer jag har förändrat i min berättelse. Då har jag istället fantiserat ihop en helt annan historia.

Ett exempel på när sanningen skulle kunna se olika ut för olika människor är tex om jag skulle säga
- Vilket härligt väder vi hade igår!
och den jag pratade med skulle svara
- Nej usch, vädret igår var ju fruktansvärt!
Om fakta var att det regnade igår, så kan vi båda ha hållit oss till sanningen, förutsatt att jag älskar regn och min samtalspartner avskyr det.
Hade jag däremot sagt
- Åh vad solen sken igår!
och min samtalspartner hade svarat
- Nej, det spöregnade ju!
så vill jag påstå att jag hade ljugit, och min samtalspartner hade hållit sig till sanningen (förutsatt att vi befann oss på samma ort, och att det är vädret på just denna ort vi diskuterar). Här går det inte att komma dragandes med påståendet att vi har båda “vår egen sanning” om vilket väder det var igår.

Kvasipåstående i stil med
- Det är hennes sanning ger jag förresten ingenting för. De är, i mina ögon, ingenting annat än uttryck för att personen inte vill/förmår ta till sig hur det faktiskt ligger till.

Jag brukar verkligen vinnlägga mig om att tänka utanför boxen, men just i fråga om syn på sanningen så kan jag faktiskt inte förstå att man kan ha något annat synsätt på den än just den jag har redovisat ovan.

Monica har skrivit ett bra inlägg om sanning och osanning.

Andra bloggar om

Dagens asgarv

Bloggat den | December 9, 2008 klockan 5:08 pm | 3 Kommentarer

I två (opublicerade, eftersom de inte höll sig till ämnet) kommentarer efter varandra har en och samma person lyckats få mig att asgarva.
Dels klagade han på att min skärmdump inte gick att spela (han trodde alltså att den var en film). Redan här höll jag på att kissa på mig av skratt, men jag lyckades hålla mig.

Vidare så trodde människan att min Do-they-know-it’s-Christmastime-at-all-design på något sätt skulle vara seriöst menad!! Jo, det är sant!
Nu höll jag på att kikna, och fick knappt luft!
Man behöver nog inte känna varken mig eller min blogg ens yttepyttelite för att inse att designen är en grov drift med allt jag avskyr i designväg (eftersom jag inte kommer ha tid att göra någon seriös WP-design förrän efter nyår, så valde jag att inte lägga mer en en kvart på att få ut wp-bloggen).

Jag har betydligt högre uppfattning om (de flesta av) mina besökares intelligens än den nivå denna person ger uttryck för.
Jag var tvungen att visa kommentarerna för AG, så nu har han också fått sig ett kiknande skratt.

Så, CRC, from nu får du gå någon annanstans för att leka. På så sätt slipper du migrän och epilepsi, och medel-iq bland mina besökare slipper sjunka.
En win-win-situation, med andra ord.
För att du skall slippa ligga sömnlös om nätterna så avslutar jag med att besvara en av CRCs frågor till mig; Jo, de var nyss hitflyttade efter ett par år i Göteborg när vi lärde känna varandra.

Andra bloggare om ,

Alla ni som undrar…

Bloggat den | December 9, 2008 klockan 2:32 am | Inga kommentarer än

…vad Leif GW Perssons assistent gör på nätterna, kan sluta undra nu. Jag kan nämligen berätta att hon skickar sms till mig.

Så. Nu slipper ni ligga sömnlösa och fundera över det något mer.

Grodan brakar?

Bloggat den | December 8, 2008 klockan 11:53 pm | 4 Kommentarer

Härom dagen kom jag och AG att prata om olika talesätt. AG hävdade att många säger/skriver i grodan ro när de menar i godan ro. Själv har jag aldrig uppfattat någon groda i detta uttryck, och jag kan heller inte förstå hur man skulle kunna se någon betydelse i uttrycket om man blandar in en reptil.
Någon som har någon förklaring till varifrån grodan kommer?

Jag började fundera på andra ord och uttryck som används felaktigt. En personlig favorit är när jag hör människor säga Skratta sig lycklig. Jag ser framför mig hur man i all sin deppighet sätter igång och tvångsgarvar, och slutar inte förrän man känner sig lite muntrare till mods. Någon slags praktisk afirmation, helt enkelt.

Ett annat felanvänt uttryck är Dra alla över en kant. Hur tänker man då, för att få det att gå ihop? Jag ser någon slags form av brutal ättestupa framför mig.

Jag måste berätta om en gammal vän. Hon föddes i ett annat land, och när de flyttade hit bestämde sig hennes föräldrar för att de skulle bli “helsvenska”. De bytte namn till något svenskklingande, och de anammade allt som kan anses svenskt (samtidigt som de förkastade sitt ursprungslands traditioner - fråga mig inte varför). Ja, det fanns ingenting kvar som skvallrade om att deras ursprung skulle ha varit annat än blåvitt.
Men ibland lös det ändå igenom, som tex när det gäller uttryck som de flesta av oss andra fått i oss med modersmjölken, utan att ens reflektera över dem. Dessa uttryck var min vän tvungen att aktivt lära in, och där kunde det ibland bli fel. Hon trodde tex att uttrycket välja och vraka löd välja och braka.
Hur gör man när man väljer och brakar? Frågan är om man ens vill vara i närheten när någon väljer och brakar.

Har du några egna favoriter att fylla på med?

Andra bloggare om ,

Iakttagelse

Bloggat den | December 8, 2008 klockan 7:24 pm | 2 Kommentarer

Ibland kan playknappen hamna lite olyckligt…

Tre solar

Bloggat den | December 8, 2008 klockan 1:45 pm | Inga kommentarer än

Tro det eller ej, men inatt när jag inte kunde sova så roade (nåja) jag mig med att titta på Tre solar som sändes på TV.
Jag har bara hört negativa recensioner om den, och jag vet inte vad jag själv skall säga… Så extremt dålig vet jag inte om jag tycker att den var, men den var inte bra heller. Den lämnade mig helt utan avtryck.

Men visst, det skall medges att jag skrattade några gånger, även om jag inte tror att det var meningen. Men det är svårt att hålla smilbanden i styr när dialogen i denna medeltidsfilm låter som om den vore hämtad ur en nutida dokusåpa.
När Hanna (Lena Endre) ber svärfar (Sven-Bertil Taube) vara barnvakt medan hon rider iväg och möter den hemvändande maken (Mikael Persbrandt), så låter hon som en stressad 2000-talskvinna som försöker pussla ihop tillvaron. Det känns inte heller speciellt medeltida när hon bossar runt med männen som om hon vore en hårdkokt gängbrutta.
Umgänget med vännen Joel (Kjell Bergqvist) som mist sin familj och slår henne följe, känns allt annat än trovärdigt. Även om jag kan ligga på mina manliga vänners armar, så känns det föga troligt att vänskapsrelationer mellan män och kvinnor såg ut så på medeltiden.

Jag hade inte blivit förvånad om Hanna i något läge hade slängt sig upp på hästen och klargjort att hon bara skulle rida iväg till bankomaten och ta ut lite pengar. Så trovärdig var filmen som en medeltidsskildring.
Den enda som kom i närheten av att vara trovärdig var Torben Barberare (Rolf Lassgård), som lite för sent visade sig inte vara barberare, utan slaktare.

Största skrattet kom när Hanna tvingade Torben Barberare att sjunga Byssan lull vid en improvicerad begravning. Byssan lull är en traditionell vaggvisa, och den text man sjöng i denna medeltidsskildring skrevs av Evert Taube i början av förra seklet.
Är det bara jag som inte får ihop den ekvationen..?

Att en praoelev har fått ta rollen som perukmakare råder det ingen tvekan om. Persbrandts och Bergqvists risiga barr lämnar inget smilband oberört.
Det känns dessutom märkligt att de manliga karaktärerna genomgående är risiga och sjabbiga, medan kvinnorna är fräscha och har nytvättat änglahår.

Kanske är det så att Hobert försökte sig på en travesti, även om han inte riktigt lyckas få fram det. Då måste jag säga att grabbarna i Hem till Midgård lyckades bättre.

keep looking »

  • På tapeten

  • Kontakt

    Mail:

    Mail (om det gäller Waldorfsekten):

    Msn:

  • Att kommentera

  • Annonser

  • Knappar

    Bloggtoppen.se Blogglista.se
    Personligt bloggar     Top Personligt bloggar BlogRankers.com Blogvertiser Creeper MediaCreeper
    RSS/Ping

  • Fnulare

    Vaddå Fnul?

  • Knuff

  • RSS Creeper (media)

    • An error has occurred; the feed is probably down. Try again later.

  • RSS Creeper


    • Hmmmm...