Helvetet öppnar sig

Bloggat den | October 30, 2008 klockan 11:01 pm |

Jag är rabiat. Inte alltid (hoppas jag, verkligen) men jag är det när det gäller kommentarer här i bloggen.
Jag släpper igenom alla kommentarer - utan att blinka - oavsett om det är kommentarer som håller med eller säger emot. Mitt enda “krav” är att de skall ha med inlägget att göra.
Kommentarer som handlar om något annat - oavsett om de stryker mig med- eller mothårs - publicerar jag inte.
Jag har ju för bövelen installerat en gästbok för att man där skall kunna lätta sitt hjärta i frågor som jag inte har berört i mina texter. Och jag har tydligt informerat om detta. Fattar man inte det, så faller det inte på mig att sitta som en petimäter och förklara en gång till.
(Men jag sparar alla opublicerade kommentarer, och flertalet av dem kommer att dyka upp i en bok i framtiden)

Sedan jag tog mitt rabiata statement i denna fråga så har det ramlat in en hel del kommentarer (såväl med- som mothårs) som jag valt att inte publicera.
Skall det vara så skall det vara, liksom. Jag medger att det är frustrerande, och ibland har det kliat i fingrarna av en vilja att publicera (främst då kommentarer från Waldorfsmurfar). Men har jag satt en ribba, så har jag.

Vid några tillfällen har det kommit kommentarer som verkligen kräver sitt berättigande. Inte minst när det gäller Waldorfifrågasättare. Men jag måste ju hålla samma linje, varesig det är för eller emot.
Nu har jag dock fått en kommentar som jag känner att jag inte kan låta stå opublicerad/obesvarad. Den har alltför stort allmänintresse för det.
Så jag väljer att publicera den i ett helt eget inlägg, och besvara den i detsamma. Kommentaren lyder som följer:

Måste fråga dig en sak. Har läst din blogg nu ett tag och har framförallt fastnat för dina inlägg om skolan och då särskilt Waldorfpedagogiken. Är väl som de flesta, ganska okunnig om denna pedagogik men tycker att deras resonemang kring de estetiska ämnena verkar logiska. Funderade ett tag på att sätta mina barn i en Waldorf skola men lät bli. Har en bekant som haft alla sina fyra barn i Waldorfskola och som är helt lyrisk vad gäller dom. Arbetar som studievägledare på en gymnasieskola med en del estetiska program och detta har jag förstått lockar Waldorf elever. När dom söker till oss så får dom översätta sina betyg enligt Skolverkets normer så att det passar systemet, de brukar få väldigt höga poäng och kommer därför med lätthet in. Vad man märker efter ett tag är att dessa elever är väldigt osociala, de har inte alls den kunskap som motsvarar deras betyg, inte ens i de estetiska ämnena. Har flera gånger påpekat detta för intagningsenheten då jag anser att man gör eleverna en otjänst genom att ta in dom med deras kunskapsbrister och med tanke på hela det arbete som man måste sätta in för att kanske få ut dom med ett avgångsbetyg som i vissa lägen kanske är lika friserat som det dom kom in på. Svaret man får från de som sköter intagningen är att det inte är vår sak att undersöka utan vi ska bara följa Skolverkets dirktiv. Nu till min fråga om Waldorf. Är de en sådan katastrof som du framställer dom och som jag hört andra säga?

Mitt svar:
Jag blir lite ställd av att du uppfattar att jag har framställt Waldorf som en katastrof. Jag har ju inte nämnt ens en bråkdel av de övergrepp mina - och andras - barn utsatts för.

Du gjorde mycket klokt i att avstå från att sätta dina barn i skola hos Waldorfsekten. Iom det ansvarsfulla ställningstagandet har du besparat dem mycket lidande. Och många kunskapsluckor.

Att du har bekanta som är lyriska över att ha haft sina barn i sektens skolor förvånar mig tyvärr inte alls. Det finns två tänkbara förklaringar till den lyriskheten;
1/ Dina bekanta tillhör “den inre kretsen”, där ALLT tillåts utan att ifrågasättas,
2 / Dina bekanta ville (som jag) så väl att den falska marknadsföringen skulle vara sann. Vi ville det så väl att vi nästan kvävdes av våra egna förnekanden.

Att Waldorfsektens skolor “överbetygsätter” sina elever är varken förvånande eller överraskande. Det är snarare ett faktum för att de skall behålla sin existens.
Jag har tagit del av bedrövligt många berättelser om hur elever från Waldorfsekten stått sig slätt när de sökt kontakt med det verkliga livet.
Att elever från Waldorfsektens skolor är socialt handikappade är heller ingen överraskning.

Jag hoppas att du fortsätter rapportera dina iakttagelser till intagningsenheten, då inga ungdomar är förtjänta av att gå vidare inom en utbildning de uppenbarligen inte kan tillgodogöra sig.

Kommentarer: