Helvetet öppnar sig

Bloggat den | October 30, 2008 klockan 11:01 pm | 3 Kommentarer

Jag är rabiat. Inte alltid (hoppas jag, verkligen) men jag är det när det gäller kommentarer här i bloggen.
Jag släpper igenom alla kommentarer – utan att blinka – oavsett om det är kommentarer som håller med eller säger emot. Mitt enda “krav” är att de skall ha med inlägget att göra.
Kommentarer som handlar om något annat – oavsett om de stryker mig med- eller mothårs – publicerar jag inte.
Jag har ju för bövelen installerat en gästbok för att man där skall kunna lätta sitt hjärta i frågor som jag inte har berört i mina texter. Och jag har tydligt informerat om detta. Fattar man inte det, så faller det inte på mig att sitta som en petimäter och förklara en gång till.
(Men jag sparar alla opublicerade kommentarer, och flertalet av dem kommer att dyka upp i en bok i framtiden)

Sedan jag tog mitt rabiata statement i denna fråga så har det ramlat in en hel del kommentarer (såväl med- som mothårs) som jag valt att inte publicera.
Skall det vara så skall det vara, liksom. Jag medger att det är frustrerande, och ibland har det kliat i fingrarna av en vilja att publicera (främst då kommentarer från Waldorfsmurfar). Men har jag satt en ribba, så har jag.

Vid några tillfällen har det kommit kommentarer som verkligen kräver sitt berättigande. Inte minst när det gäller Waldorfifrågasättare. Men jag måste ju hålla samma linje, varesig det är för eller emot.
Nu har jag dock fått en kommentar som jag känner att jag inte kan låta stå opublicerad/obesvarad. Den har alltför stort allmänintresse för det.
Så jag väljer att publicera den i ett helt eget inlägg, och besvara den i detsamma. Kommentaren lyder som följer:

Måste fråga dig en sak. Har läst din blogg nu ett tag och har framförallt fastnat för dina inlägg om skolan och då särskilt Waldorfpedagogiken. Är väl som de flesta, ganska okunnig om denna pedagogik men tycker att deras resonemang kring de estetiska ämnena verkar logiska. Funderade ett tag på att sätta mina barn i en Waldorf skola men lät bli. Har en bekant som haft alla sina fyra barn i Waldorfskola och som är helt lyrisk vad gäller dom. Arbetar som studievägledare på en gymnasieskola med en del estetiska program och detta har jag förstått lockar Waldorf elever. När dom söker till oss så får dom översätta sina betyg enligt Skolverkets normer så att det passar systemet, de brukar få väldigt höga poäng och kommer därför med lätthet in. Vad man märker efter ett tag är att dessa elever är väldigt osociala, de har inte alls den kunskap som motsvarar deras betyg, inte ens i de estetiska ämnena. Har flera gånger påpekat detta för intagningsenheten då jag anser att man gör eleverna en otjänst genom att ta in dom med deras kunskapsbrister och med tanke på hela det arbete som man måste sätta in för att kanske få ut dom med ett avgångsbetyg som i vissa lägen kanske är lika friserat som det dom kom in på. Svaret man får från de som sköter intagningen är att det inte är vår sak att undersöka utan vi ska bara följa Skolverkets dirktiv. Nu till min fråga om Waldorf. Är de en sådan katastrof som du framställer dom och som jag hört andra säga?

Mitt svar:
Jag blir lite ställd av att du uppfattar att jag har framställt Waldorf som en katastrof. Jag har ju inte nämnt ens en bråkdel av de övergrepp mina – och andras – barn utsatts för.

Du gjorde mycket klokt i att avstå från att sätta dina barn i skola hos Waldorfsekten. Iom det ansvarsfulla ställningstagandet har du besparat dem mycket lidande. Och många kunskapsluckor.

Att du har bekanta som är lyriska över att ha haft sina barn i sektens skolor förvånar mig tyvärr inte alls. Det finns två tänkbara förklaringar till den lyriskheten;
1/ Dina bekanta tillhör “den inre kretsen”, där ALLT tillåts utan att ifrågasättas,
2 / Dina bekanta ville (som jag) så väl att den falska marknadsföringen skulle vara sann. Vi ville det så väl att vi nästan kvävdes av våra egna förnekanden.

Att Waldorfsektens skolor “överbetygsätter” sina elever är varken förvånande eller överraskande. Det är snarare ett faktum för att de skall behålla sin existens.
Jag har tagit del av bedrövligt många berättelser om hur elever från Waldorfsekten stått sig slätt när de sökt kontakt med det verkliga livet.
Att elever från Waldorfsektens skolor är socialt handikappade är heller ingen överraskning.

Jag hoppas att du fortsätter rapportera dina iakttagelser till intagningsenheten, då inga ungdomar är förtjänta av att gå vidare inom en utbildning de uppenbarligen inte kan tillgodogöra sig.

Naughty list

Bloggat den | October 30, 2008 klockan 10:08 pm | 1 Kommentar

Jontas har en lista som han inte har svarat på. Men jag svarar.
Ni får leva med att frågor och svar är på olika språk. Orka översätta, liksom.

Is there anyone on your blogroll you would have sex with?
Jag har ju ingen blogroll.

Sex in the morning, afternoon or night?
Omväxling förnöjer.

Have you ever had to pull over on the side of the road to puke?
Nej.

Have you ever taken your clothes off for money?
Nej. Det gör jag alldeles gratis.

Shower or bath while having sex?
Ja, varför inte.

Read more

Ett par lovdagar

Bloggat den | October 30, 2008 klockan 2:06 pm | Inga kommentarer än

Igår tog jag med mig Mr T och ett par av hans kompisar och åkte till Fyrisbowlingen. För att göra en smärtsam historia kort, så vann Mr T överlägset. Övrig representant från familjen hamnade utanför prispallen…
Men det var kanonkul, och Mr T har frågat flera gånger om vi inte kan göra om det snart igen. Och det är klart att vi kan!
Vi träffade kompisar från både Waldorftiden och nuvarande skolan. Kul!

Efter avslutad bowling åkte vi och hämtade Ralle. Sedan körde jag hem alla grabbar till oss. Jag lastade in Prinsessan i Spättan, och så var det plattan i botten mot hennes hästkurs.
Idag har Prinsessan ägnat hela förmiddagen åt att repetera sina hästkunskaper. Hon har sadlat sin käpphäst, satt på träns och svanskappa.

Idag måste jag ta mig till UNT och köpa biljetter till Fyrishovs barndag. Både Tobbe Trollkarl och Mora Träsk på en och samma dag! Hoppas bara att den där Mora Träsk-gubben har kläder i lämplig storlek den här gången. Förra gången vi såg dem hade han så små kortbyxor på sig, så jag satt hela föreställningen och var beredd på att pungen skulle ramla ut. Tack och lov, så gjorde den inte det.

Utifrån mitt engagemang för barn inom Waldorfsekten har jag fått en förfrågan om att engagera mig i ett betydligt större sammanhang.
Det är en oerhört viktig fråga, och jag är mycket smickrad över att ha blivit tillfrågad. Men jag måste överväga det noga innan jag svarar, då jag känner att jag måste kunna ge allt (i både tid och engagemang) om jag svarar ja.
Just nu känner jag mig ganska engagerad i ett barn som far väldigt illa i den Waldorfskola där hen går. Föräldrarna är separerade, och förälder A insåg missförhållandena ganska tidigt, och började därmed sin kamp för barnets bästa. Förälder B är Waldorfhjärntvättad sedan barnsben, och vägrar gå med på ett skolbyte. Barnet skall gå på Waldorfskola, kosta vad det kosta vill! Det viktiga för förälder B är inte hur barnet mår, behandlas och påverkas. Inte heller de stora kunskapsluckorna spelar någon roll. Att barnet går sönder mer och mer för varje dag nonchaleras också av förälder B.
Jag delar verkligen förälder As förtvivlan.

Bredbandstelefoni är bra. När det fungerar. Men det gör den ju inte alltid. Som nu, tex.
Jag har startat om modemet, men inte tusan hjälper det.
Fan vad less jag blir.

Jag är så jäkla imponerad av Herr Fiffig. Han är galet snabb på huvudräkning och han gör palindromer av ord och meningar utan att blinka.
Det är en ren fröjd att lyssna på honom.

Sorgen efter ett förlorat barn

Bloggat den | October 29, 2008 klockan 2:32 am | 2 Kommentarer

På sistone har jag bebotts av en odefinierad sorg. En rivande och uppgiven sorg som jag inte förmått ägna någon uppmärksamhet, då det hänt så mycket annat i det verkliga livet.
Men så slog det mig.
Det slog mig hårt och hänsynslöst. Som en stor jävla käftsmäll. Och insikten gjorde sorgen än större.

Slipping through my fingers
all the time

Jag sörjer mitt förlorade barn. Barnet som kröp upp i min famn och sökte tröst. Barnet som bedyrade att jag var bäst. Barnet som ansåg mig som den allsmäktigt vetande. Barnet som uttryckte sin dyrkan och beundran för mig. Barnet som kröp ned, och ville sova i min säng.
Han finns inte länge. Insikten om att han aldrig kommer att återvända är bottenlöst smärtsam. Jag känner en sådan oerhörd förtvivlan.

I try to capture
every minute
the feeling in it

Han är borta.
Han kommer inte tillbaka.
Aldrig någonsin.

Do I really see what’s
in his mind
Each time I think
I’m close to knowing
He keeps on growing

Jag älskar fortfarande lika gränslöst. Naturligtvis! Men nu är det en främling jag hyser känslor för. Hur mycket jag än försöker, så är det inte alltid jag förstår. Jag misslyckas ganska ofta.
Han är stöddig och obstinat. Rent av otrevlig ibland. Han hänger hellre med polarna än att kramas med sin mamma. Han refererar till saker jag inte förstår. Och då skall ni ta med i beräkningen att jag är ganska hip!
Jag försöker förstå, men det resulterar bara i att jag är töntig och pinsam. Enligt honom. Jag har reducerats till något jävla UFO.
Men ibland vill han kramas. När ingen ser. Ibland är han liten och behöver tröstas.

Jag vill ju kunna fortsätta nypa i hans bebisrumpa och sniffa i hans bebisdoftande hår.
Men jag har inte tillgång till hans rumpa längre [och krasst talat, så skulle jag - under dagens omständigheter - inte heller vilja det].
Något bebisdoftande hår är det heller inte tal om. Det handlar mest om att jag påminner honom om att han skall tvätta håret när han badar/duschar [- Jaaaaaa!!!! Sluta tjata!!!!!!]

Slipping through my fingers
all the time

Andra bloggare om , ,

Mätt

Bloggat den | October 28, 2008 klockan 11:54 pm | Inga kommentarer än

Det blev sovmorgon imorse. Skööönt!
Jag gillar höstlov.

Igår kväll tog jag och Herr Fiffig en långpromenad med Hunden. Prinsessan var hemma hos en klasskompis, så vi passade på att gå förbi där och hämta henne.
Fasen vad det är skönt med långpromenader. Hundens intåg i mitt liv har bara varit kvalitetshöjande. Både jag och Herr Fiffig var ganska matta när vi kom hem.

Idag gick hela förmiddagen åt till att gå omkring och vara sushi-abstinent. Allvarligt talat, så måste det vara något starkt beroendeframkallande i wasabi!
Det blev en sväng på stan, och jag kunde stilla mitt sushibegär. Herr Fiffig mumsade nudlar som om han hade haft betalt för det. Prinsessan nöjde sig med ett par kycklingspett, och sedan kastade båda sig över glassen och fruktcocktailen.

Hela eftermiddagen och kvällen har jag gått omkring och varit tokmätt. Efter en shoppingtur kom AG med bla fikabröd. Så det var bara att bita ihop, och trycka ned ännu mer i den fortfarande sushifulla magen.
Mättnaden håller alltså i sig, och det retar mig. Jag sitter nämligen här och är sugen på att trycka i mig en Billys, tillsammans med en försvarlig klick kall bearnaise. Men det låter sig ju inte göras med en proppfull mage. Jag får helt enkelt se till att hålla mig vaken så pass länge att jag hinner bli hungrig.

Min 10 24-i-topp-ABBA-lista

Bloggat den | October 27, 2008 klockan 11:13 pm | 2 Kommentarer

Här kommer nu min 10-i-topp-lista över ABBA-låtar. Fast det visst blev 24 låtar. Det var totalt ju omöjligt att få ner listan mer. Det var förenat med fysisk smärta att få ner den till 24.
Låtarna står helt utan inbördes ordning, då det är totalt omöjligt att rangordna dem. Om jag skulle göra om listan imorgon, så är det inte alls omöjligt att den skulle se annorlunda ut. ALLA låtar är ju BÄST, liksom!
Jag har listat dem i omvänd kronologisk ordning, utifrån när de gavs ut.

Det är bara att kopiera listan och tanka in den i din mp3-spelare/iPod/iPhone. Det här är den enda spellista du någonsin behöver!

The Visitors (Crackin’ Up) (The Visitors 1981)
Det låg en vemodig slöja över ABBAs sista album, både vad det gäller konvolut och låtar. Verserna i The Visitors (Crackin’ Up) är ett tydligt exempel på det, men i refrängen slår det igenom; ABBA är alltid ABBA!

Head Over Heals (The Visitors 1981)
Vemod över melodin, men text/refräng lyfter. Jag identifierar mig med den här låten
running the gauntlet
in a whirl of lace
she’s extreme
if you know what I mean

When All Is Said And Done (The Visitors 1981)
Kanske den mest positiva låten på skivan, trots vemodig titel och innebörd.
clear-headed and open-eyed
with nothing left untried
standing calmly at the crossroads
no desire to run
there’s no hurry any more
when all is said and done

On And On And On (Super Trouper 1980)
Verserna är nog inte alltför lätta att sjunga i vissa svängningar, och jag gillar gunget i refrängen. Även detta är en låt som jag i vissa delar identifierar mig med.
and as sure as hell
this guy was coming up to me
he said, “who am I and
who are you and who are we
what’s our situation do
we have some time for us”
I said, “I was not exactly
waiting for the bus”

Lay All Your Love On Me (Super Trouper 1980)
Svartsjuka är BIG NO-NO för mig, men jag gillar låten ändå. Det beror inte minst på de underbara åkningarna i melodin.
I still don’t know
what you’ve done with me
a grown-up woman
should never fall so easily
Så sant som det är sagt!

Me And I (Super Trouper 1980)
Om den mångfasetterade personlighet de allra flesta av oss förhoppningsvis bär på.
I don’t think I’m different
or in any way unique
think about yourself for a minute
and you’ll find the answer in it
everyone’s a freak

As Good As New (Voulez-Vous 1979)
Kärlek när den är som bäst. Kärlek som bara ABBA kan beskriva den.
Yes the love I have for you
feels as good as new
darling, we were
always meant to stay together

Angeleyes (Voulez-Vous 1979)
Paradoxalt nog har ännu en låt som tenderar svartsjuka kommit med på listan. Men kanske handlar den mer om kärlek som gör ont.
Look into his angeleyes
one look and you’re hypnotized

Voulez-Vous (Voulez-Vous 1979)
Återigen en fantastisk melodi. Och texten är inte så pjåkig den heller. Och kombinationen går inte av för hackor.
you know what to do
la question
c’est voulez-vous

Take A Chance On Me (ABBA – the Album 1977)
Den här låten på videon från ABBAs USA-tourné (vilket fö är en video jag kan varje ord, blick, kamerabyte osv från) illustreras av en man som trixar omkring på rullskridskor (tror jag det hette på den tiden).
En lite annorlunda låt, såtillvida att verser och refräng bytt plats. Inte mig emot.
If you change your mind
I’m the first in line
honey I’m still free
take a chance on me

The Name Of The Game (ABBA – the Album 1977)
En tung låt, men ändå på ett positivt sätt. Melodi och lyrik samspelar på ett sätt som bara Ulvaeus/Andersson kan åstadkomma.
Your smile
and the sound of your voice
and the way you see through me
got a feeling
you give me no choice

Eagle (ABBA – the Album 1977)
Inte direkt någon rivig poplåt, men ändå så fantastiskt befriande.
what a feeling to fly
over mountains and forests and seas
and to go anywhere that I please

Move On (ABBA – the Album 1977)
Lyrik och melodi i symbios.
if I explore the heavens
or if I search inside
well – it really doesn’t matter
as long as I can tell myself
I’ve always tried

Dum Dum Diddle (Arrival 1976)
En glimt från ABBAs melodiöst lättsamma tid. En låt jag alltid blir glad av! Det är nästan så att jag vill börja spela fela!
Dum dum diddle
to be your fiddle
to be so near you
and not just hear you

Why Dit It Have to Be Me (Arrival 1976)
Vilket jävla gung, alltså! Jag behöver knappt blunda för att ta mig tillbaka till -76 när jag hör den här låten.
I was so lonesome
I was blue
I couldn’t help it
it had to be you
and I
always thought you knew the reason why

Fernando (Singel 1976)
Jag blir tårögd varje gång jag hör den. Den är så vacker att det gör ont.
There was something in the air that night

Intermezzo No. 1 (ABBA 1975)
ABBAs enda instrumentella låt. Benny går lös på tangentbordet, utan hejd.

So Long (ABBA 1975)
Koreografin till Fridas och Agnethas dans är obetalbar. Dessutom är det en superbra låt!
they say that money’s got a magic touch
but not to me it doesn’t mean that much
you won’t have me tonight
alright, alright, alright, alright
So long, see you honey
can’t buy me with your money
Så jävla sant att jag hade kunnat säga det själv!

I Do, I Do, I Do, I Do, I Do (ABBA 1975)
Förorts-Jerka brukar hävda att ABBA levererade ett antal pekoral. Det här är väl den enda låt där jag till fullo kan hålla med honom. Men det är min övertygelse att de gjorde det fullt medvetet. Det svänger dansband från första till sista tonen, och de lyckas göra en världshit av det.
Oh, I’ve been dreaming through my lonely past
now I just made it, I found you at last
so come on now let’s try it
I love you, can’t deny it

I’ve Been Waiting For You (ABBA 1975)
I’ll have you want me more and more
and finally it seems
my lonely days are through
I’ve been waiting for you
That will be the day…

King Kong Song (Waterloo 1974)
Här är det klös! Ulvaeus borde ha ställt sig vid micken oftare. Även om Agnetha och Frida gjorde det med den äran. De borde ha gjort fler låtar, helt enkelt!
so let your arms hang down
and waddle all around
like a dreadful, mighty killer
a big, black, wild gorilla

Watch Out (WaterlooWaterloo 1974)
Tunggung. Lite rockigt.
Som sagt; Björn borde ha tagit sig fram till micken lite oftare.
And I’m tired of waiting
yes it’s driving me crazy
and my patience is fading
I said you’d better watch out

Nina Pretty Ballerina (Ring Ring 1973)
Det är himmelskt att lyssna till hur Benny leker fram över klaviaturen.
Att titeldamen har något gemensamt med min älskade Cyberfru gör ju inte saken sämre!
this is the moment she’s waited for
just like Cinderella
Nina, pretty ballerina
who would ever think she could be this way

People Need Love (Singel 1972 / Ring Ring 1973)
Är det fler än vi ABBA-nördar som vet att de hörts joddla på platta?
gotta have love to carry on living
gotta have love ’til eternity

Andra bloggare om

My name is Tallulah

Bloggat den | October 27, 2008 klockan 11:47 am | Inga kommentarer än

Ta en pubertal yngling som är tröttare när han vaknar än vad han var när han somnade. Blanda med en gnällig och snarstucken liten tösabit och en uttråkad liten herre. Skaka om, och toppa med en morsa med mensvärk from hell.
Där har ni starten på vår dag.

Till slut återstod bara två alternativ. Det ena var att jag skulle rymma hemifrån och aldrig mer komma tillbaka.
Jag valde det andra alternativet, som var en ren ingivelse från min sida. Jag satte på Bugsy Malone på Barbara.
Plötsligt satt de tre avkommorna som tända ljus i soffan, och själv kunde jag känna mig lite smånostalgisk mitt i all smärta.
Ibland har man tur.

Mission Impossible

Bloggat den | October 26, 2008 klockan 11:04 pm | 1 Kommentar

Jerka har tjatat på mig ett par dagar, och tycker att jag skall knåpa ihop en tio-i-topp-lista över ABBAs låtar. Nu när han har fått ur sig en egen lista, så tänkte jag att jag inte skall vara sämre.

Det är ju stört omöjligt.
Jag har bläddrat mellan album och singlar, slitit mitt hår, lyssnat och sjungit samt skurit hårt och hjärtlöst i min lista.
Nu är jag nere i 30 låtar, och jag förstår inte hur jag skall kunna banta ned den med ytterligare 2/3.
Det är totalt omöjligt. Men det skall gå.
Det måste gå, även om jag börjar gråta och får ångest av att ta bort ABBA-låtar.

Konsten att outa en vän

Bloggat den | October 26, 2008 klockan 5:07 pm | 2 Kommentarer

Jag och Prinsessan tog en sväng ut till förorten, där vi fikade med Förorts-Jerka och hans barn. Det blev en hel del ABBA-lyssnande också.
- Min pappa är homo hörde jag Ellet säga.
- Ja, det har du rätt i. Din pappa är homo svarade jag.
Ellet tittade konstigt på mig, och Jerka förtydligade
- Han sa “Min pappa är Homer“.

Myskväll

Bloggat den | October 24, 2008 klockan 10:33 pm | Inga kommentarer än

Ikväll var det bara jag och småttingarna hemma (Mr T är hos Ralle), och det fick bli en myskväll i soffan.
Prinsessans och Herr Fiffigs idé om myskväll var att de skulle se Ronny & Ragge på Barbara. Det är väl inte riktigt min form av humor, så jag passade på att småslumra lite i soffhörnet istället.
Efter flera timmars raggartittande bestämde jag att det fick vara nog. Det fick bli lite “kvällsmacka” i form av Billys istället, och jag festade till med en 2.8 till det.

Carpark (Q-park) på svarta listan!

Bloggat den | October 23, 2008 klockan 10:02 pm | 24 Kommentarer

Ingår Jag är dum i precis hela huvudet i ditt CV?
Ok, då uppfyller du alla kvalifikationer som krävs för att få jobb hos Carpark (som tydligen håller på att byta namn till Q-park).

Jag och Herr Fiffig skulle uträtta ett mycket snabbt ärende på stan. Av ren lättja körde jag ned i S:t Per-garaget. Det är ett tag sedan jag var där, och nu var ordningen lite annorlunda.
När man kom ned i garaget var man tvungen att passera en bom, där man fick en p-biljett. När man sedan skulle köra därifrån skulle man först trycka in biljetten i en maskin, och betala den summa som dök upp på displayen. Därefter fick man tillbaka biljetten, kunde ta sin bil och åka till utfarten. Där fanns en nedfälld bom och ytterligare en apparat där man skulle stoppa in biljetten. När apparaten sedan hade läst av att man hade betalat för sig, så fälldes bommen upp, och man kunde köra ut.

Jag hade inte kontanter i lämpliga valörer, så jag gick till växlingsmaskinen för att växla.
Den var trasig.
Då gick jag fram till dörren där det stod Servicekontor och knackade på, men ingen öppnade. Jag kikade in genom glasrutan, men kunde inte se någon servicemänniska därinne.
Jag letade runt i p-huset efter någon som skulle se ut som att hen jobbade där, men lyckades inte i mitt uppsåt. Det närmaste jag kom var en kille som höll på och tvättade bilar i en del av p-huset (om jag har förstått saken rätt, så kan man lämna sin bil till dem, och få den tvättad medan man själv uträttar andra ärenden).
Nej, han hade ingenting med Carpark/Q-park att göra, utan var sin egen. Men han hänvisade till att man via apparaterna vid utfartsbommarna kunde trycka på en knapp, och därmed få prata med en parkeringsmänniska.
Jag tackade för upplysningen och stegade fram till apparaten med bestämda steg, eftersom jag hade hunnit bli ganska irriterad vid det här laget.

Jag ställde mig och läste på apparaten, för att se om jag kunde få någon ytterligare information.
- Ser du inte knappen? frågade biltvättaren, som hade följt mig med blicken.
- Jo, det gör jag svarade jag. Men han hörde tydligen inte mitt svar, så han frågade igen
- Ser du inte knappen?
- Jooo! Det gör jag!! vrålade jag åt den oskyldiga biltvättaren.

Eftersom ingenting på apparaten upplyste mig om något, så tryckte jag på knappen.
En ointresserad röst svarade något ohörbart.
- Jag behöver hjälp för att kunna ta mig ur garaget. Er växlingsmaskin är trasig, och det finns ingen på servicekontoret förklarade jag.
- Jag kan inte hjälpa dig svarade rösten.
- Nähä… vad tycker du att jag skall göra då? frågade jag.
- Du får lösa det där själv. Jag sitter i Stååkhåålm upplyste ynglingen lojt i högtalaren.
- Men det är ju er trasiga växlingsmaskin som gör att jag inte kan betala!
- Du får väl växla någon annanstans.
- Var då?
- Inte vet jag. Du får väl leta upp någon affär där du kan växla.
[Yeah right, som om butiker är villiga att växla ifrån sig sina mynt. Fat chance]
- Och vem tycker du skall betala för den extra p-tid som har gått, och som kommer fortsätta gå innan jag får tag på mynt?
- Som sagt, det där är ditt problem. Du får lösa det själv.
- Ok, då löser jag det genom att köra genom bommarna! fräste jag, vände på klacken och gick därifrån med bestämda steg. Den ointresserade ynglingen fortsatte prata i högtalaren bakom mig, men jag hörde inte vad han sa.

- Mamma, går inte bilen sönder om du kör genom bommarna? frågade Herr Fiffig, som hade fullt upp med att hålla jämna steg med mig. Den som har sett hur jag går när jag är förbannad förstår att han var tvungen att mer än småspringa.
På väg till bilen mötte jag en kvinna som precis hade parkerat sin bil. Jag förklarade forserat mitt dilema för henne, och hon ställde villigt upp som human växlingsmaskin. Därmed kunde jag och Herr Fiffig lämna helvetesgaraget.

Den extra tid det tog att komma ut ur garaget kostade 20:-. Ok, det är ingen stor summa, men jag konstaterar att det i längden måste vara en lönsam affärsidé av Carpark/Q-park att inte laga växlingsmaskinen, och att inte ha personal på plats. Den där slyngeln i högtalaren betalas dessutom rimligen med lönebidrag.

Behöver jag säga att jag aldrig någonsin igen kommer att parkera på Carparks/Q-parks domäner?

Update 1: Jag uppmanar alla Uppsalabor att i möjligaste mån undvika att parkera på följande ställen:
Badhusgaraget, Fyrishov, Grimhild, Kungsgatan 9, Nord Mills, Plus, S:t Per, Saluhallen, Smeden, Svalan, Svava
eftersom dessa p-ställen bevakas av det oseriösa Carpark/Q-park.

Update 2: Jag har skickat länken till detta inlägg till det oseriösa p-företaget i fråga.
Jag försäkrar er om att jag återkommer med deras svar (om de har stake nog att svara).

Andra bloggare om ,

Utveckling

Bloggat den | October 22, 2008 klockan 4:15 pm | Inga kommentarer än

Sedan en tid tillbaka omfattas familjen av en pubertetsyngling. Och det är ju… spännande. På sitt sätt.

Bra start

Bloggat den | October 22, 2008 klockan 11:15 am | Inga kommentarer än

Jag och Hunden har varit ute på en långpromenad i Vedyxaskogen. Solen sken så det knakade, och det var hur mysigt som helst.
Nu ligger Hunden på sin filt och slumrar, efter att ha tuggat i sig ett grisöra. Själv sitter jag och väntar på att kaffet skall bli klart, så att jag kan komma igång med dagens skrivande.
Jag måste medge att jag är ganska matt i benen. Men matt på ett sånt där skönt sätt.

Jag fick citroner – nu gör jag lemonad

Bloggat den | October 21, 2008 klockan 12:40 am | 1 Kommentar

En skitjobbig situation höll på att fullständigt ta musten ur mig. Ingen fara egentligen, det var bara jävligt energikrävande och svettigt.
Efteråt satt jag här alldeles kraftlös, och hade två alternativ att välja på. Det ena var att ramla ihop i en utmattad hög.
Men som vanligt valde jag istället det andra alternativet; Jag fylls av energi och idéer, och så är skapandet i full gång.
Jag kan inte minnas när jag senast var så här entusiastisk, och bokstäverna bara rinner ur mina händer. Att jag dessutom redan har involverat en suverän illustratör i projektet gör ju inte saken sämre.
Allt annat skrivande får stå tillbaka en tid framöver, men det är det värt!

Portabel barnvakt för vuxna

Bloggat den | October 20, 2008 klockan 1:13 pm | 2 Kommentarer

AG dök upp, och såg ut som ett barn på julafton.
- Titta här! kvittrade han, och höll fram någonting.
Jag tittade, vred och vände. Att det var en telefon jag höll i min hand förstod jag ju. Men nog kändes den onödigt platt.
- Jaha… sa jag lite avmätt.
- Det är ju en iPhone! tjoade AG. Nu kan jag göra allt. Jag kan surfa… om jag hittar inloggningsuppgifterna till nätverket… Men jag kan ringa i alla fall… Nej, det kan jag ju inte, för mitt kort är tomt.
- Ok, jag kan ju ringa till dig, så får vi höra hur telefonen låter sa jag.
- Ja, gör det svarade AG. Fast jag vet inte hur man gör när man svarar.
Jag ringde, men kom bara till röstbrevlådan.
- Vaffan, skall jag behöva sätta mig och läsa manualen? Det känns ju så omanligt muttrade han.
Sedan dess har han suttit i ett hörn och tryckt på telefonen. Ibland ger han ifrån sig små suckar, eller stönar “Nu fattar jag ingenting”.

Vad fan säger man?

Bloggat den | October 20, 2008 klockan 3:12 am | Inga kommentarer än

Wrooom!!!
Ja, det är väl ungefär så den här helgen känns. Jag vet fan inte vad som hände, men helgen gick.
Fort!

Jag drar mig till minnes; Det har varit fullt hus här (trots att Herr Fiffig tillbringat helgen hos Majsan). Från fredag till lördag sov Ivan över här, och från lördag till söndag sov Ralle över här.
Full pott, liksom!

Jag vill på intet sätt göra gällande att varken Ivan eller Ralle skulle vara “jobbiga”. Tvärtom!! Det handlar nog mer om att jag känner att jag inte kan slasa omkring iförd urtvättad t-shirt och trosor med taskig resår, utan rimligen bör vara presentabel i samma sekund som jag stiger upp ur bingen.
Sånt är stressande.
Jag behöver en förortssemester!

I denna sena nattimme ser jag reprisen av Efterlyst. Och det får mig att häpnas.
Man påstår tex att man under sändningens gång fått vetskap om varifrån en tröja skulle härstamma.
Hold your horses säger jag.
Varifrån tröjan härstammar torde rimligen vara känt flera dagar innan jag kontaktade ordningsmakten.
När jag sedan gjorde det var det bara pinsamt att det betecknades som att man hade lyckats ringa in spindeln i nätet.

Och nu har man mage att sitta i direktsändning och göra gällande att man fått dessa fakta under pågående sändning (trots att man – även utan min medverkan – hade kunnat googla sig till dem!)
Själv kommer jag aldrig någonsin igen tipsa polisen, varesig det ter sig berättigat eller ej.
Varför skulle jag det, liksom?

Nu skall jag (kanske) sova!

Allmänintresse och censur

Bloggat den | October 18, 2008 klockan 8:21 pm | 3 Kommentarer

Redan för ett par månader sedan skrev jag om Aftonbladets censur.
Ämnet är lika aktuellt nu som då.

För drygt någon vecka sedan aktualiserade Aftonbladet frågan om huruvida man skall publicera namn och bild på dömda brottslingar.
Jag har inte orkat att följa den debatten, men vad jag förstår så anser Aftonbladet att det inte är ok att publicera dessa uppgifter (trots att man i ett flertal fall själva har gjort det!).

Ungefär samtidigt såg en ny blogg dagens ljus (dock inte på Aftonbladets bloggportal). Det är en blogg som tagit som sin uppgift att publicera namn och bild på dömda sexualbrottslingar (och ibland även andra brottslingar, om man anser det relevant).

Jag känner mig lite kluven till den bloggen. Jag har egentligen inga problem med att man publicerar offentliga uppgifter, men jag kan inte avstå från att ställa frågan;
Vad är det egentliga syftet med dessa publiceringar?

Personerna bakom bloggen förklarar sig med orden
Har vi inte rätt att veta om vi har en dömd pedofil som granne?
Det känns som en oerhört tunn ursäkt och undanflykt.

För det första; Den dömde pedofilen lär knappast bo kvar på sin adress efter att dom fallit. Då sitter han inlåst för ett antal år framöver. Det är väl inte omöjligt att tänka sig att personen, efter avtjänat straff, dessutom väljer att bo någon annanstans istället.

För det andra; Exakt vad skall jag göra med namn och bild? Printa ut det, och gå omkring med lappen i fickan? Eller ge dessa utskrifter till mina barn, med uppmaningen att de skall springa för allt vad tygen håller, om de ser den här farbrodern (vilket de inte lär göra, eftersom han sitter bakom lås och bom)?

För det tredje; I Sverige anses man fri när man har sonat sitt brott. Den nu nämnda bloggen bidrar knappast till den friheten. Tvärtom.

För det fjärde; Om det är så att man “har rätt” att känna till att en dömd pedofil är folkbokförd i grannskapet, så har man rimligen även “rätt” att känna till om det finns dömda inbrottstjuvar, hustrumisshandlare, biltjuvar, hembrännare, cykeltjuvar, fortkörare osv i närområdet.

Nämnda blogg har blivit ganska uppmärksammad, och det är bra. Den ger liv åt den debatt som Aftonbladet initierade.

Aftonbladets agerande däremot, är mer än anmärkningsvärt. Man deltar (såvitt jag förstår) inte i debatten direkt. Däremot plockar man på sin bloggportal bort inlägg (och ibland hela bloggar!) som skriver om/länkar till den namn- och bildpublicerande bloggen. Detta gör man utan förklaring, och utan att svara på bloggarnas frågor.

Att en tidning utövar censur på sin bloggportal känns ganska surrealistiskt. Det är dessutom osmakligt och hycklande.
Jag hyser inga förhoppningar om att Aftonbladet skall komma till insikt, och sluta upp med sina öststatsfasoner. Därför uppmanar jag alla som bloggar på Aftonbladet att sluta med det! Nu! Det finns många andra bloggportaler, och jag har aldrig hört talas om att någon av dessa bedriver denna omotiverade censur.

[Bilden i detta inlägg är fri att användas, såvida den inte hotlinkas!]

Update: Motherbitch är en av alla de som censurerats av Aftonbladet. Jag rekommenderar er att läsa hennes WP-blogg.

Andra bloggare om , ,

Fredag 081017

Bloggat den | October 18, 2008 klockan 2:23 am | 1 Kommentar

Jag inser att jag inte har bloggat alltför flitigt den här veckan. Det beror delvis på att jag har varit hes/utan röst, och därmed har inte så många ord kunnat leta sig fram till mitt tangentbord. Men mest beror det på att jag suttit djupt försjunken i digra förundersökningsprotokoll och rättegångshandlingar.
Men nu är jag här igen – alive and kraxing!

Jag och Prinsessan var på stan idag. Vi åt sen lunch på ett ställe jag dyrt och heligt har lovat mig själv att aldrig besöka igen (eftersom standarden på maten har blivit katastrofal efter ett ägarbyte), men mitt sug efter sushi tog överhand.
Dagens kulinariska upplevelse blir väl “ok”. Varken mer eller mindre. Men jag fick i mig sushi, och fick känna den stickande känslan av wasabi i näsan – det är värt en hel del.

Jag gick för att hämta mer mat, och när jag kom tillbaka till bordet berättade Prinsessan upphetsat
- Mamma, jag såg en av de där städtanterna [Marlene Eriksson från Rent Hus] från TV! Hon gick åt det där hållet, och sitter där borta vid fönstret!
Jag förklarade för Prinsessan att det inte var så konstigt; Marlene bor ju här i Uppsala. Men Prinsessan var alltför upphetsad för att lyssna. Hon hade ju för bövelen nyss sett sin största idol här i livet. Jag riktigt såg hur det kliade i fingrarna på henne, i ivrig längtan över att få åka hem och greppa skurhinken.

Tro det eller ej, men vi har ingen Ralle som sover över här den här helgen (och Mr T sover inte över hos Ralle)!
Istället är det klasskompisen Ivan som övernattar.
Vid middagen frågade jag grabbarna om de hade hört något från Putte (klasskompisen som nyligen fick veta att han har leukemi).
Jag fick veta att Putte hade varit och hälsat på i klassen idag, men han hade inte sagt någonting.
- Han sa varken “Hej” eller “Hejdå”. Han var där bara tio minuter, och då hann han somna. Hans mamma väckte honom och frågade honom om han ville gå hem. Då reste han sig bara och gick. Han sa ingenting.
Jag vet inte om jag skall vara stolt eller beklämd över det faktum att jag lyckades svälja tårarna under denna konversation. Jag bara vet att jag är fullständigt förkrossad inombords över det Putte och hans familj tvingas gå igenom.

Dagsrapport från Miss Väs

Bloggat den | October 16, 2008 klockan 10:06 pm | 1 Kommentar

Mina planer på att hålla tyst idag har väl gått “sådär”. Hur det än är, så måste man ju öppna munnen ibland. Och det som då kommit ut har inte varit något kraxande, utan mer ett väsande ljud.
Jag påstår inte att mina röstresurser har blivit bättre, men det känns ändå som att jag kommer ha uppnått kraxnivå imorgon.
Det är jäkligt socialt handikappande att inte kunna prata. Jag är inte ett skvatt sjuk i övrigt, men jag låter ickelåter som jag gör.
Behöver jag säga att jag har blivit sedd med suspekta blickar i affärer idag, när jag har tilltalat olika affärsbiträden?

Min kusse ringde. Jag hann knappt väsa fram ett svar i luren innan hon gick igång;
- Jag vill bara protestera över ditt nya yrkesval klargjorde hon.
- ???? väste jag fram.
Och så gick hon igång.
Hon hade drömt att jag var höggravid, samtidigt som jag hade en bebis på bara några månader. Mitt hem hade jag rensat ur så att det var knappt minimalistiskt, och på mitt kontor drev jag eskortservice för extremt blyga och osäkra män.
Jag bedrev även någon slags spåverksamhet, och sedan auktionerade jag ut mina tjänster.
Nu tog min kusse mig i uppsträckning, för hon tyckte att det var fult och omoraliskt av mig att utnyttja blyga och osäkra karlar. Hon avkrävde mig ett löfte om att jag inte skulle realisera detta scenario.
Jag väste fram en försäkran om att jag inte alls har haft några planer i denna riktning, men osvuret är bäst.
Vem vet; min kusse kanske rent av har gett mig ett uppslag för en ny affärsverksamhet…

Jag kan inte göra min röst hörd

Bloggat den | October 16, 2008 klockan 8:19 am | 4 Kommentarer

Igår em började min hals kraxa. Framåt kvällen hade jag inte mycket till röst kvar, och idag när jag vaknade kunde jag konstatera att röstresurserna var obefintliga.
Det känns ju inte så välplanerat, med tanke på att jag hade tänkt tillbringa en del av dagen i telefonen, samt besöka ett par olika ställen. Men det gör sig väl inte så bra att stå där i receptionen och semaforera, i hopp om att göra sig förstådd.
Nu har jag belagt mig själv med totalt talförbud under fm, i hopp om att åtminstone kunna kraxa lite i em.

Dagens insats för lagens långa arm

Bloggat den | October 15, 2008 klockan 8:03 pm | Inga kommentarer än

Utredarna vill nu att personer som har kännedom om en sådan här tröja hör av sig till polisen stod det ju i den där artikeln. Betydde det kanske att jag borde kontakta polisen, så att de kunde bocka av mig och min tröja? Ju mer jag funderade på det, desto mer befogat kändes det.
Om inte annat, så fanns ju “risken” att någon av Waldorf-plattnackarna skulle dra sig till minnes att jag har en sån tröja, och därmed tipsade polisen om mig som möjlig gärningsman. Bara för att, liksom.
[Tro mig, det vore i så fall varken det första eller mest galna de hade hittat på efter vårt avhopp]
Men även bortsett från Waldorfares ev stolleprov, så kanske jag ändå borde kontakta ordningsmakten. Det stod ju i tidningen att de ville det, och allt som står i tidningen är ju sant.

Jag klädde mig i “bevismaterialet”, åkte till polisstationen här i Uppsala, gick fram till receptionen och sa
- Hej, jag vill bara tala om att jag inte har rånat någon bensinmack.
- Vänta, så skall du få prata med en inspektör sa tjejen bakom disken, och skrattade.
Jag väntade, och efter en stund kom en inspektör och hämtade mig. Vi gick till hans inspektörsrum, och han frågade mig om mitt ärende.
- Jag ville bara tala om att jag inte har rånat någon bensinmack upprepade jag för honom.
- Öh, vaa..? sa han frågande.
Jag refererade notisen i UNT för honom, och sa att jag nu var här eftersom man tydligen ville ha kontakt med oss som har detta klädesplagg.
- Jag har inte tidningen sa han då som förklaring till sin oförstående uppsyn.
- Detta skall tydligen tas upp på Efterlyst ikväll fortsatte jag.
- Jag har ingen TV heller, sa han då.

- Jag skall kontakta roteln för grova brott sa han, och lyfte luren.
På roteln för grova brott satt man och fikade, men inspektören var påstridig. Han gav sig inte förrän det blev en diskussion runt donutsen på roteln för grova brott, i hopp om att någon visste hur man skulle gå vidare med detta.
- Ring Katrineholm blev beskedet från roteln för grova brott, och det lät ju både rimligt och logiskt.

Inspektören ringde till kollegorna i Katrineholm. Medan han satt och väntade på att på att bli kopplad till någon som handlade ärendet, började han småprata.
- Det ser ut att vara en skön tröja sa han.
- Jadå, det är det svarade jag.
- Den passar väldigt bra till ditt ljusa hår. Det gör dina glasögon också sa han, och tittade mig stint i ögonen.
Nu svarade utredaren i Katrineholm, och inspektören pratade med denne en stund. Jag måste säga att jag inte är helt bekväm med att han refererade till mig som en dam(!)
När han hade lagt på luren sa han att man genom mitt besök (och nu citerar jag) hade lyckats ringa in spindeln i nätet.
Det har jag väldigt svårt att tro på/hålla med om, men man hade åtminstone fått adressen till Darkwell (vilket man ju även kan slå upp i telefonkatalogen/på nätet). De är ju, vad jag förstår, inte misstänkta för något heller.
Möjligen för att sälja rånarkläder, då. Haha.

Efter detta besök hos lagens långa näsa arm åkte jag till barnens skola för att hämta ett papper till Mr T (som har agerat sjukling idag). Jag gick in via personalingången, och måste ha kommit mitt i en rast, för det var lärare och annan personal överallt. Alla hejade och tjoade på mig. Jag hejade och tjoade tillbaka, och gick sedan vidare för att hitta Mr Ts fröken.
Då kom Nicke (en av lärarna) springande efter mig i korridoren. I sin hand höll han dagens exemplar av UNT, och han hojtade upprymt
- Stanna Häxan! Du är efterlyst!
Han hade tyckt att det var något bekant över min tröja, och därför bläddrat i UNT. När han såg notisen tyckte han att sammanhanget var väldigt komiskt. Det tyckte alla andra som hörde honom också.

När jag klev in i Mr Ts klassrum var det flera av klasskompisarna som tittade intresserat på mig och min klädsel, och mumlade Darkwell.

Nu skall jag lägga undan den här tröjan, och låta den svalna lite.

Andra bloggare om , ,

Jag är ingen tjyv!

Bloggat den | October 15, 2008 klockan 1:01 am | 1 Kommentar

Enligt det lokala husorganet skall man i Efterlyst imorgon ikväll ta upp ett rån mot en bensinmack i Katrineholm.
Det är väl inte så mycket att orda om, om det inte vore för tröjan rånaren bär på bilden…

Det speciella är tröjan han bär – en svart tröja som kommer från ett företag i Uppsala som specialiserat sig på piercing eller kroppssmyckning, och som bara finns i ett begränsat antal skriver man.
Företaget man syftar på är Darkwell, stället där jag har piercat mig. Det där med att tröjan bara finns i ett begränsat antal oroar mig lite, med tanke på att jag är innehavare av en sådan!
Men jag har inte varit i Katrineholm, jag lovar! Och jag har än mindre rånat någon bensinmack.

Ovan nämnda tröja (alltså mitt exemplar av den) var med i dagens tvätt, och när jag vek den tänkte jag att jag skulle ha den på mig imorgon.
Nu vetefan om jag vågar det.

Jag känner mig lite (men bara lite) lugnad av att man skriver “han” i texten. Det borde ju tyda på att man har konstaterat att det var en man. Personen på bilden ser ju dessutom ut att vara något mer plattbröstad än vad mina D-kupor gör mig.

Tänk om ordningsmakten kommer och knackar på dörren imorgon kväll. Kommer nationella insatsstyrkan att omringa huset? Kommer det att ligga krypskyttar på taken på grannhusen? Kommer det faktum att min tröja är nytvättad ses som att jag har försökt göra mig av med bevis? Kommer helikoptrar att cirkulera i luften ovanför?
Skall jag förbereda mig på att Slänga mig i Spättan, så att det blir ett gripande á la OJ Simpson?
Hur förbereder man sig på att hamna i häktet? Bäst att jag vattnar blommorna och lägger ned tandborsten i jackfickan. Undrar om Barbara får följa med?

Andra bloggare om , ,

Jag (och Herr Fiffig) är hundbiten. Och lite Levengood

Bloggat den | October 12, 2008 klockan 2:41 am | 1 Kommentar

Jag har “alltid” velat ha hund, och nu har jag det ju (nästan).
Det är underbart!
Med tanke på att vi är ganska trångbodda, så inser jag ju att det inte är realistiskt att utöka familjen med en hund. Därmed är tillvaron som dagmatte den optimala. Jag får åtnjuta det mysiga med att ha hund, men slipper att ta de jobbiga bitarna. På något sätt känner jag förståelse för de far- och morföräldrar som säger att barnbarn är livets efterrätt. Det är samma sak att ha en daghund.

Hunden är trygg och har en underbar personlighet. Med sin storlek och styrka skulle han ganska lätt kunna ta plats som den rangetta han, någonstans där i bakhuvudet, vet tycker att han är. Men han är fostrad med gränslösa portioner kärlek, och han har tryggt fogat sig i den ommöblerade rangordningen.

För mig och mitt vara är han också bra.
Han “tvingar” mig att ta pauser från skrivandet, och gå ut på vederkvickande promenader.
Under dessa promenader har jag djupa diskussioner med Hunden.
- Hörde du hur den där joggaren flåsade? kan det låta.
Det är heller inte ovanligt att jag svär över andra hundägare. Nämligen de hundägare som inte plockar upp efter sin hund.
Varför gör man inte det?
Eller ännu värre; de hundägare som plockar upp efter sina hundar – och sedan slänger påsen i naturen!
Nackskott, säger jag bara!

Jag har blivit en riktig hundmänniska.
Varesig Hunden är här eller inte, så kan man i mina fickor finna antingen;
A/ Hundgodis
eller
B/ Bajspåse

När jag blir stor skall jag skaffa en alldeles egen hund.
Så det, så!

Imorgon är det dags för Herr Fiffigs scouting. Sjukvård och Första hjälpen står på schemat.
Först funderade jag på att låna med mig hunden, så att vi alla tre kunde ha en mysig stund ute i naturen. Men nu lutar det mer och mer åt att jag ber AG ta scoutingen. Han borde ju också vilja ta del av Herr Fiffigs scouting, liksom. Och Hunden får nog sin beskärda del av naturen, även om jag inte lånar honom en söndag.

Heureka!
Jag har gått omkring och varit så stressad över att jag inte hinner/förmår läsa. Att läsa är ju ett måste för välmåendet, så insikten i sig har varit ytterligare stressande.
Men nu har jag löst problemet!
Ljudböcker!
Jag säger bara; Wow!
Nu kan jag ju fortsätta stressa – samtidigt som jag lyssnar på böcker. Kan det bli bättre?

Min mor lovade mig att om jag inte började röka så skulle hon betala mitt körkort. Jag började inte röka. Och när jag fyllde 18 och ville börja i bilskola tog mamma ett djupt bloss på cigaretten och sa
- Äh, jag skojade bara.
Jag blev arg, men mamma sa att det viktigaste var ju att jag inte rökte. Det skulle inte hon heller göra, om det inte smakade så fruktansvärt gott.
Dessutom trodde hon att det var bäst för mänskligheten att jag inte hade körkort.
Sedan gick hon ut och köpte en cykelpump åt mig, så att jag kunde pumpa min gamla cykel.
- Du får en snygg rumpa av att cykla, och om jag har fattat saken rätt så kan du behöva det.
Och hon skrattade så gott åt tanken att hon måste lägga sig ned på soffan. Och när hon äntligen slutade skratta låg hon kvar, för det var rätt bekvämt.
Jag njuter i kubik av Mark Levengoods Sucka mitt hjärta men brist dock ej (författaruppläsning). Kan det bli bättre – egentligen?

Ikväll kom Herr Fiffig och Majsan (han tillbringar helgen hos henne) och knackade på dörren.
De hade varit ute på trevligheter, men tyvärr träffat en hund som var av det mindre trevliga slaget. Summa sumarum hade Herr Fiffig blivit biten av hunden.
Nu var det väl ingen ko på isen, men Majsan ville ändå informera om läget. Efter samtal till sjukvårdsupplysningen (Måste han ta stelkrampspruta?) kunde vi blåsa faran över.
Det är bara att hålla koll på såret, och såvida han inte får feber eller blir inflammerad, så är det ingenting att bekymra sig över.

Underbart!

Bloggat den | October 11, 2008 klockan 11:21 am | 3 Kommentarer

Jag har sovit inatt!

Det är inte klokt vilka underverk två glas vin kan göra!!

Kvartsamtal (hette det på min tid – men nu blev det en avslappnad och trivsam trekvart timme)

Bloggat den | October 10, 2008 klockan 9:58 pm | Inga kommentarer än

Jag skulle ljuga om jag sa att jag hade väntat mig bannor, negativa omdömen eller ens hittepå [jo, jag är fortfarande Waldorfskadad].
Det som sades på mötet var faktiskt ingenting jag inte redan visste. Ändå gick jag därifrån som den stoltaste hönan i hönsgården. Med glittrande, vackra och nyputsade fjädrar. Trots att jag inte hade fått höra några överraskningar. Jag hade bara fått ytterligare bekräftelser på det jag (och alla andra här ute i verkligheten) redan visste.

- Han är jätteduktig på att ta ansvar och visa respekt. Han är oerhört kamratlig och rättvis. Om någon behandlas orättvist av kamraterna, så säger han till.
- Han har obeskrivligt lätt för att lära sig, och kunskaperna sitter. Dessutom tar han ansvar under lektionerna, och han är duktig på att göra sina läxor.
- Han är nyfiken, intresserad och vill lära sig mer.
- Han är duktig på högläsning, och när vi räknar matte brukar jag kalla honom “raketpennan”. Han är alltid klar först av alla. Och han har alltid alla rätt.
Och så där gick det på.

Vad kan jag säga?
Mer än att jag är en galet stolt mamma (som bekräftar det sagda), och att jag är sjukt glad över att vi inte är kvar hos Waldorfsekten. I mångt och mycket kom vi nog därifrån med blotta förskräckelsen.

Herr Fiffig är ju typ Bäst!

Det finns en gräns för allt

Bloggat den | October 10, 2008 klockan 12:55 pm | Inga kommentarer än

theWitch: – Jag fattar inte varför jag inte kan sova på nätterna. Jag är ju så trött att det värker i kroppen. Det känns som att jag har blivit överkörd av en traktor, och jag mår illa.
AG: - Du kanske borde dra ned lite på kaffet på kvällarna.
theWitch: - Nej vet du vad! Där går min gräns!

Du kan väl din låttext?

Bloggat den | October 9, 2008 klockan 3:03 pm | 2 Kommentarer

Håll med om att en del låttexter är väldigt konstiga. Man kan inte för sitt liv förstå hur kompositören har tänkt, när han har komponerat.
För det kan väl inte vara så att man har hört fel? Det vore ju hur pinigt som helst, om man sjöng sin felhörda version inför andra människor…

Michelangelo, Björn Skifs
? Vicken lattjo låt, men så svara då ?
[Michelangelo, men så svara då]

Waterloo, ABBA
? Vi stod i en upprepad säng ?
[Historien upprepar sig]

Tusen och en natt
? Som en tjur om natten kommer du ?
[Som en tjuv om natten kommer du]

Varje gång jag ser dig, Magnus Uggla
? Varje gång jag ser dig har jag råkat spela julmusik ?
[Varje gång jag ser dig hör jag stråkar spela ljuv musik]

Vill ha dig, Freestyle
? Vill du vara dum va, och smeka mig varm? ?
[Vill du bada skumbad, och smeka mig varm]

Oh Mama, Lili & Susie
? Å mamma ketchup-Ted ?
[Oh mama can't you tell]

Dover Calais, Style
? Vi såg på varann då vi närmade oss land
när vi möttes mellan två mörka län ?
[Vi såg på varan då vi närmade oss land
när vi möttes mellan Dover Calais]

Picadilly Circus, Pernilla Wahlgren
? Pricka det du söker, istället för mej (prickade du?) ?
[Picadilly Cirkus är stället för mej (Picadilly)]

Flickorna på TV2, Gyllene Tider
? Kommer hem, äter spenat, tuggar som faan ?
[Kommer hem, helt desperat, har jobbat som faan]

Leva livet, Gyllene Tider
? Det är fest (schizofren). Du är bäst (schizofren) ?
[Det är fest (chips o grill). Du är bäst (näst intill)]

Moviestar, Harpo
? Du känner dej som skrivmaskin när du kör din gamla bil ?
[Du känner dej som Steve McQueen när du kör din gamla bil]

Dessa, och många fler, felhörda låttexter hittar du hos Saltmannen.

Själv kan jag bidra med en version av Frondas Rullar Fram, som jag har hört här hemma
? Vem kan stoppa mej när jag bara knullar fram
Jag tar dig till ställen bara drömmar kan
En neger från himlen ja det undrar man ?
[Vem kan stoppa mej när jag bara rullar fram
Jag tar dej till ställen bara drömmar kan
En ängel från himlen ja det undrar man]

Har du någon egen felhörd låttext?

Jävlas inte med en koffeinabstinent Häxa!

Bloggat den | October 9, 2008 klockan 12:55 pm | 1 Kommentar

Jag och Hunden tog en cykeltur i duggregnet. När vi passerade Willy:s kände jag att jag nog ville stanna och köpa en mugg kaffe. Jag hade inte ens fått i mig mitt morgonkaffe, så det var inte så mycket att orda om.

Hunden fick stanna ute och vakta cykeln medan jag kvistade in för att köpa kaffe vid tipskassan.
Hmm…. ett sånt där wienerbröd med pecannötter kanske skulle sitta fint till kaffet. Jag tittade i montern, men kunde inte hitta några, så jag frågade kassörskan.
- Nej, såna har vi inte här.
- Va? Jo, det brukar ni alltid ha.
- Nej, det har vi aldrig haft.
- Jo. Ni brukar alltid ha det. Ni hade det senast igår.
- Nej, vi har aldrig haft det.
- Jag har själv köpt det här.
- Då måste det ha varit något tillfälligt.
(Sure, väldigt ofta förekommande tillfällen isf. Så ofta att det här är första gången tillfället uteblivit)

I ren ilska köpte jag ett vaniljwienerbröd, och det gick ju bra det också.
Det är få saker som retar mig så mycket som korkade och dumma människor. Imorgon skall jag nog åka till Willy:s igen, eftersom min empiriska uppfattning säger mig att det borde ligga pecanwienerbröd i disken då. Om kassörskan är densamma som idag, skall jag trycka upp bakverket i fejjan på henne.
Eller så får jag väl beställa tid för att kolla blodtrycket.
Och så måste jag tänka på att aldrig gå utanför dörren utan att ha fått i mig morgondosen av koffein.

Elaka livet

Bloggat den | October 8, 2008 klockan 10:59 pm | Inga kommentarer än

Just som vi skulle äta middag berättade Mr T att en av hans vänner har fått leukemi. Jag kunde inte hejda mig, och sekunden senare strömmade tårarna nedför mina kinder.
Herr Fiffig och Prinsessan blev fundersamma, och hade en massa frågor;
- Vad är leukemi? Vad betyder cancer? Kommer han att dö? Vad är cellgift? Vad betyder strålbehandling?
Det var inte helt lätt att sitta där och försöka förklara att cancer är en allvarlig sjukdom även om de flesta klarar sig nu för tiden, samtidigt som tårarna rann i en strid ström.
Mr T tycks ta situationen hyfsat bra, och det beror säkert till stor del på att hans superbästa fröken har informerat på ett bra sätt.

En stund efter maten kände jag att jag inte kunde hålla mig längre. Jag tog en tur med Spättan. Då kunde jag gråta obehindrat, utan att barnen behövde undra vad det hade tagit åt deras mamma egentligen.
Det gör så ont i hela mig att en 12-årig kille skall behöva uppleva det här, och jag kan inte sluta tänka på honom och hans familj.

Nu skall jag lyssna på Local Hero (Mark Knopflers fantastiska filmmusik).

Gomorgon!

Bloggat den | October 8, 2008 klockan 6:34 am | 1 Kommentar

Hur superlite jag än har sovit på natten, så älskar jag att tassa upp i min ensamhet på morgonen. Att brygga lite kaffe och sedan titta/lyssna på nyheterna mol allena, det är guld värt.
Nyss gick jag ut i köket för att hälla upp en mugg nybryggt, rykande kaffe.

Not to self: Se till att jag sätter kannan i kaffebryggaren (och inte på bänken bakom den) när jag skall brygga kaffe!

Städa eller flytta?

Bloggat den | October 7, 2008 klockan 3:50 pm | 3 Kommentarer

- Jag går ut nu.
- Nej, du skall städa ditt rum.
- Jag vill inte.
- Det spelar ingen roll om du vill eller inte. Du visste redan att du måste städa ditt rum.
- Jag vill inte!!
- Du måste städa.
- Jag tänker inte städa!!
- Du får inte gå ut innan du har städat, så du väljer själv hur lång tid det skall ta innan du kan gå ut.
- Du är dum! Jag tänker aldrig städa mitt rum!
- Då kommer du aldrig kunna gå ut och leka heller.
- Du är elak! Jag tänker inte bo här! Jag flyttar!
- Ok, men om du skall flytta så måste du städa extra noga. Det kallas flyttstädning, och då är det extra viktigt att det blir helt rent överallt.
- Du är ELAK och DUM och KNÄPP!!!! Du är VÄRLDENS DUMMASTE MAMMA!!!

Tiden räcker inte till

Bloggat den | October 7, 2008 klockan 1:36 pm | Inga kommentarer än

Det är inte min dygnsrytm det är fel på, det är dygnet.
Jamenvaddå 24 timmar? Som om det skulle vara någon naturlag!
Ge mig dygn innehållande 35 timmar, så skall jag inte klaga. 30 vakna timmar och 5 timmar till sömn, det är vad min kropp behöver.
Nuvarande skämt, med 24-timmarsdygn ger jag ingenting för. Det är bara till besvär, och sätter pinnar i hjulet för mitt flöde.

Natten som gick blev det ingen sömn (trots att jag var toktrött igår). Jag fördrev tiden med att titta på Irene Huss. När jag började titta trodde jag att det var halvtimmesavsnitt, men det visade sig vara i långfilmsformat. Det blev två avsnitt (Tatuerad Torso och Guldkalven).
Framåt femsnåret lyckades jag slumra till en stund, för att sedan vakna med ett ryck när det var dags för morgonens aktiviteter.

Nu går jag omkring och är zombietrött, och undrar vad jag skall sysselsätta mig med natten som kommer.

Legobygge, mumie och vardag

Bloggat den | October 6, 2008 klockan 11:35 pm | Inga kommentarer än

Det gick ju att överleva en helg med utökad barnaskara, som fembarnsmor, också. Det var inte några som helst problem.
Mr T, Ralle och Danne är ju ganska självgående. Det är väl inte omöjligt att det hade varit annorlunda om två av Herr Fiffigs eller Prinsessans kompisar hade varit här…

LEGO fyller visst 50 år, och det har de bla firat genom att frakta ut massor av lego till olika städer i Norden. Gustavianum i Uppsala fick ta emot 2 kubik legobitar i helgen, och det var bara att åka dit och bygga (om man hade fixat biljett).
Att bygga lego är väl en bra aktivitet för en fembarnsfamilj tänkte jag, och fixade biljetter. Sedan var det bara att packa in kidsen i Spättan och trampa på gasen. Nu fick ju inte alla i den tillfälliga storfamiljen plats i bilen, så Prinsessan och AG tog sig dit på egen hand.
Väl på plats tog legobyggandet fart. Rent generellt måste jag säga att de flitigaste byggarna var fäder. Därefter kom barnen (bara de inte tog någon legobit som papporna behövde).
Jag var liite tveksam innan, huruvida Mr T, Ralle och Danne skulle tycka att det var roligt att bygga lego. Men det visade sig att jag inte behövde oroa mig. De passade dessutom på att se sig omkring på Gustavianum. Mumien var nog det som väckte störst beundran och förundran.

Jag frågade Danne hur dags hans mamma skulle komma hem.
- Jag vet inte… men hon lovade att hon skulle komma idag svarade han.
Först sent igår kväll fick jag bekräftat att hon hade kommit. Nåja, bättre sent än aldrig, och jag tror att han hade det ganska bra här.

Idag har jag varit så galet trött. Om det inte hade varit för Hunden och ett par andra måsten, så hade jag gärna tillbringat hela dagen under täcket. När Hunden hade gått hem bestämde jag mig för att fly till avskildheten för att kunna koncentrera mig på skrivandet. Det höll inte mer än någon timme, sedan krävde familjelivet min närvaro.
Jag får väl försöka ta nya, friska tag imorgon.

theWitch-koden

Bloggat den | October 6, 2008 klockan 10:53 am | 1 Kommentar

En okänd kvinna knackade på dörren. Jag öppnade, och när hon fick se mig drog hon en lättnadens suck. Lättnaden över att jag de facto levde var ännu större.
- Jag har varit så orolig att jag inte har kunnat sova inatt sa hon.
- Titta här. Hon höll fram ett papper, vars innehåll inte sa mig något. Hon förklarade;
- Det är en kod, ungefär som Da Vinci Koden, fast annorlunda. Det här är din kod. Du har ju upplevt så många djupa och allvarliga svårigheter de senaste åren, och alla dessa syns här i mönstret. Enligt koden så skulle du ha råkat ut för något mycket akut och allvarligt inatt sa hon.
Att jag stod där livs levande och välmående framför henne stillade knappast hennes oro. Hon var fullständigt övertygad om att det bara var en tidsfråga innan katastrofen var ett faktum, och hon insisterade på att få följa mig tätt under dagen (för att på så sätt kunna försäkra sig om mitt fortsatta välmående).
Jag hade fullt upp med att få ordning barnen inför skolan och sedan följa dem dit, men det hindrade inte kvinnan att hänga mig hack i häl.

Vad har du själv drömt inatt?

Andra bloggare om

Kanelbullens dag i Häxborgen

Bloggat den | October 4, 2008 klockan 10:05 pm | 1 Kommentar

Direkt efter frukosten stack jag och Prinsessan iväg till Nickis Äventyrslek, där hon var bjuden på födelsedagskalas. Barnen stojade omkring medan jag och en handfull andra föräldrar samlades runt ett par bord och drack kaffe.
Det blev lite socialt småprat, och plötsligt frågade någon vilka förskolor barnen gått på tidigare. Under ett par sekunder funderade jag på om jag skulle utelämna vårt förflutna hos Waldorfsekten, eftersom jag inte hade någon som helst lust att ta den diskussionen. Men jag nämnde det ändå sådär i förbigående.
Det blev tyst, och en lite småtryckt stämning spred sig runt bordet.
- Eehh… vad tyckte du om det? frågade någon.
- Tja, det var ju inte helt utan anledning vi hoppade av svarade jag lite lagom undanglidande.
- Min närmaste väninna har jobbat som lärare på Waldorf ute i Hågaby. Hon kämpade länge och väl, men till slut såg hon ingen utväg. Hon var tvungen att fly därifrån, eftersom hon inte kunde ställa upp på det som pågick berättade en av föräldrarna.
En annan förälder började berätta om hur illa hans brorsbarn hade råkat ut inom Waldorf. Jag reste mig från bordet för att hämtade påtår, i hopp om att man skulle ha hittat ett nytt samtalsämne när jag kom tillbaka.

När vi kom hem hade Mr T stuckit hem till Ralle. Ett par timmar senare dök de upp här, och Ralle blir kvar över natten.
Ikväll ringde Danne och frågade om han fick sova här. Hans mamma hade tydligen kommit på, sådär på kvällskvisten, att hon skulle åka till sin syster (som bor i en annan stad) för att hjälpa till med att köpa en biljett till utlandet. Lillebror hade fått åka till mormor och morfar, och Danne stod nu “utan tak över huvudet”.
Det är klart att han får sova här.
Mitt hjärta blöder verkligen för de där bröderna. De är så rara killar, och samtidigt så fruktansvärt utsatta. Danne såg så överväldigat glad ut när jag dukade fram kvällsfika. Det känns som att han suger i sig atmosfären genom porerna vid varje “familjetillfälle” han är hos oss. Samma sak gäller hans lillebror.
Jag misstycker inte. De är hjärtligt välkomna i mitt hem. Men det gör mig så ledsen att grundtryggheten så uppenbart tycks saknas i det egna hemmet.

Kanelbullens dag firades med bullar direkt från Willy:s frysdisk!
Det gick bra det också.

Prinsessan och Herr Fiffig var lättnattade ikväll.
I Mr Ts rum ligger tre prepubertala grabbar nedbäddade och tittar på film. Eller det där med pre- kan nog strykas när det gäller Danne. När jag tänker efter, så kan det nog i det närmaste strykas när det gäller Mr T också.
Jag var nyss inne för att kolla att ventilfönstret var öppet. Och det var det.
Tur det, för jag är inte övertygad om att tre grabbar i den åldern skulle överleva en natt tillsammans, utan tillförsel av frisk luft.
Jag skulle iaf inte vilja vakna i det rummet imorgon.

Herregud. När jag skummade igenom detta inlägg tyckte jag att jag hade skrivit Knullbloggens dag i Häxborgen som rubrik.
En freudiansk felkoppling i min söta lilla hjärna?

Gladpiller

Bloggat den | October 3, 2008 klockan 9:57 am | 1 Kommentar

Det ringde. När jag svarade hörde jag en underbar röst, som jag inte har hört på alltför länge.
Samtalet handlade visserligen mer om business än pleasure, men det hindrar ju inte att jag ändå sitter här med ett stort fånleende i hela ansiktet.

Åh, vad jag älskar den rösten. För att inte tala om människan den tillhör!

Vad har jag tittat på ikväll?

Bloggat den | October 2, 2008 klockan 8:58 pm | 4 Kommentarer

- Herregud det är väl inget svårt att vara polis. Det är ju bara att vara grå och tjock och frånskild alkoholist, så löser sig utredningen av sig själv.

- Är du så lat så att du inte ens orkar gå till socialen och kvittera ut ett boule-set!?

- Ta inte det här personligt, men du är faktiskt genuint obegåvad.

Lyssna. Det tänker jag göra.

Bloggat den | October 2, 2008 klockan 5:48 pm | Inga kommentarer än

Ikväll kommer Sören Olsson att prata om Downs syndrom hos Stina Wollter i Karlavagnen.

21:40 i P4.

Andra bloggar om , , ,

Lycka

Bloggat den | October 1, 2008 klockan 8:53 pm | 3 Kommentarer

Julen 1970 fick jag till min stora lycka LPn Lycka med Björn Ulvaeus & Benny Andersson i julklapp.
Jag var alldeles lyrisk, och spelade den hela tiden (jag menar verkligen hela tiden). Jag slutade inte förrän jag bokstavligen hade spelat sönder den. Jag gav inte upp förrän skivan hade snurrat så många varv på grammofonen att nålen hade nött sönder vinylen.
Sedan dess har jag i princip inte hört skivan, men jag har tänkt på den många gånger. Ibland har jag gjort halvhjärtade försök att få tag på den, men inte lyckats.

Idag lyckades jag!
Wow!
Jag ljuger inte när jag säger att det var en direkt fysisk upplevelse för mig. Det pirrade i hela kroppen, och jag fick blodtryckssvallningar.

I hopp om att kunna förmedla en av min barndoms största upplevelser till mina barn, improviserade jag en myskväll. Stekta äpplen med kanel och sirap borde väl funka till Träskofolk och Tänk om jorden vore ung (på vilken ett par vokalissor vid namn Agnetha och Annifrid var med och doade).

Barnen fick vattenkamma sig, och sedan rada upp sig i finsoffan.
Nä ok, det där med vattenkamning var inte riktigt sant, men de tog plats i soffan för att mumsa i sig av de stekta äpplena – helt ovetande om den överraskning som deras mor hade i bakfickan.

Jag tog högtidligt till orda, och förberedde barnen för det hallelujamoment som skulle komma. Sedan slog jag igång mediaspelaren.

En konstig stämning spred sig runt bordet.
Barnen började fnissa sådär generat, ungefär som att de upplevde något fruktansvärt pinsamt.
Jag kände mig ratad och hånad.
- Jag vill titta på Idol istället sa Prinsessan.
- Jag vill gå till skolan sa Herr Fiffig.
- Jag måste nog göra min tyskläxa sa Mr T, och gick in i sitt rum.
Själv satt jag kvar och sjöng med i texterna. De sitter i ryggmärgen, trots att det är i det närmaste 40 år sedan jag lyssnade på dem.

Hur kan jag – med min fantastiska musiksmak – ha fått så musikaliskt obegåvade barn?

Andra bloggare om , , , ,

Henne sätter man sig inte på

Bloggat den | October 1, 2008 klockan 1:45 pm | Inga kommentarer än

Prinsessan kom hem från skolan och berättade
- Mamma, idag började Hanna bråka med mig. Hon knuffade och sparkade mig, så då brottade jag ner henne. Jag är visst starkare än vad jag trodde.
Sedan drog hon upp ärmen på tröjan och tittade med beundrande blick på sina biceps.

keep looking »
  • frenemies

  • Kontakt

    Mail:
    thebitch@thewitch.se
    Mail (om det gäller Waldorfsekten):
    waldorf@thewitch.se
    Msn:
    yellowwitch@gmail.com
    Skype:
    thewitchsweden

    Och så finns jag på;
    Twitter
    Facebook
    Gowalla
    Runkeeper

    Åse TheWitch


  • formspring.me

  • På tapeten

  • Att kommentera

  • Annonser

  • Knappar

    Bloggtoppen.se Blogglista.se
    Personligt bloggar     Top Personligt bloggar Blogvertiser Creeper MediaCreeper
    RSS/Ping

  • Fnulare

    Vaddå Fnul?

  • RSS Creeper (media)

    • thewitch.se May 15, 2012
      Hit at MediaCreeper from Aftonbladet AB […]
      CreeperFramework/0.1; rv:20110425
    • thewitch.se May 15, 2012
      Hit at MediaCreeper from Aftonbladet AB […]
      CreeperFramework/0.1; rv:20110425
    • thewitch.se May 15, 2012
      Hit at MediaCreeper from Aftonbladet AB […]
      CreeperFramework/0.1; rv:20110425
    • thewitch.se May 15, 2012
      Hit at MediaCreeper from Aftonbladet AB […]
      CreeperFramework/0.1; rv:20110425
    • thewitch.se May 12, 2012
      Hit at MediaCreeper from Aftonbladet AB […]
      CreeperFramework/0.1; rv:20110425
    • thewitch.se May 12, 2012
      Hit at MediaCreeper from Aftonbladet AB […]
      CreeperFramework/0.1; rv:20110425
    • thewitch.se May 12, 2012
      Hit at MediaCreeper from Aftonbladet AB […]
      CreeperFramework/0.1; rv:20110425
    • thewitch.se May 12, 2012
      Hit at MediaCreeper from Lokaltidningen Mitt i Stockholm […]
      CreeperFramework/0.1; rv:20110425
    • thewitch.se May 12, 2012
      Hit at MediaCreeper from Lokaltidningen Mitt i Stockholm […]
      CreeperFramework/0.1; rv:20110425
    • thewitch.se May 11, 2012
      Hit at MediaCreeper from Sveriges Radio AB […]
      CreeperFramework/0.1; rv:20110425

  • RSS Creeper


    • Hmmmm...