It gets so dark before the dawn

Bloggat den | September 27, 2008 klockan 11:57 pm |

De senaste dygnen har varit… händelserika. Det har varit stressigt och svettigt, men också funnits utrymme för skratt, värme och vänskap.
Mental stress tär på kroppen, och nu (när “faran är över”) känns det som att jag har deltagit i ett hårt triathlonpass.

Härom dagen kunde jag (återigen) konstatera att Jerka är värsta sortens baksäteschaufför (även om han sitter på passagerarsätet fram).
- Ser du inte att han blinkar?! Bromsa! Det kommer en bil där framme! Se upp! Ligger du inte lite väl nära nu!? Akta! kverulerar han som värsta handväsketanten.

I morse vaknade jag upp till en slö och fridfull dag. Trodde jag.
Ett sms som kommit under natten ställde en del på sin spets, och jag ägnade en del tid till att prata i telefon med olika instanser för att få grepp om situationen.
Det tog ett tag innan jag kunde lugna ned mig, men när jag väl hade gjort det så konstaterade jag att det som hänt antagligen var positivt. Det var åtminstone början på något som förhoppningsvis får en positiv fortsättning.

Jag lånade Hunden ett par timmar, och så cyklade nästan hela familjen (Mr T och Ralle stannade hemma) ned till torget. Jag känner mig verklingen som värsta supermorsan när jag kommer spatserande med barn och en stor hund.

Imorgon skall jag nog låna Hunden igen, och ta mig en ordentlig cykeltur med honom. Jag behöver det.
Den där jävla irritationen håller håller på att ta fyr igen, och det är ingen liten trevlig lägereld vi snackar om, utan en skogsbrand-à-la-California.

Kommentarer: