Sorglig smärta

Bloggat den | July 23, 2008 klockan 12:40 pm |

Vi har känt varandra riktigt länge, och ses ibland. Nu ringde Robban och ville ta en fika.
Det var ett tag sedan vi sågs, och jag fick nästan en chock när jag fick syn på honom. Han såg så blekt, ledsen och olycklig ut att det skar i hjärtat på mig.

- Jag vet inte vad jag skall ta mig till. Jag orkar snart inte längre berättade han.
Att han och Emma lever i ett väldigt ojämlikt förhållande är ingen nyhet. Inte ojämlikt ur ett traditionellt genusperspektiv, utan ojämlikt på så sätt att det alltid är Robban som måste hålla ordning på barnens läxor och gympapåsar, idrottsdagar och matsäck, hockeyträning och ridning osv. Det är Robban som får hålla reda på vänners och släktingars födelsedagar, och hålla kontakt med vännerna. Han får hålla ordning på inbjudningar och föräldramöten, tandläkar- och läkarbesök, semesterplanering och utflykter. Gör han inte det, så är det ingen som gör det.

- För några månader sedan sa jag till Emma att nu är det hennes tur att ta över ansvaret för allt det där. Hon måste ju för fan också klara av att administrera familjen sa han.
- Hur funkade det, då? undrade jag.
- Inte alls svarade Robban med stor sorg i rösten. Jag stålsatte mig för att inte “dubbelkolla” det jag nu hade slutat ta ansvar för, men det var omöjligt. På något sätt så höll jag koll “i smyg” bara för att se om saker blev gjorda, men det blev de inte. Anmälningen till Saras ridlektioner i höst är inte gjord, och hon har inte beställt någon läkartid för att kolla Kalles utslag.
- Men vad gör hon då? frågade jag.
- Hon gör som hon alltid har gjort när jag försöker prata med henne om något; hon städar. Hon far runt huset och fejar frenetiskt. Men städandet är ju ingenting jag har bett henne att ta kommandot över. Det enda problemet som har varit med den biten är väl att Emma har burit en större del av det. Men istället för att ta ansvar för det jag alltid har burit, och låta mig ta lite mer av hushållssysslorna, så har hon tagit på sig all städning istället.

- Vad säger hon då? försökte jag.
- Som vanligt - ingenting svarade Robban plågat.
- Men hon måste väl för fan se hur du mår! Du ser ju ut som ett vandrande lik sa jag upprört.
- Antingen ser hon inte, eller så bryr hon sig inte svarade Robban uppgivet.
- När jag kom på att hon var otrogen så blev det ett jävla liv - på henne. Jag tyckte att det kunde vara ganska ok om vi båda kunde ha någon vid sidan om, men det gick absolut inte för sig. Det var bara hon som fick ha. Bara tanken på att jag skulle ha det fick henne att gå i taket.
- Men du ser ju ut att vara på väg att gå under sa jag bekymrat.
- Ja, det är så det känns också svarade Robban.
Att han nu är på väg att halka ned i den djupa depression han var på väg att ta sig upp ur måste vara uppenbart för vem som helst. Utom Emma, möjligtvis.

- Vad skall du göra, då? frågade jag.
- Jag vet inte. Jag känner mig bara så förtvivlad. Det känns som att jag bara skulle vilja försvinna, gå under jorden. Men jag har ingenstans att ta vägen. Men jag orkar inte längre. Antingen måste jag hitta ett sätt att kunna “gå under jorden” eller så kommer jag att hamna på psyket.

Vi skildes åt med en varm kram, och jag kände Robbans smärta i mitt bröst.

Kommentarer: