Hemma med halmen

Bloggat den | June 26, 2008 klockan 11:56 pm |

Det blev en lång, men trevlig dag.
Jag och Herr Fiffig skulle bli upphämtade av Bosse, för resa mot Närkeslätten. Eftersom jag inte visste exakt när han skulle dyka upp, så blev det en oviss väntan, men vi lyckades fördriva tiden ganska hyfsat.

När det framåt em drog ihop sig till att Bosse skulle dyka upp, så tänkte jag att jag skulle underlätta lite för honom och fixa så att han inte behövde gröta sig in i Uppsala.
Planen var att jag och Herr Fiffig först skulle ta oss in till city, så att han där kunde inta en näringsriktig lunch på Mc Äckel. Därefter skulle vi ta bussen ut till ICA Maxi, då denna butik ligger efter den väg Bosse skulle åka (utan att behöva trassla sig in i alltför tätbebyggda områden).
Sagt och gjort; Jag och Herr Fiffig tog oss till stan. När vi stod i kön på Mc Äckel ringde telefonen.
- Hej, det är Bosse. Jag har precis svängt av E4:an, och är snart hemma hos dig sa han.
Attans också. Det här var ju inte alls enligt mina smidiga planer.
Men jag uppmanade honom att ta sikte på centralen, så skulle vi ses där. När vi hade lagt på luren insåg jag att jag inte hade minsta susning om vilken sorts bil han körde, eller ens vilken färg den hade.
Men nöden är uppfinningarnas moder, och jag glodde in i varenda bil som passerade på Kungsgatan.
Mitt gloende gav resultat. Snart såg jag självaste Bosse vid en ratt, och jag slängde mig på telefonen;
- Jag såg dig precis. Stanna där du är, så kommer jag hojtade jag, samtidigt som jag tog Herr Fiffig i hampan och började kuta.
Det hela slutade lyckligt, och färden mot Örebro tog vid.

Efter att fika och pappersexercis (gällande Spättan - se bild) var avklarat ute på Närkeslätten, tog jag och Herr Fiffig sikte på staden som gjort sig känd för trasiga skor och torra kex.
Där blev det lite turboumgänge med brorsan och delar av hans familj, innan det var dags att bege sig hemåt.

Förorts-Jerka ringde.
Han är fortfarande förnärmad över vad jag skrev häromsistens.
Han har idogt krävt en dementi i sin rädsla för att andra, liksom han, inte ser den osynliga smileyn jag hade smyckat min text med.
Som kompensation har jag nu tvingats gå med på att agera chaufför några vändor runt Fyristorg, medan han moonar i skuffen.
Ni behöver inte oroa er - det är en kombi.

Kommentarer: