Om livets hjältar (och ljugande skvallerkärringar)

Bloggat den | February 27, 2008 klockan 8:19 pm | Inga kommentarer än

När jag läser böcker, så läser jag mycket hellre biografier o.dyl än romaner. Jag menar, varför gömma sig i en fiktiv värld när det finns så mycket spännande och intressant som är verkligt? Därmed inte sagt att jag aldrig läser romaner, men jag föredrar de verkliga berättelserna.

Jag vet inte om det beror på min totala oförmåga att sätta olika värde på olika människor (eller något annat), men jag blir alltid så berörd av utsatta människors berättelser. Jag blir varmt ödmjuk av det faktum att det finns människor som är villiga att berätta om hur de ur underläge kämpat sig ur svårigheter i livet. Om det är några jag vill sätta epitetet Hjältar på, så är det dessa modiga människor.

Lika imponerad och varm som jag blir av ovan nämnda människor, lika beklämd och bestört blir jag av det faktum att det faktiskt finns människor som sätter olika värde på olika människor. Det är så jävla obegripligt för mig, att jag inte kan förklara det med något annat än att det måste grunda sig i en svår empatistörning hos personen ifråga.
Jag har sett i min direkta närhet hur en människa som måste anses ha som en av sina viktigaste arbetsuppgifter att INTE nedvärdera människor, gör just det på ett oerhört flagrant sätt.
Chocken av det jag sett sitter fortfarande kvar, och jag kan inte göra annat än jämföra personens agerande med att man tex skulle sätta en våldtäktsman som terapeut för våldtagna kvinnor.

(Rapport från Blommaland skrev/illustrerade ett inlägg igår som jag känner att jag vill länka till här)

Min erfarenhet av missbrukare är ganska begränsad. Jag jobbade visserligen som missbruksvårdare på ett boende för alkoholister en gång i tiden. Men det är ju ungefär hundra år sedan.
Jag har även en nära och lång vänskap med en fd missbrukare i mitt liv.
Jag lärde känna Uffe, en intelligent, intellektuell och supertrevlig kille när jag var i 30-årsåldern. Allt eftersom vår vänskap fördjupades berättade han att han hade ett drygt 10-årigt narkotikamissbruk i sin ryggsäck. Jag hade svårt att tro honom, eftersom jag såg en snygg, välbehållen och smart kille framför mig.
Det var både pinsamt och berikande när det gick upp för mig att jag hade burit omkring på fördomar om hur fd missbrukare skulle vara och se ut. Uffe öppnade ögonen på mig, och lärde mig en hel del.

Som jag har berättat tidigare, så läste jag Niclas Janssons Rivet skinn – Hela historien med stort intresse. Jag följer även hans blogg dagligen (eller åtminstone så ofta han skriver…), och gläds uppriktigt och varmt med honom.
Via Niclas har jag hittat till Johnny. Hans blogg är ganska nystartad, och han har precis påbörjat den vandring Niclas har kommit en bit på. Även Johnnys blogg är upplagd bland favoriterna, och jag håller tummen hårt för honom.

Kommentarer: