Skräckinjagande grannar

Bloggat den | December 9, 2007 klockan 9:15 pm | 3 Kommentarer

Prinsessan har hamnat i något som inte kan betecknas som något annat än ren och skär trotsålder. Allra största delen av dagarna är hon vår fullkomligt underbara kram- och städprinsessa, men när det är dags för nattning genomgår hon en förvandling som skulle göra Dr Jekyll & Mr Hyde grön(a) av avund.
Det börjar lite oskyldigt med att det skall drickas vatten och kissas en extra gång, men sånt kan man ju leva med.
Sedan vill hon inte gå och lägga sig. Hon ska bara och ska bara och ska bara. Sen vill hon berätta en sak, och sen vill hon fråga en sak. Och så bygger hon en koja i sängen eller försöker hålla en halvt skräckslagen katt fången under täcket. Det är för kallt i sängen. Och sedan är det för varmt i sängen, och hon vill ha en kyld vetekudde.
Ja, så det håller det på, och det eskalerar.

De som har hört hur Prinsessan låter när hon är arg/sur/på sitt sämsta humör skriver säkert under på att Ann-Sofie von Otter skulle bli stum av beundran om hon fick höra hur länge Prinsessan kan hålla ett slätstruket C.
Ja, nattningsproceduren är helt enkelt ingen picknick.
Vid sådana här tillfällen är det ju högst beklagligt att man har så försynta grannar så att de inte kommer och klagar på ljudnivån. Jag menar; som förälder är man ju relativt lågt stående i barnens ögon, men om en granne säger ifrån så kanske det skulle bita lite bättre.

Ikväll kände jag att jag får väl helt enkelt ta saken i egna händer. Om nu inte grannarna kommer och klagar frivilligt, så får jag väl helt enkelt be någon av dem att komma och klaga.
Sagt och gjort. Jag tassade ut i trapphuset, och av någon anledning föll valet på Majsan. Hon om någon kan det här med barn, och jag behövde inte anstränga mig för att förklara problemet (det är väl inte helt omöjligt att hon dessutom brukar höra Prinsessans arior om kvällarna).
Jodå, hon åtog sig att komma och klaga. För att det hela skulle bli lite mer trovärdigt skulle hon vänta en stund innan hon dök upp.

När jag klev in genom ytterdörren var det tyst hemma. Prinsessans joddlande hade upphört, och hon låg i sängen. Det var ju typiskt. Vad skulle Majsan nu komma och klaga på, liksom?
Jag väntade och väntade, men Majsan dök inte upp. Jag utesluter inte att det kan ha hängt samman med att det var väldigt tyst och lugnt här.

En stund senare stod jag och pratade i telefonen. Jag bestämde mig för att ta en cigg (jo, det händer faktiskt att jag gör det ibland, trots att jag inte röker), och öppnade vardagsrumsfönstret för att stå där och hänga.
Utanför fönstret – bara några cm framför mitt ansikte – dök ett annat ansikte upp ur mörkret. Jag SKREK rakt ut i ren skräck, och lättade nog en halvmeter från golvet.
Tro mig, mina vänner, när jag säger att mitt hjärta stannade samtidigt som det slog tolv dubbla slag!
Vi snackar ren och skär skräck här!

Utanför fönstret avlöste skrattsalvorna varandra. Det var Majsan som stod utanför fönstret, och hon fick god hjälp i skrattandet av sina döttrar, vilka stod ett par meter bakom.
Jag avslutade snabbt telefonsamtalet, och försökte få igång min andning igen. Det var inte det lättaste.

Majsan och hennes döttrar skulle ut en sväng, och eftersom Prinsessan höll sig tyst och lugn tyckte hon att det skulle bli konstigt om hon tog vägen förbi här och klagade. För att kolla läget gick hon förbi våra fönster, och när hon såg att jag dök upp i vardagsrumsfönstret så klev hon helt enkelt fram i rabatten.

What goes around comes around sägs det, och vissa skulle säkert påstå att jag hade gjort mig förtjänt av denna skräckupplevelse.
Jag hade bett Majsan komma hit och “sätta skräck” (ok, det är väl ett lite väl starkt uttryck, men ni förstår vad jag menar) i Prinsessan, men istället blev det jag som höll på att göra i brallorna.
Som om Majsans och döttrarnas skrattsalvor inte var förnedrande nog, så vek sig Mr T dubbel av skratt när jag berättade om detta trauma för honom.
(Jävla unge – stryk skulle han ha!)

Jag som bara skulle ta ett litet bloss känner nu att jag antagligen måste kedjeröka minst arton cigaretter innan pulsen kommer ner i det normala igen (så om jag nu skulle få lungcancer så är det Majsans fel – bara så att ni vet!). Om jag hade haft whisky hemma, så skulle jag även tagit mig ett stort glas av denna ädla dryck. Nu får jag väl istället undersöka om jag kan rota fram någon punköl någonstans ur skafferiet.

Fredagslycka

Bloggat den | December 7, 2007 klockan 9:29 pm | Inga kommentarer än

ABBA in concert på TV.
En x-mas står framför mig.
En vän ringer och är sprudlande lycklig och förväntansfull.

Kan det bli så mycket bättre?

Tomtarna sprider ut sig

Bloggat den | December 7, 2007 klockan 3:37 am | 2 Kommentarer

Jag drömde att jag gick till tandläkaren för att operera bort en (10-15 cm hög) prydnadstomte jag tidigare hade opererat in i käken (!). Denna prydnadstomte höjde ena armen, och i handen höll han den tand som så flott stack upp i mitt garnityr.
Men eftersom jag har så tätt mellan tänderna redan som det är, så hade jag kommit fram till att det nog vore klokt att avlägsna tomten ur underkäken.
Så snart tomten var avlägsnad kunde man se hur min riktiga tand stack fram, sådär som tänder gör på 6-7-åringar som har tappat mjölktänderna.

Jag berättade om min dröm för AG, och bad om hans analys.
- Jag tror att tomtarna har börjat sprida sig från loftet, svarade han.

Tak på antalet Twinglylänkar per inlägg?

Bloggat den | December 6, 2007 klockan 11:17 pm | Inga kommentarer än

Jag kan bara spekulera (om jag nu skulle vara intresserad av det… ) i vad som har fått Primelabs att ställa frågan. Hur som helst så är det en högst relevant och berättigad fråga, och den är inte ställd en dag för tidigt.

Seså, gå dit och rösta nu – jag har gjort det!

Vad är ett vårdat yttre?

Bloggat den | December 6, 2007 klockan 2:40 pm | Inga kommentarer än

Den senaste veckans skriverier runt Markus Perssons delvis rödfärgade frisyr har fått mig att fundera en del runt det här med “ett vårdat yttre”. Vad är “ett vårdat yttre”? Finns det någon sorts förteckning över vad som är ett vårdat yttre, eller är det upp till var och ens godtycke?
Och hur skall man då kunna veta vad som faktiskt gäller?

För några år sedan hade jag en granne som färgade och fixade med sitt hår mest hela tiden. Jag kände henne inte mer än att vi hejade på varandra, men när jag en dag fick syn på henne i knallrött hår (samma röda färg som Markus hade färgat i nacken, men min granne hade gjort det i hela håret) var jag tvungen att gå och ringa på hos henne
- Du får ursäkta att jag är nyfiken, men jag måste bara fråga dig om ditt hår, det är ju så jäkla snyggt hela tiden. Är du frisör?
Nej, hon var inte frisör. Hon berättade att hon hade ett serviceyrke (hon arbetade på ett av Sveriges största och mest välrenommerade konferenscenter), och därmed ställdes det stora krav på att hon alltid såg fräsch ut. Och i linje med det hade hon nu färgat sitt hår knallrött (vilket hennes arbetsgivare hennes arbetsgivare inte hade några som helst negativa invändningar emot).

På barnens skola arbetar en kille i 40-45-årsåldern. Han har midjelångt hår (uppsatt i tofs), vältatuerade armar, är percad i ansiktet och fingrarna är fulla av döskalleringar. De slitna jeansen och skinnpajen är prydda med nitar och kedjor, och idag såg jag att hans bältesspänne var format som en skeletthand.
Han gör ett kanonjobb, och är mycket omtyckt av barn, föräldrar och skolans övriga personal.

Jag gissar att varken min fd granne eller killen på barnens skola skulle vara välkomna hos Reklamfabriken AB. Att det i båda fallen handlar om mycket socialt kompetenta och trevliga människor är inte relevant för Reklamfabriken AB. Där vill man ha personalstyrka som alla är stöpta i en och samma tråkiga form. Kompetens eller ej verkar inte vara relevant, det viktiga är att man inte uttrycker sin personlighet.

Så vad är egentligen ett vårdat yttre?
Reklamfabriken AB har gett sin syn på saken, och uppenbarligen är definitionen annorlunda på andra ställen.
Skall man som anställd behöva sätta upp håret i en tantknut/avstå från att sminka sig/klä sig i utmanande kläder/klä sig i döljande kläder osv, allt eftersom man byter arbetsplats? Borde det inte räcka med att man är den man är, så länge man är kompetent för tjänsten?

Liten exposé i svensk snabbmatskultur

Bloggat den | December 5, 2007 klockan 10:22 pm | 2 Kommentarer

Jag minns min första hamburgare med snabbmatsrestaurangbakgrund. Jag var i tioårsåldern och familjen var ute på stan och handlade en lördag (plötsligt slås jag av att man – åtminstone vi – inte handlade på stormarknader i samma utsträckning då som nu).
Efter avslutade inköp skulle vi Floyds – stans koolaste (och enda) hamburgerrestaurang. Den ägdes av ingen mindre än självaste Floyd Patterson, och jag hade varit där vid invigningen. Då hade jag inte ätit någonting, men jag hade iaf sett honom!
Det var stort. Och tufft.

Nu stannade vi till med bilen på Drottninggatan utanför Floyds (jo, man fick faktiskt köra bil på den delen av Drottninggatan i Örebro för 30 år sedan!), och mamma kvistade in och handlade medan pappa satt kvar med oss förväntansfulla barn i bilen.
Sedan satt hela familjen där i bilen och tuggade i sig varsin kladdig hamburgare. Det var något av en trolsk stämning över detta nya (vi hade bara käkat Sibyllabrickor i bilen tidigare, och det var inte jämförbart med detta), och vi kände oss nog lite bortkomna även om vi inte ville kännas vid det.
Det var geggigt och smetigt, men vad gjorde väl det. Jag kände mig ju hur världsvan som helst, när jag satt där och svullade i baksätet på SAABen.

Floyds blev inte så långlivat, och snart togs lokalerna över av Clock. Vid den tiden hade jag slutat äta hamburgare, eftersom jag inte tyckte om det.

Någon gång i slutet av 80-talet slog McÄckel upp portarna till sin första restaurang i Örebro. Det rådde tivolistämning i stan, och alla som passerade utanför restaurangen fick varsin ros. Så även undertecknad.
Ett par år senare kom jag att under en period själv stå och kränga hamburgare på denna McÄckel-restaurang. Jag åt fortfarande inte hamburgare, men även om jag hade gjort det så skulle jag definitivt inte ha gjort det på McÄckel. Det jag upplevde och bevittnade där fick mig för all framtid att avstå från att äta på denna kedjas restauranger (och då vill jag inflika att jag på intet sätt är klökmagad – långt därifrån).
Samtidigt kändes det märkligt att stå och kränga hamburgare hela dagarna/nätterna utan att äta det själv. Efter en hel del funderande bestämde jag mig – jag skulle äta en hamburgare.
Sagt och gjort. En dag efter avslutat arbetspass gick jag till Clock, som bara låg ett par hundra meter från McÄckel, och beställde en hamburgare. Jag påstår inte att det var gott, men jag fick i mig den.

Under 90-talet förvandlades de flesta (alla?) Clock-restauranger till Max. Jag själv upptäckte inte Max storhet förrän ett decennium senare, men bättre sent än aldrig.
I snabbmatsvärlden finns det ingenting som slår Max Kycklingmål Classic – med smält cheddardip! Aaahhh..!!! Det är nästan så att man måste tända en cigg efteråt, även om man inte är rökare!

Vad hände med Clock? De slutade ju existera som hamburgerkedja, men nu verkar det som att de (åtminstone varunamnet/märket) har gett sig in i en annan del av snabbmatsvärlden.

Abbadabbadooo!!!

Bloggat den | December 5, 2007 klockan 6:27 pm | 1 Kommentar

Den 3-7 juni 2009 öppnar ABBA The museum. Torsdagen den 13 mars 2008 (på min födelsedag minsann, det ser ju nästan ut som en tanke) släpps officiell biljetterna till invigningen, men redan nu kan man boka något av premiärpaketen.
Silverpaketet kostar 995:- Guldpaketet kostar 1495:- och Platinapaketet kostar 1795:-

Vill ha!!!

Komplimanger

Bloggat den | December 4, 2007 klockan 11:06 pm | 1 Kommentar

I Herr Fiffigs klass har de under de senaste veckorna arbetat under temat respekt. En av alla saker som tagits upp är det här med att ge komplimanger till sina medmänniskor. Idag kom Herr Fiffig hem med ett papper där fröken hade skrivit ned en del av de komplimanger han hade fått av sina klasskamrater (ja, alla barn fick naturligtvis varsitt liknande papper med sig hem). Där kunde man bla läsa

* Du är snäll och du är en kool kille
* Du är bra på att läsa
* Du är rolig och det känns bra att vara med dig
* Du har en snäll mamma och en söt lillasyster

Just den sista av ovanstående punkter visar att Herr Fiffigs klasskamrater har ett extremt gott omdöme.

Snart får Markus sällskap av sina kollegor med invandrarbakgrund

Bloggat den | December 4, 2007 klockan 4:27 pm | 2 Kommentarer

Så har nu Markus fega arbetsgivare, Reklamfabriken AB, gett honom sparken, eftersom han hade den goda smaken att färga delar av håret rött.

Jag vänder mig direkt till Markus:
Jag förstår att de senaste dagarna har varit turbulenta för dig, och jag hoppas att du inte tar alltför illa vid dig av din korkade arbetsgivares agerande idag. I förlängningen hade det nog blivit omöjligt från din sida att arbeta hos en sådan trångsynt arbetsgivare, så ur den vinkeln var det kanske “bra” (för din del) att du fick sparken. Därmed inte sagt att jag inte tycker att du skall ta strid för din sak – för det tycker jag absolut att du skall göra!
Din arbetsgivare låter påskina att avskedet har sin grund i att det skulle ha kommit klagomål från kunderna ang. ditt utseende. Som vi båda vet, så är det inte bara din arbetsgivare som är trångsynt. Dessa människor finns lite varstans i vårt samhälle.
Förr eller senare så dyker det upp en kund hos Reklamfabriken AB som inte tycker om invandrare. Så snart denne framför sitt klagomål så går dina fd kollegor med invandrarbakgrund samma öde till mötes som du. Om sedan homofobiska kunder tar till orda, så får Stefan Danielsson anledning att rensa upp bland HBT-människor i personalen.
De anställda hos Reklamfabriken AB som tillhör en annan religion än den kristna, är bara ett klagomål från arbetslöshet.

Till slut kommer Stefan Danielsson vara en mycket ensam människa på sitt företag. Låt oss hoppas att den senaste veckans publicitet har gett honom så mycket badwill att inga kunder – trångsynta eller ej – söker sig till honom.
Då kan han sitta där i sin ensamhet med en dumstrut på huvudet.

Är Magnus Sundholm reporter eller spåkärring?

Bloggat den | December 4, 2007 klockan 7:49 am | 1 Kommentar

Av en händelse kom jag att bläddra i gårdagens pappersvariant av Aftonbladet. Min blick föll på en artikel av Magnus Sundholm, och jag ögnade förstrött igenom den. Plötsligt stannade jag upp och bara stirrade

Som enda svenska medium blev Aftonbladet igår [...]

För mig är det helt obegripligt att en journalist/reporter inte förstår den milsvida skillnaden mellan medium och medie.

Jag var tvungen att kolla nätupplagan av artikeln, och där var medium ändrad till medieföretag

Magnus Sundholm fortsätter att demonstrera sitt okunnande genom att skriva

Att arrangörerna glömt bestick hindrade inte den ensamstående tvåbarnsmamman. Hon drog pekfingret över glasyren och slickade i sig av kakan

Men pliiis!
Jag tycker mig kunna uttyda att karln bor i USA. Även om jag har fel i det, så tillhör det väl medioker allmänbildning att känna till att det är amerikanernas (inte amerikanarnas!) sätt att “önska sig något”. Vi svenskar blåser ut ljusen och önskar oss något. Amerikanerna drar istället fingret genom glasyren, i hopp om att få sin önskan uppfylld.

Jag har skrivit om fenomen att inte kunna hålla ordning på sin genre tidigare. Då var det Annika Hagström i TV4s morgon-TV och påstod att Expressen var ett medium.

Nej, jag tycker inte att jag är petig. Det här är fan allvarliga saker!

theWitch – snart med tvåtaktsmotor..?

Bloggat den | December 2, 2007 klockan 10:49 pm | 4 Kommentarer

Imorse var det uppstigning i ottan. Fast det var å andra sidan inte så svårt, med tanke på att jag inte sov något under natten.
Jo ok då, jag snikade faktiskt till mig lite sömn mellan halv sju och halv åtta imorse. Rätt ska vara rätt.

Dagens happening var Uppsala adventsmarknad som gick av stapeln på S:t Eriks torg, där en del av mina alster skulle försäljas.
AG vägrade hjälpa mig att lasta på min cykel när jag skulle åka, trots att han genom min frånvaro fick en heldags äventyr tillsammans med Prinsessan och Herr Fiffig. Det är tacken, det.

- Fan, du ser ju inte klok ut när du cyklar omkring med din fullastade cykel. Jag skäms å dina vägnar klagade han.
- Äh, det här är väl ingenting. Jag skulle vilja ha en sån där varucykel som Sjökvistar’n i Åsa-Nisse hade, så att jag skulle kunna frakta ännu mer sa jag, och samtidigt började jag fundera på om det går att få tag på en sådan cykel.
- Du är inte klok mumlade AG.
- Amatör mumlade jag.
- En sån cykel är ju cykelns variant av flakmoppe fortsatte jag entusiastiskt. Förresten är jag jäkligt avundsjuk på den där korvgubbens moped [En korvgubbe som alltid står på gågatan, och väl får anses ingå i Uppsalas stadsbild. Han har en ombyggd flakmoppe som istället för flak alltså har ett helt korvstånd. Han ser ju grymt kool ut när han kommer farande i trafiken med sina korvlådor]. Den skulle jag verkligen vilja ha!
AG skakade uppgivet på huvudet.
- Men det är klart, sa han sedan, om du skulle vara ute och kränga dina saker och någon plötsligt knackar dig på axeln och säger “Det här var från skattemyndigheten” så skulle du ju bara behöva kicka igång moppen och dra iväg.
- För säkerhets skull kanske jag borde stå med motorn igång hela tiden svarade jag. - Ja, då blir det ju lättare för kunderna att hitta dig sa AG. Om någon frågar “Var står den där Häxan och säljer sina saker?” så behöver man bara svara “Följ lukten av tvåtaktsolja så hittar du henne”.

- Försök att inte slå ihjäl någon på väg till stan sa AG när jag grenslade cykeln.
När jag rullade iväg hörde jag honom härma en högtalarröst med orden
- Get ready to take off…

Mr T hjälpte mig med försäljningen, och det gjorde han med den äran. Man skulle nästan kunnat tro att han aldrig har gjort annat än nasat på marknader. Han såg till att såväl kunder som andra intresserade försåg sig av det godis vi bjöd på, och när det dök upp en engelsktalande kund expedierade han denne som om engelska skulle ha varit hans modersmål.
Jag är grymt imponerad av Mr Ts insatser, och det var mig ett rent nöje att sedan betala ut hans lön.
[Jag betalar varken skatt eller sociala avgifter för detta barnarbete, så jag kanske på allvar borde skaffa mig en moppe som står stand-by, för att undkomma skattemyndighetens långa arm...]

Dagens absolut roligaste inslag var nog när en lärare från Uppsala Waldorfskola dök upp. När hon fick syn på mig sken hon upp och sa
- Jag borde kanske inte säga det här, men jag tycker att det du har skrivit om skolan är jättebra. Det har rört om en hel del, och du visar ett stort civilkurage som få har, och de allra flesta avundas.

Det dök faktiskt upp ett flertal Waldorfare under dagen, och det var ju en upplevelse i sig. Alla reagerade på sitt sätt när de fick syn på mig och Mr T; det var allt från genant nedslagna blickar till ursäktande leenden eller glada kramar.
En som kan nämnas är en av de lärare som slog Mr T när han gick på skolan. Hon stod och kollade på sakerna vi sålde, uppenbarligen utan att ha sett att det var vi som stod där. Jag kikade lite nyfiket på henne i ögonvrån, eftersom jag ville se hennes reaktion när hon fick se att det var vi som stod där.
Och hennes reaktion lät inte vänta på sig när hon höjde blicken.
Hon for bakåt som om hon hade fått en stöt, och sekunden senare var hon som uppslukad av jorden.
Skall jag tolka det som att hon anser att hon handlat rätt, och står för sitt agerande?

Jag kan inte säga annat än att jag är nöjd med dagen. När vi stod och packade ihop våra saker kom det tom en kvinna som ville köpa delar av dekoren (och det fick hon såklart göra).
Efter avslutat dagsverke tog vi oss till Max, där vi tryckte i oss en välförtjänt “middag”. Det satt som en fläskläpp.

Mr T skulle ta bussen hem medan jag skulle färdas med mitt cykelekipage. Jag frågade Mr T om han kunde ta något med sig på bussen, så att det skulle bli lite enklare för mig. Han skruvade lite på sig och sa
- Alltså, mamma… det är lite pinsamt om jag skall åka med dina grejer på bussen.
Naturligtvis slapp grabben att vara pinsam.

Väl hemkommen ramlade jag ned i sängen, där min späda lilla lekamen fick ta igen sig ett par timmar. Sedan bar det av till Gränby centrum för att handla lite. Mr T följde med, och var uppenbart sugen på att spendera lite av sin “lön”. Jag trodde att det skulle bli någon leksak, men han sa
- Nej, jag vill nog köpa en bok.
*me like!*
Det slutade med att han köpte Harry Potter.
Själv handlade jag inte mer än att det rymdes i fyra kassar, och det är ju ingenting att höja på ögonbrynen för, för en [pack-]åsna.

Bråttom

Bloggat den | December 1, 2007 klockan 11:15 pm | Inga kommentarer än

Jag har suttit hela dagen (känns det som) och fixat med en hemsida, utan att ens ha hunnit med hälften av det jag hade tänkt hinna med (och då är det ändå inte jag som har gjort grovjobbet med sidan).
Men nu får jag lägga det åt sidan och koncentrera mig på morgondagen. Plötsligt känner jag mig skitnervös, eftersom det känns som att det är ungefär tusen saker som jag har glömt bort. Men jag får försöka varva ner, och så får det bli som det blir.
Mr T skall hjälpa mig med morgondagens arbete (han var hård när vi löneförhandlade), så det blir säkert bra.

Vem vet, det kanske blir en fotouppdatering framåt kvällskvisten imorgon.

Pseudodebatten fortsätter

Bloggat den | December 1, 2007 klockan 2:36 am | 3 Kommentarer

Eftersom jag redan har gett mig in i pseudodebatten, så kan jag inte avstå från att fortsätta reflektera;

På Expressen Debatt tar den tjugotvåårig telefonkrämaren Tim Nilsson till brösttoner, och förklarar förnumstigt

Man kan inte komma kostymklädd till ett jobb som clown

Det har han alldeles rätt i, med tanke på att en kläderna är en stor del av en clowns arbetsredskap. Vad Tim däremot inte förklarar är på vilket sätt hårfärg skulle vara ett arbetsredskap för en reklammontör. Mig veteligen använder man inte håret när man monterar reklamskyltar, och därmed faller Tims jämförelse platt.

För den som får chansen att spela för landslaget, så är det – oavsett vilka färger man själv föredrar – gul tröja som gäller

fortsätter Tim, och även här använder han sig av samma haltande jämförelse. Visst är det gul tröja som gäller för landslagsspelare. Däremot tror och hoppas jag att deras lattjande med trasan inte påverkas på något sätt av den färg de väljer att ha på håret.

Om det är sant som Tim skriver – att Markus röda hår skrämmer kunderna – då kan jag bara konstatera att problemet är något helt annat än grabbens hårfärg.
Jag har aldrig någonsin kommit i kontakt med någon som blir skrämd av rött hår, och jag har heller aldrig hört talas om det tidigare. Men visst, om det nu finns människor med denna typ av fobi så skall jag inte förringa det. Jag konstaterar bara att problemet då ligger hos dessa människor, och inte i Markus hårfärg.

Hur jag än vrider och vänder på det, så kan jag inte förstå hur man kan bli provocerad (eller skrämd) av rödfärgat hår.

Kitty Jutbring har skrivit en bra krönika i ämnet.

Musikbörsen är en butik som aldrig har fått besök av mig. Förrän för ett par månader sedan.
Jag cyklade förbi, slängde en blick in genom skyltfönstret – och tvärnitade. Sanningen att säga höll jag på att orsaka ett mindre trafikkaos. Eller ja, ett par bilar fick åtminstone tvärbromsa de också.
Jag parkerade cykeln och gick in i butiken för att prata med den person som så tvärt hade fångat mitt intresse. Det var den manlige expeditens hår som tilldrog sig mitt intresse. Håret var korpsvart och halvlångt, och han hade lyckats få det att stå rakt upp/rakt ut åt alla håll. Hur jävla supersnyggt som helst!
Jag frågade honom hur han gjorde sin frisyr, men det ville han inte svara på. Det var hemligt, sa han. *mutter*
Men snygg var han. Andra personer som jag tycker är snygga är Ola Salo och Dregen.
Men visst, jag får väl erkänna att en snaggad person med lagom lite skägg och plirig blick också kan tilldra sig mitt intresse…

Konstaterande

Bloggat den | December 1, 2007 klockan 1:50 am | Inga kommentarer än

Jag är så stressad, så nu får jag ingenting gjort.