Det är skillnad mellan von Essen och pöbeln

Bloggat den | December 31, 2007 klockan 9:38 pm | 1 Kommentar

Gustaf von Essen (kd) (ja, det är knapert med information på sidan, men det är den presentation han bjuder på på partiets hemsida) sällar sig till den växande skaran politiker som anser att det är skillnad mellan folk och fä.

von Essen är nu (bla) ordförande i Uppsala kommuns utanförskapsberedning. Ett av de förslag han har lagt är att människor som uppbär försörjningsstöd skall tvingas utföra enklare arbeten, såsom att städa på stan, promenera med äldre osv för att vara berättigade till bistånd. Om man inte ställer upp på det riskerar man att gå miste om pengarna.
Om jag för en stund bortser från problematiken med att sådana aktiviteter underminerar den ordinarie arbetsmarknaden, så kan jag se det goda i tanken; människor skall aktiveras, istället för att riskera att hamna utanför. Och det är ju vackert så.
Men von Essens resonemang och förslag ger en väldigt fadd smak i munnen när det framgår att han själv inte är beredd att underkasta sig samma villkor som de han vill upprätta för pöbeln.

von Essen satt i riksdagen mellan 1991 och 2002, och har därefter kvitterat ut drygt 1.2 miljoner i sk inkomstgaranti (varav drygt 36.000 vid ett stickprov 2004 visade sig vara för mycket utbetalt, då von Essen inte uppgivit alla inkomster han hade haft utöver inkomstgarantin).

Gustaf von Essen framhåller att riksdagsmän måste ha någon form av ekonomisk trygghet när de lämnar sitt uppdrag, dels för att de kan ha svårt att hitta ett nytt arbete, dels för att det annars kan vara svårt att få tag på politiker som är beredda att överge sin tidigare karriär.
[...]
Gustaf von Essen ogillar att UNT tar upp hans intäkter från inkomstgarantin i samband med de krav han vill ställa på socialbidragstagare.
- Gör du den vinklingen vill jag inte medverka i artikeln. Eftersom du alltid håller på med slängar har jag inte lust att uttala mig för dig i fortsättningen.

Rätta mig om jag har fel, men är det inte så att vi har en grundlagsskyddad rätt att ta tjänstledigt för att utföra politiska uppdrag?
Alltså; om man har ett arbete när man påbörjar sitt politiska förtroendeuppdrag så kan man ta tjänstledigt, och sedan återgå till det. Om man var arbetslös när man påbörjade sitt förtroendeuppdrag så är det väl just den arbetslösheten man får återgå till - på de villkor som råder där för alla. Man får söka jobb och ställa upp på de krav som samhället ställer för att betala ut ersättning under tiden, varesig man heter Glenn Johansson eller Gustaf von Essen.

När det har gått så långt att man har blivit för fin i kanten för att vara en jämlike med övriga medborgare, då har vi ett stort problem. Och det problemet är inte att Glenn Johansson ev inte vill plocka hundbajs på Stora torget utan att få lön för det, men bara tvingas göra det för att kunna äta.
Att Gustaf von Essen inte behagar delta i marknadens villkor får aldrig bli våra problem - det måste förbli hans.
Själv skulle jag inte ha någonting emot att se en hundbajsplockande Gustaf von Essen.

Andra bloggar om: , , , , , ,
Intressant?
UNT

Hello Moto

Bloggat den | December 31, 2007 klockan 4:13 am | Inga kommentarer än

Cyberfrun försitter inte ett enda tillfälle att påpeka hur sorgligt eftersatt min fotoblogg är, och nu senast tyckte jag att hon lät riktigt barsk i tonen.
Så nu när jag har installerat programmet som krävs för att tanka över bilder från mobilen till datorn, så tyckte jag att det var ett ypperligt tillfälle att lägga ut några av dem i fotobloggen. Bilderna är utvalda på måfå, och det finns ingen som helst röd tråd.
Om jag nu bara lyckas förstå mig på om MT är kompatibelt med mobiluppdateringar (eller om någon raring där ute vill berätta det för mig) så kanske ni snart får ta del av mer bilder än vad ni egentligen mäktar med.

Nåväl, här är bilderna jag har lagt ut idag inatt.

En kall jul och ett frostigt nyår?

Bloggat den | December 31, 2007 klockan 12:34 am | 2 Kommentarer

Intill Gränby centrum finns stora grönområden (fortfarande, trots nya E4:an). Det är Gränbyparken, strövområden, en 4H-gård osv, och jag är lite imponerad av att man lyckats behålla så mycket grönska och natur inom tätbebyggelse.

På andra sidan vägen, sett från Gränby centrum, finns det en liten dunge (3-4 träd och några buskar, X på bilden nedan). Där har missbrukare och uteliggare hittat sin mötesplats, och man har alltid kunnat se dem där, oavsett tid på dagen eller årstid. De har lyft dit någon parkbänk, och på sistone även satt upp presenningar som skydd för väder och vind (och kanske insyn).

För drygt en vecka sedan när jag cyklade förbi höll en traktor på att forsla bort grenar. Träden och buskarna i den lilla dungen var hårt ansade, och presenningarna var borta. Parkbänken var bortflyttad, och man såg inte röken av de människor som vanligtvis brukar vara där.
Jag tolkade situationen som att kommunen hade bestämt sig för att “rensa upp”.

Jag började fundera på varför man valt att (försöka) köra bort dessa människor. Såvitt jag kan bedöma (jag passerar där flera gånger i veckan), så är de fullständigt harmlösa. De verkar hålla sig på sin kant, och jag har aldrig sett dem besvära någon.
Ok, de kanske inte bidrar i någon större utsträckning till att förbättra vårt BNP, men det handlar faktiskt om människor.
Om kommunen samtidigt hade erbjudit dem ett mer värdigt alternativ, och hjälp till självhjälp, då hade det väl varit ok. Men jag är ganska säker på att så inte är fallet. När politiker (oavsett partifärg) gör något för de som behöver det bäst, så brukar de ju inte hymla med det. Och jag har inte läst/hört något om att dessa utsatta människor har erbjudits ett alternativ (vilket jag borde ha gjort om så vore fallet, med tanke på att detta är en samhällsfråga som ligger mig varmt om hjärtat).
Nu känns det mest som att man bara velat schasa bort dem enl principen Det som inte syns finns inte.

Kvällen före julafton cyklade jag förbi den så hårt ansade lilla dungen. Jag såg på håll i dunklet att parkbänken nu återigen stod där. När jag kom närmare såg jag att att det satt en människa på bänken. Vid sin sida hade h*n (jag kunde inte se om det var en man eller kvinna) två kassar, och det är väl ingen vild gissning att dessa kassar rymde personens hela liv.
Min första tanke var att jag borde stanna och prata med den som satt där, men situationen fick mig att må så dåligt att jag cyklade vidare. Att jag gjorde det valet fick mig i sin tur att må ännu sämre.
Jag inbillar mig inte att jag skulle ha förändrat personens jul- och nyårshelg i någon nämnvärd utsträckning genom att prata med honom/henne. Men att visa lite medmänsklighet, och kanske bjuda på en kopp kaffe inne på Gränby centrum, det hade jag faktiskt kunnat kosta på mig.

Det är en stor jävla skam för vårt samhälle att vi har bostadslösa medborgare. Och det är en ännu större skam att man försöker göra dessa människor “osynliga”, utan att erbjuda dem ett alternativ.
Att våra beslutsfattare har haft en varm och ombonad jul- och nyårshelg tvivlar jag inte på för en sekund.

Andra bloggar om: , , ,
Intressant?

Jordbrobarnen

Bloggat den | December 30, 2007 klockan 10:56 pm | 4 Kommentarer

Av en händelse fick jag se att Rainer Hartlebs dokumentärfilm Alla mår bra sändes på TV ikväll. Jag missade första halvtimmen, men resterande två timmar såg jag.
Jag har följt alla hans Jordbro-filmer med stort intresse, sedan den första filmen visades. Filmsviten är ett fängslande samhällsdokument, och som en extra bonus för mitt intresse så är dessa människor jämngamla med mig.

Det som bekymrade mig när jag såg kvällens film hur otroligt gamla filmens personer var. De var slitna och härjade, samtidigt som jag själv är som en outsprungen nyponros.
Märkligt.

En lustig detalj var att när jag i kvällens film såg en tjej i ett klipp från när de gick i ettan, så tänkte jag direkt att Hon är homosexuell (alt. bisexuell).
Och mycket riktigt. Det visade sig att hon lever ihop med en kvinna. Det framgick inte om hon var homo- eller bisexuell, men hon hade en dotter (vilket ju inte säger något i den frågan).
Min gaydar är verkligen alltid påslagen.

Fan vad bra jag är

Bloggat den | December 29, 2007 klockan 3:20 pm | Inga kommentarer än

Jag såg att r2 hade ett Arto-quiz på Facebook, och då var jag ju tvungen att göra det.
Och ja, vad kan jag säga..? Skärmdumpen här intill får tala sitt tydliga språk.

Häxpytt

Bloggat den | December 29, 2007 klockan 1:43 am | 3 Kommentarer

Tror du folk pratar bakom ryggen om dig?
Nej, jag tror inte.
Jag vet.

Vilket personlighetsdrag är ett måste hos en partner?
Intelligens

Vad står det i det senaste sms du fick?
Så nära och ändå inte..! Men iallafall… Här sitter jag med ribba. I tunnelbanan.
(Och det jäkliga är att det inte var något flört-sms till mig. Ribban var inte min förtjänst)

Vilken mobiltelefon har du?
Motorola Razr v3

Vilken tid är din väckarklocka inställd på?
Nu när barnen vi har jullov så är väckarklockan avstängd. Men annars står den på 06:45.

Read more

Irritation

Bloggat den | December 27, 2007 klockan 11:50 pm | 2 Kommentarer

Irritationen har grott i mig länge, och nu måste den bara få komma ut:

Om man driver en hamburgerrestaurang - där gästerna förväntas äta med händerna - hur i helvete kan man då ta betalt för att gästerna skall komma åt ett handfat för att tvätta sina händer (dvs komma in på toaletten)?
Jag har fan inte bacillskräck - långt därifrån - men om jag skall äta med händerna, så vill jag ändå att de skall vara rena.

Här i Uppsala tar såväl McÄckel som BK betalt av gäster som vill äta med rena händer. Det är bara favoriten Max (som knappast losar poäng på detta) som har fattat grejen. Där behöver man inte betala varesig det handlar om att tvätta av händerna eller lätta på trycket.
(Dessutom är kaffet gratis. Behöver jag säga mer? )

Idag när jag och Prinsessan var på stan blev hon akut kissnödig. Det närmaste som fanns tillhands var BK, så vi kvistade in där. Jag halade upp en femkrona och la i - bara för att upptäcka att utrymmet innanför dörren endast var utrustat med en urinoar!
Tack för det, jävla BK!
Att hiva upp Prinsessan för kissning i nämnda urionoar var inte att tänka på, så det var bara att stänga dörren och ta fram nästa femkrona.
Bakom nästa dörr hittade vi en toalett, och Prinsessan kunde lätta på trycket. Själv var jag så irriterad att jag gärna hade lagt en kabel i handfatet om det var så att det hade pressat på.

Andra bloggar om: , , , ,

The difference

Bloggat den | December 27, 2007 klockan 11:08 pm | 2 Kommentarer

Vad är skillnaden mellan en bilmekaniker och Tomten?
Bilmekanikern tar och Tomten ger (även om de ibland kan vara klädda i samma dräkt).

Ja, det var en insikt som slog mig under en scrabblematch ikväll.
Om det är så att ni vill använda min insikt under ett rollspel, så varsågoda!

Det tar på krafterna

Bloggat den | December 27, 2007 klockan 5:59 pm | Inga kommentarer än

Ja, Prinsessan och jag skulle ju flanera lite på stan idag, och så blev det också. Mr T följde med, och vi åkte ut till OnOff i förhoppning om att spelet han ville köpa skulle finnas där, och det gjorde det.
Efter en tur in på Biltema åkte Mr T hem (till en kompis, för hemma fanns det ju ingen, och han får inte vara ensam hemma), medan jag och Prinsessan gick på stan. Hon köpte en prinsessklänning med tillbehör för en del av julklappspengarna.

Inne på Svavagallerian fick vi syn på förorts-Jerka. Vi såg honom först bara bakifrån, men Prinsessan var säker på sin sak; det var förorts-Jerka. Så jag smög ikapp honom och lyckades skrämma honom.
Tror ni att han sa något i stil med “åh vad kul att ses”? Icke. Hans öppningsreplik blev
- Jaha, nu kommer jag missa bussen.
Godhjärtad som jag är, så uppehöll jag honom inte mer än någon minut. Han skulle in på Pressbyrån, så jag släppte iväg honom. Det sista jag såg av honom var att han tog en Expressen från tidningsstället.
- Jag har ju sagt att du inte skall köpa Expressen! skrek jag.
Trots att han mycket väl hörde mig, så låtsades han som motsatsen.

Annandag jul 2007

Bloggat den | December 27, 2007 klockan 12:30 am | Inga kommentarer än

Som vi hade bestämt, så åkte Mr T och jag på stan idag. Avsikten var att Mr T skulle köpa ett spel till Nintendo Wii, och sedan fortsätta hem till Ralle.
Precis när vi skulle åka kom kompisen Patrik och knackade på. Grabbarna frågade om han fick följa med, och det fick han ju (om det var ok med Ralles föräldrar, och det var det ju).

Tyvärr var det spel som Mr T hade tänkt köpa slut, och skulle antagligen inte komma in förrän efter nyår. Samma sak gällde det spel som han hade valt att köpa i andra hand. Mr T blev lite slokörad, och grabbarna hoppade på bussen hem till Ralle (som har Wii och det spel som Mr T hade tänkt köpa, så katastrofen var nog inte total i alla fall).

Jag skulle inte köpa någonting (förutom en specifik pysseltidning som Herr Fiffig hade beställt) men bestämde mig för att strosa omkring på stan en stund. Det var faktiskt ganska behagligt att lugnt gå där bland alla mellandagsstressade människor, utan att själv behöva jäkta.
Jag satte mig på Wayne’s med en cappuccino och min bok. Och ja, jag njöt väl av livet i största allmänhet.

När jag kom hem visade det sig att jag - trots Herr Fiffigs noggranna instruktioner - hade lyckats köpa fel pysseltidning.
Ack och ve.
AG åtog sig att cykla till stan och byta den, och allt blev frid och fröjd igen.

Efter några timmar ringde Mr T och frågade om Ralle fick följa med hit och sova över, och det fick han ju. Snart rumlade alla tre grabbarna in här, och det tog inte lång stund förrän Mr T frågade om även Patrik fick sova här. Och ja, det fick han ju.

Klockan har passerat midnatt, och det hörs lågmälda fniss och skratt från Mr Ts rum. Jaja, är det jullov så är det.

Imorgon skall jag och Prinsessan flanera på stan. Hon skall ta med sig sina pengar som hon fick av Tomten (i Pippiväskan som hon fick av Tomten) och så skall vi gå på BR och Nallens.
Det blir nog kul.
Åtminstone för en av oss.

Det blev julmat idag också. Men imorgon skall jag goffa pizza - sanna mina ord!

Nostalgi

Bloggat den | December 26, 2007 klockan 3:29 pm | 6 Kommentarer

Något av det mossigaste jag visste när jag var liten var när mina föräldrar sa saker i stil med
- Ojojoj, kostar den där glassen X kronor? När jag var liten kostade den bara Y öre, och då var den dessutom mycket större.
Jag lovade mig själv dyrt och heligt att aldrig bli sån, och det löftet har jag naturligtvis hållit. Samtidigt kan jag inte avstå från att reflektera över en del prisstegringar.

När jag var i lågstadieåldern kostade en kvällstidning 75 öre på vardagarna och 1:- på söndagarna. Jag har ingen koll på vad de kostar idag, men det är väl runt 10-15:-?
Vid samma tid kostade det 75 öre att åka buss. Idag kostar det 30:- (eller 20:- om man betalar med mobilen, och 15:- om man betalar med busskort). På 75-örestiden bodde jag i Örebro, och nu bor jag i Uppsala, men jag tror det går på ett ut.

När jag gick i nian hände det ibland att jag och min kompis åt pizza och gick på bio på fredagarna. Vi fick varsin 50-lapp av våra föräldrar, och den räckte till bussresa fram och tillbaka, varsin pizza (vi köpte alltid quattro stagioni) och varsin biobiljett. Och det blev alltid några kronor över.
En quattro stagioni kostade 17:-, och det gjorde en biobiljett också.
Jag gissar att en quattro stagioni kostar runt 60:- idag, och en biobiljett går väl loss på runt hundringen.

Mina barn tittar på mig som om jag vore ett ufo när jag berättar för dem om min barndoms 1- 2- och femöringar av koppar. 10- och 25-öringar möter samma reaktion, liksom 5- och 10-kronorssedlar.
Och minns ni 2-kronorna? Men de fick väl inget större genomslag vad jag minns.
Vem minns inte den klassiska glassen Puckstång? Den kostade 60 öre 1971. Idag kostar en Vaniljpuck 10:-.

Jag har ett minne från femårsåldern. Det var sommar och jag och Kusin M (som var, och är ett år äldre) hade följt med våra mammor till Odensbacken för att handla. Vi väntade snällt i bilen, som stod parkerad bakom kiosken.
Vi fick ett infall, och gick ut ur bilen för att leka vid en liten gräsplätt intill. Där hittade vi en 25-öring, och vår lycka visste inga gränser.
Vi sprang snabbt fram till kioskluckan för att omvandla vår nyfunna skatt till sötsaker. För nämnda 25-öring fick vi varsin klubba och någon liten chokladgrej som vi delade på.
(Minns du det, Kusin M?)

Andra bloggar om:

Juldagen 2007

Bloggat den | December 25, 2007 klockan 10:57 pm | Inga kommentarer än

Sovmorgon och julbrunch.
Det är både skönt och jobbigt när barnen har jullov. Men det är mysigt att bara softa och slappa omkring. En sak som skiljer sig markant från vardagen är det här med mattider. Under jullovet råder fullständig mattidsanarki (under sommarlovet, som ju är längre, får det vara lite mer strukturerat). Vi släpar liksom fram julmaten när vi tycker att vi vill äta, oavsett hur mycket klockan är. Hur många gånger om dagen det blir kan skilja sig åt, det beror till viss del på hur mycket annat vi stoppar i oss däremellan.
Men framåt annandagen brukar det bli hämtpizza till middag…

Själv trivs jag ganska bra med snöfria vintrar, men just på jullovet skulle det ju kunna få vara lite snö för barnens skull. Prinsessan och Herr Fiffig har tjatat om att få gå ut till kullen och åka pulka på frosten ;)
Idag tog AG med dem ut på ett par timmars äventyr, och jag kunde gosa ned mig i sängen med julklappsboken (som jag hade köpt till mig själv).

Imorgon har Mr T bokat att han och jag skall åka på stan, eftersom han vill använda sig av en del av de presentkort och kontanter han fick i julklapp. Undrar om jag kan övertala AG att ta med sig Prinsessan och Herr Fiffig till Nickis under tiden…

Julafton 2007

Bloggat den | December 24, 2007 klockan 10:19 pm | 1 Kommentar

Efter att ha suttit i lotusställning och byggt lego i två timmar, har jag nu galet ont i ländryggen. Det får nog bli en vetekudde och ryggläge en stund.

Dagen började ganska behagligt med en julbrunch.
Jag tog en sväng till ICA Samköp, och där var det fullt tryck som vanligt. Enl min bedömning har kunderna inte svikit - snarare tvärtom - efter den sk köttskandalen.
Samköp har alltid haft gott rykte i stan för sin fräscha charkdisk, och det säger väl en del om värdet i den här hysterin.
Mitt i butiken satt en man och spelade julsånger på keyboard. Trevligt.

Under Kalle Anka började barnen skruva otåligt på sig. - Kommer inte Tomten snart? var deras unisona undran. När Kalle Anka var slut bad Mr T AG att han skulle gå ut och köpa tidningen. Men AG förklarade att han inte skulle ha någon tidning, och visade inte minsta tillstymmelse till att ha för avsikt att gå utanför dörren.
Barnens otålighet växte för varje minut som gick.

Plötsligt bankade det på dörren.
Barnen tittade storögt på varandra, och förvirringen var total för någon sekund. Alla i familjen var ju närvarande, så vem kunde det vara som stod där utanför. Alla galopperade ut i hallen, och när vi öppnade stod Tomtemor där utanför!
Herr Fiffig och Prinsessan blev ganska ställda, eftersom deras uppenbara planer hade varit att avslöja Tomten iår. Mr T såg mest konfunderad ut.
Tomtemor gjorde en enorm insats, och sedan var hon tvungen att ge sig av till andra väntande barn.

Efter klappöppningen diskuterade Herr Fiffig och Prinsessan hur det ev kunde ligga till med Tomtemor.
- Jag tror att det var Majsan sa Prinssan.
- Jag tror att det var mormor Asta [Majsans mamma] sa Herr Fiffig.
Men utifrån vad jag kunde bedöma, så var det Tomtemor.

Nu tror jag att jag skall ta en boxningsmatch i Nintendo Wii. Eller så går jag och lägger mig med en vetekudde.

Dopparedagen är här

Bloggat den | December 24, 2007 klockan 4:38 am | Inga kommentarer än

Granen är klädd. Den dekorerades lite inovativt med (bla) en Mariofigur.
Tvätten är tvättad, vikt och inlagd i garderoberna - Wow!
De sista klapparna är inslagna. En av presenterna till Mr T är en gammal mobiltelefon som jag tidigare har haft. Jag har ägnat närmare en timme till att sitta och radera gamla telefonnummer i den, och det kändes riktigt renande att göra det. Där fanns nämligen kusligt många Waldorf-relaterade nummer, och att ge telefonen till Mr T i det skicket hade varit som att spotta honom i ansiktet. Men nu är telefonen ren, och jag vet att den kommer att vara uppskattad.
- Du måste putsa telefonen innan du slår in den sa AG.
- Meeh… det är ju inte r2 som skall få den svarade jag.
(Men jag putsade den lite i alla fall)

Tomten har redan varit här och lagt tre godisstrutar under granen. Det gör han varje år.
Strutarna innehåller inte bara godis, utan även “tidsfördriv” i form av läsning och pyssel. Dessa strutar får nämligen öppnas på morgonen, och lindrar förhoppningsvis den olidliga väntan på Tomtens ankomst.

- Mamma, vi måste se till att pappa är här hela dagen imorgon. Han får inte gå ut och köpa citroner eller nåt sånt, så att han missar Tomten sa Prinsessan med en finurlig min.
Shit alltså, jag befarar att kidsen är oss på spåren..!

Näfan, man kanske skulle försöka inta horisontalläge en stund.

Meddelas endast på detta sätt

Bloggat den | December 24, 2007 klockan 12:31 am | Inga kommentarer än

Ful Jul och Grått Nytt Hår!

Julstök

Bloggat den | December 23, 2007 klockan 12:20 am | 3 Kommentarer

De flesta klapparna är inköpta. Fan vet om jag ens kommer att köpa några fler.
Prinsessan och Herr Fiffig sussar sött. Mr T sover hos Ralle. Större delen av julmaten är inhandlad. De flesta inköpta klapparna är inslagna. Döskallespelet snurrar och tindrar på vardagsrumsbordet. Jag har smuttat på lite glögg.

Julgranen återstår, men den pyntas inte förrän imorgon kväll (aldrig tidigare än kvällen före julafton!). Måste julstäda imorgon. Och så måste jag nog tvätta ett par maskiner också.
(Varför kan inte de där jävla kläderna tvätta sig själva!?)

Det känns nästan som att det är läge att ta fram papper, snören och tape, och slå in de återstående klapparna.

Måste köpa:
Cumberlandsås
Tomte-cola (aka Julmust)

Måste man köpa julklappar till husdjur? Vad kan i så fall två katter (en pinsamt feg, kastrerad, hane och en hona som är stöddigare än vad som är bra för hennes eget bästa) och ett marsvin (sött och socialt så det förslår) tänkas önska sig?

Julpyntat

Bloggat den | December 22, 2007 klockan 11:18 pm | 2 Kommentarer

Änglaspel har aldrig varit min grej. Julpynt över huvud taget har aldrig varit min grej. Innan jag blev mamma släpade jag inte ens in minsta lilla adventsstake i mitt hem.
Men när Mr T kom förändrades min världsbild, och det inhandlades stakar och stjärnor. Men så långt som till änglaspel har jag inte fått för mig att sträcka mig.
Förrän nu.

När jag och Cyberfrun flanerade på stan härom dagen hittade vi en variant av änglaspel som vi båda kunde tänka oss. Och idag slog jag till och köpte ett.
Detta döskallespel känns dessutom inte speciellt julbundet, så det kan jag ju använda året om!

Sugen

Bloggat den | December 22, 2007 klockan 4:29 pm | 5 Kommentarer


Jag har köpt en mistel, och nu är jag hångelsugen.

Kvällstidningsskvaller

Bloggat den | December 21, 2007 klockan 10:46 pm | 2 Kommentarer

Jag fascineras ofta av det mänskliga beteendet. Idag är det två artiklar i kvällstidningarna som får mig att börja fundera.
Den första handlar om Calle Schulman, som tvingats söka hjälp hos Lyxfällan, då hans månadslön på 50.000 inte förslår när det gäller hans leverne.
Jag citerar lite ur artikeln:

Ångorna från den intilliggande personalmatsalen sprider sig.
Dagens lunch: 55 kronor?
Knappast för Calle Schulman.
– Det är oätbart. Får bli restaurang Ulla Winbladh på Djurgården i stället, som vanligt, säger han.
[...]
En gång köpte han en resa till New York. Sedan ändrade han sig – och köpte en ny resa till Thailand samma vecka.
Trots att den till USA inte gick att boka av.
[...]
Varje månad tjänar han runt 50.000 kronor före skatt.
[...]
Ibland har det gått så pass långt att han tvingats tigga pizzakanter hos den lokala pizzabagaren.
– Jag är för stolt för att ringa mamma.
[...]
– Jag vill inte börja leva som en tönt och göra en tråkig budget och så.

Jadu, lille Calle. Det är lätt att förstå dig. För visst känns tanken på att gå och tigga pizzakanter betydligt mer värdig än ett töntliv med tråkig budget. Och visst behåller man sin stolthet när man väljer att gråta ut i skvallerpressen, istället för att vända sig till en anhörig.
Way to go, Calle!
Allvarligt talat; Jag skulle vilja säga att dina problem inte främst ligger på det ekonomiska planet, utan det mentala.

Och så måste jag bara frångå min heliga regel om att inte länka till Expressen.
Linda Rosing (vem annars?) uttrycker sig ju bara för bra när hon berättar om hur det gick till då hon greps för narkotikabrott

Helt plötsligt blev jag införd i köket av två personer, en man och en kvinna. Jag trodde kanske jag skulle få mera sprit. Men så visade de legitimation.

Fan Linda, du är så korkad så det blir nästan smågulligt.

Andra bloggar om: ,

Tomten har redan varit här

Bloggat den | December 20, 2007 klockan 6:15 pm | 1 Kommentar

I tisdags kväll spelade Herr Fiffigs klass upp ett julspel för oss familjer. Barnen hade tillverkat dekoren själva, och de var kanonduktiga. Efter föreställningen blev det fika i klassrummet. Som den klassmorsa jag är, hade jag fixat en julgåva till fröken. Det blev en korg som jag fyllde med allehanda delikatesser.
Det var en uppskattad present, och när jag kom hem ramlade det in sms från föräldrar som tackade för att jag hade fixat en så fin present :)

Igår ringde Tomten och sa att han hade lämnat ett paket till mig i en butik på stan. Jag och Herr Fiffig åkte dit, och jag förklarade för personalen att jag kom för att hämta ett paket.
- Jaha, vad heter du? frågade de.
Jag sa det namn som står på mitt körkort, men de hade inget paket med det namnet .
- Men vi har ett paket till någon Häxan här förklarade de glatt.
Personalen intygade för den skeptiske Herr Fiffig att det verkligen var den riktiga Tomten som hade lämnat paketet till mig.

Man får ju inte öppna julklappar innan julafton, men när jag och Herr Fiffig en stund senare satt på Max kom vi överens om att vi skulle göra ett undantag.
Det visade sig att den snälla Tomten hade gett mig en sån där reflexväst som jag skrev om härom dagen.
Tack snälla Tomten!!

Två kvällar i rad har jag haft besök av Sara och Robban, som är i övre tonåren. Nejdå, de har inte kommit för att råna mig, utan för att få hjälp med ett projektarbete. Sara är Majsans äldsta dotter och Robban är hennes kompis/klasskompis (och även min kompis, skulle jag nog vilja tillägga). De hade gjort ett projektarbete tillsammans med ytterligare ett par klasskompisar, och nu ville de redovisa det i form av en hemsida, och det var där jag kom in i bilden.
Jag fick en korg med en massa mumsigt innehåll av dem. Den var jättefin, och räcker nog för att hjälpa till med fler redovisningar…

Idag var jag och handlade på ICA Samköp. Stämningen var lite dämpad, men personalen gjorde sitt bästa för att muntra upp kunderna. Kunderna verkar inte svika, snarare tvärtom, och de tvingades ha alla kassor öppna.
Jag köpte två bitar kassler, med dagens datum som bäst-före-datum. Jag funderade på att be någon av killarna märka om dem, med motiveringen att jag inte skulle hinna äta upp dem idag. Men jag lät bli, eftersom jag inte kände mig säker på att det skulle vara ett uppskattat skämt.
Jag pratade med AG som också hade varit på ICA Samköp, och då stod visst Janne där i tipskassan, och allt verkade vara som vanligt.

Nu sitter jag här med huvudvärk som varken Ipren eller kaffe biter på. Jag funderar på att dra på mig reflexvästen och ge mig ut på en cykeltur, i hopp om att det skall hjälpa.

Så sorgligt

Bloggat den | December 19, 2007 klockan 10:20 pm | 2 Kommentarer

Jag fick beskedet om Jannes och Sven-Eriks avhopp från ICA Samköp på telefon när jag var på stan.
- Vaa?? Är det sant?? Neej!!! var det enda jag kunde kvida fram.
En kvinna som stod bredvid tittade storögt och förskräckt på mig, och jag insåg att jag antagligen lät som om jag precis tog emot ett dödsbud gällande en anhörig.

Som jag skrev redan igår, så är det inte försvarbart att ljuga för sina kunder.
Samtidigt kan inte ens den mest illvilligt inställde förneka att det här är ett oerhört oförtjänt avslut för Janne och Sven-Erik.
Ja - de har själva bäddat för den här situationen, det kan jag “tyvärr” inte förneka. Men efter 36 år av vänligt bemötande, positivt agerande, underbar miljö, maximal serviceanda och fantastisk personal, så är det här sammantaget inte ett rättvist avslut.
De ev missnöjda kunder som funnits under åren måste vara löjligt lätträknade.
Att handla på ICA Samköp har snudd på varit som att kvista hem till en kompis på en förtrolig fika.

Jag påstår inte att det känns som ett dödsbud gällande en anhörig, men det är ett faktum att jag känner en påtaglig sorg. Köttfusket till trots, så är har Samköp varit ett inslag av trygghet i stadsdelen. Jag har aldrig hört något annat än positiva - överväldigade positiva - omdömen om dem från någon kund.
Och - kanske viktigast i detta nu - jag har aldrig hört att någon konsument skulle ha blivit dålig efter inköp på Samköp!

Dagens käftsmäll har fortplantat sig i mer eller mindre hela stadsdelen, och det är “det enda” man pratar om.
I butiken har stämningen varit dov och sorglig under dagen, såväl bland personal som kunder. Känslorna har inte varit komna ur upprördhet om fusket, utan det faktum att Janne och Sven-Erik tvingats lämna butiken. Fusket kan man (om jag tolkar situationen rätt) leva med. Det upprörande är att Janne och Sven-Erik avrättas under spott och spe i media.

En sak är säker; Om vi som är kunder hos ICA Samköp hade fått “bestämma” (istället för att media nu fick göra det), så hade Janne och Sven-Erik haft en butik att gå till imorgon!
Det är inget jävla snack om den saken!

Samköp har varit en (oförtjänt) dominerande nyhet idag. Vi som bor i Uppsala har dessutom fått se ännu mer än ni utsocknes.
Om jag nu åtminstone försöker lämna mitt “personliga” engagemang i detta, så kan jag ändå inte avstå från att reflektera över den oförtjänta uppmärksamhet ICA har fått i allt detta.

Jag försvara inte fusk - jag kan bara inte förstå att det tar sig dessa tsunami-proportioner.
Tror du att enskilda ICA-handlare är ensamma om detta? Tror du inte att det förekommer hos andra handlare? Tror du inte att det är utbrett?
Ok, då kan du ta på dig dumstruten och gå och ställa dig i hörnet.
Och skämmas över din naivitet!

Jag undrar fortfarande vari upprördheten ligger.
Är det lögnen i sig som får folk att gå i taket (nej, uppengarligen inte, att döma av grannskapet)? Eller är det tron om att “gammalt” kött är farligt (nej, inte det heller att döma av grannskapet)?
Om det senare - väx upp eller sätt på dig dumstruten!

Kan hela problematiken handla om något så simpelt som att vi, i vår hysteri, sätter bäst-före-datum för snävt?
Är en köttdeltalj fortfarande tjänlig efter sju dagar, trots att det ursprungligen stod något helt annat på förpackningen?
Jag kan - rent empiriskt - svara JA på den frågan.

Imorse på lokal-TV berättade en kvinna om livsmedelsfusk hon varit med om - inom en helt annan matvarukedja.
Jag kunde inte se det sensationella i det hon berättade.
Det är ju väl så det är, liksom.

Janne och Sven-Erik kom tillbaka, och jag köper min julskinka av er!

Andra bloggar om: , , , ,

DN, UNT, SvD

ICAs nya skandalbutik - min dagligvarubutik

Bloggat den | December 18, 2007 klockan 8:56 pm | 17 Kommentarer

Jag är nyss hemkommen från ICAS nya skandalbutik - ICA Samköp vid Heidenstams torg i Uppsala. Det har varit min butik i många år, och kommer att så fortsätta vara.
En självklar anledning till att mitt val av dagligvarubutik fallit på Samköp är naturligtvis närheten. Men hade de dessutom inte haft sin glada och positiva personal, sina fräscha varor - och naturligtvis de underbara ägarna Sven-Erik och Janne, då hade det varit lätt att välja en annan butik.
(Ok, jag handlar på Gränby ganska ofta, men Samköp är den butik jag frekventerar mest).

Det enda som märktes av dagens “skandalavslöjanden” var att det stod en pressfotograf i bästa paparazzipose gömd bakom en bil på parkeringen.
*suck*
Jag har alltid köpt (en del av) mitt kött på Samköp, och jag ser ingen som helst anledning till att förändra den vanan.

Det har skrivits och pratats så mycket om köttfärsfusk den senaste tiden, så jag har varken orkat läsa eller kommentera det. Och jag kan inte riktigt bestämma mig för vad det är som kan vara så upprörande.
Ok, om man menar att det upprörande ligger i att några ICA-handlare (vem inbillar sig förresten att det bara är ICA-handlare som har handlat på det här sättet?) ljugit genom att påstå att köttfärsen var paketerad den 17: december när den egentligen var paketerad den 16:e december, då har man naturligtvis något att anmärka på. För det är klart att man inte skall ljuga, även om man är ICA-handlare. Men är det verkligen så upprörande att hela mediasverige måste tvärnita?
Eller ligger upprördheten i något annat än denna (lilla) lögn? Handlar det om att reportrar, journalister, läsare och andra tror att en stor salmonellaepidemi lurar bakom knuten, till följd av datumfusket?
Men kom igen..!

Först och främst så förstår jag inte nyhetsvärdet av detta. För snart 20 år sedan arbetade jag som styckare på en rikstäckande stormarknadskedja.
När man styckade tex en stek, så märktes den med dagens datum som packdag, och bäst-före-datumet sattes tre dagar framåt. Om steken då fortfarande låg kvar ute i disken togs den in och skars ned till grytbitar. Dessa märktes med det nya datumet som packdatum, och bäst-före-datumet sattes ytterligare tre dagar framåt.
Om inte heller grytbitarna blivit sålda under sina tre dagar ute i disken, så togs de in och maldes ned till köttfärs, vilket i sig inte har så lång hållbarhetstid, så där var bäst-före-datumet alltid dagen efter.
Ibland hände det att köttfärs som packats sent en kväll och inte sålts dagen efter togs in och fick gå med i köttkvarnen ett varv till.

Jag tyckte (eller tycker) varken bu eller bä om det förfarandet. Det var så man arbetade, och det var ingen hemlighet (även om vi inte direkt skyltade med det heller).
Men tekniskt sett så är det väl egentligen ingen lögn; Om steken märktes med packdag den 10:e, grytbitarna märkttes med packdag den 13:e och köttfärsen märktes med packdag den 16:e (och ev även den 17:e), så var ju det ingen lögn. Det var ju vid dessa datum köttet (i sina olika skepnader) hade förpackats.

När jag köper köttvaror använder jag ögonen och näsan. Om köttet ser bra ut och luktar ok (dvs luktar egentligen ingenting) - då är det ok!
Dåligt kött går liksom inte att ta miste på. Det är gråbrundassigt och lukten drar åt det sura hållet.

Under min karriär inom en världsomspännande hamburgerkedja reagerade jag på att vi använde dressing som var märkt med ett (med råge) passerat datum. Jag påtalade denna miss (som jag ju trodde att det var) för arbetsledaren, och han informerade om att bäst-före betyder (åtminstone enl. den aktuella hamburgerkedjan) att man kan använda varan tre månader efter det datum som stämplats på förpackningen. Jag protesterade mot den tolkningen, och det löste man genom att ta bort mig från stekborden, och bara låta mig ha kassatjänst.

Imorgon är det jag som köper en blomma och cyklar ner till Janne och Sven-Erik (på ICA Samköp) med den.

Andra bloggar om: , , , ,

UNT, DN, SvD, Aftonbladet,
Intressant?

En bikeoholics förnödenheter

Bloggat den | December 18, 2007 klockan 3:36 am | 2 Kommentarer

Efter att ha hållit på och larvat med såna där fjantiga småcykellysen det senaste året, så slog jag idag till och köpte ordentliga doningar. Jag har bara hunnit testa framlyset (eftersom jag missade att köpa batterier till baklyset) och det utföll till full belåtenhet.

Att gå i affärer och klämma på cykelprylar är väl för en bikeoholic som undertecknad, vad en lättöl är för alkoholisten. Det gav mersmak, och när jag kom hem satte jag mig och i det närmaste porrsurfade på alla de cykeltillbehör jag faktiskt behöver.
Under cykelturen hem från stan kände jag att bakhjulet var väldigt skevt (efter närmare inspektion misstänker jag att cykeln fått sig en smäll på stan, för ett flertal ekrar hade gått av). Ett nytt bakhjul går loss på 395:-, men AG hävdar att det borde gå att fixa med nya ekrar. Och det kanske kan vara värt att testa åtminstone, med tanke på att de bara kostar några kronor styck.
När man håller på och kollar på hjul och tillbehör så blir man ju hur sugen som helst på att skaffa dubbdäck! Men 295:- styck känns nästan lite häftigt, inte minst om jag skall köpa allt annat jag vill ha.
Räcker det att ha dubbdäck bak?

Min nuvarande pakethållare är en sorglig historia. Eller för att prata klarspråk; det återstår inte mer än ett “skelett” av den. Jag måste helt enkelt ha en ny!
Redan som liten blev jag oerhört förtjust i såna där dubbla cykelstöd. Egentligen skall de sitta på cyklar med ballongdäck för att känslan skall bli den rätta, men man kan inte få allt. Åtminstone inte samtidigt.
Mitt nuvarande stöd är lite för kort. Ok, det är lätt fixat med hjälp av en skruvmejsel, men jag vill faktiskt ha ett dubbelstöd!

Min nuvarande cykelkorg har fått sig ett antal smällar, så det är nog helt enkelt dags för ett generationsskifte där.
Löstagbara cykelkorgar ger jag inte mycket för. Det skall vara en fast monterad!

När vi kommer till det är med reflexer så är det ju reglerat i lag hur cykeln skall vara utrustad. Och det är väl lika bra att jag gör offentlig avbön här och nu, och medger att min cykel i skrivande stund är lika rättsenlig som en illegal spelhåla, på detta område.
Men botgöringen är inte långt borta. Några hjulreflexer och en bakreflex, och så är saken biff! Jag tror även att några reflexdekaler skulle kunna komma till sin rätt.
Och helt seriöst - nu när vi är inne på det här med reflexer - visst skulle jag passa som handen i handsken i en reflexväst! Jag känner att det skulle ta mig ett steg närmare en tillvaro som en fullkomlig människa.
Galet kool är den ju också!

Cykelolja är en förbrukningsvara, och min cykel anser att det är hög tid att jag tar och förbrukar lite sådant.
Sadelöverdrag känns inte direkt som något lyxinköp. Hemorrojder kan man ju leva utan, liksom.

Med tanke på hur jag brukar lasta min cykel, så är spännremmar ett absolut måste för mig. Jag använder såna där “bläckfiskar”, men det är ju så jäkla jobbigt när de där metallkrokarna hela tiden envisas med att haka i varandra och trassla ihop sig.
Gummistroppar med snäppkrokar av plast verkar vara lösningen på det problemet.

Andra bloggar om:

Vinterpromenad med film- och TV-karaktärer

Bloggat den | December 17, 2007 klockan 11:58 pm | Inga kommentarer än

Jag och Prinsessan tog en promenad i det vackra, bitande, vintervädret. Vid gamla Eddaskolan (numera en tom lokal) stod ett gäng polisbilar parkerade. Jag tror mig kunna dra slutsatsen att polisen använder byggnaden för en del övningar (eftersom det står polisbilar där lite nu och då). Prinsessan tittade på polisbilarna och konstaterade:
- Jönssonligan kanske har gjort inbrott!

Vi promenerade vidare, och jag frågade Prinsessan om vi skulle fika när vi kom hem.
- Ja, svarade hon, då kan vi först gå till ICA och köpa varsin munkdjävel*!

* Man kanske måste ha sett Hem till Midgård för att se det roliga i den repliken. Inte för att jag tycker att serien är speciellt kul, men det blir överrumplingsroligt när en femårig Prinsessa säger munkdjävel.

Tur och retur

Bloggat den | December 17, 2007 klockan 2:33 pm | 1 Kommentar

I helgen ringde mamma och sa:
- Jag skickade ett paket till dig i fredags. Jag hade skrivit din adress för hand på paketet, men när jag kom ner till ICA så dög inte det. Hon som tog emot paketet var visst ny där, och det tog lång tid för henne att få ordning på papperen. Till slut lyckades hon få ut en adressetikett ur skrivaren, och satte den på paketet - över adressen som jag hade skrivit.
När jag kom hem såg jag på det kvitto jag fått att hon hade skrivit att paketet skulle till Häxan von Knorre (vilket alltså är mammas efternamn - ICA-människan hade lyckats adressera paketet till adressatens förnamn och avsändarens efternamn!), och inte till Häxan Surtant (som ju är mitt efternamn).

Mamma hade genast ringt till ICA för att få dem att korrigera sin miss, men kände sig allt annat än säker på att det hade fungerat.
Jag fick kollinumret av mamma, och kollade upp det på nätet. Jodå, paketet var på väg hit till Uppsala, ity gatuadress, postnummer och ort hade ju ICA-människan lyckats få rätt.
Idag såg jag att paketet hade nått mitt utlämningsställe, så jag cyklade dit. Med hjälp av legetimation och kollinummer var det inga svårigheter att få ut paketet. von Knorre var överstruket med bläck, och sedan hade de skrivit dit Surtant för hand.

När jag kom hem öppnade jag paketet. Förutom julklappar mm så innehöll det…
Jag började gapskratta, och ringde mamma;
- Nu har paketet kommit. Jag får väl tacka extra mycket för de fina vaxljusen som jag har gjort sa jag (det var alltså ljus som mamma fick förra helgen då hon var här).
-Vaa?? Men jösses, hade jag lagt ned dem i ditt paket?? Jag skulle ju ta med mig dem till syrran i jul svarade mamma.

Så nu är får jag skicka tillbaka ljusen till mamma, så att hon får med sig dem när hon åker till sin syster för att fira jul. De där ljusen börjar bli ganska beresta, och frakt- och portokostnaderna överstiger nog vida deras världe vid det här laget.

Årlig insikt

Bloggat den | December 17, 2007 klockan 8:35 am | Inga kommentarer än

Vid den här tiden varje år kommer jag alltid på att;
- jag har glömt att sätta r2s specialglögg, och att det är för sent att sätta en sats för att att få den klar till jul (så det blir till att masa sig till systemet iår också),
- jag inte har sammanställt foton på barnen, som jag hade tänkt att deras far- och morföräldrar skulle få i julklapp, och att det är för sent att sätta igång med det nu för att det skall hinna få detta till jul.

Norsk planering

Bloggat den | December 15, 2007 klockan 11:43 pm | 3 Kommentarer

Jag satt och pratade med två norsta systrar via msn. Den ena befinner sig i Sverige sedan snart 20 år tillbaka, medan den andra envisas med att bo i det där landet som ligger till vänster om oss på kartan.
Ena systern bad mig hälsa till den andra, så då gjorde jag det.
Systern tackade för hälsningen och bad mig hälsa tillbaka, så då gjorde jag det.
Och så slog det mig: Vafan, kan de inte prata med varandra - de var ju uppkopplade båda två! Ser jag ut som nån jävla sekreterare, eller?

Förresten så skall Tantes make medverka i den norska (och förhoppningsvis även den europeiska) melodifestivalen 2008. Jag som inte ger mycket för detta evenemang (jamen helt seriöst; senast det var med något som var värt att lyssna på var ju 1974!) har nu deklarerat att jag kommer följa (till att börja med, den norska delen av) melodifestivalen med stor glädje och spänning.
Dessutom iförd lusekofta och vandringsstav.
Tante avkrävde mig snabbt att få bilddokumentation på min kommande utstyrsel, så det är väl lika bra att löpa linan ut.
Någon som har en norsk folkdräkt att låna ut?

Jag tror minsann att jag måste övertala Cyberfrun om att göra verklighet av det lösa snacket om att göra en roadmovie.
Tänk er mig och Cyberfrun i en Volvo kombi på väg från mellansverige till någonstans-i-grannlandet. Den resa som rent praktiskt bara skulle behöva ta några timmar (eller knappt en pisskvart om Cyberfrun fick bestämma, och lyckades knuffa in mig i en flygmaskin) skulle få ta en vecka.
Vi skulle göra pitstop vid syltor ni aldrig har hört talas om, och ta med er på upplevelser ni inte trodde var möjliga. Allt skulle nämligen filmas omsorgsfullt.
Skulle ni inte vara beredda att hosta upp en halv förmögenhet för en sådan film, så säg..!

Väl framme bland fjordar och lusekoftor skulle vi bli välbehövligt omhändertagna av Tante. Har vi dessutom riktig tur, så får vi smaka Bestemors lapskaus.

Taskiga kompisar

Bloggat den | December 15, 2007 klockan 12:09 am | Inga kommentarer än

Det ramlar in såväl mail och sms som mms och msn där vänner vittrar om hur de sitter och kolkar i sig glögg i detta nu.
Själv sitter jag här och är nöjd med att kidsen sover, och funderar på att ta mig en kopp lugnande och avslappnande te.

Vad hjälper det om elektroniken funkar, om inte människan gör det?

Bloggat den | December 14, 2007 klockan 11:05 pm | 5 Kommentarer

För ca tre veckor sedan beställde jag förnyat recept på medicin via nätet (gud vad smidigt det är!). Det brukar ta 2-4 dagar innan det elektroniska receptet finns på Apoteket, och vårdcentralen skickar har skickat ett bekräftelsemail som berättar när jag kan hämta ut medicinen.
Den här gången har bekräftelsemailet lyst med sin frånvaro.
Dagarna har gått, och jag har väntat. Inget mail från vårdcentralen.
Min medicin tog slut, och de första dagarna gick det hyfsat bra. Men för varje dag som gått har jag mått sämre och sämre rent fysiskt. Kroppen tar stryk.
Ingen bekräftelse från vårdcentralen har kommit, och jag började känna mig smått förtvivlad. Jag visste ju att min beställning hade nått dem, eftersom jag hade fått en bekräftelse på just det. Men sedan - nada.

Jag kanske borde ta och ringa ett ifrågasättande samtal till min läkare? Men det är ju inte det lättaste här i världen att lyckas komma i kontakt med en läkare under dennes telefontid, och dessutom kändes det inte speciellt troligt att hon skulle ha slarvat med en sån här sak.
Var det kanske läkarsekreterarna (eller vad de nu är - snorkiga är de, hur som helst) i vårdcentralens reception jag borde rikta min irritation mot?

Igår när jag var inne på Apoteket för att köpa näsdroppar tänkte jag att jag ju kunde be dem kolla om det hade dykt upp något elektroniskt recept för min räkning. Inte för att jag hade några större förhoppningar om att så skulle vara fallet, men vafan jag var ju ändå på Apoteket, liksom.
Jodå, där fanns ett elektroniskt recept, som hade legat där och väntat på mig i två veckor!

Men vaffan!!
Min läkare hade alltså fullföljt sina förpliktelser “med vändande post” sas, och sedan hade snillena i receptionen haft bättre saker för sig än att sköta sitt jobb.
Jävla lallare!

För min del har det inneburit ett par veckor av eskalerande fysiska besvär. Hur lång tid det kommer att ta för att “återanpassa” kroppen till medicineringen återstår att se.
(Man kanske skulle ha satsat på den antroposofiska livsstilen, trots allt. Då hade det förmodligen räckt med att pingla med en liten bjällra och lägga om lite kirskål, och jag hade sluppit de besvär som utebliven medicin medfört)

Andra bloggar om:

Hos Uppsalabuss prioriteras surfande framför kundkontakt

Bloggat den | December 14, 2007 klockan 10:31 pm | Inga kommentarer än

Jag kan inte påstå att jag är nämnvärt intresserad av statistiken på min sida. Vid något enda tillfälle har jag suttit och synat den med lupp, i nyfiken undran om en specifik person hade varit på besök här. Men det var en engångsföreteelse, och den inträffade för några år sedan.
Att detaljgranska statistiken ger mig ingenting. Visst; jag skulle ju kunna göra fina diagram över hur många som surfar med de olika webbläsarna/olika skärmupplösningar osv, men sådana staplar kan jag ju redan få via befintlig statistik, om jag nu vore intresserad av det.
Mitt intresse för statistiken håller sig mer på ett övergripande plan (även om det är svårt att ungdå en del fakta; tex alla de antroposofer och waldorfsmurfar som hänger här).

De senaste dygnen har jag dock spanat efter något specifikt i statistiken. Jag har nämligen varit nyfiken på om min kritik mot Uppsalabuss har väckt något intresse från deras sida.
Och det har det.
Under de senaste två dygnen har jag haft ett flertal besökare från Uppsalabuss, och det vid dygnets alla tänkbara tider.
Det gläder mig naturligtvis att de tycks ha hittat en blogg som faller dem i smaken, och jag vill passa på att hälsa dem välkomna. Samtidigt känns det lite bekymrande att de inte bemödat sig med att svara mig (inte minst då med tanke på det stora intresse de visar min kritik).

Min rafflande väntan på ett svar fortsätter.
Och som utlovat, kommer jag att redovisa deras svar här i bloggen.

Andra bloggar om:

Cyberfrun har också svart bälte

Bloggat den | December 13, 2007 klockan 11:31 pm | 2 Kommentarer

Jag är alldeles slut, efter att ha tillbringat en stor del av dagen tillsammans med Cyberfrun. Jag tror att hon suger musten ur mig..!
Det var efterlängtat, och lika mysigt som alltid, att träffa henne. Idag tog jag med henne till Återbruket för första gången, och det var nästan så att jag inte fick med mig henne därifrån. Hon har också svart bälte i second-hand-shopping, och det är en ren fröjd att plöja fram i hennes sällskap. För att kunna second-hand-shoppa effektivt måste man ha ögon som sorterar bort allt skräp (för det finns en hel del sånt), så att man ser guldkornen.

Sushilunch intogs som vanligt på China River, och det är med ren och pur glädje jag ser att även Cyberfrun nu ses som en stamgäst. Det är inte klokt vilka förmåner som följer i kölvattnet av att umgås med mig!
Vi satt där i gott och väl två timmar, och vi hann faktiskt stoppa i oss mat mellan allt tjattrande. Supergulliga Shiow-Lih kom förbi och småpratade, och bjöd på fortune cookies.

Jag är mer än matt nu, och vill det sig riktigt illa så verkar det som att någon liten förkylningsbacill försöker ta min kropp i besittning.
Jag kämpar emot.

Jag skickade länken till gårdagens text om Uppsalabuss till dem. Det väckte tydligen stort intresse, då jag ser i statistiken att jag haft såväl många som långa besök från dem idag. Det är dock det enda livstecken de har gett ifrån sig. Ingen respons har ramlat in i mailboxen, så vi får snällt fortsätta vänta.
Spänningen är olidlig.

Zooey sammanfattar allt så tydligt och bra

Bloggat den | December 13, 2007 klockan 1:53 am | 4 Kommentarer

zooey är en fd Waldorfelev som skriver fantastiskt tydligt och insiktsfullt om erfarenheterna från sina år i en Waldorfskola. Oavsett om du är intresserad av Waldorfpedagogik/Antroposofi (och då oavsett ur vilken vinkel) eller ej, så tycker jag att du skall läsa zooeys texter. De är ett stycke nutidshistoria som borde vara varje ansvarskännande människas skyldighet att ta del av.

Med tillstånd av zooey publicerar jag här en av alla de texter h*n har skrivit. Även om berättelserna skiljer sig åt i “obetydliga detaljer”, så skulle jag i allt väsentligt kunnat ha skrivit samma text själv. Jag vågar dessutom påstå att det gäller för i stort sett alla som har hört av sig till mig ang mitt bokprojekt.

Om du är förälder till barn i en Waldorfskola/funderar på att sätt dina barn i en Waldorfskola, så vill jag nästan drista mig till att hävda att det är din skyldighet att läsa nedanstående text.

“Det är så mycket bättre stämning i waldorfskolor!”

- Det är ju ett ganska frekvent förekommande argument i försvaret av waldorfskolans pedagogik och organisation. Likaså den påstådda acceptansen för ‘udda’ och ‘annorlunda’ elever.

Vad man då menar med god stämning, har jag alltid undrat. För så dålig stämning som jag upplevde i waldorfskolan under de år jag stannade kvar där, har jag aldrig träffat på någon annan stans. Inte är stämningen kärvänlig mot dem som kritiserar, är svårmanipulerade eller fräcka nog att hoppa av heller. I min waldorfskola, Kristofferskolan i Stockholm, var stämningen något så fruktansvärt dålig, att jag dristar att kalla det barnmisshandel att hålla barn i en sådan miljö, under så dålig tillsyn och med en sådan inställning till ‘gruppdynamik’ och till lärares roll som ansvarstagande vuxna.

(Och som jag har skrivit i kommentaren till ett annat inlägg (min kommentar fullciterad i det följande), så lämnar ju ‘acceptansen’ för det annorlunda mycket att önska: “Jag var en udda typ, och blev inte accepterad för fem öre. Varken av lärare eller elever. Varken i skolan eller i lekskolan. Att acceptera det udda är nog i högsta grad en image som waldorfskolorna odlar, men det är inget reellt faktum. De accepterar det udda som stämmer in på deras bild av anti-etablissemang. Att vara waldorf eller antroposofisk är udda sett ur ett ‘vanligt’ perspektiv, och den sortens udda omhuldar de. Udda i den meningen att man gillar att hänga med näsan i en bok eller gillar matte eller har en materialistisk/ateistisk livssyn - det accepteras rakt inte, det motarbetas.”)

Redan i lekskolan var vardagen präglad av fysiskt och psykiskt våld. Att barn gav sig på andra barn tolererades till skrämmande hög grad, och ingen vuxen tog någonsin något ansvar för detta. I lekskolan fanns t ex ett rum under taket, ett rum dit personalen sällan gick för att tillse barnen. Där fanns inga restriktioner på vad som kunde hända.

När jag kom hem från lekskolan med händerna sönderklösta, och min mamma frågade personalen om detta, hette det att jag hade mig själv att skylla. Genom att inte ge önskad respons på en annan unges trakasserier hade jag gjort mig förtjänt av detta. Det var dock fråga om ett barn som trakasserade mig från första lekskoleåret tills jag hoppade av skolan många år senare - utan att jag någonsin hade gjort något som hade meriterat detta agerande mot mig. Dock var jag fel skrot och korn - inte öppen för andlig påverkan - medan mobbarungen hade antroposofi i generna. Naturligtvis var det mitt fel, oavsett vem som blev skadad.

I lekskolan lektes också en lek, eller ska man kalla det lärarlett spel, som kan tjäna som exempel, en lek där barn var döda stenar som väcktes till liv (också ett sätt att lirka in ungarna i föreställningen att alla ting är besjälade). Den som väcktes till liv, valde en annan att väcka till liv o s v. Det var som på förväg uppgjort för den sortens organiserad utfrysning waldorflärare exellerar i att medarrangera. Fast kanske en bisak, i förhållande till att vardagen genomsyrades av ett märkligt system av lärargodkänd kamratuppfostran, pennalism, utfrysning och unken människosyn. Och ja, både i skolan och lekskolan var så gott som alla lärare och ‘fröknar’ hardcore antropsofer.

Skolan präglades under många år av en enda utvecklingstörd unge som terroriserade klassen med sina utbrott. Eftersom han var placerad som boende i en antroposofisk miljö, gjorde man inte som en skola normalt skulle göra: förklara situationen ohållbar, med tanke på de andra barnens säkerhet. Han slog, och var rejält våldsam. Barn fick åka in ock sy ihop huvudet efter att ha kastats in i inredningen, och det är bara ett exempel. Det skapade, om det inte funnes där ändå, ett permanent skräcktillstånd. Och ingen tog ansvar. Någonsin.

För mig personligen så fortsatte misären i skolan. Eftersom jag vägrade att stanna kvar i skolan, och grät och skrek, blev mina föräldrar rekommenderade att anställa en antroposof, som skulle plocka upp mig och ta mig till skolan. Så istället för att se mig skrika vid avlämnandet i skolan, fick de se mig skrika bortsläpad av antroposofen till t-banan. För se, för antroposofer är det inget anmärkningsvärt att behöva hålla fast ett barn med våld för att få det till skolan. De kan utan att blinka säga att 1) det är barnet det är fel på 2) barnet trivs jättebra, men som sagt, fel på barnet och 3) det är så jättebra här och så jättemycket sämre över allt annars. Det slår dem inte ens, att den här sortens skola kanske inte är vad just det här barnet behöver, att just det här barnet inte trivs med dem, att just det här barnet inte kommer att ‘lyckas’ i waldorf men kan få det bättre i en annan skola. Därför att: de är bäst. Inget kan vara bättre. Om barnet har andra preferenser, då är det fel på barnet.

Under pågående lektionstid (!), i lärares närvaro, har jag, i waldorfskola, utsatts för bl a följande: Fått händerna sönderklösta och blodiga (ja, detta var andra gången), blivit sparkad så hårt och upprepat att jag knappt kunnat gå hem efteråt eller kunnat andas upprättstående (faktum: inte på flera dagar kunde jag andas ordentligt p g a den smärta de orsakade mig), blivit slagen med en träklubba i huvudet så många gånger att jag inte kunde stå upp (en händelse som har gett men senare i livet: den sortens skador brukar upptäckas efter mc-olyckor eller våldsamma krogslagsmål). Förutom detta präglades somliga av åren av ett veritabelt skräckregemente, där s k ‘kompisar’ upprepat och ihärdig drog igång olika sorters våldskampanjer varenda dag. Under några perioder var det närmast ett under om man undkom att kastas in i skåp, möbler, stenar… och då ska man inte heller negligera den verbala biten av detta, som kunde vara nog så plågsam. Det var ett tvåfrontskrig mot den psykiska såväl som den fysiska hälsan.

Tro mig, detta är inget jag har upplevt i den senare delen av min skolgång. För det första, i den skolan fanns ingen våldskultur. För det andra, i den skolan fanns lärare som var närvarande, mentalt och fysiskt, och deltog i elevernas vardag.

I mycket så var waldorfskolans våldskultur sanktionerad av den miljö som waldorfskolan utgör/utgjorde. Det finns ett andligt mål med ‘pedagogiken’ och man tror sig kanske kunna kuva ‘opåverkbara’ barn genom att tillåta våld mellan barn, genom att man ger sitt godkännande till våldshandlingar, verbala och fysiska, som utförs av ‘rättroende’ barn mot ‘otrogna’ barn. Man godkänner genom att blunda. Är man inte närvarande har man inget sett. Det finns alltid en lämplig taktik eller teknik. Man godtar det karmiska skeendet. Det utsatta barnet fyller en funktion ty genom sin existens verifierar det en misslyckad reinkarnation, ett misslyckat tidigare liv. Nu är syftet att bättra på karman, för att bättra på utsikterna för kommande inkarnationer. Vi måste alla inkarnera bättre, för att antroposoferna ska kunna uppnå nästa stadium i världsalltets ‘evolution’.

En annan aspekt är förstås också, att de flesta antroposofer är alldeles för bortkollrade av och upptagna med sin egna spirituella utveckling, således har de varken engagemang eller tid att se och förstå de barn de är betalda att ansvara för under dagarna. De ser en herrans massa änglar, vättar, tomtar, älvor och väsen - men ser barnen, det gör de inte. Bryr sig om dem, tar del, närvarar, det gör de inte heller.

Det är förmodligen rätt komplicerat att hänga med i den materiella verkligheten, när ett rosafärgat änglafluff hänger runt huvudet på en. Det tycker inte antroposofer är någon big deal, ‘verkligheten är så mycket mer än det materiella.’ Tyvärr så förhindras ju deras förståelse av barns sociala sammanhang och reellt existerande mentala lidande, när de vägrar engagera sig i den faktiska tillvaron för barnen i skolan eller lekskolan. De missar att se att något är fel, att miljön inte fungerar, att barnen inte fungerar, att skolan inte fungerar…

I mitt läsårsbrev för ett år står det att jag ’ser ut att trivas med tillvaron och skolan’ - och då undrar jag, hur fanken kan man som ansvarig lärare påstå något så barockt, när en elev så uppenbart far illa av den s k stämningen på skolan? När eleven vägrar gå till skolan? När eleven är konstant utfrusen? När läraren vet hur eleven har det i klassen och hur det sociala i den klassen fungerar (eller inte fungerar, snarare)? När läraren vet att eleven hatar skolans kärnämnen, hantverk, musik, måla och eurytmin? När läraren vet att eleven ifråga har helt andra intellektuella behov än de waldorfskolan kan tillgodose? Hur kan man missa allt detta, om man har eleven i sin klass nästan all den tid eleven tillbringar på skolan? Det är ju vansinne att påstå att den eleven ‘trivs’. Hur mycket kan man understå sig att ljuga? Eller var det så, att läraren skrev detta för att undvika att mina föräldrar redan då tog mig ur skolan, då vi just hade haft en period av vägran vid lämning i skolan även detta år (också)?

Så jag tror nog att det är den kollektiva lögnen: waldorfskolan har så bra stämning, ergo: alla trivs i waldorfskolan.

Och våld är inte våld i waldorfskolan, för i waldorfskolan är stämningen så bra. Och skulle våld förekomma, så… ja, det drabbar nog ingen av de som är mänskliga, bara oss andra:

“Quite a number of people have been born…[who] are not reincarnated, but are human forms filled with a sort of natural demon…” [Faculty Meetings with Rudolf Steiner]

Andra bloggar om: , , ,
zooeys blogg om sina erfarenheter inom Waldorf hittar du här.
Om du vill komma i kontakt med mig ang min kommande bok, så kan du maila.
Mina tidigare texter om Waldorf finns här (tillsammans med texter om barnens nuvarande - alltigenom sunda - skola).

Lüssefirande

Bloggat den | December 12, 2007 klockan 11:57 pm | Inga kommentarer än

Ikväll var det Luciafirande på barnens skola, och det var Mr Ts klass som utgjorde Luciatåget.
Vi anhöriga samlades i gymnastiksalen för att invänta Luciatågets ankomst.
Ljuset släcktes och sorlet tonade ut. In i gymnastiksalen skred… inte något Luciatåg, men väl Danne (Mr Ts kompis/klasskompis). I handen hade han ett ljus, och så satta han igång att sjunga Luciasången solo - på italienska!
(Danne pratar förvisso ett annat språk än svenska hemma, men det språket är inte italienska)
Mer än så behövdes det inte för att jag skulle förvandlas till en fontän! Jag bet mig hårt i tungan för att inte snyfta och hulka ljudligt, samtidigt som tårarna sprutade ur ögonen på mig.
Goa, fina, duktiga och modiga Danne! Det är inte alla 11-åriga killar som skulle våga sig på något sådant, men Danne gjord det med den äran!

Sedan kom Lucia och hennes följe.
Jag - som är allt annat än blödig - fortsatte mitt grinande. Det händer att Mr T kallar mig “pinsam morsa” (vilket han naturligtvis har helt fel i), men nu var det jag som kände mig som en pinsam morsa. Jag var väldigt tacksam för att lamporna i gymnastiksalen var släckta.

Barnen var fantastiskt duktiga, och en tjej och en kille framförde en luciasång som duett.
Respekt!

Efter Luciatåget blev det fika i matsalen. När jag fick syn på Danne gav jag honom en stor bamsekram, och överöste honom med beröm.
Han blev både förlägen och glad.
Dannes egna föräldrar var inte och tittade på Luciatåget. Det förvånade nog ingen, med tanke på att de aldrig någonsin dyker upp på någon som helst form av arrangemang i skolan. Upprop, klassfika, föräldramöten, avslutningar, öppet hus - you name it - de är inte där.
Dessa föräldrars frånvaro i Dannes (och lillebror Sergeijs) liv gör ofta ont i hjärtat på mig. Att de inte närvarade ens nu - när deras son gjorde något så “stort” som ett soloframträdande - var i sig en anledning att grina en skvätt extra.

Sergeij var här och lekte med Prinsessan och Herr Fiffig innan vi skulle gå bort till skolan. Mr T och Danne var inne i Mr Ts rum och förberedde sig innan de stack iväg i förväg.
När vi skulle gå ville Sergeij gärna följa med oss. Det hade naturligtvis inte varit något större besvär att låta honom få följa med, men jag svarade nej. Just ikväll kände jag mig inte upplagd för att ta ansvar för ytterligare ett barn. Dessutom skulle man i förväg ha anmält sin närvaro (bla för beräkning av hur mycket fika som skulle gå åt), och Sergeij var inte anmäld.
De gånger jag har sagt nej till Danne och/eller Sergeij är lätträknade. Och på varje nej går det minst 250 tillfällen där de får äta här, komma in och värma sig, låna torra/varma kläder, följa med på något evenemang (allt utan att föräldrarna till synes har en enda susning om dessa behov hos sina barn). Ändå känner jag mig som ett stort jävla svin när jag säger nej.
Sergeij blev ledsen för att han inte fick följa med, och med den bilden på näthinnan kanske det inte var så konstigt att jag framstod som en gråterska under resten av kvällen.

McÄckel tar nya grepp om de unga…

Bloggat den | December 12, 2007 klockan 10:51 pm | 3 Kommentarer

Undrar exakt hur McÄckel och Lilla Spöket Laban har resonerat när de försöker attrahera de yngsta med detta.

Andra bloggar om:

Måste man vara dum i precis hela huvudet för att bli chaufför inom Uppsalabuss?

Bloggat den | December 12, 2007 klockan 10:14 pm | 1 Kommentar

Det finns de som lär sig av erfarenheterna, men av dagens händelser drar jag nästan slutsatsen att jag inte tillhör den skaran.
Jag må vara en bikeoholic, men just idag bestämde jag mig för att ta bussen istället för häxkvasten (aka cykeln) när jag skulle ned på stan en snabb sväng.
Bad choice!
Very bad choice!

Jag var vid hållplatsen i så god tid att jag hann se baklyktorna på turen innan. Nåja, ingen fara. Bussen går var tionde minut, och trots kylan tänkte jag att det kunde vara skönt att sitta för sig själv några minuter vid busshållplatsen.
“Min” hållplats är hållplatsen närmast ändhållplatsen, och jag såg åttan komma från stan för att åka till ändhållplatsen och vända. Och mycket riktigt; efter bara några minuter kom bussen - och körde förbi!
Den gjorde inte minsta ansats till att stanna (tvärtom verkade det vara plattan i botten som gällde) och jag måste ha stått och sett ut som en fågelholk i flera sekunder. Jag bara glodde efter bussens baklyktor där de försvann mot nästa hållplats. Just här ligger hållplatserna ganska nära varandra (jag gissar att det är 300-400 meter), och jag såg hur bussen stannade vid nästa hållplats och tog upp passagerare.

Jag är ingen sprinter, men jag började ändå småspringa mot den nu aktuella hållplatsen. Bussen stod kvar en stund, och jag tänkte att chauffören kanske såg mig i backspegeln där jag kom flaxande och därför väntade på mig. Men tji fick jag, för när jag hade bara ett femtiotal meter kvar var det plattan-i-botten-principen gällde.

Jag har bott i Uppsala i drygt 20 år, och har i varierande grad varit resenär med Uppsalabuss under dessa år. Låt mig säga att man blir luttrad. Rödkörningar, fortkörningar, chaufförer som luktat stunkit alkohol, chaufförer som rökt i bussen (!) och chaufförer som vägrat stanna för att släppa av passagerare som plingat (Jag är så mycket försenad, så jag hinner faktiskt inte stanna har förklaringen varit i högtalarna, när passagerarna protesterat högljutt) känns mer eller mindre som vardagsmat.
Man ids inte klaga på ens en bråkdel av eländet, men någon gång ibland känner man att Det här var droppen. Dagens händelse var en sådan. Jag hade bråttom, och att bli frånåkt vid hållplatsen medförde både stress och besvär för min del.

Jag ringde till Uppsalabuss:
theWitch: Jag stod nyss och väntade på bussen. När den kom körde den bara förbi mig utan att stanna.
Bussmänniskan: Vilken buss var det?
tW: Det var åttan som gick från Nyby kl 15:45, och jag stod vid nästa hållplats.
B: Jag ser här att det är två bussar som är försenade nu. Det kanske var en av dem.
tW: Nej, bussen skulle komma till min hållplats 15:46, och det gjorde den också.
B: … för det är ju svårt för chaufförerna när bussarna är försenade.
tW: Jamen den här bussen var inte försenad. Men även om den hade varit det, menar du då att det är ok att strunta i att ta upp passagerare?
B: Va? Euhm… nej, det är klart att de skall stanna även om de är försenade. Men jag ser här att det är två bussar som ligger precis efter varandra, och det där var kanske en buss som skulle köra direkt in till stan.
tW: Nej, det var det inte. Den stannade vid hållplatsen efter för att ta upp passagerare.
B: Var stod du? Stod du vid busskylten eller i väntkuren?
tW: ?? Skylten och väntkuren är på precis samma ställe. Men visst, jag stod inne i väntkuren.
B: Då kanske inte chauffören såg dig.
[Här vill jag inflika att väntkuren är av plexiglas och väl upplyst, så jag var knappast osynlig där jag stod]
tW: Men om chaufförerna inte ser de som står i väntkuren och väntar, då måste de ju sakta in enkom för att kontrollera detta. Jag tillhör den stora majoritet av resenärer som tror att kurerna är uppsatta just för att man skall kunna stå där i skydd från väder och vind när man väntar på bussen. Om det är fel, så får ni ju åka ut och montera ned alla busskurer. Eller åtminstone sätta upp skyltar som tydligt upplyser om att “Om du har för avsikt att åka med bussen, så får du inte uppehålla dig i busskuren”.
B: *tystnad*
B: Saktade chauffören inte ens in?
tW: Nej, det var snarare gasen i botten.
B: Jag skall prata med trafikledningen och så får de prata med chauffören, sedan återkommer jag till dig.
tW: Ok. Det låter bra.

Tio minuter senare blev jag uppringd av samma människa som jag tidigare hade pratat med.
B: Nu har jag pratat med trafikledningen, och de har pratat med den aktuella chauffören, och sedan ringde de tillbaka till mig. Bussen var i tid vid ändhållplatsen. Den stod tom där i fyra minuter innan den avgick.
tW: Eauhm… ja. Jag har aldrig påstått något annat än att bussen gick enl. tabellen, och jag förstår inte vad det har med saken att göra. Det kan väl inte vara så att chauffören struntar i att ta upp passagerare, bara för att han lyckats åka från ändhållplatsen i tid?!
B: Hmm… jaha… jag trodde att du menade att du skulle åka från ändhållplatsen.
[Undrar just vad av det jag hade sagt som fick henne att tro det]
tW: Nej, jag stod vid hållplatsen vid tennishallen.
B: Jaha… Jag sa att det handlade om ändhållplatsen när jag pratade med trafikledningen.
tW: Men det gjorde det alltså inte.
B: Då har jag ingen mer information att ge dig.
tW: Nähä. Men då föreslår jag att vi så här; Du pratar med trafikledningen och chauffören igen, och sedan återkommer du till mig.
B: Ok, det gör jag.

Behöver jag ens säga att människan inte hörde av sig igen?

Ni kan ju få i uppgift att försöka gissa hur jävla kul det var att cykla på en cykel där växlarna hade frusit och jag bara kunde använda lägsta växeln, jäktad och stressad.

Eftersom bussmänniskan inte hörde av sig, trots att hon sagt att hon skulle göra det, så tänkte jag att jag skulle skriva ett mail till Uppsalabuss. Men istället för att återigen återge det jag skrivit här ovan, så mailar jag bara länken till detta inlägg.
Jag väntar redan med spänning på deras svar, och lovar att hålla er uppdaterade i frågan.

Andra bloggar om:
Jag har tidigare skrivit om Uppsalabuss här och här och här.
Paula har också skrivit om Uppsalabuss

Jul här - XXX där - Valet är ditt!

Bloggat den | December 12, 2007 klockan 3:15 am | 5 Kommentarer

Precis när jag skrev rubriken kom jag att tänka på några julkort som jag skickade till min omgivning för ett flertal år sedan (nu för tiden ägnar jag mig inte åt sådant trams som julkort!).
Jag tillverkade korten själv (vad annars?!). Det blev sådana där “vikkort” och texten på framsidan löd
Jul här
och när man sedan öppnade kortet nåddes man av texten
Svält där
Därpå följde postgironummer till ett antal hjälporganisationer.

Nåväl, nu var det inte mina egenhändigt ihopknåpade julkort jag hade tänkt skriva om (även om jag inte kan avstå från att ta tillfället i akt att påpeka att ovan nämnda julkort… tja… de gjorde intryck (kan jag nog sammanfatta det som).

Härom dagen när jag kom ned till ICA (jag skulle köpa köttfärs) stod där två obekväma grabbar (jo, obekvämligheten lös om dem lång väg) i 25-årsåldern och sålde kramar för Röda Korsets räkning. En av dem frågade mig pliktskyldigt om jag ville köpa en kram, och mitt svar blev ett spontant och ärligt Nej.
Situationen kändes obekväm.
För oss båda.

Naturligtvis förstår jag tanken och syftet bakom detta kramförsäljande (den är såväl vacker som god, så ingen behöver bemöda sig med att försöka förklara den för mig), men jag kan ändå inte låta bli att dra paralleller till prostitution.
Det känns helt enkelt jävligt obekvämt att en okänd människa erbjuder mig kroppskontakt mot betalning.

Är försäljning av kroppskontakt ok om den tjänar ett gott syfte? Och vem bedömer då vad som är ett gott syfte? Var går gränsen för prostitution? Hur definieras “sexuella tjänster”?
Är det mer behjärtansvärt att med pengar hjälpa behövande barn i andra länder, än att ge dem till en prostituerad mamma som hoppas kunna köpa en vinteroverall till sitt utsatta barn?
Vari ligger skillnaden? Var går gränsen?

Jag skulle naturligtvis ha kunnat skänka pengar även utan kram där jag stod i entrén till ICA. Men obehaget i situationen gjorde att jag helst ville skynda vidare, och jag kände att kramförsäljaren var inne på samma linje.

Jag menar inte att jag inte skulle kunna krama en representant för Röda Korset - men det skulle jag då göra alldeles gratis!
Och då med glädje!

Har ni förresten sett att Frälsningsarmén har en Julklappsapparat!? Den är väl värd att testa!

För den som vill skänka pengar i jul kan jag tipsa om
Ge en gåva till Frälsis
Arv och donationer till Röda Korset
Greenpeace
Bli Fadder i Plan
Ge en gåva till Afrikagrupperna
PMU
Skaffa ett Fadderbarn via Frälsningsarmén
Naturskyddsföreningen
Stöd Diakonia
Ge bistånd i julklapp (Kooperation utan gränser)

(jag vet att jag har missat många)

Nästa år hoppas jag kunna komplettera med en länk där du kan hjälpa barn som blivit offer för Waldorf/Antroposofi!

Funderingar runt midnatt

Bloggat den | December 11, 2007 klockan 11:59 pm | Inga kommentarer än

“Quite a number of people have been born…[who] are not reincarnated, but are human forms filled with a sort of natural demon…”

Rudolf Steiner (Faculty Meetings)

Undrar just om jag och mina barn anses vara demoner eller reinkarnerade..?
Jag får väl helt enkelt fråga barnen. Enl Waldorf och Antroposofi så väljer ju barn och lärare varandra redan innan de föds.
Jag skall fasen fråga Mr T - first thing in the morning - om han, innan han besteg detta jordeliv, valde någon eller några av de pennalistiska lallare han blev utsatt för på Uppsala Waldorfskola.

Om han nu skulle visa sig vara reinkarnerad och jag är en Belsebubs skapelse - gör det då Mr T till a son of a bitch..?

Andra bloggar om: , , ,
Mina tidigare texter om Waldorf finns här (tillsammans med texter om barnens nuvarande - alltigenom sunda - skola).

Kära Tomten,

Bloggat den | December 11, 2007 klockan 2:24 pm | 3 Kommentarer

Eftersom jag har varit en snäll flicka iår också, så dristar jag mig till att framföra en modest liten önskelista.
Jag vet att du har bråda dagar nu, så därför nöjer jag mig med att önska mig en enda sak.
Jag vill ha en cykelkärra! Den där med måtten 120×84 tycks ju i det närmaste vara specialtillverkad för mig.
Jag skulle bli oerhört lycklig om jag fick en sån där kärra, och lovar att jag inte skall be om något mer. Åtminstone inte förrän nästa jul.

Gårdagen gick den också

Bloggat den | December 11, 2007 klockan 2:15 pm | Inga kommentarer än

Gårdagen blev ju inte riktigt som jag hade tänkt mig. Knappt någon timme efter att barnen hade gått till skolan ringde telefonen
- Hej, det är skolsköterskan på barnens skola. Jag har Mr T här, och han har väldigt ont i magen. Jag har undersökt honom lite, och det kan faktiskt vara blindtarmen som spökar. Jag har ringt och pratat med barnakuten, och de tycker att ni skall komma dit.

Det var bara att slänga på sig jackan och trampa iväg till skolan. Där möttes jag av en påtagligt blek Mr T på en brits hos skolsköterskan.
Ett par snälla lärare var och hämtade Mr Ts ryggsäck, jacka, kängor osv, och jag ringde efter en taxi. Eftersom Mr T mådde illa fick vi med oss en för ändamålet specialdesignad påse av skolsköterskan.
Taxiresan gick bra, och vi blev genast omhändertagna på barnakuten.
Det enda som tog tid var när Mr T skulle prestera ett urinprov. Jag vankade av och an i korridoren utanför, och av någon outgrundlig anledning (för det kan ju inte bero på något jag hade gjort) började alarmet på min mobil tuta. Alarmsignalen var inställd på att låta som ett utryckningsfordon, så alla läkare och sjuksyrror tyckte säkert att jag var superkool.
Eller nåt.

Nu visade det sig, tack och lov, att det inte var blindtarmen som bråkade med Mr T. Efter ett par timmar på barnakuten var han betydligt piggare, och vi fick åka hem.

På em tog jag och Prinsessan en sväng på stan. Jag skulle egentligen bara köpa garn, men lyckades på något märkligt sätt även smusselhandla en julklapp utan att Prinsessan förstod det.
Inne i garnaffären gick Prinsessan omkring och kände på mjuka och strukturerade garner.
- Åh, vilket knulligt garn det här var! utropade hon plötsligt.

Se upp, Mimi!

Bloggat den | December 11, 2007 klockan 12:08 pm | 2 Kommentarer

Har Drew Careys assistent Mimi fått konkurrens? Ja, den frågan är fullt berättigad efter att Prinsessan kommit över lite smink…

keep looking »

  • formspring.me

  • På tapeten

  • Kontakt

    Mail:

    Mail (om det gäller Waldorfsekten):

    Msn:

  • Att kommentera

  • Annonser

  • Knappar

    Bloggtoppen.se Blogglista.se
    Personligt bloggar     Top Personligt bloggar BlogRankers.com Blogvertiser Creeper MediaCreeper
    RSS/Ping

  • Fnulare

    Vaddå Fnul?

  • Knuff

  • RSS Creeper (media)

    • thewitch.se
      Träff på MediaCreeper från Sveriges Radio AB
    • thewitch.se
      Träff på MediaCreeper från Sveriges Radio AB
    • thewitch.se
      Träff på MediaCreeper från Sveriges Radio AB
    • thewitch.se
      Träff på MediaCreeper från Innerstadspress
    • thewitch.se
      Träff på MediaCreeper från Innerstadspress
    • thewitch.se
      Träff på MediaCreeper från Bonnier Tidskrifter AB
    • thewitch.se
      Träff på MediaCreeper från Sveriges Radio AB
    • thewitch.se
      Träff på MediaCreeper från Aftonbladet AB
    • thewitch.se
      Träff på MediaCreeper från Aftonbladet AB
    • thewitch.se
      Träff på MediaCreeper från Aftonbladet AB

  • RSS Creeper


    • Hmmmm...