Just another day

Bloggat den | November 27, 2007 klockan 11:59 pm |

Nu är jag mer än lovligt trött i mössan, men det kanske inte är så konstigt efter en sömnlös natt och en dag i full fart.

Jag må ha svart bälte i second-hand-shopping, men Prinsessan har svart bälte i lite chickare butiksflanerande. Vår tur på stan idag blev därmed i det närmaste ett dagsverke. Men vi lyckades uträtta en hel del, och Prinsessan visade inte minsta tillstymmelse till att klaga trots att timmarna tickade iväg.
När det var dags att åka hem hade vi en hel del att släpa på. Vi hade bla varit på Granngården och köpt en 25-kilossäck med vete. Denna hade jag placerat på “skelettet” till Dramaten, och själva “Dramatensäcken” (och dess innehåll) hade jag tryckt ned i en stor plastkasse.
Ja, ni förstår själva att det måste ha varit en syn för gudarna.
Bussresan gick bra, eftersom jag pekade med hela handen och beordrade människor att ge mig en hjälpande hand när jag skulle ta mig ombord med min vetesäck.
Trots att det var mitt i rusningstid, så tvingades vi stå vid hållplatsen och vänta på fyra avgångar som inte behagade komma. När bussen till slut kom kan ni ju själva räkna ut hur det såg ut. De där människorna som har som uppgift att stå i Tokyos tunnelbana och pressa in människor i vagnarna skulle bara kunnat lyfta på hatten i sitt imponerade tillstånd om de hade sett hur bussen såg ut.
Jag och Prinsessan hade sett till att få varsin sittplats med hjälp av våra vassa armbågar. Fast egentligen kanske det mest berodde på att vi använde våra smarta huvuden och valde att stiga på bussen en hållplats innan det-stora-kaoset nere vid centralen.
Mitt emot oss satt en man som till storleken påminde om Hurley i Lost. Inte för att det besvärade mig på något sätt. Vad som däremot besvärade mig var att han under hela resan satt med upphasad tröja och knådade sig på magen/pillade sig i naveln. Som om det inte var nog med detta, så avslutade han med att vända aktern mot mig när han skulle stiga av. Han böjde sig framåt och… tja, min gissning är att han hade ätit bönor till lunch. En stor portion.

Något annat som - helt oplanerat - inhandlades under dagens shoppingrunda var en torselett. Jag har ännu inte provat den, och jag har ingen aning om när jag skall använda den. Men jag får väl kränga på mig den när jag skall rensa kattlådan, om inte annat.

Den som tror på karma kan nog inte göra så mycket annat än nicka förnöjsamt när jag säger att allt - i såväl stort som smått - i livet har blivit avsevärt mycket bättre efter vårt avhopp från Uppsala Walforsekt.

Det är en sådan fröjd när Mr T dag efter annan kommer hem från skolan med ett stort glittrande leende, och säger saker som
- Mamma, jag är så lycklig!
eller
- Alla i skolan säger att jag är så positiv, och att jag har så lätt för att lära mig saker! .
Ja, det måste vara en enorm bekräftelse för en 11-åring att i sin skolsituation äntligen ses och bedömas utifrån den han faktiskt är.

- Jag har det! Jag har det! Jag har det! jublade Herr Fiffig samtidigt som han strålade av lycka.
Han hade kommit på hur han enkelt med huvudräkning kunde lösa tre- och fyrsiffriga matematiska problem.
Say no more..!

Jag börjar bli lite pirrig inför helgen. Kanske inte direkt nervös, men förväntansfull och lite orolig. Kommer jag hinna fixa allt som skall fixas?
Tja, det löser sig nog. En bra idé vore nog att börja med att krypa ner i sängen nu.

Kommentarer: