Adventsmarknad

Bloggat den | November 30, 2007 klockan 3:06 pm | Inga kommentarer än

Idag när jag, Prinsessan och Prinsessans kompis Karin var på stan såg vi att stora delar av stadskärnan var smyckad inför adventsmarknaden på S:t Eriks torg på söndag mellan kl. 12-16.
Det blir hantverksförsäljning, ponnyridning, äppelgrillning mm.

Åh, vad trevligt det låter. Jag tycker nästan att alla borde gå dit

Plötsligt händer det

Bloggat den | November 30, 2007 klockan 1:05 am | 2 Kommentarer

Förorts-Jerka blev alldeles till sig i transorna då han insåg att Aftonbladet hade haft den osedvanligt goda smaken att länka till ett inlägg hos er favoritblogg på sin framsida.
- Ta en skärmdump! Ta en skärmdump! tjoade han entusiastiskt via MSN.
Och som ni trogna läsare vet, så är er önskan min lag, i precis samma utsträckning som er tacksamhet är min belöning.

Aftonbladet

Stress

Bloggat den | November 29, 2007 klockan 11:50 pm | Inga kommentarer än

Idag har det varit en sjukt stressig dag, och något säger mig att det inte kommer bli lugnare imorgon och i övermorgon.
Tur att det är 100% positiv stress, annars hade jag haft blödande magsår vid det här laget.

Ciao!

Bortskänkes! (tror jag…)

Bloggat den | November 29, 2007 klockan 12:26 am | 1 Kommentar

Nån som är sugen på en honkatt som tror att det är mars tio månader om året?
Om man bortser från det faktum att hon går omkring och vrålar mest hela tiden, så är hon faktiskt oerhört fin också. Utöver de bonnkattgener detta hushåll har bidragit med, så verkar hon ha norsk skogskatt/angora i sig.
Denna treåriga, långhåriga donna är oerhört social, och tycker om att mysa. Det må vara så att hon tror att hon bestämmer här i världen, men klia henne lite under hakan eller erbjud henne en sängplats så får du henne förhoppningsvis på andra tankar.
Hon är nyfiken och intresserad, och lyssnar till namnet Tjet.

Svar till: Matte med jävligt trötta öron

Så det, så!

Bloggat den | November 29, 2007 klockan 12:05 am | Inga kommentarer än

Bara så att ni vet:
Truffes från Jacquot är gudomligt goda.

Kom ihåg att det var här ni läste det.

Bråda dagar

Bloggat den | November 28, 2007 klockan 11:34 pm | Inga kommentarer än

Det är bråda dagar.
Ikväll stod ljustillverkning på schemat, och jag tog hjälp av Herr Fiffig. Såväl Mr T som Prinsessan var hos kompisar, så vi fick arbeta helt ostört.
Herr Fiffig rullade bivaxljus på ett sätt som skulle imponerat på vilket bi som helst. Han gjorde fina små miniljus att ha här hemma, och så blev det visst någon julklapp också
Samtidigt som han värmde och rullade vax så rabblade han glatt och stolt
- 90 + 90 blir 180… 400 + 300 blir 700… 100 + 10000 blir 10100… [osv]
Det gick ju inte att säga emot honom.
Jag berömde honom, sant imponerad.
Ja, jag är inte dum, jag svarade han då
(Fan vilken total katastrof det hade varit för hans kunskapsutveckling om vi hade varit kvar hos Uppsala Waldorfsekt, där han “fick smäll på fingrarna” när han visade sitt intresse för att lära. Nu får han istället slå ut i full blom, och det står väl inte på förrän det är dags att flytta upp honom en årskurs eller två )

Jag är inte välkommen på 43% av sveriges arbetsplatser

Bloggat den | November 28, 2007 klockan 11:04 pm | 59 Kommentarer

Jag är en social människa som har lätt att fungera i de allra flesta sociala konstellationer, och jag har en hög arbetsmoral. Ibland nästan onödigt hög. Jag är intelligent, rak och humoristisk, och allmänt easy going. Men det räcker inte för att vara välkommen på närmare 43% av Sveriges arbetsplatser, om man skall tro en läsarundersökning som Aftonbladet har gjort.
Jag faller på att jag har en piercing i näsan.

Markus Persson blev hemskickad från sitt arbete eftersom han hade färgat håret i nacken rött. Jag har ärligt talat lite svårt att ta på allvar att något sådant händer i Sverige 2007. Men nu har det uppenbarligen hänt, och det får mig att fundera vidare;
Om anställda kvinnor kommer till Reklamfabriken AB med tex slingor i håret, blir de också hemskickade? Om inte - varför? Är det helt enkelt upp till chefens tycke och smak vad som är tillåtet? Då börjar det närma sig någon form av polsk riksdag som åtminstone inte jag önskar mig på arbetsmarknaden.

Om det är så att det är resp. chefs godtycke som gäller, hur skall man då veta vad som gäller?
Chefen på ena arbetsplatsen kanske skulle ge mig uppskattande blickar om jag kom med kort-kort och djup urringning, medan chefen på en annan arbetsplats skulle spänna blicken i mig och be mig gå hem och byta om.

Maria Abrahamsson skriver på SvDs ledarblogg att det inte är någon mänsklig rättighet att ha rödsvart spretfrisyr på jobbet.
Nej, det är förvisso (såvitt jag vet) inte inskrivet i FNs konvention om de mänskliga rättigheterna att man skall få gå till sitt arbete med rödsvart spretfrisyr. Men det är mycket som inte är inskrivet i denna konvention, och som ändå är absoluta självklarheter för alla som har utrustats med en skopa sunt bonnförnuft.
Om Maria Abrahamsson menar att det är ok att man skickar hem en kille med tvåfärgat hår, så utgår jag från att hon tycker att det är helt i sin ordning att arbetsgivare skickar hem anställda kvinnor med tvåfärgat hår (det är väl - eller har åtminstone varit - modernt bland kvinnor att färga underhåret i en mörkare nyans). Någon som har hört talas om en kvinna med sådan frilla, som blivit hemförlovad från arbetsplatsen?
Det är inte inskrivet i FNs konvention att kvinnor har rätt att dyka upp på arbetsplatsen med silokon i brösten (eller botox i läpparna - finns det något fulare?) och ändå är många som gör det. Någon som har hört talas om någon som blivit hemskickad på dessa grunder?
Jag är seriöst intresserad av att få veta.

Aftonbladets läsarundersökning Även om jag själv inte hade varit piercad, så skulle jag inte vilja arbeta på en arbetsplats där man inte accepterar piercade medarbetare. Att arbeta på en arbetsplats där yttre attribut står högre än kompetens, det intresserar mig inte heller.
Jag har nämligen lite svårt för trångsynta människor. (Det kanske är trångsynt av mig)

Om man tittar på svaren i Aftonbladets undersökning så kan man dra slutsatsen att endast drygt 11% (av de som har svarat) liksom jag tycker att det är ok att var och en ser ut som det passar den.

Hur jag än funderar, så kan jag inte komma på något jag inte tycker är ok. Det enda är väl om en anställd slarvar med sin hygien, men det räcker ändå inte till att “portförbjuda” personen på arbetsplatsen. Däremot bör man på ett vänligt och omtänksamt sätt upplysa honom/henne om problemet.

Om det är så att det är personliga åsikter som gäller, så måste jag avsluta med att säga att min personliga åsikt är att Reklamfabriken AB har en extremt ful och amatörmässig hemsida. Det blir ju extra pinsamt (och lite kul) med tanke på att det handlar om just en reklamfirma.
Dessutom tycker jag att Markus, utifrån vad jag kan bedöma av bilder i pressen, passar ypperligt bra i sin tvåfärgade man.
Jag skulle inte ens reflektera (åtminstone inte i någon negativ mening) om något av mina barn i framtiden kom hem med en sådan frisyr.

Andra bloggar om: Reklamfabriken AB, Utseende, Arbetsmiljö
Intressant?
Aftonbladet
SvD 1
SvD 2
DN skriver också om det

Just another day

Bloggat den | November 27, 2007 klockan 11:59 pm | Inga kommentarer än

Nu är jag mer än lovligt trött i mössan, men det kanske inte är så konstigt efter en sömnlös natt och en dag i full fart.

Jag må ha svart bälte i second-hand-shopping, men Prinsessan har svart bälte i lite chickare butiksflanerande. Vår tur på stan idag blev därmed i det närmaste ett dagsverke. Men vi lyckades uträtta en hel del, och Prinsessan visade inte minsta tillstymmelse till att klaga trots att timmarna tickade iväg.
När det var dags att åka hem hade vi en hel del att släpa på. Vi hade bla varit på Granngården och köpt en 25-kilossäck med vete. Denna hade jag placerat på “skelettet” till Dramaten, och själva “Dramatensäcken” (och dess innehåll) hade jag tryckt ned i en stor plastkasse.
Ja, ni förstår själva att det måste ha varit en syn för gudarna.
Bussresan gick bra, eftersom jag pekade med hela handen och beordrade människor att ge mig en hjälpande hand när jag skulle ta mig ombord med min vetesäck.
Trots att det var mitt i rusningstid, så tvingades vi stå vid hållplatsen och vänta på fyra avgångar som inte behagade komma. När bussen till slut kom kan ni ju själva räkna ut hur det såg ut. De där människorna som har som uppgift att stå i Tokyos tunnelbana och pressa in människor i vagnarna skulle bara kunnat lyfta på hatten i sitt imponerade tillstånd om de hade sett hur bussen såg ut.
Jag och Prinsessan hade sett till att få varsin sittplats med hjälp av våra vassa armbågar. Fast egentligen kanske det mest berodde på att vi använde våra smarta huvuden och valde att stiga på bussen en hållplats innan det-stora-kaoset nere vid centralen.
Mitt emot oss satt en man som till storleken påminde om Hurley i Lost. Inte för att det besvärade mig på något sätt. Vad som däremot besvärade mig var att han under hela resan satt med upphasad tröja och knådade sig på magen/pillade sig i naveln. Som om det inte var nog med detta, så avslutade han med att vända aktern mot mig när han skulle stiga av. Han böjde sig framåt och… tja, min gissning är att han hade ätit bönor till lunch. En stor portion.

Något annat som - helt oplanerat - inhandlades under dagens shoppingrunda var en torselett. Jag har ännu inte provat den, och jag har ingen aning om när jag skall använda den. Men jag får väl kränga på mig den när jag skall rensa kattlådan, om inte annat.

Den som tror på karma kan nog inte göra så mycket annat än nicka förnöjsamt när jag säger att allt - i såväl stort som smått - i livet har blivit avsevärt mycket bättre efter vårt avhopp från Uppsala Walforsekt.

Det är en sådan fröjd när Mr T dag efter annan kommer hem från skolan med ett stort glittrande leende, och säger saker som
- Mamma, jag är så lycklig!
eller
- Alla i skolan säger att jag är så positiv, och att jag har så lätt för att lära mig saker! .
Ja, det måste vara en enorm bekräftelse för en 11-åring att i sin skolsituation äntligen ses och bedömas utifrån den han faktiskt är.

- Jag har det! Jag har det! Jag har det! jublade Herr Fiffig samtidigt som han strålade av lycka.
Han hade kommit på hur han enkelt med huvudräkning kunde lösa tre- och fyrsiffriga matematiska problem.
Say no more..!

Jag börjar bli lite pirrig inför helgen. Kanske inte direkt nervös, men förväntansfull och lite orolig. Kommer jag hinna fixa allt som skall fixas?
Tja, det löser sig nog. En bra idé vore nog att börja med att krypa ner i sängen nu.

Söndag = städdag

Bloggat den | November 25, 2007 klockan 1:15 pm | 1 Kommentar

Ute är det snö (och plusgrader, ser det ut som), och här inne ser det ut som ett bombat horhus.
Det är väl bara att kavla upp ärmarna och släpa fram städpinalerna. Något säger mig att Prinsessan kommer bli överlycklig.

To whom it may concern

Bloggat den | November 25, 2007 klockan 1:38 am | Inga kommentarer än

Under flera (i rättvisans namn borde jag nog skriva mååånga) månader har jag varit oförsvarligt dålig på att besvara alla de mail som har kommit till min “Waldorfbok-mail”. Jag kan inte nog understryka att detta inte beror på någon form av nonchalans eller ointresse från min sida. Det beror bara på något så simpelt som att mina dygn är begränsade till 24 timmar.

Hur viktigt detta projekt än är (och det är djävligt viktigt), så har jag tvingats lägga det i träda en tid.
Jag tar de inkomna mailen på fullaste allvar, och många gånger fräter dess obesvarade tillstånd i mitt samvete och mående. Det handlar om rent desperata människor som vänder sig till mig - och jag förmår (i nuläget) inte ens svara dem.
Sånt känns!
Och jag skäms.

Och nu kommer de glada nyheterna:
Inget mail är oläst, och om allt går enl. planerna så kommer jag att arbeta för högvarv med projektet efter nyår. Ett (av många!) mail som står högt på prioritetslistan är det från “Oroade föräldrar”.
Ni andra kommer också att få svar!
Bara en sån sak..!

Det som till en början var en tanke att berätta om egna erfarenheter har vuxit sig till att bli så enormt mycket större.

Aj!

Bloggat den | November 25, 2007 klockan 12:20 am | Inga kommentarer än

Första gången jag drabbades måste ha varit för… tja, nästan 20 år sedan. Då var det så illa att jag varken kunde stödja på, eller ha en sko på foten, och jag trodde nästan att det var djävulen själv som hade tagit min stortå i besittning.
Sedan dess har det hänt igen ett fåtal gånger, men det har varit flera år mellan varven.
Nu verkar det vara på gång igen. Leden vid vänster stortå värker omisskännligt, och värken sträcker sig upp mot vaden.
Det är bara att fejsa faktum: The Portvinstå is back.
Det känns ju lite snopet och orättvist, eftersom jag varken har frossat eller intagit stora mängder alkohol. Men det är väl bara att bita ihop och hoppas att det är snabbt övergående den här gången. Under tiden får jag väl leta upp någon i bekantskapskretsen med 48 i skostorlek och låna en vänsterdoja, om jag nu skulle vilja ta med mig den onda foten ut på promenad.

Prinsessan på ärten

Bloggat den | November 23, 2007 klockan 11:11 pm | Inga kommentarer än

Prinsessan kommer rusande in i vardagsrummet
- Tryck på paus! Tryck på paus! Tryck på paus! [på videon, som alltså kontrolleras inifrån vardagsrummet]
*trycker på paus*
- Ja, vad är det?
- Euhm… visst är jag fin i min sidenpyjamas!!

Trix eller inte trix?

Bloggat den | November 23, 2007 klockan 10:59 pm | Inga kommentarer än

Det var dags för Prinsessan att gå och lägga sig. Hon försökte förhala tandborstning och annat, och till slut sa jag irriterat
- Sluta hålla på att trixa.
Prinsessan svarade:
- Jag trixar inte. För då skulle jag hålla på med ballonger och så, och det gör jag ju inte!

Jag har visat upp mitt svarta bälte i second-hand-shopping

Bloggat den | November 23, 2007 klockan 9:02 pm | 3 Kommentarer

Med tanke på att jag har svart bälte i second-hand-shopping, så är det inte så konstigt att Jerry vände sig till just mig när han ville introduceras i den fantastiska second-hand-världen.
Jag hade stämt möte med honom på hans jobb, och på utsatt klockslag dök Jerry upp i receptionen - arg som ett bi. Han hade nämligen varit nere i garaget i syfte att köra ut sin bil, men där hade han kammat noll. Någon idiot (som han uttryckte det) hade nämligen parkerat en bil mitt i gången, och därmed blockerat hans bil.
Vid receptionen höll en kille (typ kristen svartrockare på drygt 20 år) på att lasta saker i en hyrbil som stod på gården. På disken låg nyckeln till ytterligare en hyrbil, och det började spekuleras i om det kunde vara nämnda hyrbil som hindrade Jerry från att komma loss ur garaget. Jag och Jerry gick ned i garaget tillsammans med den kristna svartrockaren och hyrbilsnyckeln.
Jodå, det visade sig att nyckeln passade i den illa parkerade bilen, så den kristna svartrockaren tog plats vid ratten för att förflytta bilen till en p-ruta. Efter att bara ha varit ett frimärke ifrån att skrapa upp hela sidan mot en pelare klev han ur bilen. Jerry insåg (tack och lov) sina begränsningar på området, och agerade därmed självutnämnd trafikdirigerare.
Javafan, det var inte mycket att be för. Det bara för undertecknad att ta plats bakom ratten, räta upp bilen och med ett par smidiga rattvridningar glida in på p-rutan.
En doft av sårad manlighet låg i luften, men Jerry krystade ändå fram ett Tack.

Jag och Jerry tog plats i hans bil, och han rattade oss ut i den kaotiska stadstrafiken. Jerry och kaotisk stadstrafik är inte alltid en lyckad kombination, men jag måste säga att det ändå gick hyfsat bra. Vi blev stående i en bilkö, eftersom bommarna var nedfällda vid en järnvägsövergång. Bommarna gick upp, och bilarna började så sakta rulla. Vi hann börja diskutera vår stora gemensamma skräck; att passera järnvägsövergångar.
Tänk om kön skulle rulla på så sakta att vi befann oss mitt på spåret när bommarna började gå ner nästa gång. Visst kan man köra rakt igenom bommarna om det skulle behövas? Tänk om vi fick motorstopp mitt på spåret.
Ja, så där gick vårt resonemang.
Precis exakt när vi körde över järnvägsspåret började signalen att plinga och blinka!
Vi frös båda till is för en sekund. Jerry lättade inte på gasen, och ett par sekunder senare hade vi lämnat järnvägsövergången bakom oss. Vi bröt ut i ett gemensamt gapskratt - men inslag av skräck, samt lättnad över att fortfarande vara i livet.

Vårt första stopp blev Kupan. Jag fyndade några julklappsböcker och ett par korgar, och Jerry gick därifrån med en bok under armen.
Nästa stopp blev vid ÖB. Det är förvisso ingen andrahandsaffär, men likväl gjorde vi båda några fynd där.
Sedan bar det av mot Återbruket. För ovanlighetens skull gick jag därifrån tomhänt, medan Jerry släpade med sig en blombänk ut till bilen.

Efter ovanstående kringflackande bar det av mot Gränby centrum, där Jerrys stortjej mötte upp. Det inhandlades en del förnödenheter till resp hushåll, och sedan goffade vissa av oss på BK.
Avslutningsvis blev jag schangtilt hemskjutsad.

Nu sitter jag här och hoppas att jag lyckats få Jerry biten av second-hand-charmen, så att jag har ännu en väninna att dra runt med i denna underbara värld.

Vardagens små trivialiteter

Bloggat den | November 22, 2007 klockan 10:10 pm | 1 Kommentar

Tänk dig att du är van att titta på en skraltig gammal 21” när du tittar på TV. Bildröret lider av någon allvarlig åkomma, vilket visar sig genom att det tar 1½ tim (!) från det att TVn kopplas på, tills bilden kommer (men under tiden kan man ju alltid lyssna på TVn). Och när bilden sedan behagar att dyka upp, så är färgerna helt fucked up. Allt går i djupt rött, utom ansikten, som blir rosa och och helt utfrätta.
Till denna TV hör en fjärrkontroll vars batterilucka lossnade för flera år sedan. Du får fästa den med tape/en liten klick lim när du har bytt batterier, men luckan lossnar ändå alltid när fjärrkontrollen åker i golvet. Som grädde på moset har själva knapparna på fjärrkontrollen börjat lossna.
Tänk dig sedan att du plötsligt finner dig ta del av TV-utbudet via en 32” platt sak, tror du att du då skulle uppleva någon skillnad gällande bild- och ljudkvalitet?

Igår åkte jag och Herr Fiffig till Återbruket i hopp om att hitta några bra böcker till honom. Han älskar att läsa och älskar att lära sig saker, så böcker är något jag gärna matar honom med.
En av böckerna vi hittade var Mera ur Hjärnkontoret, där han bla kan läsa om kvicksand, orkaner, stjärnhimlen och uppfinnare.
Perfekt!

Idag när jag var på Gränby centrum såg jag att de reade ut en hel del varor, eftersom de behöver yta för sin ombyggnad. Tja, där kanske man kan göra något fynd tänkte jag, och dök ned i lådorna. Och minsann, tror ni inte att jag hittade en hängmatta! Den borde jag kunna montera upp på balkongen och sova i nu i vinter. Och inte nog med att den var nedsatt från 299:- till 20:- (!) det fanns dessutom bara en kvar. Då måste det ju vara meningen att jag skulle köpa den.
Den var förpackad i en praktisk liten väska, som visserligen inte avslöjade vad väskan innehöll, men det var ju smidigt.
När jag kom till kassan började kassörskan vrida och vända på väskan, i hopp om att hitta någon prislapp. Eftersom det inte fanns någon, så upplyste jag henne
- Det är en hängmatta som är nedsatt, och kostar 20:-
- Jaha, jag trodde att det var ett tält svarade kassörskan.
(Men lilla kassamänniska, det fattar du väl att det är en hängmatta. Tänkte jag.)
- 20:-… är det före eller efter att rabatten är dragen? frågade kassörskan mig.
- Ja, vi får väl utgå från att det är efter att rabatten dragits, för en hängmatta kan väl knappast ha det som ord pris svarade jag.
Kassörskan höll med.
När jag kom hem ville jag naturligtvis inspektera min nya hängmatta. Jag öppnade väskan och den innehöll… hmmm… det där såg ju inte direkt ut som någon hängmatta… Två tygpåsar med metallpinnar ramlade ur väskan. Det jag hade trott var tyget till hängmattan visade sig vara något pressenningsliknande, samt något som liknade en tältduk…
Vafan, det var ett tält jag hade köpt! För 20:-
Jaha, där ser man. Då är det väl bara att spetsa in sig på en campingsemester till sommaren.

AG: - Vill du ha ananasen skuren?
Prinsessan: - Ja, men jag vill skura den själv.

Har Ronald Mc Donald bytt jobb?

Bloggat den | November 21, 2007 klockan 1:45 pm | Inga kommentarer än

Det verkar som att han tillbringar sina dagar i en bilfabrik nu för tiden.

Andra bloggar om: Reklam, Scoda

Milou har bytt upp sig

Bloggat den | November 20, 2007 klockan 11:51 pm | Inga kommentarer än

Jag stannade till vid Återbruket (vilket mer eller mindre är en återkommande ritual) när jag och Prinsessan var på väg till stan.
De senaste veckorna har jag varit på jakt efter en större bur till Milou, men framgången har lyst med sin frånvaro. Nu hann jag inte ta många steg in i butiken innan den stod där mitt framför mig: Buren!
Det var visserligen en kaninbur, men det gjorde ju ingenting. Det innebar ju bara att Milou skulle få ännu mer yta att röra sig på.
Det var taget.
Då uppstod mitt huvudbry; Hur skulle jag lyckas transportera hem denna tingest? Jag cyklade, och hade Prinsessan med tillhörande barnsadel, med mig.
Hmmm….
Om jag reserverade buren någon timme, köpte en “bläckfisk” (att spänna fast buren med på cykeln) på stan och sedan lät Prinsessan promenera när vi var på väg hem, så skulle det kanske gå.
Eller..? Skulle den stooora buren verkligen låta sig få plats på min cykel - även om jag försökte surra fast den med en “bläckfisk”?
Orosmolnen hopade sig.
Då stod hon plötsligt där framför mig - en av de fem grannar jag faktiskt känner igen här på gården. Vi hälsade och småpratade lite. Hon var arbetsklädd, och hade passat på att smita in där under en rast. Jag yppade mitt dilema för henne, och plötsligt hörde jag mig fråga henne
- Har du bil?
Det var ett faktum hon inte kunde neka till (även om det råkade vara en tjänstebil), och för att göra en inte alltför lång historia kort, så körde hon hem buren åt mig.
Jag ringde Mr T och berättade att en ny, stor bur till Milou var på väg hem.
Behöver jag säga att han - Mr T, alltså - blev galet lycklig. Jag skulle inte bli förvånad om Milou drabbades av samma känslorus när han fick flytta in i sitt nya boende.

Ikväll, när Milou hade installerat sig i sitt nya boende, kvistade Mr T över till grannen (som inte var hemma). På grannens dörr lämnade han ett paket innehållande After Eight, och ett kort med texten Tack för hjälpen med buren
/Mr T.

Mardröm

Bloggat den | November 19, 2007 klockan 9:54 pm | 3 Kommentarer

Jag drömde att jag drömde (!) att jag och r2 hade något intimt ihop. Ni vet, en sån där relation där man brukar vilja kramas extra mycket med varandra ibland.
När jag vaknade (i drömmen) och berättade om min dröm för r2 så kräktes han.

Hur skulle Freud ha tolkat detta?

Plushelg

Bloggat den | November 19, 2007 klockan 9:25 pm | Inga kommentarer än

Helgen har tillbringats i Örebro. Farfar hade varit snäll och lånat ut sin bil, så vi slapp åka tåg/buss.
Det var första gången sedan förra sommaren vi var i Örebro, så det var väl på tiden. Tyvärr hinner man ju inte med ens hälften av det man skulle vilja hinna med. Men det blev en snabbvisit hos brorsan, en fika hos pappa och en fika hos syrran. Vi sov hemma hos mamma, som precis har flyttat från villa till lägenhet, så det var första gången vi besökte henne i hennes nya hem.
Jag hade hoppats att jag skulle hinna med att träffa kusin M, men så blev det inte (f’låt, kusin M). Dessutom närde jag också en tanke om att vi skulle hinna träffa barnens småkusiner, men inte heller det kunde vi klämma in.

Sammantaget får jag säga att det blev en plushelg. Jag sov tex (nästan) hela nätterna. Bara en sån sak!
När vi åkte hem var bilen så fullpackad att det inte hade gått att få in en enda sak till.

Nu skall jag dyka ned i mitt ullgarn igen!

Vänner är en ynnest

Bloggat den | November 16, 2007 klockan 11:39 am | 2 Kommentarer

Jag blir varm i hela kroppen när jag tänker på mina vänner. Inte nog med att jag haft förmånen att få lära känna dem, de har dessutom valt att ha mig som sin vän. Det är stort.
Även om jag inte har kontakt med dem dagligen (långt därifrån) så vet jag att de finns där i såväl stort som smått.
Några av dem finns på nätet, och därmed har vi “koll” på varandra även om vi inte har direktkontakt. Paula är ett (av många) bra exempel på detta. Det kan gå månader - ett halvår - utan att vi ses. Vi håller oss uppdaterade via bloggarna, och när vi sedan väl ses tar vi vid där vi senast slutade.
Vänskap handlar helt enkelt inte om kvantitet, utan kvalitet.

Det skulle vara omöjligt (utöver att det skulle vara totalt ointressant) att “rangordna” vännerna. Alla fyller sin viktiga funktion, och uppenbarligen fyller jag en viktig funktion för dem.
Kan det bli bättre än så?

Utöver mina “aktiva vänner” (dvs de jag har kontakt med 1gång/vecka - 1 gång/år) så finns det knappt en handfull människor som jag inte har träffat på länge, men ändå ser som mycket kära vänner. Oavsett om det har förflutit två eller sju år sedan vi sågs, så tar vi vid där vi slutade när vi väl ses.

Hur definierar man/jag vänskap? Ja, det är väl en inte helt enkel fråga. Och ändå är vänskap något oerhört enkelt.
Men i grova drag handlar det väl om tillit och ärlighet. Acceptans och förtrolighet. Att vara sann.
Klockrena självklarheter.

Frekvensen av kontakt går också i vågor i vänskapsrelationer, beroende på hur mitt och/eller vännens liv ser ut. Vissa perioder har man helt enkelt mindre tid att avsätta för sociala kontakter, och det är inget konstigt med det.

En väns tillvaro trasslade till sig av ett flertal orsaker, och utrymmet för sociala kontakter krympte rejält. Som vän kunde jag inte göra mycket annat än försäkra att jag fanns där, och sträcka ut en hjälpande hand när vännen ev. behövde det. Att den sociala biten av vännens liv blev lagd på is var, efter omständigheterna, inte så konstigt.
Jag har hört av mig ibland i form av några sms och något mail. Att dessa inte har blivit besvarade har jag inte sett som något anmärkningsvärt. Mitt syfte med att höra av mig har mest varit att tala om att Jag finns fortfarande här.

I somras började jag fundera på en födelsedagspresent till vännen. Efter en hel del funderande bestämde jag mig, och sedan satte jag igång. Det var ett projekt som tog lång tid att göra, men det var samtidigt oerhört roligt.
Det var ett ganska stort broderi (med inslag av annan kreativitet) som in i minsta korsstygn var designat för vännen. Min tanke var att jag skulle dyka upp och överlämna denna present när födelsedagen infann sig.

För någon vecka sedan fick jag av en händelse veta att vännen har flyttat!
Flyttlasset gick tydligen för flera månader sedan, och jag har inte sett tillstymmelsen av ett flyttkort. Plötsligt insåg jag att jag nog måste omvärdera hela situationen.
Min första reaktion (som väl inte har släppt än) var en enorm häpnad. Jag kunde/kan inte förstå någonting.
Ok, jag har inte som mål att förstå allting. Vissa saker får man helt enkelt bara acceptera.
Men visst är tacksam för att jag fick veta att vännen har flyttat. Jag menar, då slapp jag ju i alla fall framstå som en total jubelidiot när jag hade stått där med paketet i handen och ringt på dörren för att mötas av en komplett främling när dörren öppnades.
Eftersom presenten var så extremt specialdesignad för vännen, så kunde jag inte ge den till någon annan/använda den själv. Så den fick följa med soporna ut, och det kändes lite surt.

En avgörande anledning till att jag ens skriver om detta är att jag under de senaste dagarna har fått mail från två av varandra helt oberoende personer. Det är personer som mer är vänner med vännen än med mig. Ändå har de skrivit till mig, då de upplevt ett stort obehag av situationen (som jag alltså inte ens visste existerade fram till för någon vecka sedan) och att de ville berätta om saker som tydligen sagts om mig.
Jag vet inte om jag är glad att jag fått veta (en del) av det som tydligen sagts, eller om jag hade föredragit att vara ovetande.

Jag är på intet sätt någon perfekt människa, utan är väl som folk är mest. Om man vill skvallra, snacka skit eller sprida rykten om mig, så är jag säker på att det finns sanningsförankrade saker man kan använda sig av.
När man istället griper saker ur luften och låter fantasin skena, då tar jag det som en komplimang även om det uppenbara syftet har varit att svartmåla (och kanske såra). Jag menar; uppenbarligen har man ju då inte hittat något verklighetsförankrat som kan användas, och det tar jag som ett ganska gott betyg.

Jag beklagar verkligen att människor går omkring och känner sig obekväma, även om det egentligen inte har ett dugg med mig att göra. Ingen behöver känna sig obekväm för min skull, och ingen behöver “be mig om tillstånd” för att umgås med vännen (eller vad jag nu skall kalla personen).

Andra bloggar om: Vänskap

Livet med barn

Bloggat den | November 15, 2007 klockan 9:54 pm | Inga kommentarer än

På bussen:
Prinsessan: Mamma, vilka affärer har vi varit i idag?
theWitch: Ja, vilka var det? Kommer du inte ihåg?
P: Jo, vi har varit på ölaffären!
Efter en stunds tystnad bestämmer sig Prinsessan för att högljutt klargöra sina anatomiska kunskaper.
P: När man äter mat så blir det inte bara bajs som åker ned till rumpan!
tW: Nähä….
P: Det blir en massa fisar också!

Framtiden flyttar in..?

Bloggat den | November 15, 2007 klockan 9:35 pm | 1 Kommentar

- Jag vill ha internet på min dator.
- Du, när jag var i din ålder hade jag inte hört talas om varken datorer eller internet.
- Jamen du växte ju upp på stenåldern! Det är framtiden nu, mamma. Framtiden flyttar in.

Stackars Askungen…

Bloggat den | November 13, 2007 klockan 7:10 pm | 6 Kommentarer

Ikväll var det dags för Prinsessans kör. Som vanligt satt jag i rummet utanför, tillsammans med ett gäng andra föräldrar (alla mammor), och väntade medan barnen sjöng.
I brist på någon bättre sysselsättning tänkte jag att jag ju kunde rensa lite bland alla mess i mobiltelefonen. Eftersom jag inte ville ta bort alla meddelanden, så raderade jag ett i taget. Jag har inte hunnit bli superflink med knapparna, men det gick hyfsat bra ändå. Ända tills jag kom fram till ett animerat mms som jag ville spara. Men istället för att trycka på “Gå vidare” så lyckades jag trycka på “Spela upp”. Och ur telefonen strömmade, med höga, gälla röster:

- Stackars Askungen! Aldrig får hon smaka kuk! Det är bara jobb, jobb och jobb.
- Jag vet! Vi ska hjälpa henne!
- Vi ska knulla vi ska pippa, vi ska slicka hennes fitta….

Det tog ungefär tusen år innan jag lyckades få tyst på telefonen. Ingen sa något, men jag tyckte mig kunna avläsa en tryckt stämning bland de kyrkliga mammorna.
I fortsättningen skall jag hålla mig till stickning eller korsordslösning eller läsning när jag sitter och väntar i kyrkan.

Vad är det för folk som skickar sådana oanständigheter till mig!?

Mitt-i-natten-rapport

Bloggat den | November 13, 2007 klockan 1:40 am | Inga kommentarer än

Nu har jag suttit en lång stund och njuuutit av de underbara linnetyger jag köpte idag. Undrar om jag vågar dra igång symaskinen såhär mitt i natten, eller får det grannarna att gå bananas?
För säkerhets skull kanske det är bäst att jag låter bli. Jag får väl nöja mig med att klippa till tyget inatt, och så kan jag sy imorgon.

Annars, då?
Jodå, helgen passerade utan några större besvär. Herr Fiffig var hos Majsan. Prinsessan blev alldeles till sig av att det kom några snöflingor, och Mr T hade fullt upp med kompisar. Lite trevligt umgänge med r2 & Sambo lyckades vi dock klämma in.

Jag känner att det med största sannolikhet inte blir någon sömn inatt (heller). Men jag kanske borde krypa ner under täcket med en bok iaf.
Fast jag börjar nog med att äta en grapefrukt.

StitchyBitchyWitch

Bloggat den | November 11, 2007 klockan 4:07 pm | 1 Kommentar

Det är så sant som det är sagt! Att brodera tillhör knappast huvudsysslorna i mitt skapande. Det är snarare något jag ägnar mig åt som avkoppling, om än ganska sällan.
Men det kan vara kul att brodera något litet och enkelt, som går fort att göra. Eller om man kommer på något som skulle passa extra bra till någon i omgivningen. Då är det kul att plocka fram moulinegarnet och broderinålen.
Tavlorna på bilden här intill är specialsydda till ett par vänner, och nu även överlämnade.

Nu kommer det dröja innan jag broderar igen.

Mönster: Efter eget huvud
Inramning: AG

Andra bloggar om: Broderi

Uppmaning

Bloggat den | November 10, 2007 klockan 12:06 am | Inga kommentarer än

På torsdag (15/11) kl 20.30 kommer Kalla Fakta på TV4 att visa ett reportage som (bl.a.) visar hur Antroposofsmurfer skor sig på människors förtvivlan i deras kamp att överleva cancer.

Dessvärre kommer varken Antroposofsmurfar eller Waldorfsmurfar att se inslaget, då TV-tittande hjärnor faller i koma efter bara ett fåtal minuter (om vi skall tro deras egna filosofi). Och såväl Antroposof- som Waldorfhjärnor är naturligtvis mycket smartare än så.
Men vi andra kan ju titta och förbluffas.

Andra bloggar om: Antroposofi, Waldorf

Face it

Bloggat den | November 8, 2007 klockan 11:37 am | 2 Kommentarer

På min Facebook-sida har jag den senaste tiden bland annat fått lära mig att ”Johan Dahlberg is trött, trött trött och vill gå hem.” Jag vet inte vad jag ska med den informationen till. Vidare: ”Niclas Rahm left the group Adidas.” Jaha, tänker jag. Ska jag göra en anteckning på det? Jag blir också varskodd om att Sarah removed Liza Marklunds Gömda from her favourite booklist. Se där, bra jobbat, Sarah.
Jag får sedan veta att jag har blivit ”bitten” av en Jessica Andersson. Och att Calle ändrade sin ”profile” till ”happy”. Och en man vid namn Stefan vill starta ett ”kuddkrig” med mig.

Alex Schulman har tröttnat på Facebook.
Jag förstår honom.
Jag måste medge att inte heller jag har fattat grejen med Facebook. Ok, jag kan se om Jerry har recenserat en film, jag kan krama Cyberfrun, jag kan bjuda Tante på en öl och jag kan kasta en ko på r2. Det är ju vackert så, men allt det där kan jag göra även utan Facebook.

Påståendet om att människor har blivit Facebookberoende måste antingen vara en tidningsanka, eller så är det ett sorgligt bevis på att dessa människor inte har något liv.
Jodå, jag har kvar min profil på Facebook (även om den lever sitt eget liv ibland) men jag vet egentligen inte varför.

Andra bloggar om: Alex Schulman, Facebook

Mammabus

Bloggat den | November 7, 2007 klockan 4:38 pm | Inga kommentarer än

Mr T var fullt koncentrerad med det han höll på att skriva, och tittade inte ens upp när han frågade
- Mamma, hur stavar man till chicken?
Jag bokstaverade och Mr T skrev utan att reflektera. När han hade skrivit färdigt stirrade han på det han hade skrivit.
- Men mamma… stavas det verkligen… det ser konstigt ut… börjar det verkligen med…
Sedan började han gapskratta. Det hade tagit honom flera sekunder att inse att det var hans namn jag hade bokstaverat

Uppsala Konsert- och kongress

Bloggat den | November 7, 2007 klockan 7:44 am | Inga kommentarer än

En halv miljard, och så kan arkitektnollan inte ens konsultera de artister som hans sal ska vara arbetsplats för.
Vad hjälper det med en tjusig fasad om man inte kan hantverket, arkitekthelvete!
[...]
Skämmes, arkitektjävel!

Jonas Gardell är inte alltför imponerad av den obefintliga akustiken i Uppsala Konsert- och kongress. Och han är inte ensam i sin kritik.

Jag följer detta med spänning, och det skall bli intressant att se vad slutnotan för det där spektaklet blir.

Andra bloggar om: Uppsala Konsert- och kongress, Jonas Gardell

Dagens missöden

Bloggat den | November 6, 2007 klockan 10:46 pm | 1 Kommentar

Jag gick genom köket, och *pladask!* så låg jag i en ylande, kvidande hög på golvet. Som tur var, så fanns AG i närheten. Han stirrade förskräckt på mig där jag låg i en mycket onaturlig ställning, och han befarade nog att det var lårbenshalsen som hade gett vika.
Han fick hjälpa mig upp, och jag linkade omkring en stund och tyckte synd om mig själv. Till slut kunde jag stödja på benet, och kunde konstatera att enda skadan var ett blåmärke på foten.

Ett par timmar senare bar jag en burk med skorpor genom köket. På exakt samma ställe som ovan nämnda olycka inträffade for burken ur händerna på mig, och skorporna spred sig över hela köket.

Jag drar slutsatsen att denna punkt i mitt kök befinner sig ovanför ett kurrykors.

Märkligt

Bloggat den | November 6, 2007 klockan 12:26 am | Inga kommentarer än

Jag har just insett att min profil på Facebook utför actions när jag inte ens är i närheten av en dator… Märkligt.
Är det någon annan som har råkat ut för något liknande?
Nåja, av det jag sett hittills så har ingenting varit otrevligt. Och jag hoppas att profilen fortsätter hålla sig till trevligheter när den lever sitt eget liv.

Bra dag

Bloggat den | November 5, 2007 klockan 11:15 pm | Inga kommentarer än

På förmiddagen kom ett mms från en vän som berättade om en belöning som hade ramlat ned i hans brevlåda. Den var han väl värd, och hans glädje smittade av sig.
Sedan kom det där smset som jag hade väntat så nervöst på. Jag höll på att kissa på mig av lycka, och kunde inte göra mycket annat än bara skutta omkring med ett fånigt stort leende på läpparna.
Ikväll ringde en vän och bubblade av entusiasm, och jag håller tummen. Om det här bara blir hälften så bra som det verkar, så blir det kanonbra!

JAAAA!!!!!!

Bloggat den | November 5, 2007 klockan 2:03 pm | Inga kommentarer än

Jag har vankat av och an hela förmiddagen i väntan på ett besked. Jag har pendlat mellan hopp och förtvivlan, och bitit på naglarna.
Och så kom det ett sms…

HURRA!!!!
Jag är så jävla överlycklig, så det kan inte beskrivas med ord!
Egentligen berör inte saken mig, men det berör min älskade Cyberfru, och därmed berör det mig i allra högsta grad.
Jag slängde mig på telefonen och ringde Cyberfrun. Vi pratade i munnen på varandra. Lyckogråt stockade sig i halsen och jag hade ståpäls.

Jag försöker att inte vara skadeglad, men nog är det en stor seger när Waldorfsmurfar får bita i gräset. Verkligheten börjar kanske komma ikapp dem…

Dagens datum skall för alltid bli ihågkommet som ett lyckodatum!

Söndagskalas

Bloggat den | November 4, 2007 klockan 11:42 pm | Inga kommentarer än

Födelsedagspresenter Idag har jag och Herr Fiffig varit på kalas. Det var två kompisar till honom som hade slagit ihop sina födelsedagar för gemensamt firande på 4H.

4H, ja…
Vi infann oss i lagom tid för kalaset, men det var så gott som folktomt på 4H. Festlokalen bar inte minsta spår av något förestående kalas. Det kom en hästtjej gående över gården, så jag frågade henne.
Nej, hon visste ingenting om något kalas. Kanske tjejerna i paddocken visste något?
En räv sprang över stallbacken.
Jag ringde hem till tjejerna som skulle ha kalas, och som väntat fick jag inget svar.
En taxichaufför stod vid parkeringen och tittade lite frågande mot mitt håll. Jag gjorde mitt bästa för att se så totalt ointresserad ut som möjligt. Jag hade ju inte beställt någon taxi.

Hmm… Kunde det vara så att kalaset var på den andra 4H-gården? Men varför skulle man lägga ett kalas på den gård som ligger längst bort från var alla bor?
Tja, i brist på något bättre så bestämde vi oss för att cykla dit.

Väl framme vid den andra 4H-gården visade det sig att det var där kalaset skulle gå av stapeln. Jag ursäktade mig inför ena jubilarens mamma över att vi kom lite sent, eftersom vi hade trott att det var på den andra gården.
- Du, om jag säger så här… Jag var den enda som åkte hit. Alla andra har börjat med att åka till den andra 4H-gården svarade hon.
Tom den andra jubilarens mamma hade börjat med att åka till den andra gården. Det var alltså en kommunikationsmiss, men det blev ju bra till slut.
Jag och Herr Fiffig var inte de sista som kom, och det visade sig att den där taxin vid andra 4H-gården var utsänd för att köra kalasfirare i skytteltrafik till rätt gård. Där fick jag för att jag stod och demonstrerade mitt ointresse… Men vi fick oss en frisk cykeltur istället.

Som presenter till jubilarerna hade vi pimpat till varsin t-shirt. Vad tjejerna heter? Nej, det säger jag inte!

Sjukt snygg lampa

Bloggat den | November 4, 2007 klockan 12:12 am | 1 Kommentar

Magic lamp Det kommer säkert som en chock för de som har besökt mitt hem under de senaste åren, men jag är ganska intresserad av inredning. Men allteftersom familjen har växt så har inredningsintresset fått stryka på foten till förmån för det praktiska och funktionella.
Naturligtvis finns det ingen egentlig motsättning mellan dessa, men det blir onekligen svårare att odla sitt inredningsintresse när man plötsligt befinner sig i ett compact living.

När det gäller inredning, så är det ett absolut måste att saker skall vara funktionella. Porslinspottor och och gobelänger lär du aldrig hitta hemma hos mig. Jag är allergisk mot väggmålningar och har svårt för pelargoner.
Nej, det skall som sagt vara funktionella saker. Och är det det, så får de naturligtvis gärna vara snygga också.

Ett exempel på en jävligt snygg inredningsdetalj hittade jag hos Front. Jamen håll med om att den här lampan med en “svävande” lampskärm är superläcker. Den skulle man mycket väl kunna hitta hemma hos mig någon gång i framtiden (när mindre tid går åt till att torka O’boyfläckar och att leka affär, och jag aktivt kan återuppta intresset för inredning).

Andra bloggar om: Inredning, Front, Lampor

Mitt hjärta blöder

Bloggat den | November 3, 2007 klockan 9:16 pm | 2 Kommentarer

Mr T har varit ute med sina kompisar större delen av dagen. När det närmade sig middag kom han in och sa
- Mamma, får Danne äta här? Han är har inte ätit på hela dagen, och det är ingen hemma hos honom. Han är jättehungrig.

Naturligtvis fick han äta här, och han åt som om han inte hade sett mat på flera dagar.
Danne är en jätterar kille, och mitt hjärta blöder för honom. Naturligtvis måste det ha varit oerhört pinsamt för honom att “tigga” mat av oss, och samtidigt var han så hungrig att han inte hade något val. Vad jag tycker och tänker om hans föräldrars agerande kan jag knappast formulera i ord.
Det här var inte direkt första gången Danne (eller hans lillebror, för den delen) kom och var vrålhungrig. Det är mer regel än undantag att föräldrarna är borta till sent på kvällen. Någon gång ibland får grabbarna pengar så att de skall kunna köpa pizza, men oftast får de bara driva omkring utan mat eller möjlighet att gå in (hemma).

Efter middagen gav sig grabbarna ut igen. Danne var tunt klädd och hade frusit ganska ordentligt när de var ute tidigare, så han passade på att låna lite kläder av Mr T.

Godis

Bloggat den | November 3, 2007 klockan 2:16 pm | 2 Kommentarer

Godis..? Härom dagen köpte jag en stor påse med godis, eftersom jag befarade att det skulle komma en massa läskiga monster och tigga godis vid dörren.
Men monstren har lyst med sin frånvaro, så igår kväll tog jag fram påsen för att konsumera dess innehåll själv. Ja, i sällskap med familjen, alltså.
Påsen innehöll döskallar, monster, pumpor mm. Döm om min förvåning när jag fiskade upp den här *pekar på bilden* godisbiten ur påsen.
Tänk om jag hade sträckt fram påsen till något monster vid dörren, och monstret hade fiskat upp denna godisbit och sedan gått hem till sina föräldrar och visat upp vad det lyckats tigga ihop. Då hade jag väl snart haft en vansinnig morsa/farsa bankandes på dörren.

Hur den smakade? Jodå, den smakade alldeles förträffligt!

Snabb vecka

Bloggat den | November 2, 2007 klockan 11:33 pm | Inga kommentarer än

Jag vet inte vart den här veckan har tagit vägen. Jag trodde att den skulle bli extremt intensiv med allehanda barnaktiviteter. Men jag har snudd på inte sett röken av kidsen på hela veckan.
Mr T har haft fullt upp med sina kompisar, och man har fått vara glad om han har visat sig vid matbordet. Herr Fiffig och Prinsessan har tjoat omkring med sina kompisar.
Antingen har det varit folktomt här, eller så har det varit full ungdomsgård. Idag räknade jag till 10 minderåriga, men jag kan ha missat någon…

Vid den snudd på traditionella fredagsmiddagen (tacos) idag knackade det på dörren. Utanför stod en rädd och förtvivlad Sergeij (Herr Fiffigs jämnårige kompis). Det var mörkt ute, och han vågade inte gå hem. Han hade mött några Halloweenklädda barn här utanför och blivit jätterädd. Tårarna trillade nedför hans kinder, och mitt hjärta höll på att gå sönder.
Jag tog Sergeij i handen och promenerade tillsammans med honom hem. Han blev glad, och vi pratade lite om rädsla under vår vandring. Vi konstaterade att man ju faktiskt kan vara rädd för sådant som man man vet inte är farligt. Han berättade om situationer som skrämt honom, och jag fick ännu större förståelse för hans rädsla.
När vi var 10 meter från hans port sa han med modig stämma
- Nu kan jag gå själv!
Jag stod kvar tills jag såg att han kom in, och vi vinkade av varandra glatt.

Veckan i övrigt då, undrar ni.
Jodå.
Jag har haft konstant huvudvärk sedan i söndags. Ok just i söndags kanske det var befogat och självförvållat, men sedan…
Det kan väl inte vara meningen att man skall straffas i närmare en vecka bara för att man har råkat smaka lite starkt?
Ni må tro att jag - som den tvättäkta hypokondriker jag är - hunnit diagnostisera allt mellan hjärntumör och hjärnblödning som orsak till värken. För inte kan det väl vara så illa att en sketen bakfylla hänger kvar så länge?
Nåväl, idag har ~~hjärntumören/hjärnblödningen/bakfyllan~~ huvudvärken lättat, och jag har med tillförsikt kunnat tro på en framtid.
Men kanske borde jag dra lärdom av detta och inse att jag inte skall ägna mig åt alkoholintag, utan istället ägna mig åt en tillvaro bestående av en god bok/en stickning, gosiga tofflor, klassisk musik, en mugg gott te och en filt över benen.
Eller..?

Huvudvärk eller inte, så har jag låtit kreativiteten blomma. Jag har helt enkelt inte haft något val.
Plötsligt står jag inför en situation där jag skall skall producera en hel del. Och jag klagar absolut inte!
Men lite nervigt är det…

Vem är vem?

Barbara
Min oumbärliga, älskade bärbara dator.
Spättan
En Volvo kombi som snart uppnår aktningsvärd veteranstatus
Prinsessan
Fåfäng och klädintresserad åttaåring. Gillar hästar, dans och gymnastik, och älskar att städa.
Herr Fiffig
Nioårig kille med huvudet på skaft. Sudokuintresserad trollkarl. Gillar matte på hög nivå och har ett minne som får de flesta andra att blekna.
Mr T
Fjortinårig, gänglig pubertetskille som gillar skolan och att hänga med kompisarna. Ett och annat TV-spel går också hem.
AG
Barnafader. Fotointresserad designsnubbe som skriver Expert på visitkortet.
Kax och Chet
Katterna som äger den här familjen.
Hunden
Världens goaste vovve, som jag brukar umgås med på dagarna.