Nattlig rapport om dagen som gick

Bloggat den | October 26, 2007 klockan 4:02 am | Inga kommentarer än

Jag har avverkat två utvecklingssamtal. Först ut var Mr Ts lärare.
Meningen är ju att såväl bra som mindre bra saker skall komma fram, men om det nu inte finns mindre bra saker så är det ju svårt att diskutera sådana.
Fröken tog fram något som Mr T skrev för ganska exakt ett år sedan (när han var nykommen från Uppsala Waldorfskola) och något som han har skrivit nyligen. Det han skrev för ett år sedan var en mening (mer lyckades han inte prestera, trots att uppgiften var att skriva en liten berättelse) där inte ett enda ord var rättstavat. Handstilen var så spretig att den i det närmaste var oläslig. Det han hade skrivit nu var en berättelse på mååånga sidor om medeltiden. Att skriva den har inte varit någon egentlig arbetsuppgift i skolan, utan något Mr T har gjort av eget purt intresse. Och fint skrivet var det också.
Mr T har tagit tusenmilakliv i alla ämnen, och enl lärarna borde det vara näst intill omöjligt att lära sig så mycket, och utvecklas så mycket, på bara ett år. Det märks att han trivs och tycker om att gå i skolan. Han är harmonisk, och det lyser om honom.
Ja, så där höll de på.

Sedan var det dags för Herr Fiffigs fröken, och även där haglade lovorden. Han är positiv och ambitiös, och älskar att lära sig. Han räknar och skriver, och ligger före den nivå klassen är på. Dessutom hjälper han gärna kamrater som behöver hjälp.
Osv osv osv.
Herr Fiffigs fröken, Lena, är en ny bekantskap för oss from den här terminen. Hon vet inget om vårt förflutna, och jag har medvetet väntat med att berätta, eftersom jag ville att hon skulle skaffa sig en egen uppfattning, utan att påverkas av annat.
Framåt slutet av vårt samtal berättade jag att Herr Fiffig (och hans syskon) tidigare har gått på Uppsala Waldorfskola/förskola. Lena tittade skeptiskt på mig, och sedan sa hon
- Jag har varit en del där ute, och jag har inte något positivt intryck av den skolan.
Tiden medgav inte att jag drog någon Waldorfresumé för Lena, men jag nämnde att jag håller på att skriva en bok.
- Den boken vill jag verkligen läsa hann Lena säga 3-4 gånger innan vi sedan skildes åt.

Ja, det var ju som en stor vitamininjektion att prata med barnens lärare.
För de allra flesta föräldrar är det säkert en självklarhet att barnens lärare har en verklighetsförankrad bild av deras barn. Men för mig är det fortfarande nästan en overklig känsla.

Av bara farten tog jag mig till apoteket för att hämta ut medicin, och då blev kroppen jätteglad.

Nu ser jag fram mot en mycket efterlängtad helg!

Kommentarer: