Trick or treat!

Bloggat den | October 31, 2007 klockan 5:05 pm | 1 Kommentar

Jag kan väl inte påstå att jag är överförtjust i Halloweenfirande. Men Prinsessan och Herr Fiffig har tjatat i flera dagar om att de skall klä ut sig och gå runt i grannskapet, så i det sammanhanget hade jag inte så mycket att säga till om.

Håll med om att Prinsessan är söt! Sådan mor sådan dotter, liksom. Att ögonen blev röda känns ju nästan som en bonuseffekt på det här fotot.
Den där Alien bredvid henne påstår att han är hennes bror…

Wow!

Bloggat den | October 30, 2007 klockan 11:28 am | 2 Kommentarer

Det har visat sig att det finns intresse för mina hantverksalster i ett större sammanhang, och det är snudd på att jag rodnar blygsamt.
Känner mig pirrig, förväntansfull, glad och lite förskräckt.

Lycka

Bloggat den | October 29, 2007 klockan 5:27 pm | Inga kommentarer än

De som säger att lycka inte kan köpas med pengar och/eller prylar, de vet fan inte vad de snackar om.
Min nya mobil har gjort mig till en mycket lyckligare människa!
Att AG och Mr T går och dreglar avundsjukt ser jag bara som en bonus.

Om jag inte vore så blygsam i min framtoning, så skulle jag nästan säga att jag var värd det här.

Soft start på lovet

Bloggat den | October 29, 2007 klockan 2:06 pm | Inga kommentarer än

Jag trodde att det skulle bli full fart, så här första dagen på höstlovet. Men det har varit lugnare än på länge här idag. Mr T har övernattat hos kompisen Patrik, och är fortfarande kvar där. Herr Fiffig och Prinsessan har varit ute och lekt med Sergei hela dagen. Nu har de gått hem till Sergei, och jag funderar på att cykla till Återbruket för att se om jag kan göra några fynd.

Seg söndagkväll

Bloggat den | October 28, 2007 klockan 8:50 pm | Inga kommentarer än

Helgen börjar lida mot sitt slut, och jag känner mig både seg och tillfreds. Jag har haft huvudvärk hela dagen, men det har jag nog gjort mig förtjänt av… Och det var värt det!

Det har varit en trevlig och rolig helg i glada vänners lag. Och det hade ju kunnat vara ännu trevligare om vissa inte hade fuskat så galet mycket när vi spelade Pictionary. Men jag och min lagkamrat var storsinta, och lät det passera.

Nu känner jag mig energiladdad och glad. Jag börjar nästan grina av lycka när jag tänker på hur fantastiskt fina vänner jag har. Och att de har den goda smaken att vilja ha mig som vän!

Nu skall jag fixa lite fika inför Van Veeteren - Borkmanns punkt. Och så kanske jag fortsätter pilla lite på min nya mobil.
Och imorgon börjar barnens höstlov. Det lär bli både Nickis Äventyrslek och Fyrishov den här veckan.

Fram med anteckningsblocket!

Bloggat den | October 26, 2007 klockan 7:17 pm | 4 Kommentarer

Idag när jag var på stan kvistade jag in på Systembolaget och köpte ett par öl. Det föranleder mig att uppmana alla - och nu menar jag inte bara VIP-medlemmarna i min intressefanclub - att anteckna följande:
Kassörskan bad mig att visa legetimation!!!
Jag har med stöd av lagen kunnat inhandla rusdrycker hos det statliga monopolet i… *räknar på fingrarna* 22 år, 7 månader och 13 dagar.
Vad säger man? Det fanns en tid då jag tackade för komplimangen när de bad om legetimation. Men nu känns det nästan bara löjligt.
Men tack ändå.

Nattlig rapport om dagen som gick

Bloggat den | October 26, 2007 klockan 4:02 am | Inga kommentarer än

Jag har avverkat två utvecklingssamtal. Först ut var Mr Ts lärare.
Meningen är ju att såväl bra som mindre bra saker skall komma fram, men om det nu inte finns mindre bra saker så är det ju svårt att diskutera sådana.
Fröken tog fram något som Mr T skrev för ganska exakt ett år sedan (när han var nykommen från Uppsala Waldorfskola) och något som han har skrivit nyligen. Det han skrev för ett år sedan var en mening (mer lyckades han inte prestera, trots att uppgiften var att skriva en liten berättelse) där inte ett enda ord var rättstavat. Handstilen var så spretig att den i det närmaste var oläslig. Det han hade skrivit nu var en berättelse på mååånga sidor om medeltiden. Att skriva den har inte varit någon egentlig arbetsuppgift i skolan, utan något Mr T har gjort av eget purt intresse. Och fint skrivet var det också.
Mr T har tagit tusenmilakliv i alla ämnen, och enl lärarna borde det vara näst intill omöjligt att lära sig så mycket, och utvecklas så mycket, på bara ett år. Det märks att han trivs och tycker om att gå i skolan. Han är harmonisk, och det lyser om honom.
Ja, så där höll de på.

Sedan var det dags för Herr Fiffigs fröken, och även där haglade lovorden. Han är positiv och ambitiös, och älskar att lära sig. Han räknar och skriver, och ligger före den nivå klassen är på. Dessutom hjälper han gärna kamrater som behöver hjälp.
Osv osv osv.
Herr Fiffigs fröken, Lena, är en ny bekantskap för oss from den här terminen. Hon vet inget om vårt förflutna, och jag har medvetet väntat med att berätta, eftersom jag ville att hon skulle skaffa sig en egen uppfattning, utan att påverkas av annat.
Framåt slutet av vårt samtal berättade jag att Herr Fiffig (och hans syskon) tidigare har gått på Uppsala Waldorfskola/förskola. Lena tittade skeptiskt på mig, och sedan sa hon
- Jag har varit en del där ute, och jag har inte något positivt intryck av den skolan.
Tiden medgav inte att jag drog någon Waldorfresumé för Lena, men jag nämnde att jag håller på att skriva en bok.
- Den boken vill jag verkligen läsa hann Lena säga 3-4 gånger innan vi sedan skildes åt.

Ja, det var ju som en stor vitamininjektion att prata med barnens lärare.
För de allra flesta föräldrar är det säkert en självklarhet att barnens lärare har en verklighetsförankrad bild av deras barn. Men för mig är det fortfarande nästan en overklig känsla.

Av bara farten tog jag mig till apoteket för att hämta ut medicin, och då blev kroppen jätteglad.

Nu ser jag fram mot en mycket efterlängtad helg!

En kraftansträngning av godhet

Bloggat den | October 23, 2007 klockan 6:32 pm | 2 Kommentarer

För ett tag sedan blev jag ju utmanad att göra något snällt för någon jag ogillar. Jag lovade att fotodokumentera det hela om det lät sig göras. Så blev det dock inte, så ni får helt enkelt tro mig på mitt ord.

Så vad gjorde jag, då?
Jag får väl börja med att medge att jag valde en något feg väg att gå - jag utförde min goda gärning anonymt. Jag mäktade helt enkelt inte med att öppet vara aktivt vänlig mot denna människa. Inte så att jag vanligtvis är ovänlig mot henne. Jag försöker hålla mig neutral och på avstånd, det är så långt jag kan sträcka mig.

Så vad gjorde jag, då?
Jo, jag köpte en blomma till kvarterets största skvallerkärring, och lämnade den utanför hennes dörr. Jag skrev ett litet kort, så att det framgick att blomman var till henne, men jag undertecknade inte kortet.

Fegt, ja. Men jag gjorde det av ren godhet.

Hattrick på gång..?

Bloggat den | October 22, 2007 klockan 10:42 pm | 1 Kommentar

*    Mensvärk
*    Fysiska “abstinens” (jag har inte hämtat ut min medicin som jag borde… )
Borde jag kanske satsa på ett hattrick, och toppa med maginfluensa..?

Dilemma…

Bloggat den | October 22, 2007 klockan 8:24 pm | 6 Kommentarer

Jag har världsrekord i flygrädsla. Jag skojar inte.
Min flyggalna Cyberfru har hotat med att försöka bota min åkomma, men hittills har det inte kommit längre än till hot (tack och lov).
Jag vet, ärligt talat, inte hur min åkomma skulle kunna tänkas botas. Jag vet bara att botandet måste börja med en panna whiskey…

Shit alltså.
Nu har det ramlat in en bjudresa, typ inklusive allt, till Kreta.
Snacka om dilemma!
Ok, denna resa är planerad om drygt ett halvår, men frågan är väl om den tiden räcker till för att få mig bekväm i närheten av flygmaskiner.

Vad ska jag ta mig till? Finns det sjukvårdspersonal på Arlanda som kan tänkas söva ned mig för de timmar flygresan tar (då kan jag resa i bagageutrymmet om det är så, jag är inte knusslig)? Hur mycket kan man supa på ett plan utan att bli avkastad? För det vill jag definitivt inte bli! Kan man tjacka Valium på plattan?
Ja, mina frågor och funderingar är många. Tips och råd mottages tacksamt!!

*Jag kan flyga, jag är inte… jo, jag är fan skiträdd!*

Idag var det lattjolajban

Bloggat den | October 20, 2007 klockan 11:44 pm | 1 Kommentar

Jag, Prinsessan och Herr Fiffig tog bussen till stan för att bevista Svavagallerians 15-årskalas. Med handen på hjärtat, så får jag väl säga att vi sket högaktningsfullt i att nämnda galleria byggdes för 15 år sedan. Däremot lockade en del av punkterna på jubileumsprogrammet avkommorna.

Det började med att en trollkarl trollade hellre än bra. Medan Prinsessan och Herr Fiffig fascinerades av hans uppträdande satt jag och log tacksamt över alla trolltrick han avslöjade.
Men vid hans avslutande jonglering måste jag medge att jag stod mig slätt. Jag kan inte ens jonglera med en boll.

Sedan blev det tipspromenad. Jag misstänker (på relativt goda grunder) att barnen hade alla rätt på sina frågor, och att resultatet var detsamma för min del, gällande vuxenfrågorna. Men inte tusan håvade vi in några vinster för det.
Nåja, barnen belönades med varsin godispåse och varsin piratsnusnäsduk. Själv behöll jag pennan vi hade använt för att fylla i våra svar.

Prinsessan blev ansiktsmålad (en rosaglittrig stjärna runt varje öga), och Herr Fiffig avstod.
Och så var det dags för Mojje att inta scenen. Några barn tvingades fram till scenkanten av sina föräldrar, men i det stora hela var det föräldrarna som stod och diggade. De sjöng med i varenda liten textrad.
Själv stod jag och skämdes i ett hörn, medan Prinsessan dansade glatt. Herr Fiffig valde att sitta bredvid mig, och beskåda uppträdandet.

Tja, det är väl ungefär så intressant vår dag har varit.

Hästminne

Bloggat den | October 18, 2007 klockan 10:58 pm | 3 Kommentarer

- Mamma, vad heter det här huset? frågade Herr Fiffig när han och jag satt och åt på Max vid Stora torget.
- Det heter Rådhuset svarade jag.
- Varför har du och Jerry druckit öl här? undrade han.
Jag började nästan skratta. Jag och Jerry har varit där och druckit öl en gång, och det var för fem år sedan (dvs när det var en alkoholserverande restaurang i lokalerna). Men om Herr Fiffig en gång fått veta något, så glömmer han det aldrig. Inte ens om han var två år när det hände.
Jag avundas den killens minne.

Man behöver inte vara intelligent för att bli trafikplanerare i Uppsala

Bloggat den | October 18, 2007 klockan 10:22 pm | Inga kommentarer än

De som är ansvariga för trafikplaneringen här i Uppsala måste antingen hata invånarna, eller så är de dumma i hela huvudet. Jag kan helt enkelt inte se någon annan förklaring.
Tidigare har bussarnas mötesplats på stan varit Dragarbrunn/Vaksalagatan/Stora torget, dvs mitt i centrala Uppsala. Det var smidigt och bekvämt vid bussbyten, och om man åkte buss bara för att ta sig till stan hamnade man där man skulle när man klev av. Detta var tydligen alltför bra i beslutsfattarnas ögon, så det var man tvungna att ändra på.
Jag föreställer mig hur resonemangen gick när man beslutade om trafikomläggningen:
- Vi måste få bort bussarna från city.
- Ja, helst skulle man ju vilja lägga dem ute i Bälinge, men det kan vi kanske inte göra.
- Nej, men en bit måste vi väl ändå kunna knuffa iväg dem.
- Jag vet! Nu när resecentrum håller på att byggas så är det ju totalt kaos i flera kvarter, och kommer vara det i några år till. Skulle vi inte kunna lägga bussarnas knutpunkt där?
- Fan vilken bra idé! Det gör vi!
- Och de busslinjer som inte får plats för alla grävskopor och annat kan vi ju lägga på Kungsgatan.
- Du är ett geni! Kungsgatan är ju stans hårdast trafikerade gata. Det blir finfint med en massa busshållplatser där.
- Fast det är klart, det kanske blir lite tomt på Dragarbrunn när alla bussar försvinner. Hur ska vi lösa det?
- Jag vet! Vi öppnar upp för biltrafik där!
- Jaa!
Jag gissar att någon miljöpartist och/eller vänsterpartist försökte protestera, och föreslog att man skulle satsa på att göra stan mer cykelvänlig (om jag inte är helt felinformerad, så är Uppsala landets cykeltätaste stad). För att få slut på det tjatet gick man med på att placera ut några blompottor och några cykelställ. Så nu får vi cyklister köra slalom mellan nämnda blompottor, samtidigt som vi skall ha koll på bilisterna som inbjudits till citykärnan. Det är inte helt enkelt alla gånger.
Jag har inte räknat de utplacerade cykelställen, men de kan inte överstiga 20 till antalet, glest utplacerade längs Dragarbrunnsgatan. Det är nästan skrattretande, med tanke på att man borde ha placerat ut 200 cykelställ (om inte fler).
Vad säger man?

Redo

Bloggat den | October 18, 2007 klockan 11:29 am | 4 Kommentarer

Punktering lagad (tack cykelreparatören) och dramaten är fäst bakom cykeln.
Tja, då är det väl bara att ge sig iväg till Gränby centrum, då.

What goes around comes around…

Bloggat den | October 17, 2007 klockan 10:38 pm | Inga kommentarer än

Idag har jag varit på två möten på barnens skola. På ett av dessa möten hampade det sig inte bättre än att det blev en diskussion om Waldorf (ok då, Waldorf diskuterades på båda mötena - dock inte på mitt initiativ i något av fallen).

Jag aktar mig väldigt noga för att “tala om” för människor vad de skall tycka och tänka om olika saker, och det gäller naturligtvis även Waldorf.
I ovan nämnda diskussion inflikade jag ett och annat, vilket uteslutande kom att bestå av egna/barnens erfarenheter. Vad åhöraren skall tycka om det jag berättar överlåter jag åt densamme.
(Vem är jag att döma om en rasist vill sätta sitt barn hos Waldorf, liksom…)

- Jag arbetar inom X, och jag är övertygad om att det skulle vara av stort värde om du kunde komma och hålla ett föredrag hos oss sa någon på ett av ovan nämnda möten.
Vad jag svarade kan ni tills vidare bara gissa er till….

Insikt

Bloggat den | October 17, 2007 klockan 10:22 pm | Inga kommentarer än

Om jag så blir 500 år, så kommer jag på min dödsbädd kunna konstatera:
- Det bästa jag någonsin gjorde (förutom att föda mina underbara barn, såklart!) var att ta dem ur Uppsala Waldorfskola, och sätta dem i en skola med sunda, medmänskliga och demokratiska värderingar istället.
*lycka och balsam i själen*

Samtidigt blöder mitt hjärta för de barn som har en insiktsfull och en Waldorfförtrollad förälder i åsiktskonflikt.
Jag varken kan eller vill tro något annat än att förnuftet skall segra!

Harmoni

Bloggat den | October 17, 2007 klockan 3:02 pm | Inga kommentarer än

Jag är nyss hemkommen från ett möte på barnens skola, och sitter återigen med ett harmoniskt stort leende på läpparna. Det är läskigt att medge det, men jag är fortfarande så Waldorfskadad att jag har svårt att ta till mig att barnens nuvarande skola (och förmodligen de allra flesta andra skolor också) är en rak, öppen och positiv skola.
Tänk att det finns skolor som inte ägnar sig åt skitsnack, fantasier och lögner, utan för en rak kommunikation och ser barnen som de individer de är. Wow, liksom!

Nu ska jag göra ingenting ett par timmar, och sedan bär det av till skolan igen. Det här är nämligen en skola som välkomnar föräldraengagemang, och vi är några föräldrar som skall träffas och vara lite kreativa.

theWitch - pinsam och kreativ

Bloggat den | October 16, 2007 klockan 10:54 pm | 3 Kommentarer

Med tanke på hur skralt jag har bloggat den senaste månaden, så borde jag väl ha en hel del att skriva om. Och det har jag också, jag kommer bara inte på vad just nu. Men som ett livstecken kan jag ju rapportera från dagens stora händelse - invigningen av ytterligare en etapp av nya E4:an (Bärbyleden).
Nämnda vägsnutt ligger alldeles här i närheten, så jag och Prinsessan begav oss dit för att beskåda invigningen. Vi valde att ställa oss vid cykelbron, vilket visade sig vara bron för B-laget. Förutom jag och Prinsessan, så stod där bara tre gamla tanter. Innefolket stod istället på en bilbro ett par hundra meter längre bort. Där var det invigningstal, förfriskningar, musik och ballonger som steg mot skyn.
Efter att ha stått och huttrat alldeles för länge fick vi sedan se de första bilarna passera. Jag kan inte sammanfatta upplevelsen på annat sätt än att allt kändes fruktansvärt pinsamt. Jag kan tänka mig att det var ungefär på samma sätt för ett sekel sedan, då människor gick man hur huse för att se en automobil passera.

Annars kan jag bara konstatera att jag är så kreativ att jag slår mig själv med häpnad varje dag. Aldrig har jag väl kunnat ana att det bodde så mycket energi inne i lilla mig.
Men det gör det tydligen, så det är bäst att ni hukar er..!

Gästblogg

Bloggat den | October 11, 2007 klockan 6:39 pm | Inga kommentarer än

Ja, det är väl bäst att passa på att göra ett gästblogginlägg (jag känner mig nästan som gäst på nätet nu för tiden) när jag har möjlighet.
Om det går som jag har tänkt mig (=Telia skickar trådlöst modem…), så lär jag vara ute på nätet igen inom några dagar. Tills dess fortsätter jag som jag gjort på sistone - jag utnyttjar Förorts-Jerka.
Men vänner är till för att utnyttjas, vad skulle man annars ha dem till?!

Igår var jag på föräldramöte i Mr Ts klass, och jag svävar fortfarande omkring i ett lyckorus. Jag är verkligen obeskrivligt lycklig över att barnen går på Uppsalas absolut bästa skola!
Nästa vecka är det dags för elevsamtal för Herr Fiffigs räkning, och det ser jag fram emot. Genom den kontakt vi har med fröken/skolan så vet jag redan nu att Herr Fiffig ligger på spetsplats i klassen, och det skall bli intressant att sitta ned och prata lite mer ingående med fröken.

Jag känner mig (för tillfället) nästan lite avdankad som bloggare. Livet består av så mycket annat just nu, och det känns alldeles… alldeles… alldeles underbart!

En stilla undran

Bloggat den | October 7, 2007 klockan 11:59 am | 3 Kommentarer

Hur gör en lufterian när han bantar? Håller andan, eller?

Ja, det är sådana frågor som kan få vem som helst att ligga sömnlös om nätterna.

Tittut

Bloggat den | October 7, 2007 klockan 11:06 am | Inga kommentarer än

Ja, här dyker jag upp som gumman i lådan. Inte för att jag plötsligt har något fungerande modem, utan för att jag så osjälviskt erbjöd mig att vakta Förorts-Jerkas bärbara dator medan han tog med sig Ellet och mina två yngsta avkommor (samt deras far) på bio. De skulle visst gå på förhandsvisningen av Råttatouille.

Nu har jag trixat lite, så att jag kan Twittra via mobilen. I väntan på att det skall dyka upp ett fungerande modem i denna häxbostad, så kan ni alltså ta del av små korta Twitteruppdateringar från mig.
*Pekar febrilt på Witch-Twitter i högerspalten*

Jag kan inte påstå att att jag lider nämnvärt av att inte ha något fungerande modem. Tvärtom, så har livet fått helt nya dimensioner de senaste veckorna. Men misströsta inte, jag skall naturligtvis se till att det blir ordning på grejerna, det har bara inte någon superduperhög prioritet. Men det kommer.

En av de första sakerna jag skall göra när jag har nätkontakt igen, är att kontakta bloggaren allt. Jag har ännu knappt hunnit ögna igenom bloggen, men känner ändå att det är en person jag vill prata med. Och jag rekommenderar alla att besöka bloggen.

Alive and kicking (asses)

Bloggat den | October 4, 2007 klockan 4:39 pm | 4 Kommentarer

Ryktet om min död är (till vissas förtret, kan jag tänka) är betydligt överdrivet. Min frånvaro från nätet handlar om något så simpelt som ett trasigt modem.
Om någon hade frågat mig för två veckor sedan hur jag skulle reagera om modemet gick sönder, så hade jag svarat att jag med största sannolikhet skulle sitta i ett hörn och vagga, samtidigt som jag skulle mumla något ohörbart.
Men så blev det inte. Istället har min kreativitet slagit ut i full blom, och jag skapar i kvadrat.
Att jag nu kan titta ut på nätet bedror på att Jerry just kom förbi med sin bärbara, och det visade sig att någon av mina grannar har ett trådlöst nätverk…

Ok, jag får väl försöka sammanfatta vad som har hänt.
Den där AG har gått och blivit äldre. Om han blev 33 eller 34 vet jag inte, men något sådant var det.
Vad hände med den där fräscha 25-åringen jag raggade upp en gång i tiden..?

Den 21:a september var det ettårsjubileum sedan avhoppet från Uppsala Waldorfskola. Jubileumet firades med pompa och ståt, samt pukor och trumpeter.

Familjen har fått tillökning. Mr T fick ta över en liten marsvinsunge från en klasskompis, vars mamma hade visat sig vara allergisk.
Den lille gnagaren lyssnar (nåja) numera till det fantasifulla namnet Milou, och tror nog att h*n har hamnat i paradiset. Tidigare har h*n fått livnära sig på endast gräs, men sedan ett par dygn tillbaka får h*n en mycket varierad kost. Och utrymme att röra sig på.
Igår informerade Jerry storskrattande att lagen säger att marsvin inte får hållas ensamma, så antingen får vi slänga ned Milou i stekpannan, eller så får vi utöka menageriet.

Härom dagen när jag och Prinsessan var på stan var det någon som sa Hej, hej med ovanligt vän stämma. Jag tittade mig omkring och hälsade artigt tillbaka. Sedan ägnade min lilla söta hjärna en febril halvtimme till att fundera på vem det var det var som hade hälsat på mig. Och så slog det mig - Heureka! - det var en av de högsta hönorna på Uppsala Waldorfskola!

Idag har jag varit ute och ätit lunch med Cyberfrun. Det var underbart att äntligen få träffa henne. Usch, så här länge får det aldrig gå igen mellan våra träffar!
Efter lunchen fick jag akut ont i magen. Cyberfrun trodde att det kunde bero på det halvkilo wasabi jag hade tryckt i mig. Men jag vet inte det, jag.

Nu skall jag fira kanelbullens dag.
Jag återkommer när det nya modemet har anlänt, om inte förr.

*poff!*