Endast nolltolerans är acceptabelt!

Bloggat den | September 18, 2007 klockan 1:39 am | 2 Kommentarer

Vad är det som leder fram till att en elvaåring försöker hänga en jämnårig pojke? Nu tänker jag inte i bemärkelsen att de kanske (för att inte säga antagligen) var ovänner eller tom bittra fiender, för inte ens då (förutsatt att det handlar om normalfungerande människor) går det så långt som det har gjort i det här fallet.
Jag undrar vilka bakomliggande orsaker som krävs för att en elvaårig pojke skall kunna utföra en sådan här handling. Hur ser hans liv ut? Vilka upplevelser och erfarenheter ligger i hans bagage?

Jag har alltid tagit väldigt illa vid mig när jag läst/hört om barn som far illa/förolyckas/råkar illa ut. Sedan jag själv blev mamma är rapporteringen om sådana händelser en direkt plåga. På något sätt så relaterar jag i tankebanorna “Tänk om mitt/mina barn skulle råka ut för något sådant“. Och det gör fysiskt ont.
Visserligen råkade mina barn ut för såväl många som grova kränkningar när de gick på Uppsala Waldorfskola, även om det – tack och lov! – aldrig gick så långt som det har gjort i det här fallet. Men nog tusan var det mer än illa nog när Mr T blev mordhotad med en stor vass kniv tryckt mot halsen.

Skolor måste ha en tydlig och entydig antimobbingpolicy. Allt annat än en nolltolerans på området är ett svek mot barnen. Jag vill gärna tro att de allra flesta barn har sunda värderingar hemifrån, och de som inte har det måste få extra stöd.
På barnens nuvarande skola har man en oerhört tydlig policy när det gäller mobbing, och ämnet är en ständigt levande dialog. Barnen på skolan sätter stort värde i att vara goda kamrater, och det leder till en mycket positiv anda bland såväl barn som personalen.

Även om det inte framgår så mycket av artikeln i SvD, så kan vi nog vara säkra på att båda pojkarna mår fruktansvärt dåligt av det som inträffat, och jag hoppas innerligt att de får den hjälp de behöver.

Kommentarer: