Ibland känner man sig ovanligt blond

Bloggat den | June 28, 2007 klockan 3:10 am | Inga kommentarer än

Jag fick ett mail där avsändaren bad mig att återigen berätta om en händelse som jag skrev om för ungefär hundra år sedan. Eftersom läsarnas önskningar är min lag, så gör jag det naturligtvis. Men jag har inte lyckats hitta texten i mina arkiv (och jag minns ju inte exakt när det hände), så jag berättar fritt ur minnet.

Ok, då kör vi.

Jag kom ut till parkeringen på morgonen, stressad som den tidsoptimist jag är. Direkt när jag öppnade bildörren möttes jag av en starkt obehaglig lukt. Den påminde skrämmande mycket om hur det kom att lukta i huset där jag en gång bodde, efter att en pyroman hade varit på besök.
Någon hade eldat i min bil!
Jodå.
Ok, dörren på passagerarsidan hade visserligen varit olåst, men det betyder ju inte att kreti och pleti är välkomna att göra en brasa i kupén.
Som brännbart ämne hade man använt sig av innehållet i handskfacket; gamla besiktningsprotokoll, hushållspapper, godispapper och säkert även någon obetald p-bot. Gummimattan på passagerarsidan var spårlöst försvunnen, men jag hade inte möjlighet att engagera mig i det hela just då. Jag hade bråttom, och fick ta itu med problemet senare.

På fikarasten satt jag och läste UNT. Där fanns en liten notis om att brandkåren hade varit ute och släckt en bilbrand på min gata under natten.
Aha, nu insåg jag ju att jag absolut måste kontakta polisen. Att förse dem med uppgifter om att det minsann hade brunnit i min bil också måste ju vara ett ovärderligt spaningsuppslag!
Sagt och gjort, så åkte jag till polisen. Jag förklarade att jag hade läst UNT och nu ville berätta att det hade brunnit i min bil också.
- Vad har du för bilnummer? frågade konstapeln.
- Det är… öhhh… jag tror… hmmm… öuhm… Nä, jag vet inte, var jag till slut tvungen att skamset klämma fram.
(Jag kunde heller inte gå ut och titta, eftersom jag hade cyklat till polishuset)
Konstapeln bad mig åka hem och kolla bilnumret och sedan ringa honom. Och så fick det bli.

Efter att ha kommit hem och kollat bilnumret ringde jag upp den förstående konstapeln. Jag gav honom bilnumret, och han bläddrade i några papper. Sedan sa han
- Jamen då var det ju din bil brandkåren var ute och släckte inatt!
- Öh… jaha svarade jag något förvirrat.

Jamen man (åtminstone jag) kan ju tycka att brandkåren på ett eller annat sätt borde ha försökt att kontakta mig, när de nu hade gjort sig besväret att åka ut och släcka brasan i min bil mitt i natten.
Men inte då.
Så hur tusan skulle jag kunna förstå att det var min bil man skrev om i UNT?

Någon dag senare sökte jag förståelse för mitt trauma hos en vän. Hon fullkomligt skrek av skratt när hon kved fram
- Jamen häxan, det är ju inte bara din bil som har brunnit. Det måste fan ha brunnit i huvudet på dig också, om du inte fattade att det var din bil UNT skrev om. Du är verkligen en äkta blondin!
Själv funderade jag mest bara på om jag skulle vara tvungen att köpa en Wunderbaum.

Kommentarer: