När mörkret faller

Bloggat den | April 28, 2007 klockan 12:43 pm |

Carina (Lia Boysen) är en framgångsrik och prisad journalist, som till synes lever i det perfekta äktenskapet. När hon till slut orkar och vågar polisanmäla den misshandel hon har utsatts för av sin man under tio års tid, ställs allt på ända. Den omgivning som borde ställa upp för henne börjar istället ifrågasätta henne, men samtidigt får hon stöd från oväntat håll.

Systrarna Nina (Bahar Pars) och Leyla (Oldoz Javidi) lever tillsammans med sina syskon i en invandrad familj. De är hårt hållna av sin pappa, och kontrollerade av sina bröder.
När pappan får vetskap om att Nina har en pojkvän vidtar ett helvete som inte låter sig beskrivas i ord.

Aram (Reuben Sallmander) driver en restaurang med sina syskon Nadja (Nisti Stërk) och Johnny (Jonatan Blode). Ett gäng killar blir avvisade från restaurangen av vaktchefen Peter (Per Graffman), och återvänder med skjutvapen.
Med hot, våld, utpressning och misshandel försöker gärningsmännen få Aram och Peter att inte vittna i rättegången.

När mörkret faller (manus och regi: Anders Nilsson) är en oerhört stark film, och den kommer att sitta kvar i mig länge. Den visar olika människors utsatthet, men berättar också om det civilkurrage som får dem att stå upp för sanningen, trots att de är skrämda och rädda. Filmen innehåller ett antal mycket realistiska och starkt obehagliga scener, som får det att knyta sig i magen på mig. Den visar också en spirande homosexuell kärlekshistoria, som jag gärna hade sett mer av.
Filmens enda minus är att invandrarna pratar svenska med varandra inom familjen och släkten, och det känns inte trovärdigt.

Filmen är ett viktigt inslag i samhällsdebatten, och förtjänar mycket större uppmärksamhet än den fått. Jag inte bara rekommenderar, utan beordrar, er att se den.
När mörkret faller är den bästa svenska film jag har sett på mycket länge.

Kommentarer: