Ju fler vi är tillsammans…

Bloggat den | March 31, 2007 klockan 11:17 pm | 6 Kommentarer

Tåget var av den spejsiga modellen, och påminde om farkosterna man såg i Månbas Alpha på 80-talet som i sig var en intressant period men medförde även att Abba splittrades. Det var det mest onyttigheter blev det, även om det slank med en och annan grönsak, gurka tex. Men salladsdressingen står kvar i affären. Det blir kycklingsallad till middag; sa AG och såg utsvulten ut. Lyckligtvis tittade han på mig, inte på theWitch som man hade jag varit lite prydare än vad jag är hade jag förmodligen rodnat då jag såg alla dessa vibratorer hit och dit. Men tunnelbanan gled fram fint och bra. r2 säger att pojkfitta är ett fint ord mot ord. Detta kunde inte tolkas på annat sätt än att AG och theWitch önskade att Prinsessan skulle det smaka med lite vitlöksbröd, men frågan är hur mycket smak det blir av en endaste klyfta i dekoltaget. Det blev inget skjortinköp idag, men några glas från Åhléns fick vi med oss och andra. Nu vill jag ha mat, sa r2 och spände blicken i Häxan som bara satt och hade sig i de allra flesta fall skulle det betraktas som ett väldigt märkligt beteende, men i det här sällskapet får väl duga i brist på annat. I brist på bröd får man äta limpa, som man brukar säga. Jo, jag kunde förstås ha sagt att man inte skall pressa vitlöken med knivbladet för det kan det bli bättre? Nu har mörkret fallit och Häxan står och sliter skinnet av en ganska så död kyckling och vitlöksbröd. Till detta serveras vuxensaft, och i bakgrunden hör vi Lilla Sjögylfen. Förutom denna finns även andra filmer som är värda att se. Bland annat är Purpurfärgen spred sig, men nu får det ändå vara nog med skrivandet för idag, för nu vankas det käk.

Fjollträsk nästa

Bloggat den | March 30, 2007 klockan 10:22 pm | 3 Kommentarer

Att våren menar allvar är väl nu ställt utom allt rimligt tvivel. Det går ju inte att sitta här och längta, så nu krafsar jag ihop lite packning, och imorgon är det jag som beger mig till Fjollträsk.

Dagen har innehållit en hel del gladpiller i form av sol, glada mail, telefonsamtal, människor, tussilago, respons på min efterlysning, rostbiff och potatissallad, och alla rätt för Mr T på läxförhöret.
Tyvärr missade jag samtalet då ett av Gösta Wilsons (författaren till boken Jag trodde på Waldorfskolan) barn ringde. Men det är ju inte värre än att vi gör ett nytt försök på måndag.

Ryktet om min kommande bok har nu nått utanför Sveriges gränser i Waldorfkretsar, och man länkar till min efterlysning. Även om jag ser att man lägger ord i munnen på mig (och påstår att jag söker “komprometterande historier”) och även om länkningen är lite felaktig, så tackar jag ändå rörelsen för hjälpen att sprida min efterlysning.

Telefonsamtal

Bloggat den | March 30, 2007 klockan 2:29 am | Inga kommentarer än

- Vet du vad jag gör? Jag är ute och går - trots att det är mörkt!
- Är du ensam?
- Ja.
- Har du ingen “bodyguard” med dig?
- Nej. Jag tänkte att det räcker med att jag säger att jag pratar med dig i telefonen om det kommer någon.
- Ja… annars räcker det nog med att du vänder dig om och visar dig för dem…

En cykeldag med sång

Bloggat den | March 29, 2007 klockan 9:29 pm | 3 Kommentarer

Jag tog med mig Prinsessan och Herr Fiffig och cyklade till Gränby centrum för att köpa skor. Det blev ett par spidermanskor till Herr Fiffig, och ett par prinsesskor till Prinsessan. Sedan blev det glass, som avnjöts i vårsolen innan vi cyklade hem.

Sedan cyklade jag till biblioteket. På vägen dit och hem lyssnade jag på mp3-spelare, och sjöng för full hals.
Med mig hem från biblioteket hade jag tre böcker som jag skall sluka med stort intresse.

Senare cyklade jag och Herr Fiffig till Heidenstams torg för att köpa mjölk. Jag hade berättat att jag sjungit på min tidigare cykeltur, och nu sa Herr Fiffig
- Mamma, du kan väl sjunga så där när vi åker till affären.
Har han bett om sång, så ska han få sång tänkte jag, och stoppade in mp3-snäckorna i öronen. Jag tog i för full hals, och sjöng för allt vad halsen höll. Herr Fiffig fnissade generat. Skammens rodnad blossade på hans kinder när vi mötte andra människor. Men när vi kom fram till affären och parkerade våra cyklar sa han
- Vad rolig du är, mamma!

Nu skall jag tvätta.

Talking to myself

Bloggat den | March 29, 2007 klockan 11:34 am | 6 Kommentarer

Telefonen ringer, och jag svarar.
- Hej, det är din nätsyster kvittrar en okänd röst.
Vi pratar, skrattar och hummar igenkännande. Glädjen ilar i kroppen på mig, och när vi har lagt på luren gör jag hoppsasteg fram och tillbaka genom lägenheten samtidigt som jag toksjunger
Vilken härlig dag
pa-pappa-pa
man blir härligt glad
å-åh-åh-åh
hela livet ler
pa-pappa-pa
kan ej önska mer
å-åh-åh-åh
Prinsessan tittar besvärat på mig. Hon skulle bara veta. Hon skulle bara veta att jag precis har pratat med… (jag höll nästan på att skriva mig själv, och det hade nästan varit sant) Jag har precis pratat med en mamma till andra waldorfdrabbade barn.

Nu skall jag sätta mig och kolla busstider. Nästa vecka skall jag nämligen träffa min nätsyster/waldorfolyckssyster. Jag längtar värre än ett barn i väntan på jultomten, och det menar jag bokstavligen!

Alla pojkar små
pa-papppa-pa
blir så söta då
å-åh-åh-åh

Gul Lamborghini = Häxkvast

Bloggat den | March 28, 2007 klockan 11:23 pm | Inga kommentarer än

Men hörrni, helt seriöst. Visst skulle jag passa likt handen i handsken i någon av dessa bilar. Vilken av dem spelar egentligen ingen roll. Jag är liksom inte kinkig, utan tar vad som bjuds.

Lamborghini Murciélago: 640hk vid 8.000 r/min och 660 Nm vid 6.000 r/min… Permanent fyrhjulsdrift inklusive ABS… 6-stegs manuell växellåda alt. elektronisk växling med paddlar på ratten… 0-100 km/h 3,4 sek… Toppfart: 340 km/h…
Lamborghini Gallardo: 520 hk/367 kw vid 8.000 r/min och 510 Nm vid 4.250 r/min… Permanent fyrhjulsdrift inklusive ABS och ESP… 6-stegs manuell alt. elektronisk växling med paddlar på ratten (E-gear)… 0-100 km/h 3,95 sek… 315 km/h…

Ärligt talat; allt det där är rena grekiskan för mig. Jag är nöjd om jag får veta var tanklocket sitter, och var jag skall hänga handväskan.

Gallardo eller Murciélago, det spelar egentligen ingen roll. Jag är inte kinkig

Jag lyckas inte hitta någon prisuppgift, men vad tror ni; Kan jag bjuda 10.000 och en begagnad cykel (den är i gott skick och galet skön att cykla på, men pakethållaren behövs bytas ut)?

Via: E24
Andra bloggar om: Lamborghini, Murciélago, Gallardo

Bra start på en solig vårdag

Bloggat den | March 28, 2007 klockan 10:51 am | 4 Kommentarer

Dagen började med att Herr Fiffig satt och rabblade multiplikationstabellen innan han gick till sexårsgruppen Sedan påminde han mig om att vattnet skulle stängas av idag (pga någon reparation). Det var tur att han påminde mig om det, för själv hade jag glömt bort de totalt.
Herr Fiffig är verkligen killen med koll.

Prinsessan och Mr T är inne på sin sista dag som sjuka. Dvs det är deras första dag som friska, men de får hålla sig hemma och relativt lugna. Men att försöka hålla Prinsessan från dansen ikväll är nog inte att tänka på. Ja, jag tror inte att det går att hålla någon av dem inomhus idag, när solen lockar utanför fönstret. Men jag får väl ta med mig Prinsessan ut och hoppa hage. Och så kanske jag kan låna Mr Ts el-scooter och svischa runt på. Jamen man kan ju inte känna sig som något annat än ett sprudlande gladpiller när våren ler i kubik utanför fönstret.

Min läkare ringde så snart frukostbestyren var över. Hon är verkligen kanonbra (eller hur, Paula). Två röda sekunder senare fanns min medicin att hämta ut på apoteket. Nu återstår bara att ta sig dit och göra det.

Skrivklådan har tagit mig med storm, och det känns som att mina ~600 nedslag/minut inte är snabbt nog. Jag vill skriva, skriva, skriva.
Och jag skriver (när tillfälle ges).
Någon som har en bärbar dator att låna ut (så att jag får en legitim anledning att sätta mig i den där soliga gläntan jag tjatar så mycket om)? Om man vill skänka den till mig, så går det naturligtvis också bra.

Typiskt, bara för att jag för första gången i världshistorien hällde upp vatten i tillbringare (och en hink till toan), så verkar de inte ha stängt av vattnet.

Jag är en psyksjuk idiot som kommer att “råka illa ut”

Bloggat den | March 27, 2007 klockan 11:22 pm | 24 Kommentarer

Raka besked från min nya brevkompis Jag får väl hoppas att det inte slutar lika illa för mig som det gjorde för Anna Politkovskaja skrev jag en gång, och jag gjorde det med en stor glimt i ögat. Men jag kanske borde tänka den tanken på största allvar?
Eller ja, jag vet inte hur jag skall tolka det brev som kom idag:

Du är ju helt sjuk i huvudet. Hur fan kan du hålla på och skriva som du gör i din jävla blog? Du är psyksjuk och borde söka hjälp! Det är bara ett gott råd. du ska veta att ALLA i hela uppsala waldorfskola HATAR!!!!!! dig!! Det spelar igentligen ingen roll om det är sant som du skriver. Man ska inte skriva som du gör! det är sinnessjukt att skriva om vad dina barn har råkat ut för. Du är en jättedålig mamma. Du är totalt psyksjuk och borde spärras in! Fattar du det??
Jag mår illa när jag tänker på dig , och om jag får syn på dig på stan så tänker jag spotta dig i ansiktet! Om jag var du skulle jag alltid titta mig noga över axeln när jag var ute. Och jag skulle inte gå ut när det är mörkt. Bara så att du vet. Det är ett gott råd. Vi är många som mer än järna skulle få bort dig från jordens yta. Du kommer att ’’råka illa ut’’ det är bara en tidsfråga!
Jag blir så jävla förbannad!!!! Jävla IDIOT!!!!

Jag svarar:
Hej brevkompis. Eftersom du så snöpligt missade att ange avsändare, så ser jag som min enda möjlighet att svara genom att göra det här i bloggen.

Jag vet inte om det är meningen att jag skall uppfatta dig som en talesperson för Uppsala Waldorfskola, men om så vore fallet så borde väl brevet vara skrivet på ett officiellt brevpapper? Men eftersom du uttalar dig för ALLA på skolan, så gissar jag att du åtminstone har kvistat runt med en liten enkät. Beskedet om att ALLA HATAR mig kommer som något av en chock (om jag vore rubriksättare på en kvällstidning skulle jag nästa säga att det var en HATCHOCK!). Fram tills nu har jag lullat omkring och inbillat mig att jag är Poppispinglan nr. 1 ute i Hågaby. Men där fick jag så jag teg, liksom.

Ditt till synes genuina engagemang ang. min psykiska hälsa är smickrande, även om jag inte delar din uppfattning om densamma. Jag delar heller inte din uppfattning om min kompetens som mamma. Men ärligt talat; om du är en “Waldorfmänniska” så kommer väl våra olika ståndpunkter inte som någon större överraskning.
Att bli spottad i ansiktet låter inte speciellt trevligt, det måste jag erkänna. Men med tanke på att mina barn har fått sig ett antal loskor i ansiktet ute i Håga, så kanske jag inte skall förvånas. Men jag ber dig ändå låta bli, för jag tycker inte att det är varesig snällt eller trevligt.

Att hålla på och titta mig över axeln i tid och otid har jag inte möjlighet till, eftersom en gammal skada har gjort mig lite stel. Och även om jag inte hade den begränsningen, så skulle jag säkert ändå glömma bort att gå omkring och vrida på skallen. Att avstå från att ge mig ut i mörkret är heller ingenting jag kan lova. Jag tycker att det är ganska mysigt att ge mig ut på en cykeltur på kvällen eller natten (när tillfälle ges), inte minst nu när vi går mot en varmare årstid. För att vara tydlig, så kan jag meddela att jag inte har någon som helst avsikt att dra ned på detta trampande på velocipeden.
Att det bara är en tidsfråga innan jag råkar illa ut är så sant som det är sagt. Mina cykelvurpor är världsberömda i hela bekantskapskretsen, och det är väl mest ett under att jag hittills inte råkat mer illa ut än en hjärnskakning och ett sönderskrapat ansikte. Min talang med hushållsmaskiner är också begränsad, och jag är själv förvånad över att jag inte lyckats starta stora bränder i min framfart.

Avslutningsvis, och jag vill egentligen inte framstå som petig, men gärna stavas med G (såvida man avser betydelsen “med förkärlek” och inte orten Järna). När jag ändå är i farten kan jag upplysa om att egentligen stavas med E, inte I. Men det är lätt att slinta på tangenterna, det är jag den förste att intyga.

Hör av dig igen, om du har något mer på hjärtat.
Fridens liljor,
theWitch

Andra bloggar om: Anonyma brev, Hotbrev, Hatbrev, Mordhot, Dödshot, Uppsala Waldorfskola, Waldorf
Intressant?

Väldigt manuella trackbacks (uppmärksamma mig gärna på om det finns fler!):

Joshua_Tree:
[The Witch, en av de bloggare jag har följt längst, har fått beundrarbrev av den obehagligare sorten. Anledningen tycks vara att hon är osams med Uppsala Waldorfskola, och såvitt jag kan bedöma har hon goda anledningar till det.Utifrån vad jag dels har läst hos Häxan och dels tagit in från annat håll är jag övertygad om att mina framtida barn aldrig kommer att gå i någon Waldorfskola.]

N|:
[The Witch, en skribent som jag då och då faller i små flame wars med (precis som med Josh) är en god skribent och har skrivit en hel del om sin och sina barns erfarenhet av Waldorfskolan utanför Uppsala. Men se, det ska man inte göra. Så nu har hon fått lätt debila hotbrev från Waldorfianer och ett gäng mer eller mindre huvudlösa kommentarer till sina postningar.]

Underbart vårväder utan halsfluss

Bloggat den | March 27, 2007 klockan 9:37 pm | Inga kommentarer än

I receptionen på “vår” vårdcentral arbetar man inte på ackord, om man säger så… Men med lite god vilja och en stor skopa tålamod, så lyckades jag genomföra ett besök där idag.
Barnen har inte halsfluss, och det känns bra. Själv lämnade jag in ett kuvert i receptionen, och bad receptionisten att ge det till min läkare. Jag kände mig angelägen om att hon skulle få det idag, så jag frågade om hon var där. Svaret blev Ja, och det kändes ju bra.
När vi var inne på labbet för provtagning på Prinsessans hals fick jag veta att min läkare inte alls var på plats idag. Hon var hemma med sjukt barn. Jaha, där ser man.
På väg ut passade jag på att informera receptionisten om hur det förhöll sig.
Jaha, ja jag vet ingenting om vem som är här eller inte blev svaret. Nähä… ok… Det låter ju praktiskt och fint, med tanke på att det är receptionisten som tar emot de patienter som kommer på besök. Det måste ha blivit ett flertal patienter sittande i väntrummet under dagen, som inte hade fått komma in till läkaren (eftersom hon inte var där)… Och det var ju märkligt att hon hade kunnat ge mig ett positivt svar på min fråga, när hon nu inte visste hur det förhöll sig.
Jag hade ett par svavelosande dräpor på tungan, men valde att hålla mig lugn och fin.

Idag damp det ner ett brev, men det var inte alls samma sorts gladpiller som kom från skåneland igår. Det brev som kom idag förtjänar nog ett helt eget inlägg, när jag tänker efter.

Vädret har ju varit galet vårigt idag. Jag blir så sugen att hoppa hopprep och hage. Jag måste nog tusan köpa ett hopprep och asfaltskritor imorgon.

Kvällen har delvis ägnats åt ett föräldramöte. Jag gläds fortfarande varje dag åt att vi hamnat på en skola där barnens välmående, rak kommunikation och kreativ pedagogik står högst på agendan. Ja, det kanske är vardagliga självklarheter för (de flesta) andra, men för oss är det fortfarande något av en nyhet. Och att sitta “mitt i det” på ett föräldramöte gör det hela så påtagligt att det gör mig tårögd.

the Florence NightinWitch

Bloggat den | March 27, 2007 klockan 12:11 am | Inga kommentarer än

Jag hade tänkt att det här skulle bli en väldigt kreativ dag, men det blir sällan som man har tänkt sig. Fast det kanske blev kreativt, om än inte på det sätt som jag hade tänkt mig.
Den främsta anledningen är att jag har fått agera Florence Nightingale här, då Prinsessan och Mr T har varit krassliga. Prinsessan klagade på halsont redan igår. Och imorse var det dags för Mr T att vara hängig. Han gick och la sig igen efter frukost, och sov ett par timmar.
Men jag lyckades pussla till det så att jag kunde ge mig ut på en lunchdate med en karl. Vi pratade, skvallrade och åt kyckling med ris.
En av de saker jag hade tänkt hinna med idag var att sitta i en vårsolig glänta och läsa/skriva. Men det hann jag ju inte. Det får bli en annan dag.

Det kom ett mail från skåneland, som fick mig att le med hela mitt väsen. Det stod väl egentligen inte så mycket i det, men jag log iaf. Ja, så lättroad är jag.
Och som om det inte var nog med det, så kom det senare en postförsändelse (ja, posten kommer osedvanligt sent här), även den från skåneland. Så nu måste jag försöka få loss ett par timmar då jag kan umgås (relativt) ostört med tangentbordet.

Imorgon, så snart Herr Fiffig är levererad till sexårsgruppen (såvida han inte tänker bli sjuk, han också) så är det jag som tar med mig Prinsessan och Mr T till vårdcentralen. Jag är rädd att det är halsfluss på gång, och dessutom behöver jag fixa medicin till mig själv (nej, jag har inte hunnit göra det än, f’låt).

Jösses, jag måste ju åka till polisen imorgon också. Jag har en sån där märkpenna som jag lånade för att märka Prinsessans nya cykel. Den borde jag ha lämnat tillbaka redan i fredags, men det glömde jag visst.
Tänk om de slänger mig i finkan när jag väl kommer med den.

Hmm… jag tror att jag måste putsa glasögonen. Eller skärmen. Fy, vad det är jobbigt att inte veta.

Med sådana medarbetare behöver de inga fiender

Bloggat den | March 26, 2007 klockan 11:05 am | 5 Kommentarer

Det känns lite komiskt. Flera personer har hört av sig till mig och gratulerat till det faktum att Waldorfskolor skall tvingas genomföra nationella prov i tredje klass.
Jag är oerhört glad för alla Waldorfbarns skull, även om det inte är jag som skall gratuleras (det är knappast min förtjänst). Det är barnen som skall gratuleras.

Bland alla gratulationer och glada tillrop nås jag av ett besked som får mig att… ja, jag skall inte säga att det får mig att baxna, eftersom Uppsala Waldorfskola har slutat förvåna mig för länge sedan. Men det får mig att… ja, jag vet inte vad.

Jag har tidigare skrivit om hur sektledarna i aktiv handling försökt skada mina barn efter vårt avhopp. Idag fick jag veta att de inte stannat vid det, utan tagit ännu ett steg. De har gett sig på en till barnen närstående person, uppenbarligen i hopp om att försöka skada denne också!
Jag kommer antagligen att träffa den drabbade personen ikväll, och skall då försöka övertala denne att få använda detta i min bok.

Utöver att detta säger ganska mycket om deras desperation, så kan jag inte avstå från att ego-reflektera över det. Jag hade ju tänkt att min bok bara skulle handla om åren i sekten, men det de har gjort efter vårt avhopp är allför “bra” för att utelämnas.
Undrar just om de gör det i hopp om att få ta del av min royalty *asg*

Med sådana medarbetare som Uppsala Waldorfskola har, så behöver de knappast några fiender.

Andra bloggar om: Uppsala Waldorfskola, Sekter Waldorfpedagogik, Antroposofi,
Mina tidigare texter om Waldorfsekten kan du läsa här.

En seger för barnen

Bloggat den | March 26, 2007 klockan 9:11 am | 21 Kommentarer

Dödsstöt mot Waldorfpedagogik skriver SvD. Ja, man kan ju alltid hoppas, säger jag. Det vore ju en enorm seger för alla skolbarn och deras trygghet.

–Vi anser att det finns en risk att undervisningen styrs efter proven, och inte efter det överordnade, som är att våra elever ska lära sig läsa och räkna, säger Göran Fant, ordförande i Waldorfskolefederationen.

Om/när man inte lyckas lära barnen läsa och räkna på tre år (nationella prov eller ej), så bör man kanske inse att man är inne på helt fel spår.

Jag tror och hoppas att det här är ett första steg mot nedläggning av Waldorfsektens skolor. Man har hittills lyckats hålla den falska mjuka fasade uppe alltför länge. Men nu har den börjat krackelera. De övergrepp mina barn råkade ut för hos sekten är på intet sätt något unikt. Det är en erfarenhet vi delar med många andra familjer, och alltfler börjar berätta om missförhållandena.
Sekten jobbar sig helt på egen hand fram mot sin egen undergång.

Andra bloggar om: Waldorfpedagogik, Sekter, Antroposofi, Göran Fant, Nationella prov
Mina tidigare texter om Waldorfsekten kan du läsa här.

A hallelujah moment

Bloggat den | March 25, 2007 klockan 9:35 pm | 7 Kommentarer

Jag har tänkt på honom, och längtat ganska mycket efter honom hela helgen. Jag vet inte varför, men kanske för att det var alltför länge sedan vi sågs. Och kanske för att det är vår, och livsglädjen virvlar i luften.
Jag har tänkt ett par gånger under helgen att jag borde ringa eller maila honom, men det har stannat vid en tanke.
Så ikväll när jag låg och slappade i soffan kom det ett sms från honom. Och ett mms. Och fler sms. Jag blev så där barnsligt glad. Om allt går i lås, så ses vi snart!
*kärlek!*

Girlie is the shit

Bloggat den | March 25, 2007 klockan 3:02 am | 1 Kommentar

Girl*ie also girl*y (gûr’l?)
adj. Often offensive.
1. Featuring minimally clothed or naked woman, typically in pornography: girlie magazines.
2. Week, timid, or effeminate. Used of men.

Finns det någon (förutom GB, då) som fortfarande inte ser något problem med namnvalet på den här glassen?

Bea har skrivit ett antal bra och läsvärda inlägg om Girlie.

Bilden finns på girlie.istheshit.net

Andra bloggar om: GB, Glass, Könsroller, Girlie

Öppet hus på brandstationen

Bloggat den | March 24, 2007 klockan 9:13 pm | 1 Kommentar

Idag var det Öppet hus på stans alla brandstationer. Jag, Prinsessan och Herr Fiffig cyklade iväg till Bärbystationen (Mr T föredrog att vara hemma hos en kompis) där vi fick provsitta brandbilar och titta omkring på stationen. Jag nås av rykten om att brandkåren i förorten lät besökarna spruta vatten och köpa korv. Så var det minsann inte på Bärbystationen. Men vi tittade på fiskar som de hade i ett akvarium. Och så fick vi (eller åtminstone barnen) varsin brandhjälm.

Nu tror jag att jag skall krypa ner i sängen.

En frisk häxa och en owaldorsk Waldorflärare

Bloggat den | March 23, 2007 klockan 11:25 pm | 11 Kommentarer

Jag är frisk. Ingen feber, inga nysningar och inte ont i ryggen.
Men jag måste f*n se till att förnya receptet på min medicin på måndag. Den är slut, och det är inte kul att “ha struma” (det var vad läkarna gissade på innan de kom fram till det slutgiltiga svaret).

Efter en tids sökande har vi funnit en underbart väl fungerande form för Mr Ts läxläsning.
Han är så beundransvärt tapper, Mr T. Och han bevisar dagligen att han har vad man kallar “läshuvud”. Han lär sig snabbt, och förstår sammanhang. Det ledsamma är att han parallellt måste inhämta all den kunskap som klasskamraterna har från ettan, tvåan och trean. I alla ämnen. Han måste kämpa hårt.
Jag hade kunnat svälja det om det hade varit så att det hade haltat i vissa ämnen (då olika skolor kan ha olika läroplaner). Men när det visar sig att han efter åren i Uppsala Waldorfskola stod på noll i alla ämen (ok, han visste hur man kardar ull), då svider det orentligt.
Det är en jävla tur att vi lyckades ta oss därifrån när vi gjorde, så att barnen inte hann bli mer förstörda än vad de blev. Och det är ännu mer tur att vi sedan hamnade på den skola vi hamnade på, eftersom personalen där är både utbildad och kompetent.

Mr T kom hem precis när jag var i färd med att bege mig ut för att proviantera.
Vill du följa med? frågade jag.
När du har den där med dig? (sa han, och pekade på Dramaten, som jag hade satt fast som en släpkärra bakom cykeln). Jag skulle inte tro det. Du är så pinsam, mamma.

Dagens *asg* utspelade sig på en av de affärer jag besökte.
När jag kom till kassan hamnade jag bakom en lärare på Uppsala Waldorfskola. Jag höjde inte på ögonbrynen förrän läraren la upp en paket kondomer på kassabandet.
Herre min skapare!
Som lärare inom Waldorf skall man avhålla sig från snusk (ok, om man vill avla barn så är man ju nödd och tvungen, men i övrigt skall man avstå till förmån för att ägna energin åt att stråla mot barnen i klassrummet). Här stod nu en Waldorflärare och deklarerade inför hela världen (nåja, åtminstone mig och kassörskan) att h*n hade för avsikt att knulla enbart för nöjets skull.
Vad säger man?
Jag är mållös!

Mysdag med Herr Fiffig

Bloggat den | March 22, 2007 klockan 10:31 pm | Inga kommentarer än

Ett av dagens inköp Jodå, det blev en myseftermiddag med Herr Fiffig. När det kom till kritan - eller åtminstone till glassinköpet - så valde han en annan glass än den glittriga. Men det kanske delvis berodde på att han innan vi åkte till stan hade fått sitt sminkbehov tillfredsställt. Han hade nämligen hittat ett antal läppstift, och testat dess olika nyanser.

Herr Fiffig fyller sju år i sommar, och skall få en ny cykel då. Men eftersom han fyller i slutet av sommaren, så har vi lovat honom att han skall få cykeln i förskott (i början av sommaren). När Prinsessan nyligen fick sin nya cykel blev han väldigt sugen på att börja planera för sin nya cykel. Han är helt på det klara med att det dröjer en tid än innan han får sin nya cykel, men det finns ju ingenting som hindrar att man nu redan börjar inhandla lull-lull Det går ju att använda på den befintliga cykeln så länge.
Så vi köpte en cykelkorg och en tuta (i form av en krokodil). En vimpel köpte jag till honom redan igår.

Vi gjorde ett besök på Plantagen, och Herr Fiffig fick köpa en blomma till sitt och Prinsessans rum. Han valde en röd pelargon.

Själv köpte jag en galet snygg takkrona till vardagsrummet, vilken ni kan beundra på dagens bild.

Jag är så okonstig man kan bli!

Bloggat den | March 22, 2007 klockan 9:16 pm | 10 Kommentarer

Jag kommer nog inte undan. Under de senaste veckorna har jag blivit “utmanad” lite här och var. Det började med att Nöjda Anna (jag tror faktiskt att jag har patent på att kalla henne det!) bad mig sammanställa en lista över sex underliga/egendomliga saker om mig. Sedan dess har jag dagligen (det är sant!) försökt komma på något som är konstigt, men det går inte. Jag är ju helnormal, ju!
Idag har jag även blivit “utmanad” av Mysla, och inser att det bara är att spotta i nävarna. Och eftersom det inte finns några konstigheter med mig, så väljer jag att göra enlista över saker som andra människor brukar hävda är konstigt (konstiga människor jag omger mig med).
Håll till godo:

1 - Jag häller gärna kanel i kaffet
Det är inget konstigt med det, och på senare år har det ju tom kommit kaffe med kanelsmak (undrar just om det är jag som är trendsettern i sammanhanget). Själv föredrar jag att hälla kanel direkt i muggen (även om det blir lite “snorigt” i muggen när kaffet är urdrucket)

2 - Jag tycker att håriga ryggar och rumpor är galet sexigt
Men det är ju inte ett dugg konstigt. Bara sexigt. Ju hårigare desto bättre…

3 - Utför “nummer två” endast på torsdagar
Inte heller det är ett dugg konstigt, bara praktiskt.
Under sina första år var Mr T också en torsdagsbajsare, och det var ju skitpraktiskt.

4 - Jag kan vissla med tårkanalerna
Inget konstigt med det heller. Bara fullständigt normalt.

5 - Jag var sjukligt blyg när jag var liten
(ok, den kom jag faktiskt på själv)
Människor som har lärt känna mig efter det tycker att det låter jättekonstigt. Jag var så blyg att jag oftast inte ens vågade säga Hej, och jag led verkligen av det.

6 - Jag kan texten till “alla” gamla låtar
Jag ser inget konstigt med det. Har man hört en låt, så vet man väl hur den lät, eller hur.

Herr Fiffig vill också vara glittrig

Bloggat den | March 21, 2007 klockan 9:47 pm | 6 Kommentarer

Girlie För någon månad sedan skrev jag om Girlie. Idag har flera av rikstidningarna (och även ett antal bloggare) skrivit om glassen. Debatten är igång.

Det blev nästan lite komiskt, för helt ovetande om tidnings- och nätdebatten inhandlade jag och Prinsessan varsin Girlie på väg hem från hennes dansträning. Det var de första Girlie jag köpte, och för min del blir det nog ingen mer. Inte så att den smakade illa (för det gjorde den inte), men jag är liksom ingen glassätare.
För Prinsessans del lär det nog bli fler Girlie framöver, om hon får bestämma.

Jag har ingenting emot glassen som sådan. Den är rosa, stjärnformad och glittrig. Den är gjord för att tilltala barn, och det lyckas man med.
Däremot vänder jag mig starkt mot namnet på glassen, då det så kategoriskt vänder sig till tjejer.
När Herr Fiffig fick nys om att jag och Prinsessan hade ätit glass blev han lite avundsjuk. En stund senare kom han och frågade om Girlie var en tjejglass. Jag försäkrade honom om att så inte är fallet, och han skall få köpa en imorgon.
Efter ytterligare en stund kom Herr Fiffig och frågade om det är bara tjejer som kan sminka sig. Återigen försäkrade jag honom om att det inte alls är så. Killar kan också sminka sig, och många gör det.
Herr Fiffig har alltid gillat rosa, lila och glitter. Ja, allt sådant som GB (med god hjälp av många andra, förvisso) försöker tuta i honom att det är “tjejigt”.
Imorgon tänker jag minsann ha en eftermiddag på tu man hand med Herr Fiffig, och den skall bli så rosaskimrande och glittrig som en eftermiddag någonsin kan bli.

Innan dagens glassinköp hade jag inte förstått att glasspinnen innehöll “sminkglitter”, och jag blev ganska paff när jag såg att den gjorde det. Oavsett om man försöker cementera könsroller, så är det oerhört dåligt omdöme att distribuera sminkartiklar till barn.
Men om Herr Fiffig vill, så skall han få sminka sig imorgon. Bara för den goda sakens skull.

Mitt förslag till GB är: Byt namn på glassen till the Hunk. Då lovar jag att köpa en glass till.

Andra bloggar om: GB, Glass, Könsroller, Girlie
Svenska Dagbladet,
UNT,
Dagens Nyheter,
TV4,
Expressen

Man byter inte kön, man korrigerar

Bloggat den | March 21, 2007 klockan 1:53 am | Inga kommentarer än

“Lättare att byta” kön skriver Svenska Dagbladet. Ordvalet får mig att reagera, då det inte handlar om att byta kön. Det handlar om att korrigera kön.
Nåväl, jag skall försöka att inte fastna i misslyckade ordval.

Könstillhörighetsutredningen har presenterat en rad förändringar som ska göra det lättare för trans- och i vissa fall intersexuella att ~~byta~~ korrigera kön.
Det ser ju (vid en första anblick) bra ut, men jag vet inte, jag. Vid närmare eftertanke, så upplever jag det bara som ännu ett spel för galleriet.
Varför skall man fortsätta att begränsa och ställa krav? Varför inte bara låta var och en vara den den är? Här handlar det visserligen om att göra det med hjälp av kirurgiska ingrepp, men det gör det ju även i situationer där människor behöver kosmetisk hjälp efter en olycka, en missbildning (e.dyl).
Att det är Kristdemokraten Hägglund som sitter som socialminister känns ju i det här fallet inte speciellt lyckat (därmed inte sagt att det skulle vara lyckat i andra sammanhang heller).

Ulf Holm (mp) och Helena Leander (mp) kritiserar utredningens förslag om att behålla 18-årsgränsen.
RFSL föreslår en 16-årsgräns i sin kommentar.
Här tycker jag själv att en 20-årsgräns skulle kännas mer rimlig. Detta inte utifrån någon vetenskaplig ståndpunkt, utan mer en empirisk känsla.
När jag själv var 18 (och 20 och även 30, för den delen) så var jag absolut övertygad om att jag aldrig någonsin skulle skaffa barn. Jag ville helt enkelt inte ha barn, och ingenting kunde rubba den övertygelsen. Jag skulle ha kunnat sterilisera mig på min 20-årsdag utan att blinka.
Efter att jag hade fyllt 30 var det som att vända på en hand. Ålder, mognad, erfarenhet and what so ever ledde fram till andra tankar och värderingar. Jag blev näst intill besatt av tanken på att skaffa barn. Kosta vad det kosta ville.

Därmed inte sagt att jag skulle tro att transexualitet är “en ungdomlig oförståelse”, för det tror jag inte. Jag tänker bara att man kanske bör komma tillrätta med sin vuxenidentitet innan man tar ett livslångt beslut.

Egentligen vet jag ingenting om hur det är att vara transexuell, och jag finner det en aning förnedrande för dessa redan utsatta människor att den självutnämnda normalitetens utredningar skall dra upp de juridiska riktlinjerna för deras livsvillkor. Det i sig är förnedrande.

Jag kan inte göra något annat än att sätta mitt hopp till att beslutsfattarna lyssnar allvarsamt till de människor det faktiskt handlar om. Vad förståsigpåare säger måste vara sekundärt (om ens det).

Själv funderar jag mer och mer på om att jag är en homosexuell man, fångad i en kvinnas kropp.

Andra bloggar om: Könstillhörighetsutredningen, Könsbyte, Könskorrigering
Intressant?

Concorde Liner

Bloggat den | March 20, 2007 klockan 11:07 pm | 2 Kommentarer

I en sån här skulle jag kunna tänka mig att åka på semester. Hela sommaren. Mol allena.

Concorde Liner I 930

Vattenburen centralvärme, värmeväxel, elverk, luftfjädring, helautomatisk parabolantenn, 1st 15″ LCD-TV i sovrum, 1st 17″ i vardagsrum, diskmaskin, AC bildel, solcell, stor separat duschkabin, mikro.

Nån som har 1.895.000:- över. Maila isf, så får du mitt kontonummer.
Tack på förhand.

Andra bloggar om: Concorde Liner I 930, Semester, Lyx

theWitch och fem uniformerade hunkar en lördagkväll

Bloggat den | March 20, 2007 klockan 3:46 pm | Inga kommentarer än

Härom dagen skrev jag om när jag blev inlåst i ett mörkrum. Det fick mig att tänka på ett annat tillfälle, när jag fastnade i en hiss.

Mr T var bara någon månad ung, och vi befann oss i början av sommaren. Både jag och Mr T uppskattade promenader i sommarkvällen, och det var nöjet även denna lördagkväll.
På den tiden bodde vi i ett hus med hiss. Vi bodde visserligen på första våningen, men med barnvagn så var det ju bekvämt att använda sig av hissen när vi skulle ta oss in/ut. Det var förresten en förutsättning för att kunna ta mig ut/in med barnvagnen, eftersom läkaren (efter att babuskabarnmorskan hade slitit sönder hela underredet på mig) förbjudit mig att “ens lyfta så mycket som ett mjölkpaket”.

Vi kom hem efter avslutad promenad, och jag klev in i hissen med barnvagnen. Jag tryckte på knappen, och hissen startade. Efter ca 20 cm färd stannade den. Jag tryckte lite på måfå på de olika våningsknapparna, men hissen hade uppenbarligen ingen avsikt att röra sig åt något håll.
Fasen.
Ja, det var inte mycket att be för, det var bara att trycka på larmknappen.
En gäll klocka ekade i hela trapphuset, och efter bara några sekunder började grannarna strömma till. En kvinna erbjöd sig att ringa larmnumret som var anslaget vid hissen, och det var ju taget.

Tiden gick. Det finns ju inte så extremt mycket att roa sig med i en hiss, men jag gladde mig åt att Mr T var på gott humör.
Minut lades till minut, och ingenting hände. Ibland kom någon granne ut och pratade med mig genom hissdörren. De tyckte synd om mig, men jag försäkrade att det inte gick någon nöd på varken mig eller Mr T. Enda tanken som kändes jobbig var om det skulle börja brinna i huset medan vi var inlåsta i hissen. Men jag insåg att om det skulle göra det, så skulle jag utan problem bända upp hissdörren så att vi kunde ta oss ut.

Efter 1½ tim började Mr T knorra lite. Han var hungrig, men det var ju inte värre än att jag lyfte upp honom, lättade på tröjan och serverade maten.
Precis när jag hade börjat amma rasslade det till i trapphuset.
Hallå, är det någon där? undrade en myndig mansstämma.
Jag bekräftade min närvaro, och mannen försäkrade mig om att det inte var någon fara (varför utgick alla från att jag var vettskrämd där inne i hissen?). Nu var räddningsmanskapet på plats, och man skulle snart få ut mig.
Det är lugnt, jag går ingenstans svarade jag, och fortsatte amma.

Det tog inte mer än någon minut innan räddningsmanskapet lyckades pressa upp dörren. Jag stod lutad mot hissväggen och ammade, och när jag tittade ut genom den nyöppna dörren såg jag fem (!) brandmän (!). De stod där som fågelholkar och bara stirrade.
Herregud, de måste väl för tusan ha sett en ammande kvinna förut!

Jag la ner Mr T i vagnen, klämde in brösten i BHn, och fick hjälp av en brandman att lyfta ut vagnen. Han hjälpte mig även att lyfta upp vagnen uppför trappan, allt medan hans fyra kollegor fortfarande stod som fågelholkar och stirrade.

Kan man göra något annat än älska karln?

Bloggat den | March 19, 2007 klockan 9:34 pm | Inga kommentarer än

Jag har flaggat för Pluras blogg förut, och jag gör det igen.
Gå dit, läs och lägg upp ett bokmärke. Orden är som balsam för själen.

Ett antal människor med pengar tänkte tjäna ännu mer pengar genom att pumpa in ett antal miljoner i den växande Öresundsregionen, bron skulle byggas och företagsamheten gå i taket och Jesus skulle gå omkring på gatorna och dela ut solglasögon, så jävla ljus var framtiden.
[...]
Vissa nätter var det så mycket folk på rummet att man bokstavligen fick brotta sig fram till sängen, och väl där fortsatte man att brottas med den person som låg i den, man eller kvinna. Man brukade somna av utmattning mitt i en halvnelson eller ett omvänt livtag och när man vaknade några timmar senare satt man fast i en bensax med Lotta Love.
[...]
Fralle, jag vill ha tillbaka mina 12 miljoner som den här baren kostade, var är dom, hit med dom, 12 MILJONER, skrek han ännu högre, 12 MILJONER, jag vill ha dom nu. Jag vet inte vad han trodde, att Fralle skulle öppna kassapparaten och skicka över pengarna, eller skriva ut en check
[...]
I nästa ögonblick vänder sig Pelle Alsing om, mitt i en mening, och lägger en praktspya på det blänkande jugendgolvet, en 3-4 meter lång båge, vänder tillbaks huvudet och tar upp tråden i samtalet igen. Det är otroligt vilken simultanförmåga trummisar har, man blir lika impad varje gång.
Citat ur Nu ligger honorna risigt till

Kan man göra något annat än älska karln?

theWitch = Iprenkvinnan

Bloggat den | March 19, 2007 klockan 6:58 pm | 2 Kommentarer

Inatt när jag låg och väntade på att somna small det till i ryggen. Eller ok, det small väl inte direkt, men från ena nanosekunden till den andra började det göra tokont på en liten fläck mellan skulderbladen. Det gjorde så ont att jag inte ens kunde andas ordentligt, och att röra på sig var det inte att tänka på.

När jag vaknade imorse gjorde det fortfarande djävulskt ont, och jag behövde hjälp att ta mig ur sängen. Jag hade så ont att jag skrek. Enda gången tidigare jag har skrikit av smärta har varit i samband med förlossningar (ta mitt ord för en sanning när jag säger att det är inte smärtfritt när en sadistiskt kulstöterska från öststaterna, förklädd till barnmorska, sliter sönder en på såväl längden som tvären och djupet, så att man måste skjutsas iväg till operation efter utfört stånkande).
Näsan ville sätta igång att nysa, och jag kände att ryggen inte skulle klara av sådana kroppsryckningar.
Jag dör om jag nyser! Jag dör om jag nyser! ylade jag. Men jag lyckades hindra nysningarna genom att borra in ansiktet i en morgonrock.
Bättre start på dagen hade man ju kunnat önska sig.
Nåja, den senaste veckan har jag ju knaprat Ipren för att hålla febern i styr, så det var ju inte värre än att jag fick fortsätta knapra Ipren i hopp om att hålla ryggsmärtan i schack.
Fan, om det fortsätter så här så kommer jag snart bli blå och springa omkring och klösa på en gura.

Efter att ätteläggen hade vinkats av masade jag mig tillbaka ned i sängen, och förblev liggande där några timmar. Men sedan var det bara att se sanningen i vitögat. Ett löfte är ett löfte, och en cykel skulle inhandlas.
Det var bara att ta sig i kragen och Prinsessan i handen, och bege sig mot bussen. Jag hade så ont så det måste ha sett ut som att jag hade gjort i brallorna när jag tog mig fram. Men jag tog mig fram.

Prinsessan ändrade sig i sista sekunden ang vilken cykel hon ville ha. Och det gjorde ju ingenting, eftersom valet nu föll på en cykel som var några hundringar billigare.
Dessutom visade det sig att Paula hade rätt, och jag hade fel; Reflexer och ringklocka ingick i cykeln, så då blev det ju ännu lite billigare. Men vi köpte cykelkorg, en extra tuta (i form av en tiger), cykelvimpel, lås och hjälm, så det blev en del att släpa hem på bussen.
Jag hade med mig en lastkärra (typ Dramaten utan “tygpåse”), men att försöka förflytta cykelkartongen från kundvagnen till kärran var inte att tänka på (med tanke på ryggen). Jag bad en medmänniska om hjälp. Det visade sig att han också hade ryggproblem, och var sjukpensionär efter en bilolycka. Men han lyckades iaf lyfta cykelkartongen.

När vi kom hem var det bara att ta fram verktygslådan, och sätta igång att agera cykelmontör. En stund senare cyklade Prinsessan omkring strålande lycklig, och jag blev nästan lite gråtmild (sådär som man blir när ens barn glittrar av lycka).

När jag ändå var i farten, så tog jag min egen cykel och tog en tur till Gränby centrum för att proviantera. För även om man har så ont i ryggen så att man helst skulle vilja lägga sig och grina, så måste det ju finnas mat hemma.
Nu tänker jag dock inte ägna mig åt några fler kraftansträngningar idag. Ett skållhett bad och sedan en omgång med Tigerbalsam är vad som står på min önskelista.

Om när theWitch överröstade batteristen

Bloggat den | March 18, 2007 klockan 11:13 pm | 2 Kommentarer

Brasved i Göteborg berättar om ett tillfälle då han lyckades låsa in sig på en toalett. Det får mig att minnas ett tillfälle då jag lyckades låsa in mig. Det var visserligen inte på någon toalett, utan i ett mörkrum.

Det hela utspelade sig på den tiden jag bodde i residensstaden Örebro. Det var sommar, och jag sommarjobbade på Skogaholms bröd (eller APK, som man säger i Örebro). Just den här veckan jobbade jag nattskift, och tyckte att det var en bra idé att ställa mig i mörkrummet några timmar innan jag skulle packa limpor. Alltså cyklade jag iväg till Magazinet, ett allaktivitetshus där det bla fanns ett mörkrum. Magazinet var semesterstängt, men vad gjorde väl det. Jag var betrodd med nyckel, så att jag kunde ta mig in själv.
Det var ganska skönt att stå där i mörkret, mol allena i hela huset. Jag framkallade och trixade en bra stund. När bilderna sedan låg i sköljen tänkte jag att jag skulle passa på att gå ut och få lite mat i magen.
Men mörkrumsdörren hade gått i baklås, och den gick inte att få upp. Jag pillrade och grejade med låset, utan att röna någon framgång. Att försöka skrika på hjälp såg jag inte som någon utväg, då det inte fanns en levande själ i byggnaden. Och om jag hade riktig otur skulle det inte dyka upp någon inom de närmaste tre veckorna heller…
Det här var innan mobiltelefonen slog igenom, så någon sådan hade jag inte. Och ingen människa i min omgivning visste var jag befann mig. Om det skulle gå så långt att man började leta efter mig, så skulle det här nog vara ett av se sista ställena man fick för sig att leta på.
Situationen började kännas lite småkymig.
Jag försökte forcera dörren i bästa amerikansk-action-stil, men det gick ju inget vidare. Javafan, då återstod det väl bara att sätta igång och skrika, då.
Så jag skrek. Jag bankade och sparkade på dörren, och jag SKREK! Jag höll på länge och väl, och till slut hade paniken totalt grepp om mig.
Efter en lååång stund hörde jag att det kom någon utanför dörren.
- Hallå… sa en kille med osäker, skrämd stämma.
TACK, TACK, TACK min räddande ängel hade kommit!
Han berättade att han hade suttit och spelat trummor i huset intill, och att mina skrik hade överröstat hans bankande på pukor och cymbaler…
Efter en stunds samarbete från varsin sida om dörren lyckades vi få upp densamma, och jag tog mig därifrån på skakiga ben. Under de kommande dygnen hade jag fysiskt ont i hela kroppen, till följd av den totala panik jag hade upplevt.
Men jag klarade mig därifrån med blotta förskräckelsen, och det är ju en himla tur för er. Annars hade ni ju inte kunnat sitta och läsa om händelsen såhär ~25 år senare.

Prinsesscykeln är utsedd

Bloggat den | March 18, 2007 klockan 7:53 pm | 3 Kommentarer

Prinsesscykel Imorgon måste jag vara frisk, eller åtminstone piggare än vad jag varit/är idag. Prinsessan har nämligen bestämt sig för vilken cykel hon vill ha, och jag har utlovat att den skall inhandlas imorgon. Då duger det inte att komma med ursäkter om feber och snor i hjärnan.

Lite förvånande, så bestämde sig Prinsessan för en lila cykel. Alla hade nog kunnat sätta en peng på att hon skulle välja en rosa, men hon har tydligen utvecklat sin smak. Lila och rosa (hon har ju galet mycket rosa saker) funkar ju dessutom tillsammans, och Prinsessan är matchningsfreaket personifierat.
Utöver själva cykeln så skall det köpas reflexer, ny hjälm, pärlor att sätta på ekrarna, lås, cykelkorg, ringklocka och styrfransar. Vips så är vi uppe i den dubbla kostnaden mot vad det står på cykelns prislapp.
Det kostar att ligga på top.

Herr Fiffig kom hem från Majsan vid lunchtid idag. Majsan skulle nämligen åka ned till Studenternas och sälja korv i samband med nån bandymatch (det är inte klokt vad föräldrar måste utstå bara för att deras barn engagerar sig i idrott), och alla var överens om att Herr Fiffig nog inte skulle tycka att det var så roligt att assistera en korvgumma i snålblåsten.

*tittar på klockan* Jo, jag kan nog peta i mig en Ipren nu.

Middagskonversation

Bloggat den | March 18, 2007 klockan 2:07 pm | 2 Kommentarer

AG (irriterat efter en stunds tjatande): Varför lyssnar du inte på vad jag säger?
Prinsessan: Jag lyssnar visst, men jag vill inte göra som du säger.

BUU för snön!

Bloggat den | March 18, 2007 klockan 10:59 am | Inga kommentarer än

Utanför mitt vardagsrumsfönster Utanför fönstret vräker det ned snöflingor stora som lappvantar.
BUUU för snö!!!
Det enda positiva jag har att säga är att det gör lite mindre ont att vara sjuk när inte den vackra vårsolen retas utanför fönstret.

Gul vår!

Bloggat den | March 17, 2007 klockan 11:45 pm | 2 Kommentarer

Galet snygga saker från Indiska Idag när vi var på stan gick vi in på Indiska och kikade lite. Det första jag fick syn på var en så galet snygg väska. Det var kärlek vid första ögonkastet, och jag är säker på att mina känslor är besvarade. Vill-ha-faktorn är alarmerande hög, så det lutar nog åt att det blir ett inköp.

När jag kom hem gick jag in på Indiskas hemsida för att titta lite mer på min nya kärlek. Jag klickade runt lite, och vad fick jag syn på, om inte ett par galet snygga skor.
Jag tror faktiskt att jag behöver ett par ballerinaskor. Helt seriöst!

Det finns mycket fina saker på Indiska. Jag blev ganska sugen på ett par gummistövlar också, men de fanns tyvärr bara i barnstorlekar ;(
Och ärligt talat, så behöver jag väl egentligen inte köpa några gummistövlar. Jag har redan ett par. De är gula.

Andra bloggar om: Väskor, Skor, Gummistövlar, Gult, Indiska

Hemmabio i sängen

Bloggat den | March 17, 2007 klockan 10:39 pm | 3 Kommentarer

Finns den i gult, måntro..? Jag tror bestämt att jag måste köpa en ny säng! Om det är möjligt att koppla in datorn i systemet, och det borde det ju vara, så är det ju liksom ingenting att snacka om.
Kompletterar man dessutom med en kaffetermos och en potta, så behöver man ju för tusan aldrig lämna bingen!

Andra bloggar om: Hemmabio, Möbeldesign

Jag går på Ipren

Bloggat den | March 17, 2007 klockan 7:36 pm | Inga kommentarer än

Korthårig Mr T Jag har för mig att jag i något svagt ögonblick har utlovat bildbevis på hur Mr T ser ut efter att jag friserade honom, så här kommer det. Håll till godo.

Min nattsömn infaller vanligtvis mellan kl 04-06.30. Men imorse vaknade jag inte förrän kl 07, så det blev ju sovmorgon. Jag gick upp och hällde i mig tre baljor cappuccino medan jag tog en surfrunda. Sedan gick jag och la mig och slumrade lite. Efter en stund vaknade Prinsessan, så då var det bara att kvickna till.

Det var betydligt smidigare att vara sjuk på den tiden man inte hade barn. Då kunde man ligga nedbäddad och sjåpa sig tills man blev frisk. När man har barn är det bara att snyta sig och kliva upp, varesig man vill eller inte.

Herr Fiffig är hos Majsan den här helgen, och Mr T har sovit över hos Ralle. Det var alltså bara Prinsessan hemma, och hon ville gå på stan. Så då gick vi på stan. Vi åt lunch på Max och tittade på leksaker.
Nu har Mr T kommit hem, men han stack iväg till en annan kompis direkt. Jag tror att jag skall höra med Prinsessan om hon vill ta ett bad.

Nej till kyrkliga homovigslar!

Bloggat den | March 16, 2007 klockan 9:23 pm | 5 Kommentarer

Idag meddelas att Svenska kyrkans ledning säger ja till att homosexuella ska få gifta sig i kyrkan. Initialt får man ju intrycket av att kyrkan har tagit sitt förnuft tillfånga, men så är det tydligen inte.

Svenska kyrkan har en reservation: begreppet “äktenskap” ska vara förbehållet heterosexuella.
- Ordet äktenskap är av tradition så kraftfullt förknippat med relationen mellan man och kvinna, säger Claes-Bertil Ytterberg.
Dagens Nyheter

Se där. Det hela är bara ett spel för galleriet. Min gissning är att kyrkonissarna så smått börjat förstå att vigselrätten i sin helhet snart skulle stå på spel, om man fortsätter att diskriminera människor. Alltså försöker man sig på det populistiska greppet att viga homosexuella (undrar just om man förväntar sig tacksamhet i gengäld?).
Men det skall fortfarande vara en diskrepans mellan hetero- och homovigslar.

Jag har i många år (mer eller mindre aktivt) kämpat för att homosexuella par skall få ingå ecklesiastiska äktenskap, men under det senaste halvåret har jag tänkt om. Att låta kyrkan ha vigselrätt är en oerhört förlegad tanke, och den hör inte hemma i ett modernt samhälle. Istället för att jobba för att homosexuella skall få ingå äktenskap i kyrkan, så ser jag det som mer relevant att jobba för att kyrkan fråntas vigselrätten. Dagens utspel från Svenska kyrkan stärker den övertygelsen.

Naturligtvis skall alla människor som vill få ingå äktenskap med varandra, inte tu tal om den saken. Men vigseln skall vara en sekulär ceremoni. Visst, om någon därutöver vill befästa sin vigsel med att ge den ett sakralt inslag, så står det var och en fritt. Andra kanske vill befästa sitt äktenskap genom att hoppa fallskärm, käka middag på Stadshotellet eller adoptera ett barn. Be my guest, säger jag.
Var och en får gärna vara salig på sin tro, men äktenskapet skall vara en sekulär förening. Varken mer eller mindre.

Så istället för att applådera kyrkans fortsatta diskriminering av homosexuella, så tycker jag att man kan lägga sitt krut på att arbeta för att äktenskapet skall anpassas till dagens moderna samhälle.

Andra bloggar om: Vigsel, Könsneutrala äktenskap, Svenska kyrkan, Homosexualitet, Äktenskap
Intressant
Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Aftonbladet

Pluras smultronställen

Bloggat den | March 16, 2007 klockan 4:08 pm | Inga kommentarer än

Jag har väl aldrig varit någon hängiven fan av Eldkvarn (inofficiell hemsida). Men under den senaste månaden har jag fastnat ordentligt för Plura. Hans ord går rakt in i mig, och jag sväljer dem utan att tugga. Det spelar egentligen ingen roll om han skriver om kärlek, musik, barndomen eller morgonståndet.
Helt klart är att jag kommer att köpa Eldkvarns kommande platta Svart blogg.

Sv D Kultur har följt med Plura till hans smultronställen i Stockholm.

Nattliga tankar på väg mot tillfrisknande

Bloggat den | March 16, 2007 klockan 2:27 am | Inga kommentarer än

Vindarna viner rogivande utaför fönstret. Bortom datorfläktens surrande kan jag höra barnens rofyllda andetag.
Herr Fiffig mumlar något i sömnen, och Prinsessan kommer upp för att kissa. Jag passar på att pussa lite på henne. Hon är så galet söt när hon är sömndrucken.
Trots sjukdom känner jag mig tillfreds. Jag läser lite, skriver lite och tittar på TV. Hoppas att jag är frisk imorgon.

Mamma, det känns så bra, och det är så roligt sa Mr T när han satt och gjorde sina läxor ikväll.
Han läste en text på engelska, och han gjorde det med bravur.
Mamma, tack för att vi bytte skola sa han och kramade mig. Det sved i hjärtat. Inte tusan skall mina barn behöva tacka mig för att jag till slut gjorde det jag borde ha gjort redan från början.
Skräcken i kroppen gör fysiskt ont, när jag tänker på hur oöverskådligt illa det hade kunnat bli om vi hade blivit kvar hos Waldorfsekten.
Men mamma, tänk inte på det. Tänk istället på vilken tur vi har som inte är kvar där sa Mr T, och kramade mig igen.

Jag är sugen på wasabi. Men jag har ingen wasabi hemma, så det får duga med varm choklad och mackor.

Feberyrande sömmerska

Bloggat den | March 15, 2007 klockan 11:03 pm | Inga kommentarer än

Men fy vad det är t_r_å_k_i_g_t att vara sjuk! Idag har jag mest bara legat i sängen och febersvettats. Men framåt em tog jag mig i kragen och masade mig ur bingen. Jag kan väl inte påstå att jag sprudlade av energi, men jag satte mig iaf och sydde lite.
Den här gången var det en jeansklänning jag gav mig på. När jag började var den fotlång, och nu räcker den ungefär till knäna. Den har försetts med öljetter och snörning i sidorna, samt dekorerats med lite tyg som blev över när jag sydde gardiner för några år sedan.
Bildbevis kommer när den är helt klar.

Anna Skipper pratar i nattmössan

Bloggat den | March 14, 2007 klockan 2:57 pm | 16 Kommentarer

Mikrovågsugnar är farliga, mejeriprodukter bör bannlysas och vatten bör kokas i minst fem minuter innan det ska drickas. Det påstår Anna Skipper i TV3s viktprogram “Du är vad du äter”. På sin hemsida skriver hon att “Allt som sägs i programmet bygger på forskning och väl beprövade kunskaper”. Aftonbladets matskribent Karin Ahlborg har försökt hitta seriös forskning som stöder påståendena men misslyckats. Bluff och båg, kallar hon Skippers uttalanden i en artikel. Att Skipper är ute och seglar är dock kanske inte så konstigt då hon på sin hemsida www.annaskipper.se/faq* hänvisar till sin “vän och kollega” Sanna Ehdin (som utnämndes till Årets förvillare 2000).
Anders Nyman

Källa: Folkvett 2007:1

* ~~Sedan artikeln skrevs har Anna Skipper tagit bort sin faq-sida.~~ Men hemsidan som sådan finns kvar.
Edit: Faq-sidan finns tydligen kvar, om man använder rätt url…

Andra bloggar om: Du är vad du äter, Anna Skipper, Ovetenskap
Intressant

Rapport från en sjukbädd

Bloggat den | March 14, 2007 klockan 2:03 pm | 4 Kommentarer

13 mars. 13/3.
Jag har aldrig tyckt om det datumet. Inte för att det skulle vara något fel på datumet som sådant, jag tycker bara att det är oestetiskt.
Sifferkombinationen 313 dyker upp förvånansvärt ofta i mitt liv, och 13 har alltid varit mitt lyckonummer, så jag skall väl inte klaga. Och det gör jag inte heller. Jag bara konstaterar att det är en sifferkombination som stör mitt estetiska sinne.

Igår var det den 13/3, och jag blev ett år klokare och vackrare. Jag blev uppvaktad av de närmast sörjande, men i övrigt tillbringade jag dagen i sängen. Där tillbringar jag även denna dag, och jag önskar att jag kunde säga att anledningen var att jag har en eldig hingst under täcket. Men tyvärr är är det inte mer spännande än att jag är sjuk. Jag vet inte vad som är felet. Jag är inte förkyld, men har feberfrossa. Jag kan mota bort febertopparna med Ipren, så jag blir lite halvsocial mellan varven. En smärre ommöblering har gjort att jag kan sitta i sängen och använda datorn, så nu känner jag mig piggare än jag gjort de senaste dygnen.

En av födelsedagspresenterna var Box 21. Jag skäms för att säga det, men författarparet Roslund & Hellström hade gått mig helt förbi. Men boken verkar bra (jag är ju en sucker för svenska kriminalromaner), och skall sätta tänderna i den ikväll.

Att våren har kommit med stormsteg har jag kunnat konstatera även från horisonten av sjuksängen. Det känns ju mer än trist att ligga nedbäddad när jag och kaffetermosen borde vara ute och plocka tussilago. Nåja, jag hoppas att jag kan göra det imorgon. Dagens kraftprov får bli att ta Prinsessan till dansträningen.

Konsten att medicinera med värdighet

Bloggat den | March 10, 2007 klockan 10:54 pm | 7 Kommentarer

Jag fick ett mail från en person som har följt min blogg sedan förra millenniet. Personen bad mig att ännu en gång berätta om ett sjukhusbesök som jag skrev om för flera år sedan. Och eftersom läsarnas önskan är min lag, så gör jag väl det, då.

Det hela handlade om en visdomstand som skulle opereras bort. Vad jag tycker om tandläkar- och sjukhusbesök är väl allmänt känt bland mina läsare, och jag kan berätta att jag inte är direkt lyrisk över sprutor heller. Att bege sig till sjukhuset för att operera bort en tand var alltså ingenting som kändes som någon hit direkt. Men a woman’s got to do what a woman’s got to do.

Inför ingreppet ringde jag till Ackis och frågade om jag kunde få bli sövd vid ingreppet.
Vi behöver narkosen till de som är sjuka svarade sköterskan snorkigt.
Jaha, tack för ingenting då. Men efter lite argumenterande sa sköterskan att jag kunde komma en halvtimme före utsatt tid, så skulle jag få något lugnande.
Ok, det var ju bättre än ingenting.

Operationsdagen infann sig, och jag var på plats i god tid. Jag anmälde mig i receptionen, och blev ombedd att sätta mig i väntrummet. Och där satt jag och väntade. Och väntade. Klockan tickade och jag väntade utan att någon kom med några lugnande medikamenter.
När det var fem minuter kvar tills operationen skulle sätta igång gick jag till receptionen och frågade efter mina droger.
Javisst ja, du skulle ju ha något lugnande. Det hade jag glömt sa människan.
Tack för det, då - NOT!
Men jag fick den efterfrågade medicinen, och den bestod inte av något piller som jag hade föreställt mig. Nejdå, sköterskan stack en tub med låång pip på i min hand, och pekade på toaletten.
Du kan gå in där sa hon.
Jahaja.
Jag gick in på toaletten, satte mig på densamma och placerade tuben på avsett ställe. Jag klämde ur innehållet, men så snart jag slutade klämma så rann medicinen ned i tuben igen. Jag försökte flera gånger, men resultatet blev detsamma. Hur f*n var det tänkt att man skulle bete sig med det där, egentligen?
Nåja situationen var tvungen att lösas, och mina fysikkunskaper sa mig att det var tyngdlagen jag hade att göra med här. Den aktuella kroppsdelen var alltså tvungen att liksom “höjas upp” och medicineras uppifrån.
Javafan, det var bara att skrida till verket. Jag ställde mig på alla fyra på toalettrumsgolvet med ändalykten i vädret och placerade pipen på lämpligt ställe i den upphöjda kroppsdelen. Nu gick det bra, men det enda jag kunde tänka när jag stod där på alla fyra var Hoppas att jag låste dörren ordentligt, hoppas att jag låste dörren ordentligt.

När jag klev ut från toaletten stod en sköterska där och väntade på mig. Hon motade in mig i rummet där ingreppet skulle ske, och jag hade inte en chans att protestera. Den där lugnande medicinen hade ju inte hunnit börja verka än, och jag var inte så pigg på att gå i närstrid med en oralkirurg.
Jag vet inte hur det gick till, men jag fann mig snart liggandes i en tandläkarstol med en grön operationsduk över hela mig. Det var bara ett hål vid munnen, och jag hade inte en chans att se vad de där operationsmänniskorna hade för sig.
Bedövningssprutan stack till utan förvarning, och det var bara att försöka att gilla läget. Kirurgen stack in något oidentifierbart instrument i munnen på mig och sa
Jag skall bara känna lite på tanden medan bedövningen tar.
Han grejade omkring i garnityret en stund, och sedan sa han
Nu kan du bita ihop. Tanden är borta.
Vad fan! Han hade plockat tanden utan att förvarna mig! Jag hade ju inte en chans att skrika ens! Jäkla människa!

Ett par minuter senare var jag på väg därifrån. Av rädsla för att svimma och/eller kräkas valde jag att promenera istället för att ta bussen. När jag hade kommit halvvägs till stan snurrade det till i huvudet, och jag insåg att nu började den lugnande medicinen att verka. Det var ju kul.
Resten av dagen var ganska behaglig.

Andra bloggar om: Tandläkarbesök

POFF

Bloggat den | March 10, 2007 klockan 4:17 pm | Inga kommentarer än

Igår kväll, precis när middagen var klar, sa det *poff* i spisen, och den slocknade. Jaja, det var väl bara att byta propp, och maten var ju redan klar, så det var ju ingen större fara.
Den trasiga proppen föll i glömska, och gjorde sig inte påmind förrän det var dags att fixa lunch idag. Det var bara att bege sig till affären för att köpa proppar. När proppen var bytt satte jag igång med maten. När pastavattnet började koka sa det *POFF* i spisen, och så blev det mörkt i hela lägenheten.
Shit pommes frites!
Alla proppar var hela, och jag kliade mig i huvudet. Det bästa jag kunde komma på var att ringa till fastighetsskötaren.
Det låter som att det är huvudsäkringen. Den sitter ute i trapphuset, och man måste ha huvudnyckel för att komma åt den. Men jag har fem mils resa för att komma in till stan, och har ingen lust att åka. Du kan väl försöka få tag på någon i styrelsen sa han.
Jag tackade för hjälpen, och gick och ringde på hos Gun som sitter i styrelsen. Hon tog med sig huvudnyckeln, och så gick vi till elskåpet i mitt trapphus.
Mycket riktigt, min huvudsäkring hade gått, och Gun skruvade i en ny. *POFF* sa det, samtidigt som det blixtrade till, och så gick den säkringen också.
Hmm…
Jag kollade så att spisen var avslagen, och såg för säkerhets skull till att andra elektriska prylar också var avslagna. Sedan slog jag av mitt proppskåp med strömbrytaren som sitter på det. Gun skruvade i en ny huvudsäkring, jag slog på strömbrytaren på mitt proppskåp. Det sa *POFF*, och så gick huvudsäkringen igen.
Stort huvudbry utbröt. Att spisen hade lämnat in för gott, det var ju inte svårt att räkna ut. Men att den slog ut all ström även om den var avstängd, det bådade ju inte gott. Att leva utan spis tills på måndag, det såg jag inte som någon svårighet, men att leva helt utan ström kändes inte lockande. Att ringa efter någon jourelektriker kändes inte heller lockande. Jag såg tusenlapparna flyga sin kos, och rev mig i huvudet.
Plötsligt fick Gun en idé! Om du skruvar ur proppen till spisen, så att den inte har någon strömtillförsel, då borde det ju funka sa hon. Sagt och gjort. Proppen till spisen skruvades bort, en ny huvudsäkring sattes dit, och vips så funkade strömmen i resten av lägenheten.
Hurra!

Att vara spislös ett par dagar är inget problem. Jag har visserligen inget trangiakök, så jag får väl göra upp eld genom att ta två scouter och gnugga mot varandra. I annat fall så har jag ~~en mikrovågsugn~~ två mikrovågsugnar, så jag tror inte att vi behöver svälta.

Nu skall jag och Prinsessan och åka till Gränby centrum för att titta på en ny cykel till henne.

Fredagsfyran v. 10 2007

Bloggat den | March 9, 2007 klockan 10:38 pm | Inga kommentarer än

Fredagsfyran handlar om filmer:

1) Vilken är den bästa film du sett och varför?
Local Hero. För musiken, stämningen, handlingen, känslan, skådespelarna, ja allt! Den är alldeles underbar!

2) Vilken film hade det bästa slutet och varför?
Hmm… ingen aning.

3) Vilken film hade det sämsta slutet och varför?
Hmm… Ingen aning.

4) Vilken är den sämsta film du sett och varför?
Local Hero - första gången jag såg den.
Jag var irriterad och arg i flera dagar för att jag hade betalat för att se något så uruselt!
Några månader senare lyssnade jag på en skiva med den mest underbara musik jag någonsin hade hört. Döm om min förvåning när jag fick veta att det var filmmusiken till Local Hero.
Jag bestämde mig för att se filmen igen, och den var ju alldeles… alldeles… alldeles underbar!
Behöver jag säga att jag har sett filmen många gånger sedan dess?
Och behöver jag nämna att det är Mark Knopfler som gjort filmmusiken?

Andra bloggar om: Filmer, Fredagsfyran, Local Hero

keep looking »

Vem är vem?

Barbara
Min oumbärliga, älskade bärbara dator.
Spättan
En Volvo kombi som snart uppnår aktningsvärd veteranstatus
Prinsessan
Fåfäng och klädintresserad åttaåring. Gillar hästar, dans och gymnastik, och älskar att städa.
Herr Fiffig
Nioårig kille med huvudet på skaft. Sudokuintresserad trollkarl. Gillar matte på hög nivå och har ett minne som får de flesta andra att blekna.
Mr T
Fjortinårig, gänglig pubertetskille som gillar skolan och att hänga med kompisarna. Ett och annat TV-spel går också hem.
AG
Barnafader. Fotointresserad designsnubbe som skriver Expert på visitkortet.
Kax och Chet
Katterna som äger den här familjen.
Hunden
Världens goaste vovve, som jag brukar umgås med på dagarna.