Heaven, hell &Waldorf

Bloggat den | February 27, 2007 klockan 7:48 pm |

Början på dagen blev tung. Jag hade nyheterna på i bakgrunden samtidigt som jag plockade fram barnens kläder, och den bussolycka som inträffade imorse har väl vid det här laget inte undgått någon. Även om inte jag eller någon jag känner (vad jag vet) är personligt drabbad, så känns det alltid värre ju närmare det är.
Det var tungt att se flaggorna på halv stång utanför stadshuset senare under dagen.

Jag hade fått ett meddelande på telefonsvararen från skolans rektor, där han bad mig ringa upp. Jag blev genast orolig att det hade hänt något (trots att han faktiskt sa att det inte hade gjort det, men är man en hönsmorsa så är man). Jag slängde mig genast över telefonen och ringde upp honom. Nejdå, det var ju inga tråkiga saker han hade att säga. Tvärtom! Samtalet gjorde mig så upprymd, och jag fick återigen en bekräftelse på hur helrätt det verkligen var att byta från Uppsala Waldorfskola. Jag blir fortfarande alldeles upprymd när jag tänker på att vi verkligen har tagit oss därifrån!

Idag var det dags för Prinsessan och kompisen Karin att gå till kören igen. De var ute på gården och lekte innan det var dags att gå, och när jag kom ut frös Karin ganska mycket.
- Du kan väl gå in och ta på dig vantar sa jag.
- Nej, det behövs inte. Jag är van att få frysskador svarade hon. (Hon har tidigare berättat för mig att hon fick frysskador när hon var väldigt liten)
Men jag insisterade på att hon skulle ha vantar, så hon gick in. Hon kom snart ut igen, utan vantar.
- Jag hittade inga vantar sa hon.
Nåja, jag hade mina vantar med mig och erbjöd henne dem, men hon tackade nej. När vi kom fram till kören såg jag att hon bara hade en tunn kortärmad t-shirt under jackan. Inte undra på att hon huttrade.

När vi kom till kyrkan blev morgonens bussolycka återigen påtaglig. “Vår” kyrka är en av de som håller öppet under kvällen, till följd av olyckan. Präster och krispersonal var på plats.
När vi kom ner till körrummet rådde det mer eller mindre kaos. Den ena körledaren kunde inte komma idag, eftersom hon befann sig på stridsstigen i Jumkil, där Alliansen har för avsikt att svika ett vallöfte, och istället lägga ned skolan.
Den andra körledaren satt ute i korridoren och lirkade med en pojke som av någon anledning inte ville gå in i körrummet (jag förstår faktiskt inte varför så många föräldrar bara lämnar sina barn, och går därifrån).
När vi väl kom in i körrummet och sången satte igång, kom körledaren på att hon hade glömt sin tvåårige son någonstans på väg in i kyrkan. Hon sprang iväg och letade upp honom, och sedan kunde sjungandet komma igång på allvar.

När man inte har konstant tillgång till dator (vilket jag ju inte hade en tid, fram till för några dagar sedan), så blir surfandet väldigt selektivt. Jag har tex inte loggat in på mina mailkonton förrän idag. Och det var ju tur att jag gjorde det, för det visade sig att det är jag som har pinnen i bloggstafetten. Fram tills imorgon kväll har jag på mig att krysta fram ett bidrag…
Dessutom hade jag fått ett oerhört intressant mail ang. Waldorf (vilket jag skall försöka besvara ikväll/imorgon). Om resultatet av det faller väl ut, så kommer information om sekten få ännu lite mer spridning (vilket ju inte alls är fel).

För första gången någonsin, så har jag valt att inte publicera en kommentar (som inte är spam). Kommentaren är från en “Waldorfsyster” (dvs någon som har liknande erfarenheter de min familj har), och egentligen vill jag inget hellre än att publicera den. Men jag av står “av taktiska skäl”, eftersom jag tror att det framtida samarbetet (som jag hoppas på) kan ha fördel av att inte exponeras här i nuläget. Det hänger ju en hel del Waldorf-människor (ni vet såna där som inte använder sig av datorer) här i min blogg, och jag känner inget behov att att sticka det här under näsan på dem.
Men jag kommer att skriva ett mail till dig (N) redan ikväll.

Satan i gatan, vad skönt mitt nya tangentbord är!

Kommentarer: