Rapport från danshaket i Birka

Bloggat den | January 31, 2007 klockan 11:40 pm | Inga kommentarer än

Prinsessan som ballerina Idag var det dags för Prinsessan att utöka sin repertoar med att bli ballerina. Den efterlängtade dansklassen började äntligen, och hon var otåligt entusiastisk.
Jag kände mig osäker på vilka kläder hon skulle ha på sig. Om hon hade fått välja själv så hade det blivit komplett prinsessballerinautstyrsel i rosa. Men det fick bli ett par träningsbrallor, tshirt och munkjacka. Jag övertalade henne att vi kunde börja så, och sedan fick vi se hur de andra var klädda. Det visade sig att klädseln var mycket varierande; det var allt från ballerinadräkter till träningsbrallor, så vi var inte fel ute. Men nästa gång lär det bli kläder åt ballerinahållet, om jag känner Prinsessan rätt.

När vi började prata här hemma om att Prinsessan skulle börja i dansklass, så frågade Herr Fiffig om hon skulle åka till danshaket i Birka.
Såväl Prinsessan som Herr Fiffig gillar Hem till Midgård, och där pratar de ibland om danshaket i Birka.
Efter Herr Fiffigs roliga kommentar omnämns alltså Uppsala Dansakademi som Danshaket i Birka i den här familjen.

Satan i gatan vad jag kommer brinna i Helvetet

Bloggat den | January 31, 2007 klockan 1:07 pm | 14 Kommentarer

Ett test som visar hur pass kristen man är, och ger besked om huruvida man har en korrekt moral, ja det kan man ju inte bara surfa förbi hur som helst.
Jag kunde inte låta bli att notera hur man hade formulerat frågorna. Istället för att fråga Tycker du att en gravid kvinna skall ha rätt att göra abort? så frågar man Tycker du att en gravid kvinna skall ha rätt att mörda sitt ofödda barn?
Ja, vad säger man? Inga försök till ledande frågor där, inte.

Hur som helst, så svarade jag lydigt och ärligt på alla frågor, och resultatet blev följande:

Satanisten: Du lever i synd och du är dessutom stolt över det. Enligt dig finns inte Gud och om han finns är han helt onödig. Vi är alla gudar och det finns inget rätt eller fel. Du är onanist såväl som vegan - du njuter av pornografi och allt som är fel.
På den yttersta dagen kommer Satan att välkomna dig med öppna armar och det är först då du kommer att förstå att du har valt fel Herre. Vi ber för dig och om du vill försöka att förändra ditt syndiga leverne så är du hjärtligt välkommen att kontakta oss.

Det känns bra att ha fått tydliga och korrekta besked om vem jag är. Jag vet inte om det är Gud själv som har formulerat testet, men jag dristar mig ändå till att kommentera resultatet.
Jag är inte vegan, men jag var vegetarian för 20-25 år sedan. Det kanske är spår från den synden som slår igenom? Att jag är en onanist hade jag inte behövt göra något test för att få veta. Det var jag liksom fullt medveten om redan innan.
Jag konsumerar inte pornografi, så jag kan inte riktigt relatera till att jag skulle njuta av det. Att jag skulle njuta av allt som är fel är heller inte något jag känner igen mig i. Jag njuter tex inte av att människor mördas (vilket jag tycker är fel). Däremot njuter jag av cheddardippen på Max (så det är antagligen fel).
Jag tackar för det generösa erbjudandet om omvändelse, men jag tror nog att jag fortsätter leva som förtappad ett tag till.

High five, Isach!

Av barn och idioter får man höra sanningen..?

Bloggat den | January 30, 2007 klockan 10:28 pm | 6 Kommentarer

Sally Eftersom min nya vårfrisyr tycktes gå barnen helt förbi, så frågade jag till slut Mr T
Ser du inget nytt med mitt utseende?
Jo, det gör jag. Du har klippt dig log han.
Ser du vem jag liknar då? frågade jag, och tänkte att han skulle tycka att jag var lik Hedvig* i Från A till Ö.
Jo, du är lik hon på TV… hon som måste gå i en massa olika skor för att hennes pappa är skomakare… Vad heter hon nu igen…? Jo, Sally heter hon ju! tjoade Mr T glatt.

Efter denna akuta familjekris är jag glad om barnen är lika diskreta (dvs så diskreta som de uppenbarligen är, så länge jag inte ställer frågor) den dagen mustaschen börjar växa.
Jag upplyste Mr T om att jacket under hans öga plötsligt skulle kunna komma att vara hans minsta problem, om han fortsatte droppa dylika omdömen om sin ömma moder. Som genom ett trollslag såg den unge gossen än mer nöjd ut med sitt utlåtande. Det verkade på något konstigt sätt som att han kände på sig att han hade träffat mitt i prick.

* Nu vill jag ju klargöra att det inte alls var mitt mål med klippningen att likna Hedvig. Och när jag såg att resultatet ändå kunde tolkas så, så kände jag mig väl inte supernöjd. Men det är nog ingenting som inte går att åtgärda med frisyrskum och hårfön. Tror jag.
Eller så får jag väl helt enkelt gå och köpa papiljotter.

Wanted: Rättvänd linjal

Bloggat den | January 30, 2007 klockan 8:52 pm | 3 Kommentarer

Rättvänd linjal för den vänstervridne Som vänsterhänt i ett högerhänt samhälle måste man, varesig man vill eller inte, lära sig att “leva baklänges” på många områden. Ett eget exempel på det är att jag har lärt mig klippa med höger hand, trots att det är helt fel för mig att göra det. De “vänstersaxar” som säljs i handeln är till 99% felaktiga saxar. Dvs man har bara tagit en höversax och satt ett vänsterhandtag på den. Det betyder att saxbladen korsar varandra “åt fel håll” för den vänsterhänte, och det blir väldigt knepigt att klippa med den.
Något annat som är väldigt baklänges för mig som vänsterhänt är att linjalers skala går från 1-30 (sett från vänster till höger).
Helt fel.
För att en linjal skall vara rätt för mig som vänsterhänt, så skall skalan gå från 30-1. Nåväl, om man har det minsta grepp om huvudräkning, så kan man ju lösa det som jag gör; när jag skall rita en linje som är sju cm, så drar jag pennan från 30 till 23 på en högerlinjal.
Voila!

Det finns (för vänsterhänta) rättvända linjaler (konservöppnare, saxar, måttband, såsslevar, plånböcker osv), men dessa är oerhört svåra att få tag på. Jag vet att det finns en specialbutik i Malmö som säljer via nätet, men jag har negativ erfarenhet av dem, och vägrar därmed handla därifrån. Det begränsar ju mina möjligheter att hitta någonstans att handla, men helt omöjligt borde det ju inte vara.
Idag frågade jag på LundeQ om de hade några vänsterlinjaler, men det hade de ju inte. Och de kunde inte tänka sig att beställa hem det heller. Så nu vänder jag mig till läsekretsen. Finns det någon som känner till någon butik (gärna i Uppsala-Stockholm-ev Örebrotrakten) där man saluför instrument för vänstervridna? Jag är främst på jakt efter en linjal och en talmeter, men även andra vänstervridna grejer är av intresse.

Andra bloggar om: Vänsterhänta

Mr T skadad - theWitch överväldigad

Bloggat den | January 30, 2007 klockan 6:18 pm | 2 Kommentarer

Det var nära ögat Straxt före lunch ringde Mr Ts fröken. Vid dagens skridskoåkning hade Mr T fått en hockeyklubba i ansiktet, och ett sår hade rivits upp precis under ena ögat.
Som tur var, så var det två lärare med vid skridskoåkningen, så Mr Ts klasslärare hade gått tillbaka till skolan med honom. Där hade skolsköterskan rengjort och tejpat ihop såret. Sedan ringde fröken till mig och berättade vad som hade hänt. Jag pratade med Mr T också, och han mådde ganska bra efter omständigheterna.

När jag hade lagt på luren sköljde ett lyckorus genom kroppen. Nej, jag blev naturligtvis inte lycklig av att Mr hade gjort sig illa. Men jag blir (fortfarande) helt överväldigad av hur skolan hanterar sådana situationer. Ja, helt enkelt på det sätt som de allra flesta människor anser vara fullkomligt självklart.
Jag ringde AG för att berätta vad som hade hänt, och han reagerade på samma sätt som jag.

Barn gör sig illa ibland, oavsett vilken skola de går på. Den stora skillnaden är att vi under tiden på Waldorf aldrig blev informerade när det hände något *. Nu har vi kommit till en skola där man informerar om minsta lilla sak. Det känns faktiskt helt fantastiskt att få vara varmt välkommen i barnens skolgång.

* Jo, en gång blev jag faktiskt uppringd. Men då handlade det om ett tillbud som inte inträffat under skol- eller lekistid, utan under fritidstid. Och personalen på fritids på Uppsala Waldorfskola är alldeles underbar!

Kom och skriv mig det på näsan, den som våååågar

Bloggat den | January 30, 2007 klockan 8:37 am | 2 Kommentarer

Jodå, jag gick in i badrummet och karvade av mig håret. *klipp, klipp, klipp* och så var det klart. Det tog inte mer än ett par minuter. Och sånt går människor till frisören och betalar flera hundra för frivilligt. Helt obegripligt.
Det blev väl inte direkt något snagg av det, men det var ca 15 cm som föll och nu ser jag ut som Hedvig i Från A till Ö. Men ingen verkar reagera på min nya look. Varken Mr T eller Herr Fiffig sa något imorse. Inte Majsan heller, när jag träffade henne. Det återstår väl att se om någon lägger märke till min nya vårfrilla.

High five!

Bloggat den | January 30, 2007 klockan 12:31 am | 2 Kommentarer

Räknat i nätbekräftelser, så får väl det här sammanfattas som en bra dag:

Jag har blivit omnämnd som Bejbe (High five, Hunk*)
Jag har fått veta att jag skriver oerhört bra och intressant, och att jag är en bra berättare (High five, Anneli*),
Man kan läsa på nätet att jag är klok (High five, Kissowa*),
Jag har fått veta att jag låter så härligt positiv (High five, Sensua*)

Ja, det skulle inte förvåna mig om liknande saker finns att läsa på ett dussintal ställen till.
Även utanför nätet har livet känts ganska behagligt, måste jag säga.
Jag tror ta mig tusan att jag skall fira det med att ta med mig en sax in i badrummet, och förvandla mig till korthårig.
Jo, så får det bli. Men först en nattmacka.

* Ja, jag inser ju att jag haj fajvat på ett lite felaktigt sätt, men eftersom jag har skrivit den här texten mest i syfte att jag vill haj fajva just nu, så får ni unna mig det.

Good choice - bad choice

Bloggat den | January 29, 2007 klockan 11:20 pm | Inga kommentarer än

Vy från dikeskanten, över Vaksala kyrka

Allt jag företar mig blir succé! Eller kanske inte riktigt allt… ibland blir det mest bara pannkaka av alltihop.
Idag var ett sådant tillfälle.

Jag och Prinsessan bestämde oss för att lägga vardagens förpliktelser åt sidan, och ge oss ut på en utflykt i det vackra vädret. Vi fixade goda mackor och gjorde varm choklad i den stora termosen (good choice). Vi tog med oss sittunderlag och fårskinn (good choice), jag satte Prinsessan i barnsadeln, och så trampade jag iväg.
Jag hade inte bestämt mig för vart vi skulle åka, men jag tog sikte mot Svia, eftersom jag tycker det är ganska fint i de krokarna.
Bad choice.
Eller egentligen var det väl inte fel tänkt, det var bara det att… Det är väldigt platt där ute (vi snackar Upplandsslätten), solen sken, snön låg gnistrande vit, termometern visade runt -8° och det blåste. Med andra ord; Den kritvita snön i kombinationen med solen höll på att göra mig snöblind. Till slut såg jag “röda blixtar” framför ögonen när jag blinkade. De öppna fälten i kombination med temperatur och vind medförde att Prinsessan började frysa. Efter en halvmil var det bara att vända.
Men vi hade ju inte ätit vår matsäck än… Vi enades om att vi skulle stanna vid första bästa ställe och dricka vår varma choklad. Detta första bästa ställe blev inget mindre än… utanför Vaksala kyrkogård.
Men vad tusan. Det var mysigt att sitta där med Prinsessan och fika, och jag kan ju inte direkt påstå att de som var runt omkring störde oss. Vi blev varma om rumporna av sittunderlag och fårskinn, och chokladen värmde såväl våra händer som våra magar.
Vi åt varsin äggmacka, och som vanligt hade jag stekt mitt ägg så att äggulan var lös (visst skall äggulan vara lös på såväl kokt som stekt ägg!?).
Bad choice.
Jag geggade ned ena ärmen med äggula, och av bara farten spillde jag choklad på mina termobyxor.

När vi hade fått i oss matsäcken hoppade vi upp på cykeln, och jag bäddade in Prinsessan i fårskinnet. Sedan trampade jag hemåt.
När vi kom hem gick Prinsessan direkt in i badrummet och spolade upp ett varmt bad.
Good choice.

En liten tuppfight?

Bloggat den | January 29, 2007 klockan 8:02 pm | 2 Kommentarer

Damon (ena halvan bakom Tjuvlyssnat) och Alex har hamnat i ett litet ordkrig. Det är väl inte så mycket att säga om det. Det är sånt som händer, och kommer hända igen.
Jag fick mig dock ett galet gott skratt när jag läste Alex inlägg om att han har tjuvlyssnat på tjuvlyssnat. Sånt gillar jag. Det är inte alla förunnat att ha kontakt med humorn i konfliktsituationer (även om jag inte uppfattar det som att det egentligen handlar om någon blodig konflikt… det känns mer som… ett tuppspel).

Mindre roligt är det att läsa om de hot Damon utsatts för (OBS! Jag uppfattar det inte alls som att detta skulle ha något som helst samband med ovanstående!).
Att Damon har invandrarbakgrund, är framgångsrik och frispråkig är tydligen mer än vad en del anonyma figurer kan ta. Så jävla trist!
Jag har ingen invandrarbakgrund och har inte skördat några framgångar som är jämförbara med Damons. Men jag har mycket påtagligt fått uppleva att frispråkighet inte funkar för alla människor. Men så länge popularitet inte är ett självändamål, så är det inte något problem.

Hur som helst, ett stort grattis till Damon - och Gloria! - och deras slutsålda bok!

Andra bloggar om: Tjuvlyssnat, Alex Schulman, Damon Rasti, Anonyma hot

Grattis ryggen!

Bloggat den | January 29, 2007 klockan 2:59 pm | 5 Kommentarer

Idag fyller min skoliosoperation (I, II) 27 år.
Hipp, hipp..!
Det känns som att vi har blivit har blivit ett strävsamt par, jag och metallstaget. Vi kamperar bra tillsammans, och har väl egentligen aldrig haft några problem att prata om. Må vi få många fler lyckliga år tillsammans.
Hurra, hurra, hurra, hurra!

Feminismen till månen - enkel biljett!

Bloggat den | January 28, 2007 klockan 10:19 pm | 13 Kommentarer

Bo Rothstein skriver på DN Debatt idag att den heterosexuella kärnfamiljen är ett antifeministiskt projekt. Jag kunde inte se någon relevans i det påståendet när det kom från Tiina Rosenberg, och jag kan inte se det nu heller. Jag har förvisso aldrig levt i någon kärnfamilj (förutom under min uppväxt), men jag ser kärnfamiljer runt omkring mig.
En anledning till att jag inte förstår påståendet är kanske att de exempel som framhålls som stöd för teorin är mig helt främmande.

[...] visar en internationell studie att kvinnorna fäster stor vikt vid mannens status på arbetsmarknaden när de väljer partner.

Alltså, allvarligt talat. Nu hoppas jag förvisso att denna internationella studie omfattar fler människor än vad jag hittills har kommit i kontakt med i mitt liv, men ändå. Jag har aldrig - och då menar jag aldrig - fått uppfattningen att någon i min direkta eller indirekta omgivning valt partner utifrån sådana kriterier. Menar man att det är vanligt förekommande att kvinnor resonerar i termerna Jag älskar verkligen Kalle av hela mitt hjärta. Men han är ju bara sopåkare, så jag måste tyvärr välja bort honom. Bertil, däremot, han har ju kommit upp sig, så honom vill jag ha. Han slarvar visserligen med sin hygien, och har en kvinnosyn som lämnar en del att önska. Men det är klart att jag satsar på honom?
I så fall har jag svårt att tycka något annat än att dessa kvinnor förtjänar att placera sig i en kvinnofälla.
Visa mig en enda kvinna som står för det resonemanget, och jag har respekt för henne först den dag hon prostituerar sig.

När unga svenska män och kvinnor flyttar samman så lyckas de vanligen etablera ett något så när jämställd förhållande [...] Men så när barnen kommer ändras allt detta till kvinnans nackdel.

För att dra den slutsatsen (att det är en nackdel) måste man nästan förutsätta att kvinnor är underbegåvade, och att de inte förmår att ta sina egna kloka beslut. Man måste dessutom anse att pengar är mer värt än umgänge med de egna barnen.
Alla myndigheter och samhällsinstanser uppmanar idag föräldrarna att dela lika på föräldraledigheten, ändå gör de flesta inte det. Man kanske bör fråga sig varför det är så, och inte bara förutsätta att det handlar om att kvinnor med liv och lust väljer ett liv som är (åtminstone enl. resonemanget) till deras nackdel.
Att mamman tar första halvan av föräldraledigheten är nog i de allra flesta fall praktiskt fördelaktigt. Vad är det som sedan gör att alltför få pappor tar den andra halvan?
Enl min uppfattning handlar det många gånger om att mamman inte “släpper in” pappan i föräldraskapet. Och det tror jag, det. Hur mysigt är det inte att vara hemma och gosa med universums mest fantastiska varelse. Varför skulle man frivilligt vilja överlåta det till någon annan, ens om det är den livspartner man har valt?
Hur skulle det någonsin kunna vara en nackdel att ta hand om sitt eget barn? Och hur kan man någonsin anse att pengar medför högre status än barn?

Jag är ingen representativ kvinna på det här området heller. När Mr T föddes tog jag ut hela föräldraledigheten, och det av den enkla anledningen att det inte fanns någon att dela den med. Och jag sticker inte under stol med att det var alldeles underbart att kunna göra så.
När Herr Fiffig och Prinsessan föddes tog AG ut hela föräldraledigheten. Att vi gjorde det valet berodde på att vi valt att inte bo ihop. Eftersom barnen bodde hos mig, så ansåg vi det som att de fick störst möjlighet att ha tillgång till oss båda om han tog ut all föräldraledighet. Och jag medger att det ibland stack av avund i mig.

[...] trots möjligheten att dela på föräldraförsäkringen, trots alla jämställdhetsplaner på våra arbetsplatser och, inte minst, trots fyrtio års intensiv jämställdhetsdebatt. Inför denna mystifikation har dessvärre genusforskningen i stort sett gett upp. I stället för att söka efter förklaringar till att detta mönster reproduceras så hänvisar man till en mängd närmast magiska storheter som “patriarkala strukturer”, “glastak” och “myter om moderskapet”, etcetera.

De “patriarkala strukturerna” kommer inte att existera en dag längre än det finns kvinnor som accepterar dessa, och det menar jag på fullt allvar.
[Jag menar på intet sätt att förringa de kvinnor som misshandlas, våldtas och mördas (utan kan gärna återkomma till det i ett annat inlägg, då jag tyvärr sett delar av det i min omgivning). Men hur mycket uppmärksamhet den problematiken än förtjänar, så är det inte en del av detta resonemang]
På samma sätt är det inte en förolämpning om någon säger Jävla hora till mig, förrän jag tar det som en förolämpning.

Här måste jag göra en paus i resonemanget, eftersom jag just kom att tänka på ett tillfälle då jag inte reagerat på det sätt som uppenbarligen förväntades av mig.
En person sa till mig
- Du är så jävla självsäker!
- Tack svarade jag glatt, eftersom jag uppfattade det som en komplimang. Några sekunder senare insåg jag att det var avsett som en förolämpning.
Men inte tusan kunde jag se det som en förolämpning.
(Slut på pausen.)

[...] varför starka, välutbildade och i skolan jämställdhetsdrillade och från dagis genuspedagogiserade unga svenska kvinnor inte kräver sin rätt utan likt aningslösa offer låter sig dras ner i det antifeministiska träsket av underordning som utförande av merparten av det obetalda hemarbetet innebär.

Detta är ett faktum som stället mig frågande. Men jag vägrar att tro att det skulle handla om att kvinnor är underbegåvade. Det måste snarare bero på att man (av sociala arv?) tar på sig detta martyrskap. Men märk väl - det är fortfarande ett val man själv gör!
För inte tusan är det någon annan än du själv som kräver att du skall tvätta hans skitiga kalsonger. Det är ingen annan än du själv som plötsligt anser att det är din uppgift att jaga dammråttorna.
Your choice.
Låt honom gå i skitiga kalsonger om han inte förmår tvätta när det sinar i byrålådan. Ge fullkomligt fan i att dammråttorna hugger dig i hälsenorna om karl’n inte förstått att det är hans tur att dammsuga (alt 1: Upplys honom om det, alt 2: Tänk över ditt val av partner).
Men så länge du själv tar på dig dessa uppgifter, så vill jag fan inte höra dig klaga!

Skälet till att denna ojämställdhet uppstår i kärnfamiljen är emellertid lika enkel som förbisedd, nämligen att när svenska män och kvinnor bildar par så är de inte alls jämställda från början. Han är nästan alltid något äldre (cirka tre år) vilket innebär att han redan står något starkare på arbetsmarknaden

Jahaja, även här faller jag utanför ramarna. Jag har alltid valt partners som varit betydligt yngre än jag själv, så jag vet inte riktigt vad jag skall säga. Men jag hävdar ändå att kvinnor inte är underbegåvade, utan kan göra sina egna kloka val.
Och om man gör val som står och faller med en karl… ja, då förtjänar man nog att den där kvinnofällan står till. Var och en måste alltid se om sitt eget hus först och främst - även i en stabil relation. Det betyder på intet sätt att man “motarbetar” relationen, utan att man tar ansvar för sitt eget liv.

Hon förlorar den första förhandlingen, till exempel om vem som skall ta ut merparten av föräldraförsäkringen eftersom han faktiskt kan dra in mer resurser till familjen än vad hon kan. Det kanske inte gör så mycket att förlora den första förhandlingen, men allt annat lika ökar detta chansen att hon också skall förlora den andra förhandlingen (eftersom han då tjänar ännu mera än hon), och därefter den tredje och så den fjärde och så vidare.

Hur i helvete kan man anses förlora en förhandling som resulterar i att man får spendera tid med sina barn??
Ja, såvida man inte anser att pengar är mer värt än barnen, då…

De gör båda val efter vad som på kort sikt ser ut att gynna dem båda bäst (mer pengar till familjen)

För min egen del kan jag säga att inga pengar i världen skulle kunna köpa mig loss från mina barn.
Men jag kanske inte är representativ där heller.

Varför bildar då en så stor majoritet kvinnor par med män som står starkare än de själva på arbetsmarknaden och där de då riskerar att bli underordnade? På detta finns det inget givet svar, men det finns en del teorier och data som man kan spekulera utifrån. En idé är att kvinnor inser att de löper stor risk att bli diskriminerade på arbetsmarknaden och väljer att kompensera sig för detta på “partnermarknaden”.

Som genom ett trollslag inser jag att det är min totala okänslighet för dylika resonemang och tankegångar som gjort det möjligt för mig att vara jämlik inom mansdominerade yrken.

Avslutningsvis måste jag konstatera att jag inte har den minsta aning om huruvida den heterosexuella familjen är ett antifeministiskt projekt eller inte.
Detta främst beroende på att jag ser feminism som något imbecillt; något jag aldrig skulle ta på allvar. I min ungdom närde jag nog en tro om att feminism var detsamma som jämställdhet. Den villfarelsen togs ur mig när jag insåg att det fanns lika många tolkningar av feminism som det fanns självutnämnda feminister.
För mig handlar det inte om att Nu har männen haft makten genom alla årtusenden, så nu skall vi ta över och förtrycka dem. Lika lite handlar det om att avkräva alla män ett kollektivt ansvar (det vore ju lika jävla korkat som att avkräva alla invandrare ett kollektivt ansvar, bara för att dessa är överrepresenterade i brottsstatistiken).
När sedan bakåtsträvare som Tiina Rosenberg “kidnappade” begreppet feminism, så blev det bara en bekräftelse för mig; Jag kommer aldrig någonsin att kalla mig feminist - and I’m damn proud of it!

Andra bloggar om: Bo Rothstein, DN Debatt, Kärnfamilj, Feminism, Tiina Rosenberg, Jämställdhet, Föräldraledighet, Föräldraförsäkringen
Intressant?

Grattis framtiden!

Bloggat den | January 26, 2007 klockan 11:16 pm | 2 Kommentarer

Det helvete som (framför allt) unga HBT-människors tillvaro i många delar utgör är ett faktum jag i bästa fall bara kan föreställa mig.
Det gör mig fysiskt ont varje gång jag tänker på, och ser, alla de av fördomar skapade hinder dessa människor tvingas slåss mot. Långt ifrån alla orkar, och många tvingas därmed leva med stängd garderobsdörr.
Det är för jävligt!

Jag skäms när jag kommer på mig själv med att ha fördomar. Jag anser mig ju vara totalt fördomsfri på området, men Mr T “avslöjade” mig vid ett tillfälle.
Jag minns inte sammanhanget, men jag sa något i stil med
…när du blir kär i en tjej…
Här avbröt Mr T mig ganska abrupt.
Men mamma! Varför säger du så? Du brukar ju säga när du blir kär i en tjej eller kille.
Ok, jag har väl inte fördomar, men det visar att jag har ett förutfattat sätt att resonera (när jag inte tänker mig för). Och det är fan så illa nog.

Nåväl. Om jag vill ge mig själv lite upprättelse, så kan jag ju nämna tillfället när Mr T kom hem från skolan (jag tror han gick i tvåan) och sa
Mamma, jag tror att jag är lite homosexuell, för jag är kär i Anton.
Få är väl de tillfällen som mitt ömma modershjärta har svämmat över som då!
Och utöver det, så måste ju händelsen som sådan vara ett bevis för att jag någonstans ändå lyckats förmedla sunda värderingar.

Tyvärr är det inte alla HBT-ungdomar förunnat att växa upp med fördomsfria föräldrar. Därför gör det mig oerhört varmt glad att läsa om Egalia.
Egalia är, vad jag förstår, en “ungdomsgård” för HBT-ungdomar. Under knapert ekonomiska förhållanden har man bedrivit sin verksamhet under två år. Nu har såväl Allmänna Arvsfonden som RFSL skjutit till pengar, och man kan bedriva sin verksamhet under helt andra förhållanden.

Jag blir direkt euforisk då jag tänker på dessa ungdomars nya möjligheter!
På Egalia erbjuds en fristad från samhällets trångsynthet, och det ges tillgång till kontakt med kuratorer specialiserade på HBT-frågor.
*tummen fett upp!*

Egalia finns på Sveavägen 59 (i Stockholm), och har öppet måndagar 17-21 och fredagar 17-20.

Andra bloggar om: Egalia, HBT, RFSL, Allmänna Arvsfonden
Intressant?
Lilla Aktuellt
Svenska Dagbladet

Vinteraktiviteter

Bloggat den | January 26, 2007 klockan 9:07 pm | 1 Kommentar

Nä, jag gillar ju inte vintern, men om det nu prompt skall vara vinter så skall den se ut som den gör nu; Ett hyfsat lass snö som inte hunnit bli solkigt av smuts och slask, och minusgrader straxt under tiostrecket.

Härom dagen var Mr T vid ishallen och åkte skridskor med klassen. Dagen efter var det Herr Fiffigs tur att ta med pulkan till sexårsgruppen. Igår, efter skolan, gick jag, Mr T och kompisen Danne till ishallen för att åka skridskor. Eller ja, jag åkte ju inte skridskor. Jag satt på en bänk, med fårskinn under rumpan, och drack varm choklad medan grabbarna skrillade för glatta livet.

Ikväll packade Mr T ryggsäcken för övernattning, tog med sig skridskorna och åkte hem till Ralle.
(Det känns plötsligt väldigt stilla, till skillnad mot den ungdomsgårds- och övernattningsverksamhet som brukar bedrivas här).

Imorgon skall jag ge mig ut på en cykeltur som blir straxt under två mil tor. Herr Fiffig skall till scouterna, och jag har bestämt mig för att cykla dit med honom. Det går väl visserligen att ta sig dit med buss, men jag är ju en bikeoholic.
Jag har kollat kartan för att hitta en bra cykelväg, eftersom jag inte vill cykla längs den stora bilvägen. Jag har hittat en “bakväg” bestående av mestadels grusvägar, men det borde väl funka. Att den vägen blir ett antal km längre bekommer mig inte. Det är väl bara att hoppas på att det som jag tolkat som grusvägar inte visar sig vara upptrampade kostigar…
Medan Herr Fiffig är ute i naturen och scoutar hoppas jag kunna sitta inne i scoutstugan och dricka medhavt kaffe och läsa en bok.

Anorexi och BMI

Bloggat den | January 26, 2007 klockan 12:32 am | 8 Kommentarer

Ikväll såg jag dokumentären Jag vill vara anorektisk på TV3. Trots att jag verkligen försöker förstå, så är jag ändå helt oförstående inför den självbild dessa tjejer ger uttryck för. Helt alldagliga tjejer, någon riktigt söt, sitter och säger att de är äckliga och fula. Hur skall man kunna förstå något sådant?
(Programmet handlade alltså inte främst om kraftigt underviktiga anorektiker, utan mer om tjejer som kämpade för att bli det)

Jag kanske borde skämmas, men medan jag låg där och tittade på programmet blev jag sugen på ett Max Kycklingmål Classic med Cheddardip. Det skulle verkligen sitta som en fläskläpp nu.

Efter programmet började jag fundera över min egen vikt. Det är ju ingen hemlighet att jag har rasat ett antal kilo de senaste åren. Däremot var det en hemlighet - åtminstone för mig! - att jag hade gått upp dessa kilon (vilket jag så här i efterhand har räknat ut att jag måste ha gjort efter att ha fött Herr Fiffig och Prinsessan i ganska rask följd).
Jag letade upp en site där jag kunde räkna ut min BMI. Detta gav vid handen att jag nu befinner mig vid den absolut nedre gränsen på skalan för Idealvikt. Det räcker med att jag tappar 1½ kg till, så är jag Underviktig.
Jag kunde inte motstå frestelsen att kolla vad min BMI låg på den där ödesdigra dagen för ett par år sedan, då jag ställe mig på vågen hemma hos Jerry, och den påstod att jag vägde 25 kg mer än vad jag själv trodde. Det visade sig att jag då låg i överkant inom skalan för Övervikt. Ett par kilo till, och jag hade hamnat i kolumnen Fetma.
Detta får mig seriöst att fundera på om jag är drabbad av någon slags… om inte ätstörning, så åtminstone viktstörning. Är det verkligen möjligt att pendla så kraftigt i vikt, utan att vara medveten om det själv?

Nä, nu skulle det sitta fint med en nattmacka.

Äntligen!

Bloggat den | January 25, 2007 klockan 12:47 am | 5 Kommentarer

Jag tycker egentligen inte om att länka till tidningar. Allra minst kvällstidningar. Men eftersom ändamålet helgar medlen, så gör jag ett undantag.
Min - och den gula färgens - upprättelse är kommen!
(Titta på bildspelet och dregla!)
Jag har aldrig förstått (och förstår fortfarande inte) att så många människor tycker att gult är fult. Alla ni som tycker det - ni har fel! Nu har tom modeskaparna förstått det (och som ni vet, så bryr jag mig slaviskt mycket om vad modeskaparna säger).
Inse hur jävla hip min garderob blev i ett enda slag!

Jag blir så upprymd att jag nästan får lust att köra en modetemavecka!

Snarkningar är värre än kräkningar

Bloggat den | January 24, 2007 klockan 4:09 pm | 11 Kommentarer

På Sound 101 kan du delta i en studie genom att lyssna på (mer eller mindre) äckliga ljud och “betygsätta” dem. Jag måste medge att jag inte kunde identifiera många av ljuden, men jag betygsatte utifrån hur jag tyckte det lät. I efterhand läste jag att ett av ljuden tydligen skulle vara en tandläkarborr… Hade jag kunnat identifiera det, så hade det definitivt blivit bottenbetyg.
Jag anser mig vara ganska ljudkänslig, men rent generellt så satte jag lägre “äckelbetyg” än vad genomsnittet hade gjort. Det absolut värsta ljudet (av de som fanns med i testet) är snarkningar. Det fick sämre betyg än kräkljud av mig. Jag tycker verkligen genuint illa om snarkningar.

Vilket ljud är det värsta du vet?

Andra bloggar om: Äckliga ljud
Aftonbladet har skrivit om testet

Akta slidan, mamma!

Bloggat den | January 23, 2007 klockan 9:19 pm | 3 Kommentarer

Tut i backen, fyra hål i nacken! När barnen kom hem sken solen, och vi gav oss ut i pulkabacken. Barnen for upp och ner i backen, och jag blev trött av att bara titta på. Men jag var ju tvungen att ta mig ett par åk själv också. Och ja, det är jag på bilden. När jag först såg den trodde jag att det var Sickan, men det var det ju inte.
Förutom ett par åk på pulka blev det ett par turer på stjärtlapp också, men det var nästan lite läskigt. Jag ramlade av flera gånger, och fortsatte färden på rumpan. Akta slidan, mamma! tjoade Mr T.
Det känns bra att ha omtänksamma barn.

Sigge har hjälpt mig, så nu har jag access till mitt konto på Bloggportalen igen.
Tack Sigge!

När Mr T kom hem från skolan hade han med sig en lapp från fröken. Hon berömde honom för att han läser sina läxor så bra, och att han är så duktig i skolan.
Behöver jag säga att modershjärtat blev varmt, och jag blev smått gråtmild.
Mamma, jag är så glad att vi bytte skola sa Mr T (återigen) så sent som imorse. Behöver jag säga att jag också är glad för det?

Mr T har blivit något av en trendsetter i skolan Plötsligt är det många - både tjejer och killar - som undrar var han (dvs jag) har köpt hårbanden han använder, eftersom de själva också vill köpa sådana. Det var inte utan att Mr T såg lite stolt ut när han berättade det.
Det är nästan så att Glitter borde ge mig provision på hårbanden i framtiden.

Idag började kören igen efter juluppehållet, och det var efterlängtat av Prinsessan. Jag satt som vanligt i soffan och lyssnade på de små sångfåglarna.
Det är så roligt att se Prinsessans entusiasm, och samtidigt känner jag mig väldigt obekväm när körledaren börjar prata om Gud och Jesus. Idag berättade hon att Gud skickade sin son Jesus till jorden, så att jesus fick dö för att alla vi andra skulle bli förlåtna för våra synder. Och att vi firar påsken för att Jesus dog.
Det är inte lätt att svara på Prinsessans frågor efter det. Jag måste verkligen hitta en sekulariserad kör!

Andra bloggar om: Pulkaåkning, Barnkör

Gnistrande snö och trilskande Bloggportal

Bloggat den | January 22, 2007 klockan 11:45 pm | Inga kommentarer än

Idag har snön legat som ett riktigt julkort. Jag drog på mig termobrallorna, tog med mig kameran och gav mig ut på en cykeltur. Solen sken vackert (fastän det redan var eftermiddag), men det blev inte ett enda kort taget. Jag iddes helt enkelt inte att stanna och ta upp kameran.
Men vackert var det.
Under tiden drog barnaskaran med sig den ömme fadern ut i pulkabacken. Efter avslutade resp äventyr avrundade vi gemensamt med varm choklad och mackor. Kan det bli bättre än så en kall vinterdag?

Nån som vill ha en brunstig honkatt? Hon hinner knappt svalna mellan varven, så jag vet inte riktigt hur jag skall hinna få till ett veterinärbesök för henne. Hon är mer än lovligt besviken på sin människofamilj, som inte låter henne gå ut (men gudarna skall veta att hon försöker ta varje chans att smita). I brist på bättre försöker hon få sin kastrerade bror att ta sitt biologiska ansvar. Hon har kommit så långt att hon fått honom att kliva upp och bita tag i nackskinnet. Sedan står han där och trampar och ser ut som att Det verkar som att det förväntas något mer av mig nu, jag vet bara inte vad…
Stackars Tjet, jag lider med henne i hennes frustration.

Det har hänt något mysko med mitt konto på Bloggportalen. Kontot är intakt, men användarnamnet har ramlat bort, så jag kan inte logga in. *mutter*
Jag har mailat Sigge, så jag hoppas att problemet snart är löst. Under tiden får jag sitta här och vara nöjd med att den skånska polacken har lagt till mig i listan med motiveringen Häxan är bara en sådan person som man måste ha som favorit, annars får man stryk. Säga vad man vill om den killen, men han har full koll. Han har förstått att jag sitter här med mina ~~waldorfdockor~~ voodoodockor, och vågar inte trotsa ödet.
Klokt val.

Kriminell eller stubbad?

Bloggat den | January 21, 2007 klockan 11:52 pm | 15 Kommentarer

Mr T med och utan samurajtofs Mickey skrev en kommentar hos Jerry, och undrade om Mr T är hårdrockare (med tanke på den växande manen), och passade på att höja ett varningens finger för den kriminella bana som väntar om håret får fortsätta växa.
Denna varning gjorde naturligtvis att mitt ömma modershjärta fastnade i halsen. Jag vill ju inte ha närt en kriminell vid min barm, så jag vänder mig nu till Mickey och frågar:
Hur långt är det kvar innan det är för sent? 5 cm till cykelstöld? 10 cm till väskryckning? Snackar vi bankrån om 15 cm?
Är det kanske bäst att ta fram saxen redan imorgon?
Till Mr Ts fördel vill jag nämna att han hittills aldrig lockats av den kriminella livsstilen, utan istället är onödigt ärlig. Det måste väl räknas som ett plus?

Jag tycker att Mr T är galet fin i långt hår - när han har det uppsatt! Jag tjatar och tjatar, och nu har han börjat lära sig att han måste ha hårband eller tofs (annars hotar morsan att plocka fram saxen på stående fot).

Om han är hårdrockare..? Jag vet inte vad jag skall svara på det. Jag försöker drilla honom att lyssna på ABBA, men på det området verkar han vara totalt obildbar. Han lyssnar på några konstiga finnar som har klätt ut sig till ödlor och killar som sjunger kostigt, och har pösiga brallor som ser ut som att de skall ramla av. Illa låter det, hur som helst.

Snö och social samvaro (när den är som bäst)

Bloggat den | January 20, 2007 klockan 10:23 pm | Inga kommentarer än

Redan igår kväll hörde jag ryktas om att det skulle bli storm och uppåt 20 cm snö, men jag såg inte röken av varesig storm eller snö. Imorse när vi vaknade var där fortfarande inte spår av någon vinter.
Dagen har gått i lugn takt medan jag och Prinsessan har haft skönhetssalong här, vilket bla resulterade i att vi båda nu har tjusigt lackade naglar.

Framåt eftermiddagen blev vi upphämtade av Jerry, och följde med honom ut till förorten. Ungefär samtidigt som vi anlände dit började flingorna falla.
Det blev några trevliga timmar med mat (som jag fick äran att tillaga), fika, snacks och godis. Som de nutida datamänniskor vi är, så umgicks vi genom att sätta oss vid varsin skärm i varsitt rum, och scrabbla. Barnen interagerade på ett mer old-fashion-way.

När det var dags att bli hemskjutsade hade snön lagt sig som ett ordentligt täcke. Någon storm vill jag (i nuläget) inte beteckna det som, men jag är tacksam för att chauffören tog det lugnt på E4an.
Mr T blev kvar ute i förorten, och vi får väl hoppas att vädret inte sätter hinder för att han kommer hem imorgon. Nu är alltså bara Prinsessan hemma, och hon är på väg att somna.
Själv tänker jag ägna kvällen åt att driva upp min rating (som återigen har sjunkit…).

Utanför vardagsrumsfönstret vid 22-tiden

Andra bloggar om: Snö, Scrabble

Min nya mobiltelefon

Bloggat den | January 20, 2007 klockan 2:45 pm | Inga kommentarer än

Jag vill ha en ny mobiltelefon. Nej, jag behöver ingen ny än, men jag har så smått börjat se mig omkring så att jag skall veta vilken jag skall köpa när den dagen kommer.
Jag har inte hittat någon, så nu vänder jag mig till er, kära läsare. Er uppgift blir att tipsa mig om en mobiltelefon som uppfyller följande krav:
1 - Den skall vara gul (viktigt!). Och då menar jag gul som i kycklinggul (inga jävla senapsnyanser).
2 - Den skall ha kamera (minst 2 mp)
3 - Den skall ha bra handdatorfunktion (jag vill kunna lägga filofaxen åt sidan) som kan synkas med datorn
4 - Bra mail- och surffunktion
5 - Den skall ha radio
6 - Man skall kunna ringa med den.

Så, vad är det jag letar efter?

Istället för uppdatering

Bloggat den | January 20, 2007 klockan 1:43 am | 4 Kommentarer

Jag känner mig för slö för att skriva något ordentligt, så jag snor några frågor av Anna istället:

Sinnesstämning just nu
Tillfreds.

Beskriv dig själv med 5 ord
Närsynt, glad, positiv, självsäker och ödmjuk.

Vad har du för slags humor?
Här var jag tvungen att ta hjälp av omgivningen. Svaren blev; Sjuk, svart och ibland ganska infantil.

Fredagsfyran v. 3-07

Bloggat den | January 20, 2007 klockan 12:31 am | Inga kommentarer än

Det var länge sedan jag besvarade en fredagsfyra, så det är väl dags att göra det. Veckans tema är resor:

1) Om du fick resa minst 100 km åt valfritt väderstreck, vart skulle du åka och vad är det som är så bra med det stället?
Jag skulle åka söderut. Tio mil söderut bör placera mig i Skarpnäck, och där bor två människor som betyder vansinnigt mycket för mig. Att umgås med dem gör mig till en bättre människa.

2) Har du någon favoritväg som du brukar köra bil, cykla eller gå?
Jag gillar att cykla på grusvägar. Helst på våren eller sommaren, men andra årstider går också bra.

3) Vilket färdsätt är roligast av gång, cykel, bil, buss, tåg, båt eller flyg?
Cykel och tåg.

4) Vad är roligast: Att vara på väg någonstans eller att vara på väg hem?
Var sak har sin charm.

Andra bloggar om: Fredagsfyran

Hedra Fadimes minne

Bloggat den | January 19, 2007 klockan 9:01 am | 2 Kommentarer

På söndag har det gått fem år sedan Fadime Sahindal mördades av sin pappa. Hennes minne kommer att hedras på många platser i landet.
Här i Uppsala ordnar föreningen Glöm aldrig Pela och Fadime (i samarbete med bla Humanisterna) besök vid Fadimes grav. Kl. 13.00 kommer ljus att tändas och en krans kommer att lämnas.

Den som vill lämna ett ekonomiskt bidrag till föreningen Glöm aldrig Pela och Fadime kan göra det på deras plusgirokonto 400 92 96-7.

Bilden kommer från Glöm aldrig Pela och Fadime

Andra bloggar om: Fadime Sahindal
Intressant?

En snabbis

Bloggat den | January 17, 2007 klockan 11:07 pm | 1 Kommentar

Bra rutet, Netto I förmiddags kändes magen konstig. När jag senare hämtade Herr Fiffig fick jag en dånande huvudvärk, som har suttit i sedan dess. Hoppas verkligen inte att det är sjukdom och sängläge på gång. Det är inte läge för det nu (som om det någonsin skulle vara läge för det).

Jag träffade Paula en snabbis vid lunchtid. Även om vi inte lyckades uträtta det vi hade tänkt oss, så var det lika trevligt som alltid att träffa henne.
Vi tog en sväng in på Netto, där vi bla förfasade oss över personalens oförmåga att formulera sig korrekt (se dagens bild).

Hoppsan. Jag såg att det hade ramlat in några kommentarer som jag hade missat. Men nu är de publicerade och besvarade. Ursäkta dröjsmålet.

Nej, nu tänker jag inte sitta här och huttra längre. Det får bli en skållhet dusch, och sedan tänker jag krama kudden.
Over and out.

Vi har vår i luften - Var har ni er?

Bloggat den | January 16, 2007 klockan 11:40 pm | 2 Kommentarer

Imorse när jag lättade på persiennerna var snön som bortblåst. Var det kanske efterdyningarna av Per som tog kål flingtäcket?
Hur som helst så låg nu gräsmattan där så grönskande grön, såsom den gjort hela vintern hittills. Ordningen var återställd.
Solen glittrade i gruset på gång- och cykelvägar, och jag njöt i kvadrat.
När jag cyklade iväg för att hämta Herr Fiffig på sexårsgruppen kvittrade fåglarna ikapp, och jag njöt ännu mer. Jag skulle gärna ha vår året om, om jag fick bestämma.

Den uppmärksamme läsaren noterar att jag förnyat bilderna till höger. Min tanke var att jag skulle ha förnyat hela designen vid nyår, men det sket sig ju. Så nu får ni nöja er med gravatarerna i väntan på resten. Den som väntar på något gott…
(därmed inte sagt att jag skulle ha något lanserbart på gång)

Åsa har skrivit om allmänbildning, och det är något jag har småfunderat på sedan Monica skrev om det.
Vad är allmänbildning? Tja, jag har inget svar på det. Ändå anser jag mig vara mediokert allmänbildad. Åtminstone i vissas sällskap. I andras sällskap börjar jag nästan undra varför jag inte fått något Nobelpris än. Men mellan tummen och pekfingret skulle jag definiera det som att “kunna lite om mycket”. Man behöver tex inte känna till allt om Martin Luther King, men det tillhör allmänbildning att kunna definiera huruvida han var terrorist eller frihetskämpe.
När jag bodde i USA försökte jag vidga barnens vyer genom att ta fram en karta och visa var Sverige ligger. Deras oförställda chockreaktion blev Åh, stackars er - så nära Sovjetunionen!
Mickey länkade härom dagen, men jag rippar det rakt av. Hur fan är det ställt med amerikanernas allmänbildning egentligen?

“Den anonyme brevskrivaren” hörde av sig idag igen. Jag blir lika förundrad varje gång det dyker upp något från honom/henne.
En vän undrade härom dagen om jag inte är galet nyfiken på vem det är, men… nej, det är jag nog inte. Jag har inte funderat speciellt mycket på vem det skulle kunna vara. Personen vill uppenbarligen vara anonym (vilket jag har mycket stor förståelse för), och jag ser inte vad det skulle fylla för funktion att gräva i det. Jag nöjer mig med att det finns “en katt bland hermelinerna” hos den absoluta toppen hos Uppsala Waldorfskola, och att denna/e tar stora risker för att förse mig med material och fakta till boken. Hur tusan skulle jag kunna vara missnöjd med, eller vilja äventyra det?
(Jag vet att du läser det här, och jag hoppas att mina varma tankekramar når fram till dig)
Att ha en anonym brevskrivare är ju nästan som att ha en hemlig älskare. Och apropå det, så uppmanar jag er att läsa Zebran av Alexandre Jardin om ni inte redan har gjort det. Det är ingen vädjan - det är en order!

Det blev broccoligratäng till middag, och alla åt tills det pyste ur öronen (det kanske är bäst att vädra ordentligt inatt). Om jag skulle be mina barn att nämna endast tre rätter som vi skulle leva på resten av livet, så kan jag försäkra att broccoligratäng (alternerat med pasta och broccolisås, för att få lite variation) skulle vara en av dem. De är fullständigt galna i broccoli.
Vad de andra två rätterna skulle bli? Hmm…
Blodpudding ligger nog nära till hands. Tyvärr. De dagarna skulle jag tvingas gå hungrig till sängs.
Den tredje rätten… där skulle de nog snart enas om pannkakstårta. Jag kan inte påstå att det är en middag, men om det vore en av de tre saker som man fick äta, så ok då (man kan ju peta in både en och annan nyttighet i pannkakor).

Tänk så stor påverkan värmande sms-kramar kan ha! Världens bästa Paula skickade sådana ikväll, och jag blev alldeles upprymd! Jag kan knappt bärga mig tills vi ses imorgon!

Mr T var på födelsedagskalas (på Fyrishov) för en av kompisarna på förra skolan i helgen. Han var otroligt entusiastisk, och samtidigt fundersam ang ett par av de andra barnen som (antagligen) skulle närvara (då deras föräldrar är aktiva inom skolan).
Jamen tänk om de säger en massa dumma och konstiga saker resonerade han. Jag gjorde mitt bästa för att övertyga Mr T om att de vuxna inte överförde sina resonemang på sina barn (även om jag var allt annat än övertygad själv).
Tack och lov, så lyckades jag få Mr Ts entusiasm att ta överhand.
När han kom hem hade han haft en trevlig dag, och födelsedagsbarnets mammas insats var nog inte att förringa i det sammanhanget. Jag avvaktade, och lät Mr T berätta själv.
[Fd klasskompisen] frågade en massa saker, sa han.
Jaha, svarade jag.
Det lät som att h*n frågade bara för att [föräldern] ville veta sa han.
Hur menar du då? undrade jag (och jag hoppas att jag lyckades förhålla mig neutral i mitt tonläge).
H*n frågade [både det ena och det andra], och jag svarade [bu] istället för [bä] så nu tror h*n nog att jag går på skolan X istället för skolan Y sa han.
Det gör mig så oerhört ont att Mr T är så rädd för “förföljelsen” (och då har jag inte berättat för honom - ev högre makter förbjude - vad de har för sig i detta nu!) att han ser sig tvingad att vilseleda i sina svar.
Jag fångade upp, och försäkrade honom om att allt var helt ok i det här fallet. Han vet att det aldrig någonsin är ok att ljuga, och samtidigt förstår han någonstans att man måste “tala till bönder på bönders vis”. Därutöver är jag oerhört imponerad av hans “förslagenhet” (men han har ju haft några år på sig att lära sig…).

Välkommen hem! hälsade jag Hasse (efter hans förlängda jul- och nyårsresa till Sydamerika) med en varm kram då jag hämtade Herr Fiffig.
Hmm… hem till vaddå? muttrade Hasse, och kramade mig lika varmt tillbaka.
Jamen… idag är det ju vår iaf svarade jag, och det kunde han inte argumentera mot.

Seså, Jontas. Sitter du där och väntar på att kungliga postverket skall komma med en livmoder? Har du kanske tom tagit tjänstledigt för att kunna möta postiljonens leverans?
Hav förtröstan. Och betänk samtidigt att den ärade häxan har många treuddar i elden.

Jag tänker inte be om ursäkten för det dåliga skämtet i rubriken. Ni som har hängt med ett tag vet att jag kör den varje år (vid årets första vårtecken). Och ni andra; Get used to it.

Andra bloggar om: Vår, Allmänbildning, Uppsala Waldorfskola, Broccoligratäng, Fyrishov, Stickad livmoder
Intressant?

Grannar, grannar

Bloggat den | January 16, 2007 klockan 10:50 pm | Inga kommentarer än

Jag har aldrig umgåtts med mina grannar, var jag än bott. Grannskap är helt enkelt inte en anledning till att fika, känna förtrolighet och spendera tid tillsammans, enl mig. Jag väljer umgänge utifrån helt andra kriterier än gemensamt soprum och gemensam tvättstuga.
Jag har bott här i åtta år, och skulle inte ens med ett vapen riktat mot mig kunna identifiera mer än knappt en handfull av de människor som bor runt gården. Jag säger Hej när jag möter någon ute på gården, eftersom jag förutsätter att det är en granne (och om det inte skulle vara en granne, så är ju ingen större skada skedd). Men jag vet ingenting om dem. Jag vet inte vem som är gift med vem, och när jag ser ett efternamn på listan i tvättstugan så säger det mig ingenting.
Att gå på “kvartersfest” skulle aldrig falla mig in. Det skulle helt enkelt inte tillföra mig något.

Att aktivt “välja bort” grannar ur umgänget medför naturligtvis att jag går miste om att lära känna människor som jag kanske skulle komma att tycka om. Ett exempel på det är Majsan. Hon är min närmaste granne, och under de fyra första åren bestod vår kontakt av att vi sa Hej till varandra när vi möttes. Inte mer.
Mr T lekte mycket med en av hennes döttrar på den tiden, och jag såg därigenom att Majsan är en människa vars sällskap barn fullkomligt älskar. Och att Majsan älskar barn är ett faktum som lyser om henne (det kanske inte är en slump att hon har valt att arbeta med barn).

När det sedan uppstod en situation där jag behövde en utomstående människas hjälp, så föll tankarna automatiskt på Majsan. Om inte annat, så skulle hon säkert kunna vägleda mig på ett sätt jag visste att jag kunde ha förtroende för.
Det löste sig på ett sätt som blev bättre än vad jag någonsin hade kunnat hoppas. Och det visade sig att jag bodde granne med en oerhört varm och empatisk människa.
Jag kan inte påstå att jag umgås med Majsan, men vi har en kontinuerlig kontakt med varandra.
Därmed inte sagt att jag skulle ha något mot att umgås med Majsan. Absolut inte. Bara hon bodde på någon annan adress, så

Idag när jag och Prinsessan kom från tvättstugan mötte vi en kvinna på gården. Vi hälsade, och hon stannade till och började småprata. Det visade sig att det är hennes barn som Prinsessan och Herr Fiffig har börjat leka med ute på gården den senaste veckan. Kul.
Kvinnan berättade att de har bott här (i porten bredvid) i nästan ett halvår, och jag hade kunnat svära på att jag aldrig har sett henne tidigare.
Hupp!
Jag kanske måste bli liite mer “nyfiken” på mina grannar. Åtminstone så pass att jag känner igen, och kan hälsa på dem, om jag skulle möta dem på ICA. Att känna igen, och ha kontakt med barnens kompisars föräldrar har alltid varit en självklarhet. Så det var ju bara bra att jag fick möjlighet att bekanta mig med de nya vännernas mamma idag.

Apropå dagens rubrik, så måste jag nog gå och köpa en CD med Just D. Jag har dem bara på LP (skivor från förr i tiden, för er som inte vet), och de ligger nedpackade någonstans ute i förrådet. Och även om jag skulle rota fram dem någon dag, så har jag ingen skivspelare.

Vad är väl stormen Per mot min medvind på Betapet?

Bloggat den | January 15, 2007 klockan 12:31 am | 2 Kommentarer

Per har bedarrat. Barnen sover, och vi slapp strömavbrott.
Själv märkte jag inte så mycket av stormen (mer än att det ven mysigt runt knutarna), men jag läser samtidigt i tidningarna om hur den dragit fram över landet. Min initiala iakttagelse säger att Per inte orsakat lika stora materiella skador som Gudrun gjorde. Tack och lov.
Jag läser också om personskador och dödsfall, och berättelsen om den nioåriga pojken som förolyckats träffar mig som en stålhättespark i solar plexus. Jag klarar_verkligen_inte_av att läsa/höra berättas om barn som skadas/far illa/förolyckas. Det gör fysiskt ont, men ändå läser/lyssnar jag.
Det är platonisk masochism på hög nivå.

Enl lokalblaskan så föll träden som stickor över vägarna här i Uppsala. Det känns mer som en förhoppning om att haussa upp en Gudrun-stämning, än en sanningsenlig vittnesskildring. Jag menar inte att förringa de skador Per har orsakat, och uppenbart är det så att några träd har gett vika. Men att de “föll som stickor”, det… njae…

Häxans scrabble-formkurva Jag har rejtat upp mig på Betapet ganska hyfsat de senaste dagarna. När jag tänker efter, så tror jag att det vände när jag fick salt i öronen.
Vad tror ni? Kan det ha något samband?

Jag är galet sugen på wasabi. Någon som känner till någon sushikock med dygnet-runt-jour?

Välkommen Per

Bloggat den | January 14, 2007 klockan 7:49 pm | 2 Kommentarer

Igår natt när jag tittade ut genom fönstret fick jag syn på ett vitt fluffigt snötäcke. Utan att jag hade märkt det, så hade det fallit ett vitt täcke från himmelen. Mysigt.
Igår fm när jag och Mr T cyklade till stan hade snön förvandlats till vitt slask. Det var inte lika mysigt. Idag har jag inte varit ute direkt, men ett par turer till tvättstugan blev det. På den korta biten höll jag på att ramla omkull flera gånger. Det hade frusit på, och blivit riktigt halt.
Nu verkar det som att Per har kommit. Det viner ordentligt runt knutarna, och jag har förberett barnen på att det kan bli strömavbrott. Lamporna har blinkat till några gånger, och för säkerhets skull har jag tänt några ljus om strömmen skulle försvinna.

Det är snart dags för nattning, och jag tror att jag skall ta med mig hela barnaskaran och bädda ner oss i Mr Ts rum (hans säng kan enkelt förvandlas till en dubbelsäng). Herr Fiffig och Prinsessan tycker nog att det är lite läskigt när det blåser alltför mycket, så det kan ju vara mysigt att bädda ned sig tillsammans. Själv tycker jag att det är alldeles underbart när stormen viner utanför. Det finns inget bättre att lyssna till när man ligger nedbäddad under ett varmt täcke.

Och vinnaren är…

Bloggat den | January 12, 2007 klockan 4:21 pm | 10 Kommentarer

Nu är sant-eller-falskt-gissningstävlingen avslutad. Här kommer de rätta svaren:

Polisen har plockat ned mig från en industriskorsten, där jag satt fastkedjad under en miljödemonstration.

Falskt Det skulle mycket väl ha kunnat vara sant, men det är det inte.

Jag har blivit erbjuden pengar för att ingå äktenskap.

Falskt Nä, inte heller det är sant. Däremot har jag ett antal vänner (Hey - vad är det för fel på mig, liksom?!) som fått sådana erbjudanden, dock utan att nappa på dem.

Jag kan texten till Povel Ramels Jag diggar dig utantill.

Sant Jajamensan. Den lärde jag mig utantill då jag läste Lingonben under sömnlösa tonårsnätter (Har jag aldrig sovit?!).
Och allvarligt talat; Hur coolt är det inte med en fjortis som citerar Jag diggar dig som ett rinnande vatten..?

Jag är medlem i Tiotusenmetersklubben.

Falskt Vet ni vad! Inte så att jag menar att det skulle vara fel i sak, men jag är så vidrigt flygrädd att jag aldrig skulle komma i närheten av att tänka på sex. Nu är det många år sedan jag flög senast, och om jag skulle göra det igen skulle det nog krävas en panna whisky först (och hur kul är det att ha sex då..?).

Jag har skrivit ett argumenterande, välformulerat och argt brev till Vita Huset ang Annika Östberg Deasys oacceptabla situation.

Falskt Det är tyvärr inte sant. Men jag har deltagit i diverse kampanjer, utan något större resultat (men vad kan man vänta sig av en gubbe som inte kan stava till potatis?)

En av punkterna på mitt CV skulle kunna vara Fotomodell.

Sant Med tanke på min deformerade kropp och att jag är “för kort” så kan man lätt tro att påståendet är falskt. Men så är inte fallet.
När jag bodde i USA blev jag huntad till uppdrag som ansiktsmodell (smink) och när jag kom tillbaka till Sverige blev det några uppdrag som hårmodell. Några turer på catwalken var det alltså aldrig frågan om, men att visa upp anikte och hår är ju ingenting som faller på en skoliosrygg eller att man är för kort i rocken.

Jag har bevittnat hur Carola i början av sin karriär, lindrigt nykter, ragglade omkring utanför en av Stockholms krogar och högljutt beklagat sig över att ingen ville köpa hennes autograf.

Sant Det är säkert ingenting hon ser som höjdpunkterna under sin karriär, men å andra sidan är det så länge sedan att det måste vara preskriberat. Hon är väl dessutom varken den första eller sista som gjort mindre lyckade saker på fyllan.

Jag har deltagit i en paneldebatt om alkoholpolitik, tillsammans med Lars Werner och Gudrun Schyman.

Falskt Det hade onekligen varit intressant, men det stämmer inte.
Däremot haffade jag Lars Werner utanför VPKs (som det hette på den tiden) partilokal i Örebro (inför mitt första valdeltagande), och förhörde honom om partiets åsikter i alkoholfrågan.
Jamen vafan, jag var en rabiat nykterist på den tiden.

Jag har fått ett personligt, handskrivet brev från Agnetha Fältskog.

Sant Det är så sant som det är sagt. Tyvärr försvann brevet, med tillhörande autograf, när mitt källarförråd blev länsat.
Förlåt Agnetha, jag borde verkligen ha förvarat det i ett bankfack. Skicka gärna en ny autograf om du läser det här.

Jag har skjutsat en berusad Owe Thörnqvist hem en sen kväll.

Sant Det var väl något tiotal år sedan. Jag blev stoppad av en man på gatan när jag kom körande i min bil. Jag stannade, och mannen visade sig vara Owe Thörqvist. Han hade inte lyckats få tag på någon taxi, och undrade om jag kunde skjutsa honom hem. Det kunde jag ju, och han bad att bli skjutsad till en adress i samma kvarter som Birgitta Dahl bor (där han också bodde då, eller åtminstone hade en övernattningslägenhet).

Detta ger vid handen att “rätt rad” ser ut som följer:
Sant: 3, 6, 7, 9, 10
Falskt: 1, 2, 4, 5, 8

Och den lyckliga vinnaren av en egenhändigt häxstickad livmoder är…
*trumvirvel*
Jontas! (som vann överlägset med sina 80% korrekta svar). Ett stort, varmt grattis. Livmodern kommer med posten.

theWitch - saltaste bönan i stan!

Bloggat den | January 11, 2007 klockan 9:08 pm | Inga kommentarer än

Som jag berättade igår, så blev jag nästan lite illamående en stund under floatingen. För att få lite omvärldskontakt plockade jag ur öronpropparna ur öronen, och det kändes genast lite bättre.
Då, alltså. Då kändes det bättre.
Igår kväll började mina ögon kännas som… två saltgruvor. Det knastrar och fnasar i öronen, och jag får inte bort allt salt hur jag än bär mig åt.
Tips mottages tacksamt.

Jag är en projektmänniska. Långt innan jag kände till begreppet projekt, så bestod mitt liv av ett flertal projekt.
Mitt senaste projekt är något som lurat i bakhuvudet på mig under flera år. Den senaste veckan har jag börjat teckna ned funderingarna på papper (ok, datorn då) för att börja undersöka om det kan finnas någon bäring i det.
Det är antagligen mitt mest galna, och garanterat största, projekt hittills, och än har jag inte stött på några hinder (det kan ju förvisso bero på att det bara befinner sig på embryostadiet än).

Härom dagen kom Prinsessan in, och hade en ny kompis med sig. Det var Linus, som visade sig vara jämngammal, och nästan bo granne. Kul!

Igår satte tandläkaren dit en sån där tillfällig lagning på en tand, och tanken var väl att hon skulle ta itu med den oerdentligt nästa gång vi ses. En tillfällig lagning är ju ingenting annat än tillfällig, men det hade ju varit kul om den hade suttit kvar längre än 30 timmar.
Nu känns det bara som att gårdagens tandläkarbesök var förgäves, och att pengarna kastades i sjön.

Om mindre än ett dygn stänger min sant-eller-falskt-tävling. Av de svar jag har fått via kommentarer och mail, så är ett närmare sanningen än andra. Men fortfarande finns chansen att kamma hem full pott. Du har fram till kl. 16 imorgon på dig.

Om man inte har sett att jag uppdaterade fotobloggen igår, så får man skylla sig själv!

Fy fan vad jag är bra!

Bloggat den | January 10, 2007 klockan 5:25 pm | 3 Kommentarer

Tapperhetsmedalj Jag klarade det!
Jag svimmade inte under bussresan, jag svimmade inte i väntrummet, och jag svimmade inte när jag var inne hos tandläkaren. Jag råkade inte ens ut för några blodtrycksfall att prata om.
Åh, vad det känns bra!
För behandlingen som sådan krävdes knappt 10 min, men tandläkaren hade bokat en tim. Och den timmen gick åt. Hon pratade och visade den nya digitalkameran. Det tog en bra stund innan hon ens bad mig öppna munnen. Jag sa till henne att hon inte fick tala om för mig vad hon såg (=hur illa det var).
Men om det är något bra så kan jag väl få berätta det sa hon, och det gav jag ok till.
Sedan gapade jag, och hon började genast ta ur mig mina farhågor. Det var inte på långa vägar så illa som jag gått omkring och inbillat mig. Absolut inte. Ett par behandlingar, så skulle problemet vara ur världen. Och så föreslog hon lite finlir, om jag är intresserad av det. Och det är jag ju. Frågan är väl bara om jag klarar av det. Men jag tog mig ju dit idag, så helt omöjligt borde det väl inte vara.

Jag hade varit beredd på att, efter avklarat tandläkarbesök, tvingas ringa Jerry och vädja med bedövningssluddrande stämma Kom och skjutsa mig hem. Jag ligger här på golvet i väntrummet, och kan inte ta mig upp.
Men så blev det ju inte. Istället stegade jag ut i det vackra solskenet, och kände mig mer tillfreds än på länge. Jag var vid oförskämt gott mod.
Bussen tog mig in till city, där jag hällde i mig en latte innan det var dags för floating.
Det var en häftig känsla, och framför allt oerhört avslappnande, att flyta omkring i kroppstempererat vatten med 30-procentig salthalt, utan syn- och hörselintryck. Det var delvis svårt att känna var vattenytan var, vad som var upp och ner, och det kändes som att jag svävade. Avsaknaden av fysiska referenspunkter gjorde att jag nästan mådde illa en stund, och jag fick full förståelse för hur Christer Fuglesang måste ha känt sig där ute i rymden.
Det är något som jag garanterat kommer att göra fler gånger. Inte varje vecka, eller ens varje månad. Men någon gång i halvåret skulle sitta fint.
Jag kan rekommendera floating, men se upp för att få stänk av det salta vattnet i ögonen. Det är inte skönt.
Så länge jag låg kvar i tanken, så kändes det (konstigt nog) som att det salta vattnet gav en fet hinna på kroppen. Men bara någon minut efter att jag hade klivit upp började det bli ganska fnasigt på huden. Jag vill inte tänka på hur man skulle se ut/känna sig om man inte duschade efteråt.

Efter floatingen åkte jag iväg till Herr Fiffigs sexårsgrupp och var med där tills han slutade. Hasse är i Argentina, så de har en vikarie den här veckan. Vikarien är en av de lärare som hjälper Mr T att lappa igen det enorma kunskapshandikapp han hade med sig från förra skolan, och vi pratade lite om det. Med tanke på att han saknade de baskunskaper som annars ställs på elever för att de skall få gå vidare från ettan, så var hon grymt imponerad av hans framsteg (hon var inte lika imponerad av förra skolan). Det är långt ifrån alla barn som har så lätt för att lära som Mr T har, och det är en egenskap han har extra stor nytta av nu.
Jag vill absolut inte förringa kunskap i att karda ull, men även sådan kunskap står sig slätt om man varken kan läsa, skriva eller räkna.
I sexårsgruppen hann jag vara med på pyssel och sång, innan det var dags att gå hem.

Andra bloggar om: Tandläkarbesök, Floating

Utsövd

Bloggat den | January 10, 2007 klockan 6:05 am | 1 Kommentar

Vaknade vid kvart över fem, efter att ha sovit sammanhängande i drygt sex timmar. Wow. Jag känner mig utsövd.
Med tanke på vad jag skall göra nu på förmiddagen, så “borde” oron och obehaget ha hållit mig vaken hela natten, men jag har sovit som en stock. Det kanske är nattens oväder, som nyheterna rapporterar om, som vaggat mig till sömns.
Om jag kan stå på benen efter förmiddagens äventyr, så har jag bestämt mig för att belöna mig med ett floatingpass. Men jag känner mig osäker på vilket skick jag kommer vara i, och har därför inte vågat beställa någon tid för floating. Jag får helt enkelt chansa, och hoppas på att de har en ledig tid, om det är så att jag känner att jag kan ta mig dit.

Nu blir det en varm, mysig dusch innan det är dags att fixa frukost och väcka barnen.
Tänk extra positiva tankar om er favorithäxa de kommande timmarna.

Jag har ringt till tandläkaren..!

Bloggat den | January 8, 2007 klockan 9:30 pm | 5 Kommentarer

Mr T är inte riktigt kry idag heller, så han har mest legat nedkrupen under täcket och myst. Jag och Prinsessan har tvättat, och Herr Fiffig har varit med AG.

Det är inte bara jag som skriver om Waldorf. Jag blev tipsad om en blogg där en pappa (ja, eftersom han kallar sig Tomten utgår jag från att det är en man) om sina upplevelser och erfarenheter från olika Waldorfskolor. Det framgår inte vilken Waldorfskola de befinner sig på nu (eller om de lyckats ta sig därifrån), men det är egentligen ointressant.
Det han skriver bekräftar bara att missförhållandena är desamma vilken Waldorfskola man än pratar om. De är helt enkelt en del av antroposofi och Waldorf.
[Update: Vad jag förstår, så kritiserar Tomten "bara" de avarter av Waldorf som resulterar i självutnämnda småpåvar, att lärare utöver fysiskt våld osv. Inte de delar av pedagogiken som handlar om tex raslära eller syn på sexualitet eller att det handlar om en sekt, vilket jag ju kritiserar.]

På tal om Waldorf, så ringde Skolverket idag. Det samtalet gjorde mig så upprymd att jag i ren eufori ringde till tandläkaren efteråt.
Fatta - jag ringde till tandläkaren! Wow!!
Hon (min tandläkare på specialkliniken) är verkligen rätt människa på rätt plats. Hon pratade på om allt möjligt. Vi hann avhandla såväl katter som förlossningar och städning, innan vi la på luren en halvtimme senare. Då hade hon dessutom hunnit berätta om hur hon drog igång en stor brandkårsutryckning mitt i natten för något år sedan. Och sist men inte minst, så hade jag lyckats boka en tid hos henne.

Witch-handknitted womb! Seså, jag tycker att ni är lite dåliga på att lämna svar i min tävling. Jag har visserligen fått några svar via mail (utöver de i kommentarerna), men bättre kan ni. Det är hittills ingen som haft alla rätt, så än finns chansen att kamma hem den fina livmodern.
Ni kan ju inte strunta i att tävla/gissa nu när jag anstränger mig och handarbetar ihop ett så fint pris!
[Det kanske är så att ditt pris snarare gör att folk avstår från att delta, än att det lockar dem sa AG]

Downs syndrom = Miffo?

Bloggat den | January 7, 2007 klockan 11:03 pm | Inga kommentarer än

I förmiddags när jag kikade genom bloggarna jag läser via flöde satte jag kaffet i halsen. Bokstavligt talat.
En bloggare hade skrivit om En annan del av Köping, och deltagarna hade tydligen varit med Nyhetsmorgon. Det som fick kaffet att fastna var bloggarens sätt att uttrycka sig. Jag citerar:
[...] blir orolig för hur dessa fyra “miffon” ska klara det här [...] jag under högstadiet hade några “miffon” i klassrummet ibland [...] Om jag hade ett syskon som var “miffo”
(slut citat).
Hur i helvete kan man uttrycka sig på det sättet??? undrade jag, och gnuggade mig ordentligt i ögonen för att sedan kontrollera om jag verkligen hade läst rätt. Det hade jag tyvärr gjort.
Ett par timmar senare var blogginlägget borttaget, och bloggaren berättade i en ny text att det var bloghosten som hade bett att det skulle försvinna. Bloggaren skrev också att h*n trodde det var ok att uttrycka sig så, eftersom en annan person gjorde det.
Jaha, tänker jag. Är det därmed ok att knarka, misshandla, ljuga, förtala, döda och våldta, bara för att det finns andra människor som gör det??? Det var nog fan en av de sämsta bortförklaringar jag någonsin har hört/läst. Oavsett vad andra gör, så har man alltid personligt ansvar för sina egna handlingar.

Miffo (som väl fö är ett uttryck som bara används av människor med snäv vokabulär) är en förkortning av missfoster, och det gör mig väldigt illa berörd att man kan tänka på utvecklingsstörda människor (downs syndrom i detta fall) som missfoster. Vilka värderingar och vilken syn på medmänniskor krävs egentligen för att ha den inställningen?
Jag har en kär vän vars ena barn har downs syndrom. Vännen berättade en gång hur oerhört illa h*n tar vid sig när människor kastar ur sig sådana uttryck som “miffo”, och jag förstår vännen mer än väl. Jag är helt förbryllad över att vuxna människor kan uttrycka sig på det sättet.

En rolig sak hände härom dagen när jag äntligen skulle få mitt klockarmband lagat. Jag hade tagit med mig den saknade delen till låsanordningen och tagit mig iväg till urmakaren som hade lovat att fixa det åt mig. När urmakaren insåg att jag inte hade den där lilla flärpen (som man stoppar in i lämpligt hål på andra sidan av armbandet) med mig, så kunde han inte hjälpa mig. Och det var tydligen helt omöjligt att tänka sig att han skulle ha en sådan liggande i någon låda.
Suckande gick jag därifrån för att uträtta andra ärenden. Plötsligt föll min blick på en urmakare som jag inte hade varit inne hos tidigare (trots att jag var övertygad om att jag hade varit hos alla i hela stan). Nåja, jag hade ju ingenting att förlora på att gå in där, så då gjorde jag det. Jag började förklara mitt ärende för den manliga expediten vid disken, när han plötsligt avbröt mig och sa
Hej theWitch!! (eller egentligen använde han sig av det namn som står på mitt körkort).
Öhh… euhm… vaa?? jaa... sa jag, och min hjärna arbetade febrilt. Vem var det som stod framför mig? Ingen aning. Han var visserligen lite lik en gammal pojkvän, men det var ju inte han.
Det är jag, Tommy sa han, och då förstod jag. Det var den gamla pojkvännens lillebror (som minsann inte var så liten längre).
Det måste vara ca 15 år sedan jag såg honom senast, och jag minns honom som knappt två äpplen hög. Nu var han stora karln, och berättade att han nyligen har blivit pappa. (Det är verkligen bara jag som är evigt ung…)
När det gällde klockan behövde jag inte förklara klart vad som var problemet, det såg han ju. Han tog med sig de delarna och gick in i verkstaden (eller vad det kan heta). Ett par minuter senare kom han tillbaka med klockan, och armbandet var lagat. Dessutom ville han inte ha en enda krona för det.
Tack, tack. Jag hade hunnit bli beredd att betala “vad som helst” för att få det lagat.

Åh, vad fräscht det känns!
Delar av dagen och gårdagen har ägnats åt att städa i badrummet (till Prinsessans stora förtjusning). Ni vet städa sådär så man flyttar fram badkaret, tar fram de extra starka rengöringsmedlen (då fick Prinsessan nöja sig med att stå utanför och titta på). Det känns så skönt att slänga en massa “skräp” som jag inte ens visste att jag hade i hyllorna. Jag har fått ett helt nytt badrum!

Igår kväll kom Mr T in tidigare än vanligt. Jag har ont i huvudet, nu går jag och lägger mig sa han. Han tog ett stort glas vatten för att dämpa huvudvärken, och försvann sedan in i sitt rum. En stund senare kom han upp igen och bad om Alvedon. Han var verkligen hängig.
Imorse vaknade jag av att han kröp ned bredvid mig. Han var varm som en kamin, och det blev en ny dos med Alvedon. Om man bortser från att jag verkligen lider med barnen då de är sjuka, så är det ganska mysigt att ha ett febrigt barn i sängen. Det blir så varmt och gosigt.

Jag hade tänkt att vi skulle gå på hockey idag, men det fick vi ställa in med tanke på Mr Ts feber. Han har visserligen varit feberfri större delen av dagen, men det räcker knappast för att gå på hockey. Ikväll har han varit febrig igen, och vi har fått fylla på med Alvedon. Det lär inte bli något av morgondagens inplanerade äventyr på Fyrishov, men jag hoppas att han är frisk så att han kan gå till skolan när den börjar efter lovet.

Andra bloggar om: Downs syndrom, Utvecklingsstörning, Miffo, Klockarmband, Städning, Feber
Intressant

Sant eller falskt - Gissa och vinn!

Bloggat den | January 6, 2007 klockan 11:36 pm | 10 Kommentarer

Som den motvals kärring jag är, så måste jag ju göra en egen variant av den senaste listan som cirkulerar i bloggar. Här nedan hittar du tio påståenden som har med mig att göra. Fem är sanna, och fem är falska. Kan du lista ut vilka som är vad?

Polisen har plockat ned mig från en industriskorsten, där jag satt fastkedjad under en miljödemonstration.
Jag har blivit erbjuden pengar för att ingå äktenskap.
Jag kan texten till Povel Ramels Jag diggar dig utantill.
Jag är medlem i Tiotusenmetersklubben.
Jag har skrivit ett argumenterande, välformulerat och argt brev till Vita Huset ang Annika Östberg Deasys oacceptabla situation.
En av punkterna på mitt CV skulle kunna vara Fotomodell.
Jag har bevittnat hur Carola i början av sin karriär, lindrigt nykter ragglade omkring utanför en av Stockholms krogar och högljutt beklagat sig över att ingen ville köpa hennes autograf.
Jag har deltagit i en paneldebatt om alkoholpolitik, tillsammans med Lars Werner och Gudrun Schyman.
Jag har fått ett personligt, handskrivet brev från Agnetha Fältskog.
Jag har skjutsat en berusad Owe Törnqvist hem en sen kväll.

Witch-handknitted womb! Gissningstävlingen är öppen fram till fredagen den 12 januari kl. 16.
Den som har lyckats gissa rätt (alt. kommit närmast sanningen) vinner en av mig egenhändigt stickad livmoder (se bild). Det går bra att gissa i kommentarerna eller via mail.
Shoot!

Saw III

Bloggat den | January 6, 2007 klockan 6:00 pm | 6 Kommentarer

Jag hade egentligen inga förväntningar på filmen, och visste inte riktigt vad den handlade om. Men jag har ju läst att den skulle vara så läskig att människor har svimmat i biosalongerna när de sett den. Det lät ju… lovande.
Jag gillar skräckfilmer, och då mest de av psykologisk karaktär. Saw III är dock ingen sådan film. Visst var det några läskiga scener, men inte skräckfilms-läskiga, utan mer fy-fan-vad-ont-det-där-måste-göra-läskiga.
Storyn, i den mån jag kunde hitta någon, kändes oerhört tunn. Filmen var väldigt “fladdrigt” klippt och även om det säkert låg någon tanke bakom det, så ger det inga pluspoäng från min sida.

Jag har varken sett Saw I eller Saw II, och det är väl inte omöjligt att jag hade uppskattat Saw III mer om jag hade sett föregångarna. Men efter att ha sett Saw III så är det ingenting jag sätter upp på min prio-lista.

Betyg:

Andra bloggar om: Saw III
Intressant

För eller mot?

Bloggat den | January 6, 2007 klockan 2:33 pm | 5 Kommentarer

TVn stod på, och det var ett program med Malou von Sivers som programledare. Hon berättade att hon hade varit på slottet och pratat med Silvia om hennes engagemang för sexuella övergrepp. Jag är varken rojalist eller speciellt intresserad av vad kungafamiljen har för sig, men jag har oerhört svårt att tro att någon (drottning eller ej) engagerar sig för sexuella övergrepp.
Jag är medveten om att det är pinsamt vanligt att människor tar fel på för och mot. Men det är oacceptabelt när en programledare/journalist gör det, eftersom felsägningen vänder upp-och-ned på hela syftningen.
Jag minns en TV-diskussion för några år sedan, där programledaren frågade en expert av något slag Hur stor är chansen chansen att en kvinna blir våldtagen om hon går ensam genom en park på natten?
Chansen?!!?? Själv ser jag det snarare som en risk att råka ut för en våldtäkt.

Dokusåpakrig?

Bloggat den | January 6, 2007 klockan 12:06 pm | 7 Kommentarer

Fd dockusåpadeltagaren Anna Dabrowski (Baren) skriver i sin blogg om fd dokusåpadeltagaren Carolina Gynning (Big Brother):

Strix Television må producera “Förkväll” men valet av fröken Gynning ska ha kommit från en helt annan ort. Pelle Porseryd du borde nästan skämmas lite som har grannar som skvallrat runt om Carolinas springande i trappen.
Jag kan inte låta bli att garva för när jag jobbade med en casting för ett år sedan så var Carolina där. Då min dåvarande chef och jag råkar vara grannar så kan jag dela med mig av att hon sprang i den trappen också.

Nu har jag väl iofs inte trott att hon skulle ha fått jobbet på några tunga meriter, men jag kan ändå inte låta bli att undra vad som motiverar fröken Dabrowski att skriva som hon gör. Det känns sekundärt huruvida det är en sanning eller ej. Även om man ligger i luven på varandra (vilket jag inte har den blekaste aning om huruvida dessa damer gör, men ovanstående text får mig att misstänka det starkt) så finns det vissa saker man håller sig för god för att göra. De billigaste taskgreppen tar man helt enkelt inte till.
Just my opinion.

Andra bloggar om: Anna Dabrowski, Carolina Gynning, Skvaller, Förkväll
Intressant

Fillifjonkan = Willy Wonka?

Bloggat den | January 5, 2007 klockan 1:34 am | 4 Kommentarer

Jag skäms nästan för att erkänna det, men nu sitter jag här med förstadiet till träningsvärk i benen…
Nejdå, jag har inte tagit ett hårt träningspass inför något marathonlopp, jag har bara varit ute och promenerat (hmm… jag kanske borde överväga att börja träna igen).
Jag och Paula drog ut varandra på promenad, och fick även sällskap av Prinsessan. Vi styrde vår kosa mot Gränby centrum, där Paula skulle byta ett par kjolar hon hade köpt. Det slutade med att hon fick mer kläder för pengarna.
Jag passade på att utnyttja presentkortet jag fick av Tomten. Det blev ett par menstrosor (just min favoritsort är galet dyra, men man kan ju kosta på sig när man fått ett presentkort) och en necessär.
Det blev ett par inköp på Mique (som har en av de sämsta hemsidor jag sett på länge) också, eftersom det hade varit dumt att låta bli då mycket reades ut till halva priset.

Efter stormarknaden promenerade vi hem till Paula, där Prinsessan lånade toaletten och jag avundades riskokaren.
Och så blev det lite råttklappning också.
Dessutom bjussade Paula på en tack-för-att-du-matade-råttorna-julklapp som inte alls var nödvändig.
Jag kan faktiskt gosa med, och mata råttor helt gratis!
(därmed inte sagt att presenten skulle ha varit ovälkommen! - Skål!)

AG, Mr T och Herr Fiffig hade en killdag, medan jag och Prinsessan var ute på våra tjejäventyr. Deras happening blev ett tandläkarbesök för Herr Fiffig. Det kanske inte låter som det allra roligaste man kan hitta på (och är det inte heller, om man frågar mig!), men Herr Fiffig var galet stolt efteråt. Och det hade han all anledning att vara. Han fick beröm för sina fina och välborstade tänder.
Efter avslutad undersökning hade tandläkaren vänt sig till AG och sagt med en frågande min Vi har en anteckning här i journalen om att Herr Fiffigs mamma [det är jag, det] har uppgivit att han har en autismdiagnos. Stämmer det verkligen??
Hehehe. Ja, det kan man med rätta fråga sig. Jag drar löjligt mycket på smilbanden åt att ALLA (en isolerad instans undantagen) reagerar på exakt samma sätt, då de möter Herr Fiffig och har vetskap om diagnosen.
(Nu har ju även de som ställde diagnosen börjat ifrågasätta den, efter att det framkommit att Herr Fiffig var “mer än halvdöv” då den ställdes, vilket man inte kände till då)

Dagens stora jippie: När jag grejade i badrummet för att fylla min nya necessär hittade jag låset som har ramlat bort från mitt klockarmband. Jag har ju tidigare sprungit runt bland stadens alla urmakare, i hopp om att få det reparerat. Ingen av märkesurmakarna kunde hjälpa mig, och det hade jag egentligen inte trott heller. Silver & Sånt, som är den officiella försäljaren av D&G (vilket ändå är de delar jag behöver för att klockan skall vara intakt) står inte till tjänst med reparationer eller reservdelar (av och till klockarmband).
Till slut gick jag till en icke-märkesurmakare, och han kunde hjälpa mig - om jag hade den trasiga låsdelen med mig.
Och nu har jag hittat den!
Gissa om det är jag som tar det långa benet före imorgon, och beger mig till urmakaren!

Jag har redan nämnt att Herr Fiffig - helt på egen hand - har börjat läsa och skriva med en sällan skådad entusiasm. Jag och AG pratade om det härom dagen, och vi kom fram till att Herr Fiffig nu i princip (med viss marginal) skriver och läser lika bra/dåligt som Mr T gjorde när vi lämnade Uppsala Waldorfskola för drygt tre månader sedan.

Herr Fiffig går i sexårsgruppen, och Mr T går i fyran…

Sedan förtjänar det att nämnas att Mr T gjort ett heroiskt arbete på området. Under denna korta tid har han gått från “analfabetstadiet” till att läsa flytande. För tre månader sedan spegelvände han flera bokstäver, och andra kunde han inte ens identifiera. Nu skriver han som om han hade haft betalt för det. Lägg därtill det enorma kunskapshandikapp han hade med sig på alla andra områden (behöver jag nämna att personalen på den nya skolan blev chockade?), och där han kämpat (och kämpar!) på ett sätt som sällan eller aldrig har skådats.
Det nya året må bara ha några dagar på nacken, men jag utser ändå Mr T till Årets Hjälte på området. Att jag råkar vara hans mamma är sekundärt. Jag är djupt imponerad av hans enorma framsteg.

Prinsessan och Herr Fiffig var ovärderliga hjälpredor i tvättstugan ikväll. Mr T föredrog att titta på Kalle och chokladfabriken (igen).
Om man frågar mig, så är det en jävla psykofilm. Jag kan inte med den. Men den uppfattningen kanske till viss del kan bero på min uppfattning om en av skådespelarna. Det är en tjomme som jag bara sett i en film tidigare, och då satt han uppflugen i ett träd, och såg allmänt manisk och psykotisk ut.
Hujedamej!
Härom dagen diskuterade Prinsessan och Herr Fiffig filmen, och de nämnde Fillifjonkan.
Hur filmokunnig jag än må vara, så vet jag faktiskt att Fillifjonkan hör hemma i Mumindalen. Vad ända in i hela friden hade denna karaktär i Kalle och chokladfabriken att göra???
My excuse. Jag hade hört fel mellan Fillifjonkan och Willy Wonka!
F’låt då.

Jamen det är väl typiskt! Precis när min ratingtrend hade börjat vända åt rätt håll, så ligger Betapet nere.
Fy skäms!

Andra bloggar om: Promenad, Gränby centrum, Tandläkarbesök, Dolce & Gabbana, Uppsala Waldorfskola, Scrabble, Betapet
(Mina tidigare texter om Uppsala Waldorfskola)

keep looking »

Vem är vem?

Barbara
Min oumbärliga, älskade bärbara dator.
Spättan
En Volvo kombi som snart uppnår aktningsvärd veteranstatus
Prinsessan
Fåfäng och klädintresserad åttaåring. Gillar hästar, dans och gymnastik, och älskar att städa.
Herr Fiffig
Nioårig kille med huvudet på skaft. Sudokuintresserad trollkarl. Gillar matte på hög nivå och har ett minne som får de flesta andra att blekna.
Mr T
Fjortinårig, gänglig pubertetskille som gillar skolan och att hänga med kompisarna. Ett och annat TV-spel går också hem.
AG
Barnafader. Fotointresserad designsnubbe som skriver Expert på visitkortet.
Kax och Chet
Katterna som äger den här familjen.
Hunden
Världens goaste vovve, som jag brukar umgås med på dagarna.